Valross

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Valross
Status i världen: Kunskapsbrist[1]
Noaa-walrus22.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
Familj Valrossar
Odobenidae
Allen, 1880
Släkte Odobenus
Brisson, 1762
Art Valross
O. rosmarus
Vetenskapligt namn
§ Odobenus rosmarus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Walross-Odobenus rosmarus-World.png
Underarter
  • O. rosmarus divergens
  • O. rosmarus laptevi
  • O. rosmarus rosmarus
Hitta fler artiklar om djur med

Valross (Odobenus rosmarus) är en sälart som lever i Arktiska havet.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Typiskt för valrossen är dess två stora huggtänder som blir upp till en meter långa. Honan har dem också men vanligtvis är hanens större. I genomsnitt mäter hanen 300 cm och honan 260 cm lång. Hanen väger omkring 1000 kg (maximal 1700 kg) och honan ungefär 800 kg.[2] Valrossen ser hårlös ut, men den har en kort päls. Huden är mycket tjock (4 cm)[2]. Vid födseln har den en stark rödbrun färg. Med tiden blir den blek och gulbrun. Fenorna är mer rörliga än hos öronlösa sälar varför valrossen bättre kan förflytta sig på marken.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Valrossar hittar sin föda i havet, vanligen på 10 till 50 meters djup. Därför dyker de ibland längre än 30 minuter men vanligen är de 2 till 10 minuter under vattenytan. Huvudsakligen lever de av musslor, snäckor och kräftdjur. Den äter även fisk, och ensamma hanar tar sällsynt små exemplar av andra sälarter eller till och med mindre valar. Vid födosöket borstar de havsbotten med skäggen. Detta beteende har medfört att ett flertal valrossar dött i djurparker under höstar när löv samlas snabbt under några timmar. Vid obduktion av plötsligt döda valrossar har befunnits stora mängder löv i magen. [källa behövs] Huggtänderna används inte för att komma åt födan.[2]

I det vilda har de nästan inga fiender. Isbjörnar provar ibland att skrämma flocken för att komma åt unga valrossar men de anfaller inte vuxna valrossar.

Socialt beteende[redigera | redigera wikitext]

En flock valrossar

Valrossar lever i stora flockar vid kusten av arktiska öar och på isen runt nordpolen. Utanför parningstiden lever honor och hanar separat. Det finns en stark hierarki som beror på storleken av huggtänderna (rossarna) och kropparna. Särskild mellan hannarna sker många strider om efterlängtade liggplatser eller annat. När hotelser inte räcker slåss de med huggtänderna så att de får blodiga sår.

Vid parningstiden samlar sig bägge kön i jättestora flockar som sträcker sig över 100 km på kustlinjen med några tusen individer. Unga och svaga hannar trängs till utkanten. I genomsnitt går det 8 honor på en hanne. Också här sker häftiga strider mellan hannarna.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Parningen sker troligtvis i vattnet. Äggen vilar några månader innan dräktigheten börjar. Därför föds ungarna 10 till 11 månader efter parningen. Det blir bara en kalv per ko som vid födelsen väger lite över 60 kg. Kalvarna är 1 meter lång och när de föds kan de med en gång simma. Efter två år slutar honan att ge di men kalven stannar ett tag till vid kon. Honor är efter 6-7 och hannar efter 9-12 år könsmogna.[2]

En valross kan bli 40 år gammal.[2]

Valrossen och människan[redigera | redigera wikitext]

Speciellt för inuiter har valrossen en stor betydelse – både som religiös symbol och som byte. Den ger kött och tran, och betarna och benen används som material. Men jakten från inuiter var inget hot för valrossen. Jägare från Europa har utgjort ett hot mot populationen, särskilt på jakt efter det eftertraktade elfenbenet. Beståndet vid Amerikas östkust, söder om Labradorhalvön, utrotades före 1800-talet. Bara mellan 1925 och 1931 dödades 175 000 valrossar. Underarten Atlantisk valross (O. r. rosmarus) är med omkring 18 000 individer nästan utdöd[1]. I Stilla havet har idag USA och Ryssland inlett skyddsåtgärder vilket gjort att beståndet har återhämtat sig. Nu finns det omkring 200 000 valrossar där.[1]

Det har också hänt att valrossar anfallit människor, troligtvis för att skydda sitt revir mot inkräktare. Båtar och kajaker har blivit omkullstötta och sällsynt har valrossen dödat människor.[källa behövs]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Lowry, L., Kovacs, K. & Burkanov, V. 2008 Odobenus rosmarus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 2 december 2010.
  2. ^ [a b c d e] Odobenus rosmarus på Animal Diversity Web (engelska), besökt 15 april 2010.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]