Mona Sahlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mona Sahlin

Mona Sahlin på nationaldagen 2009

Ämbetsperiod
17 mars 2007–25 mars 2011
Företrädare Göran Persson
Efterträdare Håkan Juholt

Mandatperiod
2002–2006
2006–2010
2010–2011
Valkrets Stockholms kommun, plats 24
Mandatperiod
1982–1996
Valkrets Stockholms län, plats 5

Född Mona Ingeborg Andersson
9 mars 1957 (57 år)
Sollefteå, Västernorrlands län
Politiskt parti Socialdemokratiska arbetarepartiet
Make Bo Sahlin
Namnteckning Mona Sahlins namnteckning
Webbplats socialdemokraterna.se

Mona Ingeborg Sahlin, född Andersson 9 mars 1957 i Sollefteå, är en svensk politiker, som var partiordförande för Socialdemokraterna 2007-2011 samt Sveriges vice statsminister 19941995. Hon invaldes som ledamot av Sveriges riksdag första gången 1982 samt har haft flera statsrådsposter i Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar.

Sahlin efterträdde Göran Persson som partiledare för Socialdemokraterna den 17 mars 2007 och blev därmed partiets första kvinnliga partiledare. Hon avgick som partiledare i samband med Socialdemokraternas extrakongress den 25 mars 2011 och efterträddes av Håkan Juholt. Vid sin avgång var hon den första socialdemokratiska partiordföranden sedan Claes Tholin som aldrig tjänat som Sveriges statsminister.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Mona Sahlin är dotter till Hans Andersson, tidigare politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande för Nacka arbetarekommun. Hennes mor Siv Andersson, född Rentorp, var föreståndare för Folkets hus i Stockholm.[1] Under Mona Sahlins tidiga barndom arbetade hennes far vid olika ungdomsvårdsskolor och familjen flyttade därför vid flera tillfällen. I mitten av 1960-talet hamnade familjen i Järla i Nacka och blev kvar där. Under sin uppväxttid hade Sahlin flera intressen, däribland fotboll och körsång. På gymnasiet studerade hon samhällsvetenskaplig linje i Saltsjöbadens Samskola och vid Södra Latin i Stockholm med utgångsår 1976.[2][3]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Tidigt politiskt engagemang[redigera | redigera wikitext]

Sahlin blev redan som trettonåring medlem i FNL-gruppen i Nacka och i början av 1970-talet blev hon medlem i SSU. Hon var ordförande i SSU-klubben Nacka 1974–1976.[2] Efter gymnasiet 1976 var Sahlin vice ordförande i Elevförbundet samt ordförande i SSU-kretsen Nacka-Värmdö mellan 1976 och 1977.[2]

Sahlin arbetade som diskare i Svenska Dagbladets personalmatsal 1976, var kontorist på Synskadades Riksförbund 1977 samt redaktörBrevskolan 1978[4] och sekreterare där 1980–1982. Sahlin var ordförande i SSU-distriktet Stockholms län 1980-83. Hon invaldes i Riksidrottsstyrelsen 1983, blev ledamot av folkstyrelsekommittéen 1984, ledamot i Arbetslivscentrum 1985 samt ordförande i statens ungdomsråd 1985. Efter sin första föräldraledighet 1978 arbetade hon från 1980 på Statsanställdas förbund.[1] Hon var även föräldraledig under 1983 och 1986.[5]

Vägen till partiets toppskikt (1982–1992)[redigera | redigera wikitext]

År 1982 valdes Sahlin in i riksdagen och blev med sina 25 år den då yngsta riksdagsledamoten. 1990 blev hon arbetsmarknadsminister i regeringen Carlsson och ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott. I valrörelsen 1991 var hon tillsammans med Ingvar Carlsson socialdemokraternas affischnamn och deltog i den avslutande debatten i SVT.

Efter att Socialdemokraterna blivit av med regeringsmakten efter valet 1991 blev Sahlin socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare 1992 och deltog då i partiets krisuppgörelse med den borgerliga regeringen hösten 1992. Under hennes tid som partisekreterare ändrades också designen på partisymbolen, rosen.[2]

Partiledarkandidatur, timeout och återkomst (1994–2006)[redigera | redigera wikitext]

Då socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994 blev Mona Sahlin vice statsminister. Efter att Ingvar Carlsson hösten 1995 meddelat sin avsikt att avgå, var Sahlin den enda som kandiderade till posten som ny partiledare. I oktober 1995 rapporterade dock tidningen Expressen att Sahlin 1990–1991, då hon var arbetsmarknadsminister, vid flera tillfällen använt statens kontokort för utlägg av privat natur till ett värde av 53 174 kronor.[6] Affären, som kom att benämnas Tobleroneaffären, resulterade dels i en förundersökning som lades ned då inget brott kunde påvisas, dels i att Sahlin avgick från sin post och inte kandiderade till posten som partiledare. I april 1996 lämnade hon också sin riksdagsplats, men kvarstod som ledamot i partiets verkställande utskott, och det ända tills hon slutade som partiledare 2011.[2] Sahlin var egenföretagare och tv-reporter 1996–1997. Hennes företag lades dock ned, efter att bolaget tvingats till likvidation. Denna skedde för att konkurs skulle undvikas, då Sahlin förbrukat en stor del av aktiekapitalet för att ta ut lön. Dessutom hade bolaget under sina två år negativa resultat till följd av höga lönekostnader för Sahlin[7]. År 1997 utnämndes Sahlin till ordförande för Europarådet mot rasism. 1998 utnämndes hon till rektor för SSU:s förbundsskola Bommersvik.

I en intervju med Dagens Nyheter den 31 oktober 2011 sade Mona Sahlin så här om Tobleroneaffären:

Flera inom partiet som jag räknade som mina vänner baktalade mig, ljög om mig och svek när jag som mest hade behövt deras stöd. I den stunden hade jag kunnat börja hata dem som hindrat mig från att få det finaste uppdrag en socialdemokrat kan inneha. Men jag valde en annan strategi. Varje gång jag mötte dem som gjort mig illa log jag – och ju sämre jag tyckte om personen, desto större leende. Jag tänkte att ingen skulle få se mig smyga längs väggarna som en bitter, förgrämd och hatisk kvinna. I stället ville jag gå stärkt ur den här svåra tiden.
— Mona Sahlin, 2011[8]

När s-regeringen ombildades av statsminister Göran Persson efter valet 1998 blev Sahlin arbetsmarknadsminister i Näringsdepartementet med ansvar för arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik. Hon blev även ansvarig minister för Estoniafrågor. År 2000 blev hon integrationsminister och 2002 fick hon ansvar för demokratifrågor och ett år senare även jämställdhet. I november 2004 blev hon miljöminister och därigenom chef för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet.[9] I samband med regeringsskiftet efter den socialdemokratiska valförlusten i september 2006 fick hon lämna sitt ämbete. Sahlin utsågs då till vice ordförande i riksdagens socialutskott.

Partiledare (2007–2011)[redigera | redigera wikitext]

Mona Sahlin talar under valrörelsen 2010

Den 18 januari 2007 stod det klart att Mona Sahlin var valberedningens förslag till ny partiledare efter Göran Persson. Så snart det var bestämt att Göran Persson skulle avgå menade flera ledande socialdemokrater, bland annat det socialdemokratiska kvinnoförbundet och dess ordförande Nalin Pekgul att det var dags för en kvinnlig partiledare. Under nomineringsprocessen hade Margot Wallström, Carin Jämtin och Ulrica Messing offentligt uttalat att de inte var villiga att åtaga sig partiledarrollen, varefter det egentligen inte återstod någon utmanare om posten. Mona Sahlin var den första socialdemokratiska partiledare sedan Per Albin Hansson att sakna studiemeriter över gymnasienivå[10].

Under nomineringsprocessen gick Mona Sahlin med i fackförbundet Handels efter att ha stått utanför sedan 1995[11], till en följd av detta ökade stödet för Sahlin successivt och hon hade stöd av bland annat SSU, S-kvinnor, S-studenter och Broderskapsrörelsen.[12] Bland de distrikt som ställde sig bakom hennes kandidatur fanns Blekinge, Kalmar, Stockholms län, Stockholms arbetarekommun, Sörmland, Västerbotten, Västmanland, Örebro, Östergötland och Norrbottens län.[13] Skånedistriktet sade nej då de ansåg att hon hade otillräckligt fackligt stöd,[14] men efter den 5 februari 2007 valde de ändå att stödja henne som ny socialdemokratisk ordförande.[15] Detsamma gällde Göteborgs partidistrikt som till en början nominerade flera kandidater, dock inte Mona Sahlin.[16]

Flera tunga fackliga ordförande uttalade sitt stöd, bland andra LO-basen Wanja Lundby-Wedin och Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.[17]

När en enig valberedning presenterade Mona Sahlin som kandidat till partiledare för Socialdemokraterna, uttryckte hon stolthet över att partiet för första gången tydligt tagit ställning för en kvinnlig partiledare.[18]

Mona Sahlin blev vald till Socialdemokraternas första kvinnliga ordförande den 17 mars 2007 vid en extra partikongress.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Socialdemokraterna, under Sahlins ledning, 24,41 procent av rösterna (en knapp minskning från valet 2004 där partiet fick 24,56 procent). Valresultat var det lägsta för Socialdemokraterna i ett val sedan den allmänna rösträttens införande i Sverige 1921. I ett tal inför LO-anhängare den 12 maj 2009 sade Sahlin: "Står det inte ett plus framför våra siffror så är det ett djupt misslyckande".[19]

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna under Sahlins ledning 30,7 procent vilket var partiets sämsta riksdagsval sedan införandet av allmän rösträtt. Flera ledande socialdemokrater krävde Sahlins avgång men hon deklarerade inledningsvis via media att hon inte hade några tankar på att avgå. Efter valet tillsatte Sahlin en kriskommission för att analysera partiets politik och det dåliga valresultatet.[20] I början av november 2010 meddelade hon att en extrakongress skulle hållas i början av 2011 för att staka ut partiets politiska linje efter valförlusten, och att hennes inställning var att alla i partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande vid kongressen. Några dagar senare meddelade Sahlin att hon själv inte skulle ställa upp för omval vid denna extrakongress, utan att hon i samband med den lämnar både partiledarposten och sin riksdagsplats.[21] På socialdemokraternas extrakongress den 25 mars 2011 efterträddes Mona Sahlin av Håkan Juholt på partiordförandeposten. Hon lämnade även riksdagen efter avgången som partiledare 1 april 2011.[22]

Mona Sahlin har i intervjuer i efterhand uttryckt att hon ångrade att hon släppte in Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet. I en intervju med Expressen som publicerades den 30 maj 2011, drygt två månader efter hennes avgång, sa hon att med Vänsterpartiet i samarbetet blev det för mycket fokus på skattesatser. I samma intervju säger Mona Sahlin om det rödgröna samarbetet att "Det blev tyvärr mer rött än vad jag hade velat".[23]

Mona Sahlin är, tillsammans med Claes Tholin och Håkan Juholt, de hittills enda socialdemokratiska partiledare som avgått från uppdraget som partiledare utan att ha varit Sveriges statsminister. Hon är också den som varit partiledare under näst kortast tid, endast fyra år.

Sahlin har av författaren och S-kännaren Christer Isaksson beskrivits som tillhörande högerfalangen inom Socialdemokraterna.[24]

Tiden efter partiledare (2011- )[redigera | redigera wikitext]

Den 24 januari 2012 nominerade Sveriges regering henne som kandidat till posten som generaldirektörInternationella arbetsorganisationen.[25] Inför den tredje röstningsomgången stod det dock klart att hon inte skulle väljas till posten.[26] Den 30 augusti 2012 utmanade hon Luis Ayala om posten som Generalsekreterare för Socialistinternationalen.[27] Mona Sahlin är styrelseledamot i Systembolaget AB.[28]

Mona Sahlin på Stockholm Pride 2014

Familj och privatliv[redigera | redigera wikitext]

Sahlin är sedan år 1982 gift med Bo Sahlin. De har tillsammans fått barnen Jenny, född 1983, Johan, född 1986, och Gustav, född 1989. Johan dog hastigt i en hjärtsjukdom innan han fyllt ett år. Sahlin har även dottern Ann-Sofie, född 1978, från ett tidigare förhållande med David Peña.[29] Sahlins syster Lena Ridemar, var tidigare stabschef vid Hyresgästföreningen, och ytterligare en yngre syster var Eva Maria, född Andersson 1963.[30] Brodern Janne "Japop" Andersson är en svensk sångare och musiker.

Riksdagsuppdrag[redigera | redigera wikitext]

Ordinarie ledamot[redigera | redigera wikitext]

Utskottsordförande[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Erik Magnusson (10 mars 2007). ”Vägen till toppen”. Sydsvenskan. http://www.sydsvenskan.se/sverige/article223721.ece. Läst 18 mars 2007. 
  2. ^ [a b c d e] Sahlin, Mona (1996). Med mina ord. Stockholm: Rabén Prisma. ISBN 91-518-3006-X 
  3. ^ ”CV”. Socialdemokraterna.se. http://www.socialdemokraterna.se/Mona-Sahlin/CV-/. 
  4. ^ Vem är det : Svensk biografisk handbok 1999, red. Elisabeth Gafvelin, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998 ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341 s. 954
  5. ^ Sahlin, Mona i Vem är hon : kvinnor i Sverige : biografisk uppslagsbok (1988), ISBN 91-1-863422-2, s. 399
  6. ^ Christian Holmen (13 oktober 1995). ”En lång rad av lån och skulder”. Expressen. 
  7. ^ http://www.expressen.se/nyheter/val-2010/sanningen-om-kortskandalen/
  8. ^ http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jag-vill-inte-sjalv-bli-bitter-och-hatisk
  9. ^ "Mona Sahlin – Snack eller verkstad?", Fokus
  10. ^ http://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/k-g-bergstrom-en-s-ledare-kan-se-ut-hur-som-helst---bara-den-tal-att-fa-stryk/
  11. ^ http://www.dn.se/nyheter/politik/sahlin-utanfor-facket-i-atta-ar
  12. ^ Lova Olsson (10 januari 2007). ”Stödet växer för Sahlin som s-bas”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stodet-vaxer-for-sahlin-som-s-bas_190111.svd. 
  13. ^ Ännu ett distrikt för Mona Sahlin”. Rapport. Sveriges Television. 12 januari 2007. http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=736993&from=rss. 
  14. ^ Gunnar Jonsson (10 januari 2007). ”Skåne stretar emot Sahlin”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/skane-stretar-emot-sahlin-1.437828. 
  15. ^ Skånes socialdemokrater stöder Sahlin, SR Ekot, 070205.
  16. ^ Göteborg vill ha Jämtin eller Wallström”. Göteborgs-Posten. 20 september 2009. http://www.gp.se/ekonomi/1.153480-goteborg-vill-ha-jamtin-eller-wallstrom. 
  17. ^ Mer stöd för Sahlin”. Svenska Dagbladet. Stockholm TT. 12 januari 2007. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mer-stod-for-sahlin_191109.svd. 
  18. ^ Sahlins kommentarer till valberedningens besked , Socialdemokratiska partiets webbplats, 2007-01-18.
  19. ^ ”S medger inte dåligt resultat”. Tidningarnas Telegrambyrå. 8 juni 2009. http://www.svt.se/nyheter/s-medger-inte-daligt-resultat. Läst 16 juni 2009. 
  20. ^ Sahlin tillsätter kriskommission”. VA.se. 22 september 2010. http://www.va.se/nyheter/2010/09/22/sahlin-s-tillsatter-kriskommiss/. 
  21. ^ Anders Munck; Victor Stenquist (14 november 2010). ”Här avgår Sahlin”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8122996.ab. 
  22. ^ http://www.riksdagen.se/templates/R_PageExtended____11249.aspx
  23. ^ http://www.expressen.se/nyheter/1.2453491/mona-sahlin-frustrerad-over-samarbetet-med-v
  24. ^ Isaksson, Christer (2010). Den nya vän(s)tern : [åt vilket håll går socialdemokraterna?]. Stockholm: Ekerlid. ISBN 978-91-7092-146-9 
  25. ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14261708.ab
  26. ^ Sahlin blir inte ny ILO-chef, DN.se, 28 maj 2012. Läst 28 maj 2012.
  27. ^ Sahlin utmanar om toppjobb
  28. ^ ”Styrelse”. Systembolaget AB. http://www.systembolaget.se/OmSystembolaget/Organisation/Styrelse/. Läst 13 augusti 2014. 
  29. ^ Petter Ovander (18 januari 2007). ”Här är ditt liv, Sahlin”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article476197.ab. 
  30. ^ Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 242-243

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Politiska ämbeten
Företrädare:
Ingela Thalén
Sveriges arbetsmarknadsminister
1990–1991
Efterträdare:
Börje Hörnlund
Företrädare:
Lars Ulander
Arbetsmarknadsutskottets ordförande
1991–1992
Efterträdare:
Ingela Thalén
Företrädare:
Bo Toresson
Socialdemokraternas partisekreterare
1992–1994
Efterträdare:
Leif Linde
Företrädare:
Bengt Westerberg
Sveriges vice statsminister
1994–1995
Efterträdare:
Lena Hjelm-Wallén
Sveriges jämställdhetsminister
1994–1995
Efterträdare:
Leif Blomberg
Företrädare:
Margareta Winberg
Sveriges arbetsmarknadsminister
1998–2002
Efterträdare:
Hans Karlsson
Företrädare:
Ulrica Messing
integrations- och ungdomsminister t.o.m. 2000
Britta Lejon
demokrati- och förvaltningsminister t.o.m. 2002
Margareta Winberg
jämställdhetsminister t.o.m. 2003
Sveriges integrationsminister
2000–2002
Sveriges demokrati- och integrationsminister

2002–2003
Sveriges demokrati-, integrations- och jämställdhetsminister
2003–2004
Efterträdare:
Jens Orback
demokrati-, storstads-, integrations- och jämställdhetsminister
Företrädare:
Lena Sommestad
miljöminister
Sveriges miljöminister
2004–2005
Sveriges energi- och samhällsbyggnadsminister

2005–2006
Efterträdare:
Andreas Carlgren
miljöminister
Företrädare:
Chatrine Pålsson Ahlgren
Socialutskottets vice ordförande
2006–2007
Efterträdare:
Ylva Johansson
Företrädare:
Göran Persson
Socialdemokraternas partiledare
2007–2011
Efterträdare:
Håkan Juholt