Västgötalagens gränslista

Västgötalagens gränslista är en svensk text från 1200-talet. Efter en inledning, som berättar om att de tre nordiska kungarna delat upp den lilla ön Danaholmen mellan sig, övergår den till en uppräkning av drygt etthundra platser som markerar Västergötlands lagsagas gränser runt hela lagsagan med början i Danaholmen.

Texten finns bevarad i över 25 dokument, vanligen skriven tillsammans med gränsavtalet ”Landamäri” som avser gränsen mellan Sverige och Danmark.

Båda texterna finns med redan i den första boken på svenska, handskrift KB B 59, men är där inskrivna på ett speciellt sätt, som länge vållade missförstånd. Listans inledning är skriven direkt efter Äldre Västgötalagen tillsammans med Landamäri under en gemensam rubrik. Dessa delar är nedskrivna på 1280-talet, medan själva listan över gränsmärkena är inskriven i handskriften senare men före 1325 av en annan skrivare, som brukar kallas Vidhemsprästen.

Sammanställningen ledde till uppfattningen att de tre nordiska kungarna skulle ha stigit i land på Danaholmen och där avtalat om gränsen mellan Sverige och Danmark, det så kallade Danaholmsfördraget. Förhållandet reddes ut av Lindquist 1941, och begreppet Danaholmsfördraget används inte numera. Det står klart att Landamäri och Västgötalagens gränslista är två skilda dokument samt att gränslistan består av inledningen och själva listan.

Texten har ingen fast etablerad benämning. Lindquists förslag ”Landamæri 2” avvisades av Hafström. Olsson hade missuppfattat och trodde att texten stod bland bilagorna till den yngre Västgötalagen och benämnde den därefter. Gränsmärkena omfattar inte bara landskapet Västergötland utan även de bebodda delarna av Dalsland, således hela det område inom vilket Västgötalagen tillämpades och som utgjorde lagmannens lagsaga. Det här använda namnet utgår från att texten är bevarad som en bilaga till Västgötalagen.

Danaholmens tredelning

Gränslistan inleds på följande sätt: ”Danaholmen är delad i tre lotter. En lott äger Uppsalakungen, en annan äger danskarnas kung, en tredje äger Norges kung. Då när deras möte var höll danakungen i uppsalakungens betsel och Norges kung i hans stigbygel. Nu börjas i Danaholmen. Ur Danaholmen och i Stämmesund. Ur Stämmesund och i Kleva. Ur Kleva och i Slättås…”

En uppfattning är att tredelningen beslöts på det trekungamöte som troligen hölls i Kungahälla (nuvarande Kungälv) år 1101. Å andra sidan anses det numera att under vikingatiden sträckte sig Västergötland och Sverige inte längre nedför Göta älv än till Lödöse och att det var först under 1200-talets första del som Utlanden, dvs. häraderna Vättle, Sävedal och Askim samt en del av Hisingen lades till Sverige, som därmed nådde fram till Västerhavet. Detta talar för att Danaholmens tredelning inte bör ha skett förrän efter denna förändring.

Hästceremonielet

Meningen om att sveakungen satt till häst medan de andra två kungarna stod och ödmjukt höll i hans tyglar och stigbygel vållade en upprörd debatt mellan Sverige och Danmark som varade i över femhundra år. Ceremonielet går tillbaka på gamla sedvänjor på kontinenten för att visa artighet eller underdånighet. Redan 754 noteras att frankerkungen Pippin den lille höll i påvens tyglar och hans sonson Ludvig den fromme hjälpte sin påve att sitta av år 816. Under den mycket omtalade maktkampen mellan påven Hadrianus IV och kejsar Fredrik Barbarossa blev den senare tvungen att betjäna Hadrianus med både tyglar och stigbyglar år 1155 och dennes efterträdare påven Alexander III år 1160 och 1177. I lagboken Sachsenspiegel, som skrevs samman mellan 1215 och 1235 och kom att tillämpas i hela Nordtyskland, stadgades att det hörde till en vasalls skyldigheter att hålla i sin länsherres stigbygel, då denne steg till häst.

Vilken verklighet som låg bakom meningen kan inte avgöras. Den moderna forskningen har inte funnit någon grund för att två av kungarna vid något tillfälle skulle ha visat sin underdånighet för den tredje på detta sätt. Påståendet har också avfärdats som "barnslig skrytsamhet".

Den näst äldsta bevarade nedteckningen av gränslistan finns som en bilaga i handskriften Codex Runicus, som skrevs i Danmark omkring år 1300, således inte mycket senare än KB B 59. Skrivaren var dansk, men det är tydligt att han här skrev av den västgötska texten. Här saknas meningen om hästceremonielet.

Det är möjligt att meningen inte fanns med i den allra första nedteckningen utan stoppades in i efterhand i en version i Västergötland. Alternativt kan den danske skrivaren har strukit den känsliga meningen för att inte såra sina landsmän.

I andra danska handlingar uppstod en version där det var den danske kungen som satt till häst. Dessa fick god spridning och Danmark vann propagandakriget. När Johannes Messenius år 1612 tog fram Västgötalagens version beskylldes han rätt öppet för att försöka prångla ut en förfalskning, och detsamma gällde när Georg Stiernhielm år 1663 lät trycka Äldre Västgötalagen med aktuella bilagor. I det läget lät den mycket flitige, men först i modern tid avslöjade dokumentförfalskaren Nils Rabenius smussla in den svenska versionen i olika gamla handskrifter. Höjdpunkten var den bok som juridikprofessorn Karl Lundius, med Rabenius som bidragsgivare, lät trycka år 1703. Där hävdades att påven Agapetus II i en bulla år 954 hade beslutat att den svenske kungen skulle ha försteget framför sina nordiska kollegor. Det tog mer än etthundra år innan Agapetus bulla definitivt avfärdades från diskussionen.

Med eller utan ceremoninotisen tycks texten bara påstå att de tre kungarna beslutat dela på Danaholmen. Det sägs inte att de deltagit i bestämmandet av de hundra gränsmärkena, varav ju hälften är interna svenska angelägenheter.

Gränsmärkena

Listans utgångspunkt är alltså den lilla ön Danaholmen, väster om Göta älvs mynning, mer än halvvägs ut till Vinga. Stämmesund har identifierats som sundet mellan de två öarna Vrångö och Kungsö, även kallat Kungssund, 11 km söder och något öster om Danaholmen. Från Stämmesund går gränsen rakt österut och når Hallandskusten efter 8 km sedan den passerat rakt över ön Kleva. Sedan följer gränsmärkena i stort sett den etablerade gränsen mellan landskapen Västergötland och Halland söderut fram till sjön Fegen, där de stöter mot folklandet Finnveden i Småland. Nästa avdelning gränsmärken går från Fegen till Vättern ett stycke norr om Jönköping. I kortare listor räknas upp gränsmärken, som omfattar de bebodda delarna av Dalsland. Gränsen mot Närke mellan Vänern och Vättern och genom Tiveden nämns inte alls.

Blekinge

I Landamäri 1 nämns att Blekinge ingår i det danska riket. För att Landamäri 1 skall vara ett korrekt traktat så måste Blekinge ha varit danskt under den tid som gränsläggningstraktaten avser. Problemet är bara att Blekinge inte verkar ha blivit danskt förrän under 1200-talet. Det första säkra beviset för att Blekinge är danskt finns i huvudstycket i Kung Valdemars jordebok som är daterat till 1231.

Ca 890 nämns Blekinge som tillhörande svearna i Wulfstans reseskildring. Redan på 1060-talet skall landskapet ha kristnats av biskop Egino från Dalby. Adam av Bremen skriver i fjärde bokens fjortonde kapitel: ”Men om vi vänder tillbaka till det baltiska havets mynning i norr, möter vi först nordmännen, därefter skjuter det danska landskapet Skåne fram, och öster därom bebor götarna ett vidsträckt område upp till Birka”. I fjärde bokens sjunde kapitel skriver Adam följande: ”Skåne är den yttersta delen av Danmark och utgör en halvö”. Det intressanta här är att Adam av Bremen skriver själv att han fått sina uppgifter från den danske kungen Sven Estridsen. Denne kung skall enligt en del hypoteser vara den kung som skall stå på Landamäri 1, och inte Sven Tveskägg. Då skall traktaten dateras till mellan 1050-1060. Adam av Bremen träffade kung Sven efter denna tidsperiod och skrev sina fyra böcker. Adam nämner inte något om någon gränsläggning eller att Blekinge skulle vara danskt. Istället skriver han som nämnts ovan.

Vid denna tidpunkt låg hela Skandinavien under ärkebiskopen i Hamburg-Bremen. Kyrkan i de olika länderna i Skandinavien konkurrerade alltså inte med varandra, utan de samarbetade. Blekinge verkar inte ha varit en del av Lunds stift förrän under 1200-talet enligt bland andra Knytlingesagan och Necrologium Lundense. I Necrologium Lundense (där de olika böckerna är skrivna under 1100-talet och första halvan av 1200-talet) nämns inte på något ställe Blekinge, orter i dåtidens Blekinge eller personer som bor i eller kommer från Blekinge (inte ens i samband med upptagandet av kyrkliga skatter).

Arkeologiskt har man inte heller lyckats knyta Blekinge till danernas rike under perioden. En som forskat om bland annat den danska myntcirkulationen har kommit till följande slutsats: -"Att Blekinge skulle vara en del av Danmark under 1000-talet och början av 1100-talet är inte synligt i myntmaterialet. När en reglerad myntcirkulation införs i de centrala delarna av Sydskandinavien, omfattas uppenbarligen inte Blekinge av denna.

Litteratur

• Handskrift KB B 59
• Ahnlund, Nils, 1889-1957. - Nils Rabenius : (1648-1717) : studier i svensk historiografi / av Nils Ahnlund. – 1927
• Ahnlund, Nils (1927). Nils Rabenius: (1648-1717) : studier i svensk historiografi. Stockholm: Geber. Libris 374975 
• Hafström, Gerhard. - Äldre västgötalagens "landamæri". Ingår i:

Schück Adolf, Stille Åke, Tunberg Sven, red (1942). Historiska studier tillägnade Sven Tunberg den 1 februari 1942. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Libris 8389977 

även i

Hafström, Gerhard (1984). Rättshistoriska perspektiv : en bukett uppsatser från fem decennier. - (Skrifter / utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, ISSN 0534-2724; Bd 10). sid. 1-21. Libris 9705047 

• Lindquist, Ivar (1941). Västgötalagens litterära bilagor: medeltida svensk småberättelsekonst på poesi och prosa. Skrifter / utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, 0347-1772 ; 26. Lund: Gleerup. Libris 447911 
• Magnusson, Lars-Olof (2003). Västgöta lagsagas gränser: Fegen - Vättern med historiska utblickar. Hestra: L. O. Magnusson. Libris 9396029 
• Magnusson, Lars-Olof (2006). ”Västgöta lagsagas gränser”. Tabergs bergslag 2006(21),: sid. 105-107 : ill.. 0281-9058. ISSN 0281-9058.  Libris 10271388
• Olsson, Gunnar (1953). Sverige och landet vid Göta älvs mynning under medeltiden.. Göteborgs högskolas årsskrift, 99-0161311-6 ; 59(1953):3. Göteborg. Libris 394718 
• Samling af Sweriges gamla lagar. Vol. 1. Westgöta-lagen, utgifven af H.S. Collin och C.J. Schlyter. 1827
• Sawyer, Peter, ”Landamæri I”, den förmodade gränsläggningstraktaten från 1000-talets mitt. I: Festskrift til Olaf Olsen på 60-årsdagen den 7. juni 1988 / [redaktionskomite: *Aage Andersen ...]. - 1988. - ISBN 87-87483-09-2 (korr)
• Sawyer, Peter, 1928-. - När Sverige blev Sverige / Peter Sawyer ; översatt och bearbetad av Birgit Sawyer. - 1991. - ISBN 91-86708-12-0
• Schück, Henrik, Den äldsta kristna konungalängden i Sverige. Upsala universitets årsskrift 1914, sid. 4
• Weibull, Curt, Den äldsta gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Gränsområde och gränslinje. Historisk tidskrift för Skåneland nr 7 sid. 6-8
• Äldre Västgötalagen och dess bilagor i Cod. Holm. B 59 /utgivna av Föreningen för Västgötalitteratur genom Per-Axel Wiktorsson. - 2011. - ISBN 978-91-978079-2-0
• Edekling, Magnus, "När blev Blekinge danskt?", 2010, ISBN 978-91-86407-83-4
• Anglert, Mats, "Kyrkor och herravälde - Från kristnande till sockenbildning i Skåne", Lund Studies in Medieval Archaeology 16, Lund 1995.
• Adam av Bremen, "Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar", Översatt av Emanuel Svenberg, Stockholm 1984.
• Von Heijne, Cecilia, "SÄRPRÄGLAT - Vikingatida och tidigmedeltida myntfynd från Danmark, Skåne, Blekinge och Halland (ca 800-1130)", Stockholm Studies in Archaeology 31, Stockholm 2004.