Josip Broz Tito

Josip Broz Tito
Jugoslaviens president
Ämbetsperiod 14 januari 1953–4 maj 1980
Premiärminister	Själv (1953–1963) Petar Stambolić (1963–1967) Mika Špiljak (1967–1969) Mitja Ribičič (1969–1971) Džemal Bijedić (1971–1977) Veselin Đuranović (1977–1982)
Företrädare	Ivan Ribar (som President of the Presidency of the People's Assembly)
Efterträdare	Lazar Koliševski (som President of the Presidency of SFR Yugoslavia)
Jugoslaviens premiärminister
Ämbetsperiod 29 november 1945–29 juni 1963
President	Ivan Ribar (1945-1953) Själv (1953–1963)
Företrädare	Position skapad
Efterträdare	Ivan Gošnjak
Född	7 eller 25 maj 1892 Kumrovec, Kungariket Kroatien och Slavonien, Österrike-Ungern
Död	4 maj 1980 (87 år) Ljubljana, Socialistiska republiken Slovenien, Socialistiska federationen Jugoslavien
Politiskt parti	Jugoslaviens kommunistparti
Maka	Pelagija Broz (1919-1939) Herta Haas (1940), Jovanka Broz (1952-1980)
Yrke	Maskinist, Revolutionär, Befälhavare Motståndsrörelsen, Statsman
Namnteckning

Josip Broz Tito och Winston Churchill i Neapel 1944

Josip Broz Tito, egentligen Josip Broz, född 7 maj 1892 i Kumrovec, en liten by i Zagorje i nordvästra Kroatien-Slavonien i Österrike-Ungern (nuvarande Kroatien), död 4 maj 1980 i Ljubljana, var en jugoslavisk, av kroatisk och slovensk börd, kommunistisk politiker och statschef. Han var regeringschef från 1945 och president från 1953 till sin död 1980 i den Jugoslaviska socialistiska federationen. Den särpräglade socialistiska politik som Tito förde under sin tid som ledare för Jugoslavien har kommit att bli känd som Titoism.

Tiden före 1945

Då Kroatien 1913 ännu var en del av Österrike-Ungern, anslöt Tito sig som 21-åring till den habsburgska armén. Han var redan som ung politiskt engagerad. Han gjorde karriär i armén och avancerade till översergeant, men efter första världskrigets utbrott togs han 1915 till fånga av ryssarna. Två år senare rymde han till Sibirien och anslöt sig till Röda armén. 1920 återvände han till Zagreb och anslöt sig till Jugoslaviens kommunistparti. Han dömdes 1928 till fem års fängelse för medverkan i bombkastarmålet. Inför domstolen förklarade han: "jag är icke skyldig... ty jag betraktar denna domstol som icke behörig, utan endast partiets domstol". Snart förbjöds partiet, och Tito arbetade illegalt i partiet i 20 år. År 1937 hade han arbetat upp sig till partiets generalsekreterare.

Jugoslavien hade förklarat sig neutralt under andra världskriget. Trots detta anslöt man sig, under hård press från Tyskland, till Stålpakten år 1941. Denna pakt garanterade internationellt politiskt samarbete och stöd vid krigssituationer mellan Tyskland och Italien. Detta ledde till statskupp i Belgrad. Då invaderades Jugoslavien av Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien.

Under kriget var partisanerna de enda som gav frekvent motstånd mot de tyska trupperna. Četnikerna var monarkister i Serbien, Ustaša var fascister i Kroatien, medan partisanerna bestod till stor del av kommunister ur alla folkgrupper. De som flydde från den tyskkontrollerade statens förtryck och den nationalistiska aggression som četnikerna visade, vände sig till partisanerna. Partisanerna sade sig vilja skapa tolerans mellan folkslagen, deras motto var "broderskap och enighet". Det bildades en befrielsearmé år 1942 som leddes av Tito. När Italien kapitulerade år 1943 kunde partisanerna erövra stora områden i Istrien, Kvarner (Rijeka) och vissa delar av Dalmatien (Zadar). I krigets slutskede tog partisanerna hämnd på kroatiska fascister, slovenska vitgardister och deras familjer i vad som kom att kallas Bleiburgmassakern.

De allierade samarbetade med Tito eftersom han kämpade emot tyskarna. Winston Churchill lovade Tito materiell hjälp för att underlätta krigföringen. Röda armén tågade in i Belgrad med Tito år 1944. Tito blev nationell hjälte när han befriade sitt land från Tysklands grepp. Jugoslavien fick en ny struktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro. Även det mycket folkfattigare Albanien var mycket nära att bli Jugoslaviens sjunde delrepublik men kunde efter inledningsvis obetydliga motsättningar inte upptas i unionen, vilket ledde till stora spänningar mellan de två i förhållande till det övriga östblocket relativt självständiga länderna.

Efterkrigstiden

Till en början fick Tito efter andra världskrigets slut stort stöd ifrån Sovjetunionen och Josef Stalin. Stalin trodde vid denna tid att han hade en pålitlig allierad i Tito och att Jugoslavien skulle bli en stark allierad inom östblocket. 1948 blev dock Jugoslavien utsparkat ur Kominform då de menade att Jugoslavien styrdes av nationalister och inte kommunister. Detta ledde till en bitterhet mellan östblocksländerna och Jugoslavien till en början, men efterhand normaliserades relationerna länderna emellan. Jugoslavien var en socialistisk och alliansfri stat som hade en ledande roll i De alliansfria staternas organisation.

Tito ville se till att få enighet mellan Jugoslaviens folk, där många grupper hade gjort sitt bästa för att bekämpa varandra under andra världskriget.

Jugoslaviens ekonomi under Tito skilde sig starkt ifrån Sovjetunionen och övriga östeuropeiska socialistiska länder under den här tiden. Tito valde bort den statliga planekonomin och införde en socialistisk marknadsekonomi, som istället för att vara uppbyggd på statligt ägande inriktade sig på "social egendom", med arbetarnas egna beslut rådande i administreringen av företagen. De jugoslaviska företagen exporterade både till de västliga och östliga marknaderna. Jugoslavien deltog även i flera industriella och infrastrukturella projekt i Afrika, Europa och Asien.

Människorna i Jugoslavien fick lov att resa utomlands och många jugoslaver kom under början av 1960-talet att emigrera till västeuropeiska länder som Sverige, Tyskland, Österrike, och övriga länder som då hade ett enormt behov av arbetskraft. Tito uppmuntrade människor att åka utomlands för att se till att de kunde tjäna pengar där som de senare skickade hem till Jugoslavien för att på så sätt göra landet rikare. Olika fördelningssystem gjordes för att minska skillnaderna mellan de rika och industrialiserade norra delarna av Jugoslavien och det fattigare och agrarare södra Jugoslavien. Tito var även en stor filmälskare och såg till att uppmuntra film- och musikskapare inom Jugoslavien. Bland annat var Jugoslavien den första kommuniststaten att delta i Eurovision Song Contest, och den årliga filmfestivalen i Zagreb var en given höjdpunkt på den internationella evenemangsarenan. De liberaliseringar som i motsats till det övriga östblocket ägde rum inom det starkt federativa landet stod likafullt i motsatsförhållande till hans starkt auktoritära ledarprofil med en utbredd korruption inom polis- och militärväsende.

I slutet av Titos liv försvagades hans ställning. Han lyckades aldrig helt överbrygga splittringarna mellan de jugoslaviska folken trots bland annat en ny administrativ reform 1974 som syftade till att låta de norra rika delarna av landet få behålla mer av det deras industrier producerade. Vid Titos död 1980 höll CIA det för sannolikt att ett inbördeskrig skulle komma att bryta ut i landet, vilket även skedde knappt 11 år efter hans död, man trodde dock att upplösningen skulle komma tidigare^{[källa behövs]}.

Efter Titos död

Tito begravdes i Dedinje, en stadsdel i huvudstaden Belgrad, nu en del av Serbien.

Tito har efter sin död fått mycket kritik för sitt ledarskap i de stater som en gång utgjorde den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. I synnerhet i Slovenien och Kroatien skapar hans namn ännu kontroverser. I mars 2009 krävde Janez Janša, ledare för det Slovenska demokratiska partiet och före detta premiärminister, att alla statyer föreställande Tito skulle avlägsnas och förpassas till museer i Slovenien. Vidare krävde han att alla gator och torg som fortfarande bär hans namn skulle byta namn. Under 2008 organiserade föreningen den kroatiska kulturrörelsen två demonstrationer och samlade namnunderskrifter för att ändra namnet på "Marskalk Titos torg" i centrala Zagreb till det ursprungliga namnet "teatertorget".

Folket, som under Titos styre, haft en tämligen liberal tid sett ur synvinkeln från de kommunistiska staterna i Europa som befann sig bakom järnridån, blev dock oroade vid Titos död. Tito hade varit den sammanhållande kraften i Jugoslavien som både lett till en inre ro mellan de olika etniska grupperna men också en unik alliansfrihet som allmänt kallades den "tredje vägen" och bland annat innebar medborgarnas rörelsefrihet och möjlighet till såväl arbete som undervisning/utbildning i både öst och väst.

Det finns dock inslag av "Titostalgia" (Tito-nostalgi) i de forna jugoslaviska republikerna. Man kan se Titos ansikte på souvenirer och nyttosaker runt om i dessa länder. Många omständigheter efter Titos död i form av krig och ekonomisk tillbakagång gör att det finns en nostalgisk längtan till den relativt ”trygga tiden” då Tito styrde landet. För många utgjorde också Tito den sanna bilden av den balkanske mannen, centraleuropeén samt kosmopoliten. Den politiska efterkrigstidsbilden av Tito gjorde honom till ett med staten Jugoslavien vilket även ges uttryck i en av dåtidens slogans: "Vi är alla Tito".

Biografier (urval)

• Đilas, Milovan; Åhman Sven (1981). Tito: en kritisk biografi. Stockholm: Tiden. Libris 7420894. ISBN 91-550-2537-4 (inb.) 
• Kumm, Björn (2009). Tito: folkets diktator. Lund: Historiska media. Libris 11211683. ISBN 978-91-85873-41-8 (inb.) 
• Pavlowitch, Stevan K. (1992) (på eng). Tito: Yugoslavia's great dictator : a reassessment. London: Hurst. Libris 6427318. ISBN 1-85065-150-7 (inb.) 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Josip Broz Tito
  Bilder & media

Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Jugoslaviens premiärminister 1945–1963	Efterträdare: Petar Stambolić
Företrädare: Ivan Ribar	Jugoslaviens president 1953–1980	Efterträdare: Lazar Kolisevski