Suezkanalen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Suezkanalen och dess läge.

Suezkanalen, på arabiska Qanā al-Suways, är en större kanal mellan Medelhavet och Röda havet som gör det möjligt för fartyg att färdas mellan Europa och Asien utan att behöva åka runt Afrika.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Antik tid[redigera | redigera wikitext]

Frågan om att skapa en segelbar förbindelse mellan Medelhavet och Röda havet är av mycket gammalt datum. Enligt klassiska skriftställare lär redan faraonen Seti I och hans son Ramses II under 1300- och 1200-talet f.Kr. ha planerat och möjligtvis byggt en kanal från Nilen nära Bubastis till sjön Timsah och sedan vidare mot Röda havet via Heroopolisviken (nuvarande Bittersjöarna), för att möjliggöra förflyttningar av sina flottor mellan de båda haven. Detta kanalbygge blev dock inte genomfört eller försummades och förföll. Planerna återupptogs på 600-talet f.Kr. av en annan farao, Necho II (609–594 f.Kr.), som tycks ha påbörjat en ny kanal mellan Nilen och Röda havet. Kanalbygget kostade tusentals människoliv och avbröts, men återupptogs sedan och fullbordades av den persiske kungen Dareios I (520]]–485 f.Kr.) cirka 100 år senare. Kanalen uppges ha varit 60 km lång, 12 m djup och 30 m bred. Kanalen underhölls och förbättrades därefter betydligt av ptoleméer och romare. Det var dock problem med att kanalen tenderade att fyllas igen av slam och sand. Den förföll tidvis och var exempelvis ofarbar på Kleopatras tid. En sista återuppbyggnad skedde på 600-talet e.Kr. under kalifen Umar ibn al-Khattab sedan araberna erövrat Egypten, men kanalen förföll sedan helt under det efterföljande århundradet. Idag återstår bara knappt skönjbara spår av detta byggverk.

Kanalen byggs[redigera | redigera wikitext]

Kanalens konstruktion: Avsnitt söder om el-Guisr med tåg som användes under arbetet.

Idén att på nytt bygga en kanal framfördes först av den franske diplomaten Ferdinand de Lesseps som var stationerad i Egypten. Han erhöll en koncession från den egyptiske vicekungen Said Pascha för ett kanalbygge i november 1854, och ett par år senare bildades ett speciellt bolag lett av Lesseps, Compagnie Universelle du canal Maritime de Suez (Allmänna kompaniet/bolaget för Suez sjöfartskanal), för att driva projektet.

De tekniska planerna togs fram av österrikiske ingenjören Alois Negrelli och bygget påbörjades i april 1859 och pågick i cirka 10 år.

Första skeppet färdades genom kanalen 17 februari 1867, en resa som tog cirka två dagar, men den officiella invigningen av kanalen hölls 16 till 17 november 1869 under ledning av franska kejsarinnan Eugénie. Det sägs ofta helt felaktigt att vid invigningsceremonin uppfördes för första gången operan Aida som den italienske kompositören Giuseppe Verdi hade komponerat speciellt för detta tillfälle. Premiären av Aida ägde rum vid invigningen av det nya operahuset i Kairo, den 24 december 1871.

Första kanalfärden 1867.

Byggandet av kanalen krävde insatser av 1,5 miljoner människor och 120 000 till 125 000 arbetare beräknas ha dött under arbetets gång, en stor del av kolera. Kostnaderna för projektet tros ha varit cirka 19 miljoner pund Sterling, varav cirka 13 miljoner införskaffades genom att sälja aktier i kanalbolaget.

Detta bolag, som ägdes gemensamt av Frankrike och Egypten, skulle enligt koncessionen sköta driften av kanalen och erhålla inkomsterna från detta men till slut överlämna den till Egypten år 1968.

Kanalen fick omedelbart en dramatisk effekt på världshandeln, och påskyndade den europeiska koloniseringen av speciellt östra Afrika.

Britterna började 1875 att köpa överblivna osålda aktier i kanalbolaget för sammanlagt 3,5 miljoner pund sterling, och då Egyptens Ismail Pascha behövde pengar för att betala skulder köpte de också Egyptens del i kanalbolaget. De kom därvid att äga cirka 44 % av aktierna. För att försvara sina intressen tog brittiska trupper kontrollen över området 1882, och de behöll den fram till 1952.

Efter Egyptens självständighet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Suezkrisen och Sexdagarskriget

Fram till sommaren 1956 hade alla brittiska trupper lämnat området, och den 26 juli 1956 nationaliserade Egyptens president Gamal Abdel Nasser kanalen, vilket ledde till Suezkrisen. På initiativ av den brittiska premiärministern Anthony Eden försökte man därefter på olika sätt att förhindra det egyptiska försöket att driva kanalen i egen regi.

Då sabotaget misslyckades, gjordes på franskt initiativ en hemlig överenskommelse mellan Storbritannien, Frankrike och Israel. Överenskommelsen gick ut på att Israel skulle invadera Sinai och de två andra länderna skulle med detta ”hot mot kanalen” som förevändning intervenera. Med tanke på uppgörelsens karaktär är det förståeligt att Eden oroade sig för att avtalet var skriftligt. Han hade inte förberett sig på att skriva under någonting så komprometterande. Israel anföll och britterna landsatte enligt planen drygt 600 fallskärmsjägare i Port Said, där de möttes av överraskande hårt motstånd. Hela operationen blev ett fiasko, då Egypten spärrade av kanalen genom att sänka flera fartyg i den och USA tog ställning mot ockupationen. Eisenhower blev rasande för att Eden inte informerat honom och för att han visste att orsaken till tystnaden var att USA aldrig hade godkänt en sådan aktion.

Efter agerande i FN, lett främst av USA och Sovjetunionen, godkändes egyptiernas anspråk på kanalen, och koalitionen tvingades överlämna kontrollen till den nyupprättade FN-styrkan UNEF. Under Suezkriget var kanalen stängd i flera månader. Krisens upplösning tvingade Anthony Eden att avgå som brittisk premiärminister.

Efter sexdagarskriget 1967, och Israels ockupation av Sinai-halvön, stängdes kanalen på nytt. Först efter att vapenvila undertecknats mellan Israel och Egypten 1974, och efter omkring ett års uppröjningsarbete med hjälp av bland annat Mil-8-helikoptrar från Sovjetunionen, öppnades kanalen igen 5 juni 1975.

Geografiska data[redigera | redigera wikitext]

Kanalen går från Port Said (Būr Sa'īd) vid Medelhavet i norr till Suez (al-Suways) vid Röda havet i söder och är 169 kilometer lång,[1] vilket gör den till världens längsta kanal för stora fartyg. Själva landtungan mellan Suez och Medelhavet är dock smalare, bara 113 km. Kanalen passerar på sin väg genom flera sjöar, varav de största är de båda Bittersjöarna. Parallellt med den egentliga kanalen går en mindre sötvattenskanal som får sitt vatten från Nilen och som används för områdets vattenförsörjning. Två broar och en tunnel förbinder de båda sidorna med varandra:

  • En fast högbro vid El Qantara.
  • En svängbro, El Ferdanbron (världens längsta svängbro), som blev klar 2001. En tidigare bro på platsen förstördes under sexdagarskriget.
  • Ahmed Hamdi-tunneln söder om Bittersjöarna. Problem med läckage har gjort att en ny tunnel fått byggas inuti den tidigare tunneln.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Tvärsnitt på typiskt kanalavsnitt.

Kanalens längd är ca 169 km, bredden vid ytan 100 till 135 m.[1] Den klarar fartyg med upp till 16 meters djupgående.[1] Det finns planer att fördjupa kanalen så att man skulle klara fartyg med upp till 22 meters djupgående, vilket skulle göra det möjligt för supertankers att passera kanalen. Idag kan sådana fartyg passera genom att tömma ur en del av sin last till kanalägda båtar och sedan fylla tillbaka den i andra änden.

Ungefär 15 000 fartyg passerar kanalen varje år, vilket utgör 14 % av världens sjöfart. En resa tar mellan 11 och 16 timmar.

Tidslinje[redigera | redigera wikitext]

  • Cirka 1799: Napoleon Bonaparte, kejsare av Frankrike, erövrar Egypten och beordrar en analys av en möjlig kanal. Höjdskillnaden uppskattas vara 10 m och projektet beräknas bli för dyrt.
  • Cirka 1840: En andra analys påvisar fel i analysen 40 år tidigare och nu sägs att en kanal mellan Medelhavet och Röda havet inte kommer att bli så dyr som tidigare beräkning gjort gällande.
  • Cirka 1854: Den franska konsuln i Kairo Ferdinand de Lesseps, skapar "Compagnie Universelle du Canal Maritime de Suez"
  • 25 april 1859: Frankrike tillåts officiellt att påbörja kanalkonstruktionen. Said Pascha har kontroll över 22% av Suezkanalens bolag, och resten av aktierna kontrolleras av privata franska aktieägare.
  • 17 feb 1867: Första fartyget går igenom Suez
  • 16 nov 1869: Suezkanalen invigs; ägd och driven av Suez Canal Company
  • 25 nov 1875: England blir minoritetsägare av Suezbolaget, efter att ha skaffat sig 44 % av aktierna. Resten av aktierna kontrolleras av franska bolag.
  • 25 aug 1882: Britterna tar kontroll över kanalen.
  • 14 nov 1936: En kanalzon etableras under brittisk kontroll.
  • 13 jun 1956: Kanalzonen återbördas till Egypten.
  • 26 jul 1956: Egypten nationaliserar Suezkanalen.
  • 05 nov 1956 - 22 Dec 1956: Franska, brittiska, och israeliska styrkor ockuperar kanalzonen.
  • 22 dec 1956: Återbördad till Egypten.
  • 05 jun 1967 - 10 jun 1975: Kanalen stängs och blockeras av Egypten.
  • 10 jun 1975: Kanalen öppnas igen.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

Förtöjda fartyg vid El Ballah i väntan på mötande konvoj.

Suezkanalen saknar slussar, då det inte finns någon större höjdskillnad i området. Kanalen kan transportera fartyg med ett tonnage på upp till cirka 150 000 ton inklusive last. Tillåtet djupgående är 16 meter (53 fot) och förbättringar är planerade som ska tillåta fartyg med ett djupgående på upp till 22 meter (72 fot), vilket skulle kunna tillåta supertankers i framtiden.

Idag är det möjligt att lasta av del av last till kanalägda båtar för att minska djupgåendet och att sedan lasta på i andra änden. Kanalen består av en fil med flera mötesplatser. Under en normal dag passerar tre konvojer, två sydgående och en norrgående. Den första sydgående konvojen startar på de tidiga morgontimmarna och fortsätter till Bittersjöarna, där de ankrar upp och inväntar passagen av den nordgående konvojen i området El Qantara.

Egyptens Suez Canal Authority (SCA) rapporterade att det passerade 17 224 fartyg under år 2003. Kanalen trafikeras av 8 procent av världens fartygstrafik. En passage tar mellan 11 och 16 timmar vid en hastighet på cirka 8 knop. Den låga hastigheten är satt för att förminska erosion orsakad av fartygens svallvågor. Sedan 1980 finns det en vägtunnel (Ahmed Hamdi Tunnel) under kanalen och sedan 1999 en kraftledning som korsar ovan kanalen på en höjd av cirka 220 meter. En järnväg löper parallellt med kanalen längs dess fulla längd.

Miljöpåverkan[redigera | redigera wikitext]

Två helt olika och tidigare åtskilda faunor fick med kanalen kontakt med varandra, och ett utbyte av organismer mellan Medelhavet och Röda havet har uppstått via denna förbindelse, något som brukar kallas för lessepska migrationen. Migreringen från Röda havet till Medelhavet är större än åt andra hållet. I huvudsak är det olika fiskarter, men även andra organismer, som överförts till de östra delarna av Medelhavet. Man bedömer att ungefär 500 nya arter på detta sätt har uppstått i östra Medelhavet, medan bara cirka 80 arter har migrerat till Röda havet. Migrationen har mestadels skett långsamt och över en lång tid, men när kanalen var avstängd en längre period under sexdagarskriget, och vattnet i kanalen därför var lugnare och klarare än normalt, ledde detta till att ett antal nya arter etablerade sig i Medelhavet. Tillkomsten av Assuandammen har också lett till ett minskat utflöde av sötvatten i Nilens delta och gjort det möjligt för de nya arterna att sprida sig längre västerut jämfört med tidigare.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Suezkanalen”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/suezkanalen. Läst 29 april 2011. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 30°42′18″N 32°20′39″Ö / 30.70500°N 32.34417°Ö / 30.70500; 32.34417