Tysklands förbundskansler
| Tysklands förbundskansler | |
 Tysklands statsemblem | |
| Säte | Berlin |
|---|---|
| Nomineras av | Förbundspresidenten |
| Utses av | Förbundsdagen |
| Underställd | Tysklands grundlag |
| Mandatperiod | normalt 4 år, obegränsat antal omval |
| Förste innehavare | Konrad Adenauer |
| Inrättat | 1949 (1867, 1871) |
| Ställföreträdare | Tysklands vice förbundskansler |
| Webbplats | bundeskanzlerin.de |
Tysklands förbundskansler (tyska: Bundeskanzler (maskulinum), Bundeskanzlerin (femininum)) är landets regeringschef och representant i Europeiska rådet. Ämbetet inrättades 1949 i samband med upprättandet av Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) under de allierade västländernas (USA, Storbritannien och Frankrike) ockupation efter andra världskriget, men har sina rötter i Nordtyska förbundets kanslerämbete från 1867 som 1871 blev Tysklands rikskansler (efter segern i det fransk-preussiska kriget som ledde till utropandet av Kejsardömet Tyskland).
Efter Tyska demokratiska republikens upplösning och införlivande i Förbundsrepubliken Tyskland (1990) är förbundskanslern regeringschef för hela Tyskland.
Angela Merkel är Tysklands förbundskansler sedan 22 november 2005 och hon är den första kvinnan på posten.
Ämbetsuppgifter
Tysklands grundlag (tyska: Grungesetz) ger förbundskanslern en central roll i landets styrelse. Det rent formella statschefskapet åläggs dock Tysklands förbundspresident. Männen bakom grundlagen sökte noggrant att undgå de författningstekniska svagheter som fanns under Weimarrepubliken. Förbundskanslern är den mäktigaste befattningshavaren i Tyskland. I och med att han eller hon har stöd av majoriteten i förbundsdagen kan han eller hon utöva stort inflytande över förbundsrepublikens politik. Förbundskanslerns relativa ställning kan dock inte jämföras rakt av med exempelvis Sveriges statsminister eller Storbritanniens premiärminister eftersom förbundsrådet kan ha en annan politisk sammansättning än förbundsdagen, vilket kan hindra en förbundskansler att få igenom sin politik.
Förbundskanslern leder förbundsregeringen. Han eller hon väljs av förbundsdagens ledamöter. De ledamöter som röstar för den tillträdande kanslern kallas för kanslermajoritet (Kanzlermehrheit) och består mestadels av de partier som ingår i regeringskoalitionen. Förbundskanslern utser och entledigar ministrarna i regeringen och bestämmer även inriktningen för den federala in- och utrikespolitiken.
Grundlagens artikel 65 ger uttryck för tre grundläggande principer för förbundskanslern och underlydande ministrar
- Kanslerprincipen – förbundskanslern har det övergripande ansvaret för hela regeringens politik.
- Principen om ministrarnas autonomi – ministrarna har rätt att självständigt styra sina departement under förbundskanslerns övergripande inriktning.
- Regeringsprincipen – vid oenighet mellan två eller flera ministrar fäller regeringen kollektivt det slutliga avgörandet.
Ställföreträdare
Kanslern har rätt att utse en av regeringens ministrar till sin ställföreträdare, vanligen kallad vicekansler, som temporärt övertar kanslerns roll och uppgifter i kanslerns frånvaro. Vid förbundskanslerns förtida avgång eller död övergår dock inte förbundskanslerämbetet automatiskt till vicekanslern, utan en ny förbundskansler måste utses av förbundspresidenten och bekräftas av förbundsdagen.
Val
Förbundskanslern väljs, på förslag av förbundspresidenten, av förbundsdagen efter att allmänt val dit har ägt rum (vilket regelmässigt inträffar vart fjärde år). Vid förbundskanslervalet måste alla förbundsdagens ledamöter delta för att valet ska äga giltighet. Tanken bakom detta system är att garantera en stabil regeringsmajoritet.
Förbundskanslern kan avsättas genom nyval eller genom ett så kallat konstruktivt misstroendevotum (konstruktives Misstrauenvotum). Förbundsdagen visar i ett sådant fall huruvida förbundskanslern fortfarande har majoritetens förtroende. Om så ej är fallet ersätts förbundskanslern av den kandidat som erhåller en majoritet av förbundsdagens röster. Ett misstroendevotum utan förslag på ersättande kanslerkandidat kallas för destruktivt misstroendevotum och har aldrig ägt rum sedan förbundsrepublikens bildande. På förbundsnivå har endast ett enda konstruktivt misstroendevotum lett till att sittande förbundskanslern ersatts av en ny kandidat.
1982 förlorade förbundskansler Helmut Schmidt (SPD) koalitionspartnern FDP:s förtroende och ersattes av Helmut Kohl (CDU).
Förbundskanslern kan själv pröva förbundsdagens förtroende genom att ställa en förtroendefråga (Vertrauensfrage). Om förbundskanslern inte erhåller förbundsdagens förtroende upplöses förbundsdagen och förbundspresidenten utlyser nyval. I tre fall har förbundskanslerns förtroendefråga lett till nyval:
- Willy Brandt förlorade 1972 en förtroendefråga i förbundsdagen, men hans parti (SPD) vann många röster i det påföljande nyvalet och Brandt kunde sitta kvar som förbundskansler.
- Helmut Kohl förlorade 1982 en förtroendefråga efter skakiga koalitionsförhandlingar med den nya partnern FDP, som dessförinnan hade röstat emot förbundskanslern Helmut Schmidt. Även Kohl vann det påföljande nyvalet och förblev förbundskansler i sexton år.
- 2005 förlorade Gerhard Schröder (SPD) en förtroendefråga han hade ställt med anledning av SPD:s betydande tillbakagång i delstatsparlamenten. Nyvalet uttryckte inte valmanskårens klara ställningstagande för eller emot en fortsatt regering under förbundskansler Schröder utan ledde till långdragna förhandlingar och till slut till att Angela Merkel ersatte Schröder som förbundskansler i en så kallad stor koalition (große Koalition) med socialdemokrater och kristdemokrater.
Lista över förbundskanslerer (från 1949)
.jpg)
.jpg)
-2.jpg)
Se även
- Politik i Tyskland
- Östtysklands ministerpresident
- Tysklands rikskansler
- Führer
- Österrikes förbundskansler
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Bundeskanzler (Deutschland), tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chancellor of Germany (Federal Republic of Germany), tidigare version.
Notförteckning
