Wilhelm von Humboldt
Friedrich Wilhelm Christian Carl Ferdinand von Humboldt, född 22 juni 1767 i Potsdam, död 8 april 1835 i Berlin, var en tysk friherre, grundare av Humboldt-Universität zu Berlin, det första moderna forskningsuniversitetet. Han var bror till Alexander von Humboldt. Gift 1791 med Caroline von Humboldt.
Wilhelm von Humboldt studerade mellan 1787 och 1790 juridik, statskunskap, fornkunskap och filosofi i Frankfurt an der Oder och Göttingen. Han tjänstgjorde 1790-91 i kammarrätten i Berlin, men drog sig därefter tillbaka från statstjänsten.
Wilhelm von Humboldts liv var präglat av stats- och språkvetenskapliga studier samt vänskap med några av Tysklands litterära storheter. Wilhelm von Humboldts korrespondens med Goethe och Schiller utgavs senare i en bok. Vidare företog von Humboldt många resor och vistades mellan 1797 och 1801 i Paris och Spanien. År 1801 blev han preussisk ministerresident och 1806 ministre plénipotentiaire i Rom. År 1809 övertog han i preussiska inrikesministeriet ledningen av kultur- och undervisningsväsendet och grundade i denna ställning Berlins första universitet.
År 1810 reste von Humboldt som särskilt sändebud till Wien. Genom skickliga underhandlingar underlättade Humboldt 1813 Österrikes anslutning till koalitionen mot Napoleon I och deltog 1814 i fredsförhandlingarna. Våren 1817 utnämndes han till medlem av preussiska statsrådet, men senare fick Humboldt ett spänt förhållande till statskanslern Hardenberg och blev utomordentligt sändebud i London. Efter 1819 sysslade han nästan uteslutande med vetenskapliga studier men 1830 kallades han åter till medlem av statsrådet.
Wilhelm von Humboldts staty, av Paul Otto, är rest framför universitetsbyggnaden i Berlin.
[redigera] Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Humboldt, Friedrich Wilhelm Christian Karl Ferdinand von, 1904–1926.
