Socialdemokraterna (Tyskland)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tysklands socialdemokratiska parti
Sozialdemokratische Partei Deutschlands
SPD logo.svg
Förkortning SPD
Land  Tyskland
Partiordförande Sigmar Gabriel
Generalsekreterare Andrea Nahles
Grundat 23 maj 1863 (1863-05-23) i Leipzig
Huvudkontor Willy-Brandt-Haus
Wilhelmstraße 140
10963 Berlin
Antal medlemmar 467 047(1:a)
Politisk ideologi Socialdemokrati
Tredje vägens politik
Internationellt samarbetsorgan Socialistinternationalen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska socialdemokratiska partiet
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen S&D
Färg(er) röd
Ungdomsförbund Jusos
Europaparlamentet
Röstandel
27,3 %
Mandattilldelning
27 av 96
Förbundsdagen
Röstandel
25,7 %
Mandattilldelning
193 av 631
Webbplats
http://www.spd.de
Tysk politik
Politiska partier
Val

Tysklands socialdemokratiska parti (ofta kallat SPD, som är förkortning av det tyska namnet Sozialdemokratische Partei Deutschlands) är det äldsta av de större politiska partierna i Tyskland. SPD är och medlem av Socialistinternationalen och Europeiska socialdemokratiska partiet.

Sedan 1949 har partiet varit ett av den tyska förbundsrepublikens två stora politiska partier, jämte Kristdemokratiska unionen (CDU). Från 1969 till 1982 och från 1998 till 2005 var landets regeringschef (förbundskanslern) socialdemokrat; övriga tiden har kanslererna varit kristdemokrater. Sedan 2013 ingår SPD i en CDU-ledd koalitionsregering (Regeringen Merkel III); även 19691982 samt 20052009 ingick de partierna samtidigt i den federala regeringen.

Partiet ingår i flera delstatsregeringar (tretton av sexton per hösten 2013) och har ministerpresidentposten (regeringschef) i nio av dem.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Socialdemokratiska arbetarepartiet (SDAP) under ledning av August Bebel och Wilhelm Liebknecht och Allmänna tyska arbetareföreningen (ADAV) gick samman till Socialistiska arbetarepartiet (SAP) vid en partikongress 1875 i staden Gotha. Det nya partiet ändrade 1890 sitt namn till det nuvarande.

Det första partiprogrammet, Eisenachprogrammet, kom 1875. Erfurtprogrammet antogs vid partikongressen i Erfurt 1891 på förslag av Karl Kautsky. Sedan dess har de fått åtta program, varav det senaste är Hamburgprogrammet (Hamburger Programm. Grundsatzprogramm der Sozialdemokratischen Partei Deutschlands). Gothaprogrammet av 1875 har även varit viktigt för den svenska socialdemokratin. Andra program partiet haft: Görlitzprogrammet, Heidelbergprogrammet, Godesbergprogrammet och Berlinprogrammet.

Under första världskriget splittrades partiet och ett utbrytarparti, USPD, skapades. Weimarrepublikens förste rikspresident var socialdemokraten Friedrich Ebert.

Opposition 1949–1966[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskriget leddes SPD av Kurt Schumacher. SPD i den sovjetiska ockupationssektorn (senare Östtyskland) försvann då KPD tillsammans med det östtyska SPD fusionerades till Tysklands socialistiska enhetsparti (SED). I det första valet till den västtyska förbundsdagen förlorade SPD och Schumacher knappt till CDU/CSU under ledning av Konrad Adenauer. Under de första åren var partiet mycket kritiskt till den marknadsekonomi som CDU/CSU drev igenom och man krävde förstatligande av industrier. Man var även emot närmandet till USA och Västeuropa och ville i stället arbeta för en återförening med Östtyskland. SPD arbetade för ett politiskt neutralt Tyskland och var även emot att landet åter fick en armé, vilket skedde 1956.

Förbundsdagsvalen 1953 och 1957 innebär besvikelser för partiet och en förändring av politiken stod inför dörren och 1959 antogs Bad Godesbergprogrammet. Nu kom partiet att acceptera bindningen till västmakterna, men framförallt gick man från att vara ett i det närmaste marxistiskt parti till ett brett socialdemokratiskt parti. Detta innebar en comeback för partiet som förbättrade sina valresultat 1961 och 1965.

Första storkoalitionen 1966–1969[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Den stora koalitionen

1966 blev SPD regeringsparti för första gången sedan Weimarrepubliken. Partiet ingick tillsammans med CDU/CSU i ”den stora koalitionen”, Kurt Georg Kiesingers federala ministär. Socialdemokraternas partiledare Willy Brandt blev vicekansler och utrikesminister den nya regeringen.

Koalitionen med FDP 1969–1982[redigera | redigera wikitext]

Willy Brandt (till vänster) och Richard Nixon.
Willy Brandt talar på partistämman i Münster 1988

1969 kunde SPD under Brandt bilda regering tillsammans med det liberala FDP som koalitionspartner.

Willy Brandt blev förbundskansler (regeringschef), men FDP:s ledare Walter Scheel blev utrikesminister, och de två kom att bilda ett tandempar som tillsammans drev igenom bland annat den nya västtyska utrikespolitiken. Brandt hade tillsammans med Egon Bahr arbetet fram Ostpolitik som innebar ett västtyskt närmande till östblocket sedan början av 1960-talet.

1974 avgick Brandt som förbundskansler i samband med Guillaume-affären. Helmut Schmidt blev ny socialdemokratisk regeringschef, men Brandt fortsatte som partiordförande.

Från slutet av 1970-talet blev det allt tydligare att SPD och FDP kommit långt ifrån varandra men koalitionen höll även efter förbundsdagsvalet 1980 som man vann med den sittande Schmidt som kanslerskandidat. År 1982 följde en regeringskris som utlöstes av FDP under Genscher och innebar att FDP i stället bildade regering med CDU/CSU.

Opposition 1982–1998[redigera | redigera wikitext]

1982 förlorade SPD regeringsmakten efter att Schmidt förlorat ett konstruktivt misstroendevotum i förbundsdagen. Koalitionspartnern FDP lämnade samarbetet och bildade en ny regering med CDU/CSU. SPD kunde inte återvinna regeringsmakten 1983 med Hans-Jochen Vogel och inte heller 1987 med Johannes Rau som kanslerskandidat. I samband med valet 1990 efter den tyska återföreningen misslyckades man återigen att återta makten med Oskar Lafontaine, som framstod som alltför skeptisk inför återföreningen.

Berlinprogrammet antogs på SPD:s partikongress 20 december 1989 i Berlin och ersatte det 1959 antagna Bad Godesbergprogrammet.

Nya mitten 1998–2005[redigera | redigera wikitext]

Först 1998 – efter Helmut Kohl-eran i tysk politik – återfick SPD regeringsmakten och bildade koalitionsregering tillsammans med Allians 90/De gröna, som representanter för Die Neue Mitte (Den nya mitten).

Andra storkoalitionen 2005–2009[redigera | redigera wikitext]

Från 2005 till 2009 hade Tyskland för andra gången en så kallad storkoalition, en regering med representanter från partierna CDU/CSU och SPD.

Måndagen den 31 oktober 2005 meddelade SPD:s ordförande Franz Müntefering att han skulle lämna sitt uppdrag, mitt under de pågående förhandlingarna med kristdemokratiska CDU/CSU om att bilda en koalitionsregering med Angela Merkel, ledare för CDU, som förbundskansler. Tidigare hade också Tysklands dåvarande förbundskansler Gerhard Schröder meddelat att han skulle dra sig tillbaka från tysk politik så fort den nya regeringen i landet var på plats.

Opposition 2009–2013[redigera | redigera wikitext]

Efter 2009 års förbundsdagsval avgick den kristdemokratisk–socialdemokratiska Regeringen Merkel I. I stället bildade kristdemokraterna regering tillsamman med FDP (Regeringen Merkel II) och SDP fick åter bli ett oppositionsparti.

Inför förbundsdagsvalet 2013 eftersträvade SPD:s kanslerskandidat Peer Steinbrück att få till stånd en ny röd-grön regering.[1] Allianser med Piratpartiet eller Die Linke var uteslutna. Dessutom ville han att han inte ånyo vara minister i en regering ledd av Angela Merkel.[2] SPD fick bara 25,7 procent av rösterna, vilket var otillräckligt för att kunna bilda en röd-grön regering.[3] CDU:s koalitionspartner FDP lyckades inte få tillräckligt med röster för att hålla sig kvar i förbundsdagen, varför CDU/CSU inledde sonderingssamtal med SPD.[4]

Tredje storkoalitionen[redigera | redigera wikitext]

Sedan december 2013 leds Tyskland för tredje gången av en koalitionsregering med representanter från partierna CDU/CSU och SPD. Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel är vicekansler och närings- och energiminister i denna regering.


Medlemskap[redigera | redigera wikitext]

SPD har cirka 500 000 medlemmar och cirka 12 000 föreningar. Det finns olika typer av föreningar inom partiet. En typ är Arbeitsgemeinschaften (AG) som motsvarar förbund inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti:

  • AG der Jungsozialistinnen und Jungsozialisten (Jusos) – ungdomsförbund
  • AG für Arbeitnehmerfragen (AfA) – arbetstagarfrågor
  • AG sozialdemokratischer Frauen (ASF) – kvinnoförbund
  • AG SPD 60 plus – seniorförbund
  • AG der Sozialdemokratinnen und Sozialdemokraten im Gesundheitswesen (ASG) – förbund för sjukvårdspersonal
  • AG für Bildung (AfB) – internutbildning
  • AG sozialdemokratischer Juristinnen und Juristen (ASJ) – för jurister
  • AG Selbstständige (AGS) – för egenföretagare
  • AG Lesben und Schwule in der SPD (Schwusos) – för hbt-personer
  • AG Migration und Vielfalt – migration och mångfald
  • AG Selbst Aktiv – för funktionshindrade

För att bli medlem måste man vara minst 14 år. 31 procent av medlemmarna är kvinnor, 44 procent är äldre än 60. För att bli medlem får man inte vara medlem i konkurrerande eller fientliga organisationer såsom andra politiska partier, Scientologkyrkan, Vereinigung der Verfolgten des Naziregimes eller vissa studentförbund (Burschenschaft).

Kända SPD-politiker[redigera | redigera wikitext]

Kurt Beck och Johannes Rau

Partiordförande[redigera | redigera wikitext]

Partiordförande Sigmar Gabriel

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
  1. ^ Steinbrück will Kanzler mit Rot-Grün werden, ftd.de am 29. September 2012
  2. ^ Steinbrück wirbt um Parteilinke, badische-zeitung.de am 30 . September 2012
  3. ^ http://www.bundeswahlleiter.de/de/bundestagswahlen/BTW_BUND_13/ergebnisse/bundesergebnisse/
  4. ^ http://www.n24.de/n24/Nachrichten/Politik/d/3627878/gabriels-forderungen-fuer-eine-grosse-koalition.html