Ola Ullsten
| Ola Ullsten | |
|
|
|
| Ämbetsperiod 18 oktober 1978–12 oktober 1979 |
|
| Företrädare | Thorbjörn Fälldin |
|---|---|
| Efterträdare | Thorbjörn Fälldin |
|
|
|
| Ämbetsperiod 12 oktober 1979–8 oktober 1982 |
|
| Statsminister | Thorbjörn Fälldin |
| Företrädare | Hans Blix |
| Efterträdare | Lennart Bodström |
|
|
|
| Född | 23 juni 1931 Teg, Västerbotten |
| Födelsenamn | Stig Kjell Olof Ullstén |
| Politiskt parti | Folkpartiet |
| Maka | Evi Esko (1961–1981) Louise Beaudoin (1989—) |
| Ministär | Regeringen Ullsten |
Stig Kjell Olof (Ola) Ullsten, född 23 juni 1931 i Umeå,[1] är en svensk politiker (folkpartist), förutvarande statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var riksdagsledamot 1965–1984 (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1976–1978, från 1977 även invandrarminister, partiledare för Folkpartiet 1978–1983, vice statsminister 1978 och 1980–1982, statsminister 1978–1979, utrikesminister 1979–1982.
Han var gift 1961–1981 med Evi Esko och är sedan 1989 gift med Louise Beaudoin. Han har fyra barn, två i vartdera äktenskapet. Han är bosatt utanför Toronto i Kanada[2] och i Grötlingbo på Gotland.
Biografi [redigera]
Ola Ullsten föddes på Teg i Umeå landskommun, Västerbottens län, som son till skogsinspektoren Carl Ullsten och småskollärarinnan Stina, född Röström.[3] Efter socionomexamen i Stockholm blev han sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även i den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. 1962–1964 var han ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.
Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister. När Per Ahlmark på våren 1978 överraskande avgick som partiledare var Ullsten självskriven som efterträdare. I denna roll fick han redan hösten samma år hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.
Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.
Ullstens statsministertid blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig genom att oppositionspartierna bildade "oheliga" allianser mot regeringen. Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men han övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister, och från och med augusti 1980 även vice statsminister. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.
Han utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989, var sidoackrediterad till Bahamas 1985–1989, blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996 med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.
Källor [redigera]
- ^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011
- ^ Bergstrand, Mats (2010). Ola Ullsten. Albert Bonniers Förlag. Sid. 24. ISBN 978-91-0-011995-9
- ^ Bergstrand (2010). Ola Ullsten. Sid. 15–16
Externa länkar [redigera]
-
Wikiquote har citat av eller om Ola Ullsten
| Företrädare: Per Ahlmark |
Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande 1962–1964 |
Efterträdare: Gustaf Lindencrona |
| Företrädare: Gertrud Sigurdsen |
Sveriges biståndsminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1976–1978 |
Efterträdare: Lena Hjelm-Wallén |
| Företrädare: Per Ahlmark |
Sveriges invandrarminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1977–1978 |
Efterträdare: Eva Winther |
| Folkpartiets partiledare 1978–1983 |
Efterträdare: Bengt Westerberg |
|
| Sveriges vice statsminister 1978 |
Efterträdare: Sven Romanus |
|
| Företrädare: Thorbjörn Fälldin |
Sveriges statsminister 1978–1979 |
Efterträdare: Thorbjörn Fälldin |
| Företrädare: Hans Blix |
Sveriges utrikesminister 1979–1982 |
Efterträdare: Lennart Bodström |
| Företrädare: Ingemar Mundebo |
Sveriges vice statsminister 1980–1982 |
Efterträdare: Ingvar Carlsson |
| Företrädare: Sven Fredrik Hedin |
Sveriges ambassadör i Rom 1989–1995 |
Efterträdare: Torsten Örn |
|
|||||||||||||||||||
- Födda 1931
- Levande personer
- Personer från Umeå
- Ledamöter av Sveriges riksdag för Folkpartiet
- Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för Folkpartiet
- Svenska folkpartister
- Sveriges biträdande utrikesministrar
- Sveriges statsministrar
- Sveriges utrikesministrar
- Sveriges vice statsministrar
- Sveriges ambassadörer i Kanada
- Sveriges ambassadörer i Italien
- Folkpartiet liberalernas partiledare
- Personer i Sverige under 1900-talet
- Män