Carl Gustaf Ekman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Carl Gustaf Ekman


Ämbetsperiod
7 juni 19262 oktober 1928
Monark Gustaf V
Företrädare Rickard Sandler
Efterträdare Arvid Lindman
Ämbetsperiod
7 juni 19306 augusti 1932
Företrädare Arvid Lindman
Efterträdare Felix Hamrin

Ämbetsperiod
7 juni 193019 juni 1931
Företrädare Harald Malmberg
Efterträdare Anton Rundqvist

Född 6 oktober 1872
Munktorp, Västmanlands län
Död 15 juni 1945 (72 år)
Stockholm, Stockholms län
Politiskt parti Frisinnade folkpartiet
Maka Laura Ekman (född Widlund)
Ministär Regeringen Ekman I
Regeringen Ekman II

Carl Gustaf Ekman, född 6 oktober 1872 i Munktorp, död 15 juni 1945 i Stockholm, var en svensk politiker (frisinnad) och tidningsman, som var statsminister 1926–1928 och 1930–1932. Han var riksdagsman 1911–1932 (första och andra kammaren), förtroenderådets ordförande i Frisinnade landsföreningen 1923–1934 och partiledare för Frisinnade folkpartiet 1924–1932.

Ekman gifte sig 1900 med Laura Ekman, född Widlund. De fick tillsammans fyra barn: Gertrud (född 1901), Ingrid (1903), Torsten (1910) och Ragnar (1917).

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Carl Gustaf Ekman föddes i Munktorp i Västmanlands län, som son till soldattorparen Carl Ekman-Kraft (1835–1911) och Josefina, född Säfström (1831–1914). Han började arbeta som dräng vid tolv års ålder, var stenhuggeriarbetare och elev vid Kristinehamns praktiska skola 1893–1895, redaktionssekreterare på Bergslagsbladet 1896, redaktör för Sjukkassebladet 1898. Under tiden slukade han allt vad han kom åt att läsa, fick förtroendeuppdrag i nykterhetsrörelsen och blev anställd funktionär.

Ekman befordrades som 25-åring till chef för Nykterhetsvännernas sjuk- och begravningskassa i Eskilstuna och blev chefredaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren 1908–1913. Hans försök att nå riksdagen stupade på den stora socialdemokratiska dominansen i industristaden Eskilstuna, men sedan liberalerna 1911 lyckats placera honom i första kammaren för Gävleborgs läns valkrets, etablerade han sig snabbt som ledare för den frisinnade fraktionen och landets ledande agitator för ett totalt alkoholförbud. 1913 flyttade han till Stockholm och blev chefredaktör för Aftontidningen till 1918. Han behöll sitt Gävleborgsmandat i första kammaren till 1922, då han bytte till Stockholms läns och Uppsala läns valkrets. Åren 1929–1932 satt han i andra kammaren för Stockholms stads valkrets.

Ekman blev symbolen för 1920-talets vågmästarpolitik.

Ekman blev 1920-talets mest inflytelserike och omdiskuterade politiker. Inom socialdemokratin uppfattades han som en "klassförrädare" då han med arbetarbakgrund gått över till de borgerliga. Därtill var han arkitekten bakom flera socialdemokratiska regeringars fall: Brantings 1923 och Sandlers 1926, men också högerregeringen Lindmans fall 1930. Denna maktposition hade han nått efter det att han varit en drivande kraft bakom Liberala samlingspartiets sprängning 1923. Motsättningarna i alkoholförbudsfrågan efter folkomröstningen 1922 nådde en kulmen mellan liberaler som var emot förbud och frisinnade som var för. Ekman blev ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet.

Som partiledare verkade han för att stärka de frisinnades inflytande genom samarbete omväxlande åt höger och vänster. Han skänkte begreppet vågmästeri ett ansikte, först via riksdagens utskott ("utskottsparlamentarismen") och sedan i regeringsställning. Den som behärskar mitten behärskar spelet, löd hans maktpolitiska strategi som byggde på att inget block hade klar majoritet i riksdagen.

Efter Sandlers fall 1926 blev Ekman statsminister första gången, den 7 juni samma år. Han var även chef för Finansdepartementet 7 juni-30 september samma år. Ekman lade tyngdpunkten än till höger, än till vänster och klarade sig bättre än de flesta väntat. Han löste den gamla surdegen om kommunalskatten, som fällde regeringen Edén, med en lag om proportionell skatt, som gäller än idag. Ekman slutförde också en genomgripande skolreform. Efter högerns valframgångar 1928 fick han den 2 oktober lämna över regeringsmakten till Lindman.

Ekman återkom 1930 då han och Per Albin Hansson fällt regeringens förslag om höjda spannmålstullar. Han var även chef för Försvarsdepartementet 7 juni 1930–19 juni 1931. Denna andra period - 7 juni 1930-6 augusti 1932 - som statsminister blev svår. Den internationella depressionen efter börskraschen 1929 hade nått Sverige med problem för både industri och jordbruk. Med sin traditionellt sparsamma attityd hade Ekman svårt att godta en expansiv stimulanspolitik i tidens anda.

Carl Gustaf Ekmans andra regering år 1930.

Under 1931 drogs Ekman in i historien kring den Munckska kåren. Till dessa svårigheter kom i Kreugerkraschens spår en debatt om ekonomiska bidrag från Kreuger som Ekman personligen tagit emot å partiets vägnar. När Ekman först förnekade förekomsten av ett av dessa bidrag, ledde den offentliga debatten till att han ansåg sig tvungen avgå som statsminister en månad före riksdagsvalet 1932, som blev ett stort nederlag för de frisinnade. Ekman kom aldrig tillbaka till politiken. Mindre än två år efter hans avgång var hans parti borta - åter sammanslaget med liberalerna under namnet Folkpartiet. Inte ens Ekmans motståndare trodde att denne hade skott sig på Kreuger, som för övrigt givit bidrag till alla partier utom kommunisterna, men Ekmans motstridiga besked användes för att misstänkliggöra honom och därmed bli av med en svår politisk motståndare.

Omdömet om honom har i hög grad kommit att präglas av vågmästarpolitiken och av skandalen som ledde till hans avgång, vilket inte ger rättvisa åt hans resultatinriktade politik under en orolig tid då någon varaktig politisk majoritet inte kunde åstadkommas. Han avled i Stockholm 15 juni 1945.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensson, Waldemar (1972). C.G. Ekman: frisinnad hövding, nykterhetsman, statsman. Stockholm: Frisinnad tiskrift. Libris 31430 [sidnummer behövs]
  • Fant, Kenne (1978). Ångerstolen: en dokumentär roman. Stockholm: Norstedt. Libris 7152712. ISBN 91-1-781252-6 (inb.) [sidnummer behövs]
  • Norberg, Anders; Asker, Björn; Tjerneld, Andreas (1988). Tvåkammarriksdagen 1867–1970: ledamöter och valkretsar. Bd 1, Stockholms stad, Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Västmanlands län. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 232. Libris 498953. ISBN 91-22-01286-9 
  • Rudberg, Erik, red (1926). Svenska dagbladets årsbok. Stockholm: Svenska Dagbladet. sid. 61. Libris 283647 
  • Vem är det: svensk biografisk handbok. 1939. Stockholm: P A Norstedt & Söners Förlag. 1939. sid. 203 
  • Lundström, Nils S (1927). 1872 års män: porträtt och biografier. Stockholm. sid. 44. Libris 11634475 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Raoul Hamilton
Frisinnade landsföreningens partiledare
1923–1933
Efterträdare:
David Bergström
(tillförordnad)
Företrädare:
Nils Edén
Liberala samlingspartiets partiledare
Frisinnade folkpartiets partiledare
1924–1932
Efterträdare:
Felix Hamrin
Företrädare:
Ernst Wigforss
Sveriges finansminister
1926
Efterträdare:
Ernst Lyberg
Företrädare:
Rickard Sandler
Sveriges statsminister
1926–1928
Efterträdare:
Arvid Lindman
Företrädare:
Arvid Lindman
Sveriges statsminister
1930–1932
Efterträdare:
Felix Hamrin