Vikingatida tempelbyggnader

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppåkratemplet. Överst Lundamodellen, nederst Foteviksmodellen. Sammanställning: Sven Rosborn.

De samtida skrivna källorna om vikingatidens religion och dess kult i Norden innan kristendomens införande är relativt få och mestadels influerade av kristna. I dessa framgår det till exempel att man utförde kulthandlingar på olika sätt och platser. Gutasagan berättar att man trodde ”på hult och hugar, vi och stavgårdar och på heden gud.” I flera dåtida skrifter omtalas också tempel eller heliga byggnader. Vid arkeologiska undersökningar har dock endast ett sådant tempel med rimlig grad av säkerhet kunnat påvisas, kulthuset i Uppåkra.

Tempel i skriftliga källor[redigera | redigera wikitext]

Gamla Uppsala[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Uppsala tempel

Av vikingatidens hednatempel, eller gudahov, är det kanske mest berömda det tempel i Gamla Uppsala som beskrivs av Adam av Bremen runt 1070 efter troliga uppgifter från ögonvittnet, kungen Sven Estridsson:

I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bilder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i salen. På var sin sida om honom sitter Oden och Frej. Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man, härskar i luften och råder över åska och blixt, vind och regn, solsken och gröda. Oden, det vill säga raseriet, styr krigen och ger människan kraft att bekämpa sina fiender. Den tredje, Frej, skänker de dödliga fred och njutning. De förser också hans bildstod med en väldig stående manslem. Oden framställer de beväpnad, liksom våra landsmän Mars. Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter. De dyrkar också till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. De har tilldelat alla sina gudar präster, som frambär folkets blot. Om en farsot eller hungersnöd hotar, offrar man till Tors bildstod, om ett krig förestår till Oden, om ett bröllop skall firas till Frej.

I ett tillägg till själva huvudtexten är infogat följande beskrivning:

En guldkedja omger templet. Den hänger över husets tak och strålar mot de ankommande på långt håll, därför att själva tempelområdet, beläget på slät mark, har berg placerade omkring sig liksom en teater.

Rethra[redigera | redigera wikitext]

Adam av Bremen beskriver också ett annat hednatempel, vilket var beläget på slaviskt område strax norr om våra dagars Berlin. Här härskade i slutet av vikingatiden folkslaget redarierna:

Deras mycket kända samhälle är Rethra, som är ett säte för avgudadyrkan. Där har uppförts ett stort tempel åt avgudarna, av vilka Radegast är den förnämste. Hans bildstod är gjord av guld och hans läger är prytt med ett purpurtäcke. Själva samhället har nio portar och det är på alla håll avgränsat med en djup sjö. En träbro leder över denna och där får endast de som offrar och söker orakelsvar passera.

Trots att denna helgedom först 1128 förstördes genom den sachsiske hertigen Lothar av Supplingens erövring känner vi tyvärr ingen annan beskrivning än den som Adam har nedtecknat.

Adam av Bremens källa är Sven Estridsson vilken som ung man mellan åren 1026 till 1038 tjänstgjorde hos den svenske kungen Anund Jakob. Även om Sven således haft möjlighet att själv se templet vet vi inte hur väl Adam återgett hans berättelse. Vilka syften hade Adam egentligen med sin bok? Ett av de stora problemet vid tolkningen av källor som omtalar den nordiska gudatron är att nästan alla bevarade manuskript är skrivna av kristna författare.

Arkona[redigera | redigera wikitext]

Ett tredje beskrivet tempel är det som stod i Arkona på ön Rügens nordspets. Templet förstördes av biskop Absalon år 1169. Saxo Grammaticus har beskrivit detta:

Mitt i staden fanns en öppen plats där det stod ett mycket präktigt tempel av trä som hölls högt i ära, inte blott för att det var så praktfullt, utan också på grund av den avgudabild som var uppställd där. Utvändigt ståtade templet med olika bilder i omsorgsfullt utskurna, upphöjda arbeten som emellertid var grovt och fuskaktigt bemålade. Där fanns bara en dörr men själva templet var delat i två rum, av vilka det yttersta löpte längs med väggarna och hade ett rött tak, medan det innersta vilade på fyra pelare och i stället för väggar hade ”tjeldinger” och för övrigt inget annat gemensamt med det yttersta annat än taket och några få bjälkar.

Arkeologiska fynd[redigera | redigera wikitext]

Uppåkra[redigera | redigera wikitext]

Överst interiör efter Foteviksmodellen. Underst planen som bland annat visar härden (rött) och fyndplatsen för bägaren och glasskålen (grönt).

Vid utgrävningar i Uppåkra strax söder om Lund har man funnit rester efter det hednatempel som stått här i flera hundra år före nedläggningen i slutet av 900-talet. Då hela byggnadens yta kunnat grävas fram och då platsen är oskadad från senare nedgrävningar har på detta sätt för första gången ett hednatempel kunnat studeras i sin helhet rent arkeologiskt.

Rester efter själva byggnaden består av nedgrävningar till de stolpar och träväggar som en gång funnits på platsen. Olika golvlager har också kunnat identifieras och man har också kunnat fastslå att templet under århundradena varit utsatt för nödvändiga ombyggnader. Materialet har varit trä som stått nedgrävt i marken.

Exteriör[redigera | redigera wikitext]

Byggnaden är inte stor, endast 13 meter lång och 6,5 meter bred. Den har haft svagt krökta långväggar av grova, stående ekplank, eller ”stavar”, vilka grävts ner i en ränna i jorden på mer än en meters djup. I varje hörn av huset har stått en stolpe som varit nedgrävd till ansenligt djup. Byggnadens mittparti, som stått fristående från ytterväggarna, har utgjorts av fyra enorma trästolpar. Hålen till dessa är ovanligt vida och djupet mycket anmärkningsvärt, mer än två meter.

Byggnaden har haft tre ingångar, två i söder och en i norr. Varje öppning har inramats av kraftiga sidstolpar och den sydvästra har dessutom haft ett framskjutet parti. Denna ingång bör därför ha varit templets huvudingång.

I väggrännan och i stolphålen hittade utgrävarna ett hundratal så kallade guldgubbar. Dessa är lövtunna, små guldbleck med inpräglade människofigurer. Storleken gör att dessa guldbleck inte kan ha tjänat som till exempel handelsguld utan bör ha haft med den dåtida kulten att göra. Att de påträffats i så stor mängd i nedgrävningarna för Uppåkratemplets stolpar och väggplankor tyder på att man offrat dessa guldgubbar i samband med uppförandet av templet.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Byggnadens ytterväggar har varit i så kallade stavkonstruktion mellan kraftiga hörnstavar. Tekniken känns igen från påträffade rester efter stavkyrkor i Lund från ca 1050. De stående plankorna måste upptill ha varit inpassade i en horisontell trästock, så kallad lejd, vilken legat på hörnstavarna. Den djupa rännan som stavväggarna varit satta i samt de djupa hålen för hörnstavarna visar att byggnadens ytterväggar måste ha varit höga. Hålen har ju till uppgift att hålla emot sidobelastningarna så att väggarna inte störtat omkull. I Hemse kyrka på Gotland har man funnit bevarade väggstavar i full längd på tre meter från den tidig träkyrka. En höjd för templets ytterväggar på upp mot fyra meter över markytan är därför inte omöjlig.

Yttertaket mellan ytterväggarna och de fyra hörnstolpar som utgjort den bärande stommen i mittornet bör ha varit beklätt med träspån, vilket fordrat ett tämligen brant tak. Från långvägg till tornvägg bör detta ha höjt sig drygt två meter. Hur högt har själva tornet varit? Två meter djupa stolphål tyder på en mycket stor konstruktion, inte minst då de fyra stolparna bildat en kvadrat som möjliggjort en effektiv stagning genom kryssverk. Med en längd på stolparna på förslagsvis tio meter har tornets väggar stuckit upp drygt tre meter över långhusets takås.

Ovanstående tolkning, här kallad Foteviksmodellen, av templet publicerades 2004. En annan tolkning publicerades 2006, här kallad Lundamodellen. I den senare har man valt att inte se de fyra mittstolparnas avvikande dimensioner och enorma grundläggningsdjup som en konstruktion för ett torn. Ytterväggarna har istället förts upp i en väldig höjd, närmare sex meter. De båda tolkningarna redovisas på rekonstruktionen här bredvid.

Interiör[redigera | redigera wikitext]

Bronsbägaren och glasskålen funna i Uppåkratemplet

Inne i Uppåkratemplet har man påträffat en bronsbägare och en glasskål. Den ca 20 cm höga bägaren är dekorerad med band av tunna guldbleck med instämplade bilder. Glasskålen kommer från området norr om Svarta havet. Skålen, som är tillverkad med två lager av glasmassa, kan dateras till ca 500-talet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sven Rosborn: Den skånska historien. Vikingarna. Malmö 2004.
  • Lars Larsson: Till ära för människor och gudar! Ett trätempel från Uppåkra. Tidskriften Ale 2006:1.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]