Vit stork

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vit stork
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
White Stork Weißstorch Ciconia ciconia.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Storkfåglar
Ciconiiformes
Familj Storkar
Ciconiidae
Släkte Egentliga storkar
Ciconia
Art Vit stork
C. ciconia
Vetenskapligt namn
§ Ciconia ciconia
Auktor Linné, 1758
Vit stork fotograferad i Belgien.
Vit stork fotograferad i Belgien.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vit stork (Ciconia ciconia) är en fågel i familjen storkar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Vit stork är en stor fågel med lång hals och näbb, långa ben och långa breda vingar. Den har en längd på 95 till 110 cm och ett vingspann på 183 till 217 cm.[2] Könen är lika till utseendet men hanarna är något större.[3] Dess näbb och ben är röda. De yngre fåglarna har en mörk näbbspets. Dess fjäderdräkt är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. Det enda "läte" som storkar har är att de "klapprar" med näbben. Detta sker oftast när paret möts vid boet.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien.[4] I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. I de nordligare delarna förekommer den endast tillfälligtvis. I Norge och Finland observeras bara enstaka storkar årligen, dock har man observerat åtminstone ett säkert häckningsförsök i Finland under de senaste åren.[källa behövs] I Estland förekommer rikligt med häckande stork. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar och deras vinterkvarter ligger i tropiska och södra Afrika, Iran och Indien.[4] . Under flytten passerar de Medelhavet främst via Gibraltar sund och Suezkanalen och områdena däromkring. Regionalt har den försvunnit som häckfågel i Storbritannien och i Heilongjiang i Kina.[5]

Arten delas upp i två underarter:[4]

Ibland har även svartnäbbad stork (Ciconia boyciana) behandlats som en underart till vit stork, exempelvis av Mayr & Cottrell, 1979.[5]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Från 1920-30-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige, och en häckning 1954 bedömdes länge som den sista, men från och med början av 1990-talet har den gjort en tydlig återetablering, framför allt längst i söder.[6]. De storkar som häckar i Skåne anländer i början av april och flyttar i mitten av augusti.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Innan flytten samlas de i flockar som kan vara mycket stora. De förflyttar sig genom att glidflyga på varma uppåtvindar vilket gör att de i så stor utsträckning som möjligt undviker större vatten och förflyttar sig över land. Därför nyttjar de kortast möjliga väg över Medelhavet vilket är den västra passagen över Gibraltar sund och den östra passagen över Suezkanalen och närliggande områden.[7]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Par av vit stork
Ägg av vit stork.

De flesta vita storkar lever i livslånga par som bildas när individerna är 3 till 4 år gamla.[3] Paret bygger tillsammans boet som inte sällan ligger i människans närhet. De bygger ett plattformslikande bo på tak, skorstenar eller på ett större avstympat träd. Dessa bon återkommer paret gärna till år efter år. Honan lägger vanligtvis 4 ägg, men kullar på upp till 7 ägg finns rapporterade.[5] Paret ruvar äggen tillsammans mellan 29 och 34 dygn.[5] Båda föräldrar tar hand om ungarna som blir flygga efter 58-64 dagar.[5]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Storkens föda utgörs företrädesvis av mindre djur, som insekter, groddjur, ormar, fågelungar och sorkar.

Vit stork och människan[redigera | redigera wikitext]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Sägnen att storken kommer med barn anses idag härstamma ur dess namn.[källa behövs] Ordet stork är samma i de flesta germanska språk och anses vara nära släkt med ordet stark.[8] I vissa dialekter är det synonymt med stel eller pinne.[källa behövs]

Folktro[redigera | redigera wikitext]

Storken är förknippad med många sägner och myter. Bland annat trodde man att ett storkbo skulle skydda huset för eldfara.[källa behövs] Man ansåg också att storken var en uteslutande nyttig fågel och den har därför varit populär och åtnjutit beskydd. I flera västerländska kulturer har man berättat för barn att nyfödda barn kom med storken. Myten blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet när storken var en symbol för lycka och välstånd.[9] Tidsandan tillät inte att föräldrar talade om sex och fortplantning med barnen och därför sades att storken landade med spädbarnet i näbben.[9] Se även storkbett.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Ciconia ciconia Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. Sid. 84-85. ISBN 978-91-7424-039-9 
  3. ^ [a b] Ciconia ciconia på Animal Diversity Web (engelska), läst 30 april 2010.
  4. ^ [a b c] Clements et al. (2008) Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2010-04-29
  5. ^ [a b c d e] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ Gidtam och Wahlin 1981, Fåglar i Nord- och Mellaneuropa, s.34. Norstedts, Stockholm
  7. ^ Warwick Tarboton (1994) Birds of Southern Africa, sid: 48, ISBN 0-947430-50-4
  8. ^ Svenska Akademien (1991) Stork, ur: SAOB, spalt:S12368, läst 2012-05-06
  9. ^ [a b] Varför är storken leverantör?”. Världens Historia (1): sid. 13. 2010. http://varldenshistoria.se/dagligt-liv/kultur/varfor-ar-storken-leverantor. Läst 5 mars 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]