Ola Ullsten

Ola Ullsten
Sveriges statsminister
Ämbetsperiod 18 oktober 1978–12 oktober 1979
Företrädare	Thorbjörn Fälldin
Efterträdare	Thorbjörn Fälldin
Sveriges utrikesminister
Ämbetsperiod 12 oktober 1979–8 oktober 1982
Statsminister	Thorbjörn Fälldin
Företrädare	Hans Blix
Efterträdare	Lennart Bodström
Född	23 juni 1931 Teg, Västerbotten
Födelsenamn	Stig Kjell Olof Ullstén
Politiskt parti	Folkpartiet
Maka	Evi Esko (1961–1981) Louise Beaudoin (1989—)
Ministär	Regeringen Ullsten

Stig Kjell Olof (Ola) Ullsten, född 23 juni 1931 i Umeå, är en svensk politiker (folkpartist), förutvarande statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var riksdagsledamot 1965–1984 (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1976–1978, från 1977 även invandrarminister, partiledare för Folkpartiet 1978–1983, vice statsminister 1978 och 1980–1982, statsminister 1978–1979, utrikesminister 1979–1982.

Han var gift 1961–1981 med Evi Esko och är sedan 1989 gift med Louise Beaudoin. Han har fyra barn, två i vartdera äktenskapet. Han är bosatt utanför Toronto i Kanada och i Grötlingbo på Gotland.

Biografi

Ola Ullsten föddes på Teg i Umeå landskommun, Västerbottens län, som son till skogsinspektoren Carl Ullsten och småskollärarinnan Stina, född Röström. Efter socionomexamen i Stockholm blev han sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även i den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. 1962–1964 var han ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.

Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister. När Per Ahlmark på våren 1978 överraskande avgick som partiledare var Ullsten självskriven som efterträdare. I denna roll fick han redan hösten samma år hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.

Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.

Ullstens statsministertid blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig genom att oppositionspartierna bildade "oheliga" allianser mot regeringen. Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men han övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister, och från och med augusti 1980 även vice statsminister. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.

Han utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989, var sidoackrediterad till Bahamas 1985–1989, blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996 med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Ola Ullsten

  Citat

Företrädare: Per Ahlmark	Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande 1962–1964	Efterträdare: Gustaf Lindencrona
Företrädare: Gertrud Sigurdsen	Sveriges biståndsminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1976–1978	Efterträdare: Lena Hjelm-Wallén
Företrädare: Per Ahlmark	Sveriges invandrarminister (Sveriges biträdande utrikesminister) 1977–1978	Efterträdare: Eva Winther
	Folkpartiets partiledare 1978–1983	Efterträdare: Bengt Westerberg
	Sveriges vice statsminister 1978	Efterträdare: Sven Romanus
Företrädare: Thorbjörn Fälldin	Sveriges statsminister 1978–1979	Efterträdare: Thorbjörn Fälldin
Företrädare: Hans Blix	Sveriges utrikesminister 1979–1982	Efterträdare: Lennart Bodström
Företrädare: Ingemar Mundebo	Sveriges vice statsminister 1980–1982	Efterträdare: Ingvar Carlsson
Företrädare: Sven Fredrik Hedin	Sveriges ambassadör i Rom 1989–1995	Efterträdare: Torsten Örn