Hoppa till innehållet

Armeniska folkmordet: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigeringNyare redigering →
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
Allt innehåll i artikeln byttes ut
Märke: Möjligt klotter
m Rullade tillbaka redigeringar av 213.112.17.89 (disk.) till senaste version av TobeBot
Rad 1: Rad 1:
[[Image:Marcharmenians.jpg|thumb|260px|Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i [[Mezireh]] av beväpnade turkiska soldater. [[Kharpert]], Osmanska riket, april 1915.]]
'''Armeniska folkmordet''' var ett [[folkmord]] på och svår förföljelse av den [[armenier|armeniska]] befolkningen i dåvarande [[Osmanska riket]] mellan [[1915]] och [[1923]], ungefär samtidigt som [[första världskriget]] pågick (1914–1918). I samband med detta folkmord, utfördes även [[Pontisk-grekiska folkmordet|folkmord på grekerna]] och [[assyriska/syrianska folkmordet|folkmord på assyrierna/syrianerna/kaldéerna]] i området. De personer som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade [[Ungturkarna|ungturkiska]] rörelsen.

== Förhistoria ==
[[fil:Armenians.jpg|miniatyr|300px|”Den armeniska befolkningens fördelning i Turkiska Armenien, Kurdistan och Transkaukasien” (ju mörkare blå, desto högre andel armenier) – karta ur ''[[Petermanns Geographische Mitteilungen]]'' (1896)]]I det [[osmanska riket]] var [[muslim]]ska turkar vid den tiden den dominerande gruppen. De [[judar]] och [[kristna]] som fanns levde segregerade från muslimerna som ''[[dhimmi]]'' och hade rättigheter.<ref name="FMhist117118">Gerner & Karlsson (2005), s. 117–118</ref> Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den [[armeniska apostoliska kyrkan]] och levde i städerna i särskilda ''[[millet]]er'' där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som ”otrogna”.<ref name="FMhist117118" /> Armenierna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även möjlighet att tillträda statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra [[Anatolien]] där det historiska [[Armenien#Historia|armeniska riket]] funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i [[Ryssland]] fanns tre miljoner.<ref name="FMhist117118" />

== Upptakten till folkmordet ==
Under det sena [[1800-talet|artonhundratalet]] flödade [[europeisk]]a idéer och [[konsumtionsvaror]] in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska [[feodal]]a härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd: armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och [[kurder]]na dominerade landsbygden.<ref name="FMhist117118" />

===Krav på autonomi===
Inspirerade av [[nationalism]]en började armenierna under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat, men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar.<ref name="FMhist117118" /> I [[fredsfördraget i San Stefano]] efter [[rysk-turkiska kriget 1877–1878]] och vid [[Berlinkongressen]] ställdes krav på viss armenisk [[autonomi]], krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.<ref>Gerner & Karlsson (2005), s. 118–119</ref>

===Massakrer och pogromer===
Den ökade misstänksamheten mot [[Väst]] kom alltmer att riktas mot armenierna. Från 1894 till 1896 dödades tiotusentals armenier i en [[massaker]] som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden [[Sassoun]]. År [[1896]] intogs den osmanska [[bank]]en i [[Konstantinopel]] av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på [[pogrom]]erna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. [[Abdülhamid II]], den osmanske [[sultan]]en, lät massakrerna fortsätta.<ref>Gerner & Karlsson (2005), s. 120</ref>

===Ungturkarna===
Mellan 1908 och 1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den [[Ungturkar|ungturkiska revolutionen]]. Bland [[ungturkar]]na fanns två inriktningar: En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en [[federation]]. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i [[Balkankrigen]] kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat; ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer [[chauvinism|chauvinistiska]] och [[islamism|islamistiska]].<ref>Gerner & Karlsson (2005), s. 120–123</ref>

== Folkmordet ==
[[Fil:Геноцид армян - 1915 год.jpg|thumb|220px|1915]]
[[Fil:Armeniska folkmordet.jpg|thumb|rigth|260px|Karta över områden där folkmordet inträffade.]]

De ungturkiska ledarna slöt ett hemligt [[allians]]fördrag med [[Kejsardömet Tyskland|Tyskland]] och gick under hösten [[1914]] definitivt in i [[första världskriget]] där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot [[Tsarryssland|Ryssland]]. År [[1915]] avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.<ref>Gerner & Karlsson (2005), s. 127</ref>

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel,<ref>1926 blev den officiella benämningen [[Istanbul]]</ref> vilka deporterades och [[avrättad]]es. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.<ref name="KGK128">Gerner & Karlsson (2005), s. 128</ref>

Trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna och kurdiska stamkrigare, utförde folkmordet tillsammans.<ref>
{{tidningsref
|url=http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd
|rubrik=Turkisk rädsla för splittring bakom folkmord
|datum=24 mars 2010, senast ändrad: 3 april 2010
|författare=[[Dick Harrison]]
|tidning=[[Svenska Dagbladet]]}}</ref><ref>
{{bokref
|url=http://books.google.se/books?id=4mug9LrpLKcC&printsec=frontcover&dq=Massacres,+Resistance,+Protectors&cd=1#v=onepage&q=&f=false
|titel=Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-christian Relations in Eastern Anatolia During World War I
|författare= David Gaunt
|utgivare=Gorgias Press L.L.C.
|utgivningsort=New Jersey
|år=2006
|id=ISBN 1-59333-301-3}}</ref>

===Antal dödade===
Det är än i dag{{När/sub|När|datum=2010-04}} inte helt klarlagt vad som hände – ämnet är tabubelagt i [[Turkiet]] och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. Det flesta forskare hävdar att mellan 800&nbsp;000 och en miljon armenier dog;<ref name="KGK128" /> de flesta av dem dog 1915, men folkmordet fortsatte fram till 1923 (efter första världskrigets slut).<ref name="KGK128" /> Armeniska myndigheter menar att en och en halv till två miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400&nbsp;000. En modern [[Källkritik|källkritisk]] undersökning, som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena, säger 700&nbsp;000 mördade i anslutning till sina bostäder och 600&nbsp;000 försvunna under deportation, vilket sammanlagt ger 1,3 miljoner människor.<ref>Ternon, Y., ''Rapport sur le génocide des Arméniens de l’empire Otoman 1915–1916'', i ''Le crime de silence. Le génocide des Armeniens'' s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).</ref> Utöver detta tvångsassimilerades (det vill säga blev omvända till islam med tvång) 200&nbsp;000 människor.

== Efterspel ==
I den armeniska kulturen är folkmordet än i dag högst aktuellt. När [[Armenien]] [[1990]] frigjorde sig från det kollapsande [[Sovjetunionen]] skrev man i självständighetsförklaringen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av 1915 års folkmord. Den [[24 april]] [[2005]] uppmärksammades av världens armenier som ''armeniska martyrernas dag''.

Den [[19 januari]] [[2007]] mördades den turkisk-armeniske skribenten [[Hrant Dink]] med tre skott i nacken på öppen gata i [[Istanbul]]. Dink dömdes år [[2005]] till sex månader [[Villkorlig dom|villkorligt]] fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultra[[nationalist]]er definierats som landsförrädare.<ref>{{webbref|url=http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6279241.stm|utgivare=[[BBC News]] |titel=Turkish-Armenian writer shot dead|datum=19 januari 2007}}</ref>

En liknande massaker inträffade också 1955, den så kallade [[Istanbulpogromen]], där [[turkar]] mördade [[greker]] och [[armenier]].

== Ögonvittnen ==
* [[Alma Johansson]], svensk [[missionär]]
* [[Cosswa Anckarsvärd]], [[Sverige]]s ambassadör i Osmanska riket
* [[M. Ahlgren]], [[envoyé]] vid Sveriges ambassad i Osmanska riket
* [[Henry Morgenthau, senior]], [[USA]]:s [[ambassadör]] i Osmanska riket
* [[Max Erwin von Scheubner-Richter]], tysk [[vicekonsul]]
* [[Einar af Wirsén]], svensk militär och diplomat
* [[Otto von Lossow]], tysk militär
* [[Johannes Lepsius]], tysk teolog

== Citat om folkmordet ==
{{Citat|Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.|Anckarsvärd, 6 juli 1915 <ref>[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf Avedian, 2008, s. 39]</ref>}}
{{Citat|Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser … Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet …|Anckarsvärd, 22 juli 1915 <ref name="Avedian, 2008, s. 41">[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf Avedian, 2008, s. 41]</ref>}}

{{Citat|De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier … Det är uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar.|Anckarsvärd, 2 september 1915 <ref name="Avedian, 2008, s. 41"/>}}

{{Citat|Hälsotillståndet i Irak är förfärande. Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna.|Wirsén, 13 maj 1916 <ref>[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf Avedian, 2008, s. 44]</ref>}}

{{Citat|Tillståndet kunde dock varit ett helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor … Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta.|Anckarsvärd, 5 januari 1917 <ref>[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf Avedian, 2008, s. 46]</ref>}}

{{Citat|Dyrtiden stegras alltjämnt … Den har flera orsaker: … och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen.|Envoyé Ahlgren, 25 augusti 1917 <ref>[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf Avedian, 2008, s. 56]</ref>}}

{{Citat|[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna … Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande.|Wirsén, ur ''Minnen från Fred och Krig'' (1942), kapitlet ''Mordet på en nation''}}

{{Citat|Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan.|[[Hjalmar Branting]], 26 mars 1917}}

{{Citat|Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna? | [[Adolf Hitler]], 1939}}

== Forskningen om folkmordet ==
Armeniska folkmordet är, efter [[Förintelsen]], det mest studerade fallet av folkmord i modern tid.<ref>Magnusson, Kjell, Holocaust and Genocide Studies: Survey of Previous Research, Research Agenda, The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, 8–54. Uppsala, 1999</ref> Några av de mest erkända folkmordsforskare som har forskat i frågan och erkänner massakrerna som folkmord är historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny, statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz, sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen samt juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

[[International Association of Genocide Scholars]] (IAGS), världens ledande auktoritet på området, har antagit en lång rad [[resolution]]er och uttalanden i frågan. I resolutionen av den 13 juli 2007 sägs följande:

:”ENÄR förnekande av folkmord vida anses som sista steget i ett folkmord och såtillvida skrinlägger bestraffningen av folkmordsförövarna, bereder det uppenbarligen väg för framtida folkmord,<ref>{{webbref|url=http://www.historyandpolicy.org/papers/policy-paper-69.html|titel=Genocide: twentieth-century warnings for the twenty-first century|utgivare=History & Policy|författare=Lisa Pine|datum=januari 2008|språk=engelska}}</ref>

:ENÄR det osmanska folkmordet på minoritetsbefolkningen under och efter första världskriget vanligen beskrivs som folkmord på armenierna allena, med obetydligt erkännande av de kvalitativt likvärdiga folkmorden mot andra kristna minoriteter i det osmanska riket,

:GÖRES VETERLIGT att det är den Internationella föreningen för folkmordsforskares övertygelse att den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i riket mellan 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord på armenier, assyrier och pontiska och anatoliska greker.

:GÖRES VIDARE VETERLIGT att Föreningen anmodar Turkiets regering att erkänna folkmordet på dessa folkgrupper, att utfärda en officiell ursäkt och ta skyndsamma och betydelsefulla steg mot återupprättelse.”<ref>[http://www.genocidescholars.org/resolutionsstatements.html Resolutioner från International Association of Genocide Scholars (IAGS)]</ref>

== Juridisk prövning av händelserna ==
År 2002 gjordes ett försök till försoning mellan armenier och turkar då man bildade en kommission som skulle granska händelserna under första världskriget. Kommissionen som fick heta ''Turkish-Armenian Reconciliation Commission'' (TARC) frågade en oberoende organisation om undersökning av massakrerna i ljuset av [[Förenta nationerna]]s [[Folkmordskonventionen|konvention om folkmord]]. Uppdraget gavs till ''International Center for Transitional Justice'' (ICTJ) som i sin tur lät ett oberoende juridiskt råd undersöka huruvida händelserna i osmanska Turkiet under första världskriget kunde kallas för folkmord. Analysen, som resulterade i en sjutton sidor lång rapport, sammanfattas i följande slutsats:<ref>
{{bokref|citat=[---] the Events, viewed collectively, can thus be said to include all of the elements of the crime of genocide as defined in the Convention, and legal scholars as well as historians, politicians, journalists and other people would be justified in continuing to so describe them.
|url=http://www.ictj.org/images/content/7/5/759.pdf
|utgivare=International Center for Transitional Justice
|titel=The Applicability of the United Nations Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide to Events which Occurred During the Early Twentieth Century
|språk=engelska
|datum=februari 2003
|format=[[pdf]]
|sid=17
|kapitel=D. Conclusion}}
</ref>

{{Citat|... händelserna, i sin helhet, kan därför sägas innefatta folkmordsbrottets alla beståndsdelar som anges i Konventionen, och rättsforskare liksom historiker, politiker, journalister och andra skulle med fog kunna fortsätta beskriva dem som sådant.}}

== Internationella erkännanden ==
[[Fil:ArmenianGenocideRecognition.png|thumb|500px|Politisk karta som visar vilka länder som officiellt erkänner händelserna som folkmord. Ljusgröna områden är länder där vissa politiska partier, provinser och/eller kommuner har erkänt händelserna som folkmord, oberoende av staten i övrigt.]]
Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmeniska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom [[Wales]] och 40 av [[USA:s delstater]], har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en ''[[bona fide]]'' historisk tilldragelse. Den mördade turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink uttryckte ofta uppfattningen att sådana kampanjer för erkännande är till föga hjälp.<ref>{{webbref
|url=http://www.thenation.com/doc/20070205/suny
|utgivare=[[The Nation]]
|titel= Hrant Dink (1954-2007)
|författare=Ronald Grigor Suny
|datum=22 januari 2007}}</ref>

===USA===
I mars 2007 undertecknade [[Condoleezza Rice]] och [[Robert M. Gates]] ett öppet brev till [[USA:s kongress|kongressen]], i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida ”kan skada amerikanska trupper i fält” genom att motarbeta Turkiet.<ref>{{tidningsref|rubrik=Planned House Vote on Armenian Massacre Angers Turks|url=http://www.nytimes.com/2007/03/30/washington/30turkey.html?ex=1332907200&en=7cb0d6b40c3153c7&ei=5088&partner=rssnyt&emc=rss|tidning=[[The New York Times]]|författare=Sebnem Arsu & Brian Knowlton | datum=30 mars 2007, ”korrigerad” 5 april 2007}}</ref> Den 4 mars antog utrikesutskottet i [[USA:s representanthus|kongressens representanthus]] en icke-bindande resolution om att morden på armenier 1915 under Osmanska riket var ett folkmord. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör från USA.

Den 10 oktober 2007 antog [[USA:s representanthus|representanthusets]] utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president [[Abdullah Gül]] och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska beteckna händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.<ref>{{tidningsref|url=http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17274426.asp|rubrik=Turkiet rasar efter USA-beslut|tidning=Svenska Dagbladet|författare=Bitte Hammargren|datum=11 oktober 2007}}</ref>

Den 4 mars 2010 antog utrikesutskottet i USA:s representanthus en ny resolutionen som uppmanar president Barack Obama att se till att USA formellt beskriver massakrerna som folkmord. Röstsiffrorna var 23–22.Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.<ref>{{tidningsref|url=http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6722639.ab|rubrik= Utskott i USA: Det var ett folkmord på armenier|tidning= Aftonbladet |datum=5 mars 2010|författare=[[Tidningarnas Telegrambyrå|TT]] [[Reuters]]}}</ref><ref>{{tidningsref|url=http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-utskott-folkmord-pa-armenier-1.1056210 |rubrik= USA-utskott: ’Folkmord’ på armenier| tidning=[[Dagens Nyheter]] |datum= 5 mars 2010|författare=[[Tidningarnas Telegrambyrå|TT]]-[[Reuters]]}}</ref>

===Sverige===
På de [[Socialdemokraterna (Sverige)|svenska socialdemokraternas]] 36:e partikongress den 29 oktober 2009 antogs en motion om erkännande av folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget. Partiet ska enligt beslutet verka för att [[Sverige]], [[EU]] och [[FN]] ska göra detsamma.

Den 11 mars 2010 beslutade [[Sveriges riksdag|riksdagen]] att Sverige ska erkänna folkmordet. Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.<ref>{{tidningsref|url=http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6762880.ab|rubrik=Diplomatkris mellan Turkiet och Sverige – Riksdagen erkänner folkmord på armenier|tidning=[[Aftonbladet]]|författare=Mira Micic, [[Tidningarnas Telegrambyrå]]|datum=11 mars 2010}}</ref> [[Sveriges regering]] har dock valt att inte följa riksdagens beslut; då det är regeringen som har det yttersta ansvaret för landets utrikes- och säkerhetsfrågor, blir riksdagens erkännande inte Sveriges officiella hållning såvida regeringen inte väljer att återspegla det i sin utrikespolitik.

I riksdagens beslut inkluderas de så kallade [[grekiska folkmordet|pontiska grekerna]]. Huruvida dessa kan sägas ha blivit utsatta för ett folkmord är omstritt bland forskarna.<ref>Ingemar Karlsson, Sveriges tidigare generalkonsul i Istanbul, har skrivit om ämnet i ''[[Svenska Dagbladet]]'': {{tidningsref|url=http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/folkmordet-som-aldrig-agde-rum_4514557.svd|rubrik=Folkmordet som aldrig ägde rum|datum=3 april 2010}}</ref>

=== Lista ===
Följande länder och organ har officiellt erkänt det armeniska folkmordet som sann historisk händelse:
* 1965 [[Uruguay]] (lag 2004)
* 1982 [[Cypern]]
* 1985 [[UNCHR]]:s underkommission för förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter
* 1987 [[Europaparlamentet]]
* 1995 [[Ryssland]]
* 1996 [[Grekland]]
* 1998 [[Belgien]]
* 1998 [[Frankrike]] (lag 2001)
* 2000 [[Italien]]
* 2000 [[Libanon]]
* 2000 [[Vatikanstaten]]
* 2002 [[Kanada]]
* 2003 [[Argentina]] (lag 2006)
* 2003 [[Schweiz]]
* 2004 [[Slovakien]]
* 2004 [[Nederländerna]]
* 2005 [[Tyskland]]
* 2005 [[Litauen]]
* 2005 [[Polen]]
* 2005 [[Venezuela]]
* 2007 [[Chile]]
* 2010 [[Sveriges riksdag]]

== Förbud att erkänna folkmordet i Turkiet ==
Turkiets domstolar anser att det strider mot Turkiets grundlagar att påstå att folkmordet mot armenier ägt rum. Denna tolkning har gjort att människor blivit fängslade för att skrivit i tidningar eller gett ut böcker som påstår det. Denna hållning lärs också ut i Turkiets skolor.

Artikel 301 i strafflagen talar om förbud mot att ”förolämpa turkiskheten” och har använts för att åtala journalister och författare (till exempel nobelpristagaren [[Orhan Pamuk]]) som kritiserat den turkiska statens beskrivning. [[Hrant Dink]] dömdes år [[2005]] till sex månader villkorligt fängelsestraff för att ha ”förolämpat den turkiska nationen” genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet.

== Folkmordet i skönlitteratur, film och musik ==
Folkmordet har genom åren skildrats inom skönlitteraturen av flera författare. [[Franz Werfel]] berättar i sin [[roman]] ''[[De fyrtio dagarna på Musa Dagh]]'' från [[1935]] en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget – sett genom den utrikes bosatte hemvändande armeniern Bagradians ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske – börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar Bagradian initiativ till att 4&nbsp;000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsätts de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl har en fransk sjöofficer av armenisk härkomst.

I verkligheten varade motståndet som upprätthölls på [[Musa Dagh]] i 53 dygn och inte 40. Jungk menar att Werfels avvikelse ”framkallar bibliska associationer: syndafloden varade i fyrtio dagar och nätter, Moses tillbringade fyrtio dagar och nätter på berget Sinai, Israels tid i öknen var fyrtio år”.<ref>Sourian, Peter (2002). "Introduction" in ''The Forty Days of Musa Dagh''. New York City: Carroll & Graf. ISBN 0-7867-1138-8, sid. xii.</ref> Det franska [[örlogsfartyg]]et ''Guichen'' tillsammans med tre andra örlogsfartyg, inklusive det franska [[flaggskepp]]et ''Jeanne D’Arc'', och ett brittiskt trupptransportfartyg förde i skytteltrafik ut de 4&nbsp;000 som var kvar på Damlayik och transporterade dem i säkerhet till [[Port Said]] i Egypten. Werfels Bagradian var inspirerad av stadens verklige försvarsledare, Moses Derkalousdian. I stället för att drabbas av samma öde som Bagradian flyttade denne till [[Beirut]] i Libanon flera år efter krigsslutet, bodde där under resten av sitt liv och var tjänsteman i [[Libanon]]s regering under flera årtionden. Derkalousdian blev en stillsam och blyg riksdagsman, som dog vid 99 års ålder (år 1986).

Boken filmatiserades 1982 som en ”low-profile production”,<ref name="Interview">Booth, Michael. "[http://www.denverpost.com/movies/ci_4841925 Denver post Stallone’s deft as Rocky in the Q&A ring]." The ''[[Denver Post]]'' (16 dec 2006). Retrieved 2010-03-12 (HE).</ref> vilket dock lät sig göras först efter flera försök (det första skedde redan 1934 av [[MGM]] med [[Clark Gable]] i huvudrollen) som fått ställas in på grund av påtryckningar från turkiska myndigheter. 2006 sade [[Sylvester Stallone]] att han ville regissera en film om det hjältemodiga försvaret av Musa Dagh 1915 baserad på Werfels roman.<ref name="Interview"/> Enligt professor Savaş Eğilmez på [[Atatürk-universitetet]] tvingade dock en enorm turkisk e-postkampanj under 2007 honom att avstå från att göra filmen.<ref>"[http://www.todayszaman.com/tz-web/detaylar.do?load=detay&link=128034 Gibson urged to reject film with Armenian allegations]." ''[[Today's Zaman]]''. 27 November 2007. Retrived January 3, 2010.</ref>

Det armenisk-amerikanska [[metal]]-bandet [[System of a Down]] har engagerat sig i att upplysa om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låt ''P.L.U.C.K.'' (''Politically Lying Unholy Cowardly Killers'') tillägnas folkmordets offer.

== Litteratur ==
=== På svenska ===
* Vahagn Avedian, ''Armeniska folkmordet 1915: Frågor och svar'' ([[Armeniska riksförbundet]], Stockholm, 2009), ISBN 978-91-633-3721-5
* Svante Lundgren. ''I svärdets tid: Det osmanska folkmordet på kristna minoriteter''. Finland: Sahlgrens förlag AB, 2009. ISBN 978-951-9016-72-6
* [[Marika Stiernstedt]]: ''Armeniernas fruktansvärda läge'' ([[Libris]], 1917)
* [[Natanael Beskow]]: ''Ett martyrfolk i det tjugonde århundradet'' ([[Birkagårdens Förlag]], Stockholm, 1921)
* [[Johannes Lepsius]]: ''Ett kristet folks undergång''(Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1921)
* [[Natanael Beskow]]: ''Armeniska flyktingar av idag'' (Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1936)
* [[Marie Sarrafian Banker]]: ''Mitt älskade Armenien'' ([[Förlaget Filadelfia]], Stockholm, 1938)
* Bahdi Ecer ''I fikonträdets skugga'' ([[Uppsala Universitet]], Uppsala, 1991) ISBN 91-86624-44-X
* Karlsson, Klas-Göran: ''Folkmordets etiologi : armenierna i Osmanska riket 1915–1918'', ingår som artikel i ''Stat, nation, konflikt''. Höganäs 1996
* Fr. Suleyman Hinno: ''Massakern på syrianerna i TurAbdin 1914–1915'' ([[Syrianska Riksförbundet i Sverige]], Örebro, 1998)
* Fehmi BarGello: ''Seifo: Trakasserier och folkmord 1914 i TurAbdin'' (Jönköping, 2000)
* Jozef Nacim: ''Turkarnas folkmord på assyrier-kaldéer och armenier'' ([[Nsibin Förlag]], Södertälje, 2003) ISBN 91-88328-43-0
* Yonan Hermez Shahbaz: ''Islams vrede – En redogörelse om turkarnas massakrer på kristna i Persien 1915–18'' (Nsibin Förlag, Södertälje, 2003)
* Bertil Bengtsson: ''Svärdets år. Om folkmordet på de kristna i Turkiet 1894–1922'' (Syrianska Riksförbundet i Sverige, Södertälje 2004) ISBN 91-631-5135-9
* [[Gabriele Yonan]]: ''Den glömda förintelsen av assyrierna i Turkiet'' (Assyriska Riksförbundet i Sverige, Jönköping, 2004) ISBN 91-971504-0-1
* Fr. Ishoq Bar-Armalto: ''De kristnas hemska katastrofer – Osmanernas och ung-turkarnas folkmord i norra Mesopotamien 1895 / 1914–1918'' (Nsibin Förlag, Södertälje, 2005)
* {{bokref|titel=Folkmordens historia|författare=[[Kristian Gerner|Gerner, Kristian]], [[Klas-Göran Karlsson|Karlsson, Klas-Göran]]|utgivare=[[Bokförlaget Atlantis AB]]|utgivningsort=[[Stockholm]]|år=2005|id=ISBN 91-7353-073-5|sid=}}
* [[Besim Aydin]]: ''Med döden som skugga – En roman om den turkiska provinsen TurAbdin'' ([[Arjovi Förlag]], 2006) ISBN 91-631-8584-9
* [[Fr. Jacques Rhétoré]]: ''Turkarnas heliga krig mot kristna i norra Mesopotamien 1915'' (Nsibin Förlag, Södertälje, 2008) ISBN 9188328-49 X

=== På engelska ===
* [[Taner Akçam|Akçam, Taner]]: ''From Empire to Republic: Turkish Nationalism and the Armenian Genocide'', Zed Books, 2004
* [[Taner Akçam|Akçam, Taner]]: ''A Shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility''. Metropolitan Books, 2006
* [[Alex Alvarez|Alvarez, Alex]]: ''Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach'', Indiana, 2001
* [[George J. Andreopoulos|Andreopoulos, George J.]] (red.): ''Genocide: Conceptual and Historical Dimensions'', Philadelphia, 1994
* [[Yair Auron|Auron, Yair]]: ''The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide'', New Jersey, 2002
* [[Vahagn Avedian|Avedian, Vahagn]]: ''[http://www.armenica.org/material/master_thesis_vahagn_avedian.pdf The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State’s Perspective: Sweden]'', Master Thesis Paper in History, Historiska institutionen, [[Uppsala universitet]], 2008
* [[Peter Balakian|Balakian, Peter]]: ''The Burning Tigris: The Armenian Genocide and America’s Response.'' New York: Perennial, 2003
* [[Omer Bartov|Bartov, Omer]]: ''Mirrors of Destruction: War, Genocide and Modern Identity'', [[Oxford University Press]], 2000
* [[Yehuda Bauer|Bauer, Yehuda]] (red.): ''Rethinking the Holocaust'', Virginia, 2001
* [[Robert Bevan|Bevan, Robert]]: ''The Destruction of Memory: Architecture at War'', London, 2006
* [[Frank Chalk|Chalk, Frank]] and [[Kurt Jonassohn|Jonassohn, Kurt]]: ''The History and Sociology of Genocide, Analyses and Case Studies'', London, 1990
* [[Charny W. Israel|Charny, Israel W]]: ''Encyclopedia of Genocide'', Vol. 1, Oxford, 2000
* [[Vahakn Dadrian|Dadrian, Vahakn, N.]]: ''The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus'' Berghahn Books, 1995
* [[Vahakn Dadrian|Dadrian, Vahakn N.]]: ''The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification'', Toronto, 1999
* [[Alain Destexhe|Destexhe, Alain]]: ''Rwanda and Genocide in the Twentieth Century'', London, 1995
* Dündar, Fuat: ''Ittihat ve Terakki'nin Müslümanlari Iskan Politikasi (1913–18)'', Iletisim, 2001
* [[Robert Fisk|Fisk, Robert]]: ''The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East',' London: Alfred Knopf, 2005
* [[David Gaunt|Gaunt, David]]: ''Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I'', Piscataway, New Jersey: Gorgias Press, 2006. ISBN 1-59333-301-3.
* [[G. S. Graber|Graber, G. S.]]: ''Caravans to Oblivion, The Armenian Genocide, 1915'', New York, 1996
* [[Wolfgang Gust|Gust, Wolfgang]]: ''Der Völkermord an den Armeniern'', Zu Klampen, 2005
* [[Richard G. Hovannisian|Hovannisian, Richard G.]] (red.): ''The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics'', London, 1992
* [[Richard G. Hovannisian|Hovannisian, Richard G.]] (red.): ''Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocid'', Detroit, 1999
* [[Johannes Lepsius|Lepsius, Johannes]]: ''Deutschland und Armenien 1914–1918, Sammlung diplomatischer Aktenstücke''. Donat & Temmen Verlag, 1986
* [[Adam Jones|Jones, Adam]]: ''Genocide, A Comprehensive Introduction'', New York, 2006
* [[Leo Kuper|Kuper, Leo]]: ''Genocide: Its Political Use in the Twentieth Cnetury'', London, 1981
* [[Robert Melson|Melson, Robert]]: ''Revolution and Genocide. On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust'', The University of Chicago Press, 1996
* [[Samantha Power|Power, Samantha]]: ''A Problem from Hell: America and the Age of Genocide''. Harper, 2003
* [[Samuel Totten|Totten, Samuel]] & [[Steven Leonard Jacobs|Jacobs, Steven Leonard]] (red.): ''Pioneers of Genocide Studies'', New Jersey, 2002
* [[William A. Schabas|Schabas, William A.]]: ''Genocide in International Law'', Cambridge, 2000
* [[Martin Shaw|Shaw, Martin]]: ''Global Society and International Relations'', Oxford, 1994
* [[Martin Shaw|Shaw, Martin]]: ''War & Genocide'', Cambridge, 2003
* [[Manoug Somakian|Somakian, Manoug]]: ''Empires in Conflict: Armenia and the Great Powers, 1895-1920'', London, 1995
* [[Colin Tatz|Tatz, Colin]]: ''With Intent to Destroy'', London, 2003
* [[Benjamin A. Valentino|Valentino, Benjamin A.]]: ''Final Solutions, Mass Killing and Genocide in the 20th Century'', New York, 2004
* Wallimann, Isidor (red.): ''Genocide and the Modern Age: Etiology and Case Studies of Mass Death'', Syracuse Univ. Press, 2000
* [[Eric D. Weitz|Weitz, Eric D.]]: ''A Century of Genocide, Utopia of Race and Nation'', Princeton, 2003

=== Skönlitteratur ===
* Werfel, Franz; ''De fyrtio dagarna på Musa Dagh'' (på tyska 1933). AB Bonniers gula serie. (svensk översättning 1935)

== Externa länkar ==
* [http://www.folkmordet1915.se/ Folkmordet1915.se]
* [http://www.armenica.org/cgi-bin/armenica.cgi?=52=e Armenica.org: Manuskript, handskrift, avtal, arkiv, korrespondens, deklarationer]
* [http://itwasgenocide.armenica.org/se.html Armenica.org: Erkänn folkmordet 1915 för vad det är] – petition undertecknad av ett 60-tal världsledande folkmordsforskare som påkallar Sveriges riksdag om ett erkännande
* [http://www.genocidescholars.org/resolutionsstatements.html International Association of Genocide Scholars (IAGS): Resolutioner]
* [http://www.levandehistoria.se/node/297 Forum för levande historia: Varför genomfördes det armeniska folkmordet?]
* [http://www.levandehistoria.se/node/2485 Forum för levande historia: Folkmordet 1915]
* [http://www.armenica.org/multimedia/se Armenica.org: Multimediaarkiv]
* [http://www.fof.se/tidning/2004/7/turkiska-kallor-bekraftar-folkmord Forskning & Framsteg: Turkiska källor bekräftar folkmord (ur nr 7 2004)]
* [http://www.genocide1915.info/ www.genocide1915.info]
* [http://www.genocide-museum.am/eng/index.php The Armenian Genocide Museum-Institue]
* [http://www.zoryaninstitute.org Zoryan Institute]
* [http://www.armenian-genocide.org Armenian National Institute]

== Noter ==
== Noter ==
<references />
<references />

== Se även ==
* [[Assyriska/syrianska/kaldeiska folkmordet]]
* [[Pontisk-grekiska folkmordet]]
{{Första världskriget}}

[[Kategori:Folkmord]]
[[Kategori:Turkiets historia]]
[[Kategori:Osmanska riket]]
[[Kategori:Armeniens historia]]

{{commons cat|Armenian Genocide}}

[[af:Armeense volksmoord]]
[[an:Chenocidio armenio]]
[[ar:مذابح الأرمن]]
[[az:Erməni Soyqırımı iddiası]]
[[be:Армянскі генацыд]]
[[bg:Арменски геноцид]]
[[bs:Ermenski genocid]]
[[ca:Genocidi armeni]]
[[cs:Arménská genocida]]
[[cy:Hil-laddiad Armenia]]
[[da:Det armenske folkedrab]]
[[de:Völkermord an den Armeniern]]
[[el:Γενοκτονία των Αρμενίων]]
[[en:Armenian Genocide]]
[[eo:Armena genocido]]
[[es:Genocidio armenio]]
[[et:Armeenlaste genotsiid]]
[[fa:نسل‌کشی ارامنه]]
[[fi:Armenialaisten kansanmurha]]
[[fr:Génocide arménien]]
[[ga:Cinedhíothú na nAirméanach]]
[[gl:Xenocidio armenio]]
[[he:רצח העם הארמני]]
[[hr:Armenski genocid]]
[[hu:Örmény népirtás]]
[[hy:Հայոց Ցեղասպանություն]]
[[id:Genosida Armenia]]
[[it:Genocidio armeno]]
[[ja:アルメニア人虐殺問題]]
[[ka:სომხების გენოციდი]]
[[ko:아르메니아인 학살 사건]]
[[ku:Komkujiya Ermeniyan]]
[[lt:Armėnų genocidas]]
[[lv:Armēņu genocīds]]
[[mk:Ерменски геноцид]]
[[ms:Genosid Armenia]]
[[nl:Armeense genocide]]
[[no:Folkemordet på armenerne]]
[[pl:Ludobójstwo Ormian]]
[[pt:Genocídio armênio]]
[[ro:Genocidul Armean]]
[[ru:Геноцид армян]]
[[scn:Genucidiu di l'Armeni]]
[[sh:Armenski genocid]]
[[simple:Armenian Genocide]]
[[sl:Armenski genocid]]
[[sq:Gjenocidi Armen]]
[[sr:Геноцид над Јерменима]]
[[tr:Ermeni Kırımı]]
[[uk:Геноцид вірмен у Туреччині]]
[[ur:ارمنی قتل عام]]
[[vi:Thảm sát Armenia]]
[[zh:亚美尼亚种族大屠杀]]

Versionen från 19 juli 2010 kl. 00.11

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater. Kharpert, Osmanska riket, april 1915.

Armeniska folkmordet var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1923, ungefär samtidigt som första världskriget pågick (1914–1918). I samband med detta folkmord, utfördes även folkmord på grekerna och folkmord på assyrierna/syrianerna/kaldéerna i området. De personer som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade ungturkiska rörelsen.

Förhistoria

Fil:Armenians.jpg
”Den armeniska befolkningens fördelning i Turkiska Armenien, Kurdistan och Transkaukasien” (ju mörkare blå, desto högre andel armenier) – karta ur Petermanns Geographische Mitteilungen (1896)

I det osmanska riket var muslimska turkar vid den tiden den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmi och hade rättigheter.[1] Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som ”otrogna”.[1] Armenierna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även möjlighet att tillträda statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra Anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.[1]

Upptakten till folkmordet

Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd: armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.[1]

Krav på autonomi

Inspirerade av nationalismen började armenierna under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat, men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar.[1] I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877–1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.[2]

Massakrer och pogromer

Den ökade misstänksamheten mot Väst kom alltmer att riktas mot armenierna. Från 1894 till 1896 dödades tiotusentals armenier i en massaker som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. År 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakrerna fortsätta.[3]

Ungturkarna

Mellan 1908 och 1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar: En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat; ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.[4]

Folkmordet

Fil:Геноцид армян - 1915 год.jpg
1915
Karta över områden där folkmordet inträffade.

De ungturkiska ledarna slöt ett hemligt alliansfördrag med Tyskland och gick under hösten 1914 definitivt in i första världskriget där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot Ryssland. År 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.[5]

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel,[6] vilka deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.[7]

Trupper och avdelningar inom de reguljära osmanska militär- och polismakterna och kurdiska stamkrigare, utförde folkmordet tillsammans.[8][9]

Antal dödade

Det är än i dag[När?] inte helt klarlagt vad som hände – ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. Det flesta forskare hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog;[7] de flesta av dem dog 1915, men folkmordet fortsatte fram till 1923 (efter första världskrigets slut).[7] Armeniska myndigheter menar att en och en halv till två miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning, som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena, säger 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder och 600 000 försvunna under deportation, vilket sammanlagt ger 1,3 miljoner människor.[10] Utöver detta tvångsassimilerades (det vill säga blev omvända till islam med tvång) 200 000 människor.

Efterspel

I den armeniska kulturen är folkmordet än i dag högst aktuellt. När Armenien 1990 frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen skrev man i självständighetsförklaringen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av 1915 års folkmord. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som armeniska martyrernas dag.

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till sex månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförrädare.[11]

En liknande massaker inträffade också 1955, den så kallade Istanbulpogromen, där turkar mördade greker och armenier.

Ögonvittnen

Citat om folkmordet

” Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande. „
– Anckarsvärd, 6 juli 1915 [12]
” Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser … Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet … „
– Anckarsvärd, 22 juli 1915 [13]
” De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier … Det är uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar. „
– Anckarsvärd, 2 september 1915 [13]
” Hälsotillståndet i Irak är förfärande. Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna. „
– Wirsén, 13 maj 1916 [14]
” Tillståndet kunde dock varit ett helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor … Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta. „
– Anckarsvärd, 5 januari 1917 [15]
” Dyrtiden stegras alltjämnt … Den har flera orsaker: … och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen. „
– Envoyé Ahlgren, 25 augusti 1917 [16]
” [deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna … Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande. „
– Wirsén, ur Minnen från Fred och Krig (1942), kapitlet Mordet på en nation
” Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan. „
– Hjalmar Branting, 26 mars 1917
” Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna? „
– Adolf Hitler, 1939

Forskningen om folkmordet

Armeniska folkmordet är, efter Förintelsen, det mest studerade fallet av folkmord i modern tid.[17] Några av de mest erkända folkmordsforskare som har forskat i frågan och erkänner massakrerna som folkmord är historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny, statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz, sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen samt juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet på området, har antagit en lång rad resolutioner och uttalanden i frågan. I resolutionen av den 13 juli 2007 sägs följande:

”ENÄR förnekande av folkmord vida anses som sista steget i ett folkmord och såtillvida skrinlägger bestraffningen av folkmordsförövarna, bereder det uppenbarligen väg för framtida folkmord,[18]
ENÄR det osmanska folkmordet på minoritetsbefolkningen under och efter första världskriget vanligen beskrivs som folkmord på armenierna allena, med obetydligt erkännande av de kvalitativt likvärdiga folkmorden mot andra kristna minoriteter i det osmanska riket,
GÖRES VETERLIGT att det är den Internationella föreningen för folkmordsforskares övertygelse att den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i riket mellan 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord på armenier, assyrier och pontiska och anatoliska greker.
GÖRES VIDARE VETERLIGT att Föreningen anmodar Turkiets regering att erkänna folkmordet på dessa folkgrupper, att utfärda en officiell ursäkt och ta skyndsamma och betydelsefulla steg mot återupprättelse.”[19]

Juridisk prövning av händelserna

År 2002 gjordes ett försök till försoning mellan armenier och turkar då man bildade en kommission som skulle granska händelserna under första världskriget. Kommissionen som fick heta Turkish-Armenian Reconciliation Commission (TARC) frågade en oberoende organisation om undersökning av massakrerna i ljuset av Förenta nationernas konvention om folkmord. Uppdraget gavs till International Center for Transitional Justice (ICTJ) som i sin tur lät ett oberoende juridiskt råd undersöka huruvida händelserna i osmanska Turkiet under första världskriget kunde kallas för folkmord. Analysen, som resulterade i en sjutton sidor lång rapport, sammanfattas i följande slutsats:[20]

” ... händelserna, i sin helhet, kan därför sägas innefatta folkmordsbrottets alla beståndsdelar som anges i Konventionen, och rättsforskare liksom historiker, politiker, journalister och andra skulle med fog kunna fortsätta beskriva dem som sådant. „

Internationella erkännanden

Politisk karta som visar vilka länder som officiellt erkänner händelserna som folkmord. Ljusgröna områden är länder där vissa politiska partier, provinser och/eller kommuner har erkänt händelserna som folkmord, oberoende av staten i övrigt.

Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmeniska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom Wales och 40 av USA:s delstater, har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en bona fide historisk tilldragelse. Den mördade turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink uttryckte ofta uppfattningen att sådana kampanjer för erkännande är till föga hjälp.[21]

USA

I mars 2007 undertecknade Condoleezza Rice och Robert M. Gates ett öppet brev till kongressen, i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida ”kan skada amerikanska trupper i fält” genom att motarbeta Turkiet.[22] Den 4 mars antog utrikesutskottet i kongressens representanthus en icke-bindande resolution om att morden på armenier 1915 under Osmanska riket var ett folkmord. Turkiet svarade med att kalla hem sin ambassadör från USA.

Den 10 oktober 2007 antog representanthusets utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president Abdullah Gül och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska beteckna händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.[23]

Den 4 mars 2010 antog utrikesutskottet i USA:s representanthus en ny resolutionen som uppmanar president Barack Obama att se till att USA formellt beskriver massakrerna som folkmord. Röstsiffrorna var 23–22.Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.[24][25]

Sverige

På de svenska socialdemokraternas 36:e partikongress den 29 oktober 2009 antogs en motion om erkännande av folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker under första världskriget. Partiet ska enligt beslutet verka för att Sverige, EU och FN ska göra detsamma.

Den 11 mars 2010 beslutade riksdagen att Sverige ska erkänna folkmordet. Turkiet svarade omedelbart med att ta hem sin ambassadör.[26] Sveriges regering har dock valt att inte följa riksdagens beslut; då det är regeringen som har det yttersta ansvaret för landets utrikes- och säkerhetsfrågor, blir riksdagens erkännande inte Sveriges officiella hållning såvida regeringen inte väljer att återspegla det i sin utrikespolitik.

I riksdagens beslut inkluderas de så kallade pontiska grekerna. Huruvida dessa kan sägas ha blivit utsatta för ett folkmord är omstritt bland forskarna.[27]

Lista

Följande länder och organ har officiellt erkänt det armeniska folkmordet som sann historisk händelse:

Förbud att erkänna folkmordet i Turkiet

Turkiets domstolar anser att det strider mot Turkiets grundlagar att påstå att folkmordet mot armenier ägt rum. Denna tolkning har gjort att människor blivit fängslade för att skrivit i tidningar eller gett ut böcker som påstår det. Denna hållning lärs också ut i Turkiets skolor.

Artikel 301 i strafflagen talar om förbud mot att ”förolämpa turkiskheten” och har använts för att åtala journalister och författare (till exempel nobelpristagaren Orhan Pamuk) som kritiserat den turkiska statens beskrivning. Hrant Dink dömdes år 2005 till sex månader villkorligt fängelsestraff för att ha ”förolämpat den turkiska nationen” genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet.

Folkmordet i skönlitteratur, film och musik

Folkmordet har genom åren skildrats inom skönlitteraturen av flera författare. Franz Werfel berättar i sin roman De fyrtio dagarna på Musa Dagh från 1935 en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget – sett genom den utrikes bosatte hemvändande armeniern Bagradians ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske – börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar Bagradian initiativ till att 4 000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsätts de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl har en fransk sjöofficer av armenisk härkomst.

I verkligheten varade motståndet som upprätthölls på Musa Dagh i 53 dygn och inte 40. Jungk menar att Werfels avvikelse ”framkallar bibliska associationer: syndafloden varade i fyrtio dagar och nätter, Moses tillbringade fyrtio dagar och nätter på berget Sinai, Israels tid i öknen var fyrtio år”.[28] Det franska örlogsfartyget Guichen tillsammans med tre andra örlogsfartyg, inklusive det franska flaggskeppet Jeanne D’Arc, och ett brittiskt trupptransportfartyg förde i skytteltrafik ut de 4 000 som var kvar på Damlayik och transporterade dem i säkerhet till Port Said i Egypten. Werfels Bagradian var inspirerad av stadens verklige försvarsledare, Moses Derkalousdian. I stället för att drabbas av samma öde som Bagradian flyttade denne till Beirut i Libanon flera år efter krigsslutet, bodde där under resten av sitt liv och var tjänsteman i Libanons regering under flera årtionden. Derkalousdian blev en stillsam och blyg riksdagsman, som dog vid 99 års ålder (år 1986).

Boken filmatiserades 1982 som en ”low-profile production”,[29] vilket dock lät sig göras först efter flera försök (det första skedde redan 1934 av MGM med Clark Gable i huvudrollen) som fått ställas in på grund av påtryckningar från turkiska myndigheter. 2006 sade Sylvester Stallone att han ville regissera en film om det hjältemodiga försvaret av Musa Dagh 1915 baserad på Werfels roman.[29] Enligt professor Savaş Eğilmez på Atatürk-universitetet tvingade dock en enorm turkisk e-postkampanj under 2007 honom att avstå från att göra filmen.[30]

Det armenisk-amerikanska metal-bandet System of a Down har engagerat sig i att upplysa om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låt P.L.U.C.K. (Politically Lying Unholy Cowardly Killers) tillägnas folkmordets offer.

Litteratur

På svenska

På engelska

  • Akçam, Taner: From Empire to Republic: Turkish Nationalism and the Armenian Genocide, Zed Books, 2004
  • Akçam, Taner: A Shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. Metropolitan Books, 2006
  • Alvarez, Alex: Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach, Indiana, 2001
  • Andreopoulos, George J. (red.): Genocide: Conceptual and Historical Dimensions, Philadelphia, 1994
  • Auron, Yair: The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide, New Jersey, 2002
  • Avedian, Vahagn: The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State’s Perspective: Sweden, Master Thesis Paper in History, Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2008
  • Balakian, Peter: The Burning Tigris: The Armenian Genocide and America’s Response. New York: Perennial, 2003
  • Bartov, Omer: Mirrors of Destruction: War, Genocide and Modern Identity, Oxford University Press, 2000
  • Bauer, Yehuda (red.): Rethinking the Holocaust, Virginia, 2001
  • Bevan, Robert: The Destruction of Memory: Architecture at War, London, 2006
  • Chalk, Frank and Jonassohn, Kurt: The History and Sociology of Genocide, Analyses and Case Studies, London, 1990
  • Charny, Israel W: Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000
  • Dadrian, Vahakn, N.: The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus Berghahn Books, 1995
  • Dadrian, Vahakn N.: The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999
  • Destexhe, Alain: Rwanda and Genocide in the Twentieth Century, London, 1995
  • Dündar, Fuat: Ittihat ve Terakki'nin Müslümanlari Iskan Politikasi (1913–18), Iletisim, 2001
  • Fisk, Robert: The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East',' London: Alfred Knopf, 2005
  • Gaunt, David: Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I, Piscataway, New Jersey: Gorgias Press, 2006. ISBN 1-59333-301-3.
  • Graber, G. S.: Caravans to Oblivion, The Armenian Genocide, 1915, New York, 1996
  • Gust, Wolfgang: Der Völkermord an den Armeniern, Zu Klampen, 2005
  • Hovannisian, Richard G. (red.): The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics, London, 1992
  • Hovannisian, Richard G. (red.): Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocid, Detroit, 1999
  • Lepsius, Johannes: Deutschland und Armenien 1914–1918, Sammlung diplomatischer Aktenstücke. Donat & Temmen Verlag, 1986
  • Jones, Adam: Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006
  • Kuper, Leo: Genocide: Its Political Use in the Twentieth Cnetury, London, 1981
  • Melson, Robert: Revolution and Genocide. On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust, The University of Chicago Press, 1996
  • Power, Samantha: A Problem from Hell: America and the Age of Genocide. Harper, 2003
  • Totten, Samuel & Jacobs, Steven Leonard (red.): Pioneers of Genocide Studies, New Jersey, 2002
  • Schabas, William A.: Genocide in International Law, Cambridge, 2000
  • Shaw, Martin: Global Society and International Relations, Oxford, 1994
  • Shaw, Martin: War & Genocide, Cambridge, 2003
  • Somakian, Manoug: Empires in Conflict: Armenia and the Great Powers, 1895-1920, London, 1995
  • Tatz, Colin: With Intent to Destroy, London, 2003
  • Valentino, Benjamin A.: Final Solutions, Mass Killing and Genocide in the 20th Century, New York, 2004
  • Wallimann, Isidor (red.): Genocide and the Modern Age: Etiology and Case Studies of Mass Death, Syracuse Univ. Press, 2000
  • Weitz, Eric D.: A Century of Genocide, Utopia of Race and Nation, Princeton, 2003

Skönlitteratur

  • Werfel, Franz; De fyrtio dagarna på Musa Dagh (på tyska 1933). AB Bonniers gula serie. (svensk översättning 1935)

Externa länkar

Noter

  1. ^ [a b c d e] Gerner & Karlsson (2005), s. 117–118
  2. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 118–119
  3. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120
  4. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 120–123
  5. ^ Gerner & Karlsson (2005), s. 127
  6. ^ 1926 blev den officiella benämningen Istanbul
  7. ^ [a b c] Gerner & Karlsson (2005), s. 128
  8. ^ Dick Harrison (24 mars 2010, senast ändrad: 3 april 2010). ”Turkisk rädsla för splittring bakom folkmord”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/turkisk-radsla-for-splittring-bakom-folkmord_4470435.svd. 
  9. ^ David Gaunt (2006). Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-christian Relations in Eastern Anatolia During World War I. New Jersey: Gorgias Press L.L.C. ISBN 1-59333-301-3. http://books.google.se/books?id=4mug9LrpLKcC&printsec=frontcover&dq=Massacres,+Resistance,+Protectors&cd=1#v=onepage&q=&f=false 
  10. ^ Ternon, Y., Rapport sur le génocide des Arméniens de l’empire Otoman 1915–1916, i Le crime de silence. Le génocide des Armeniens s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).
  11. ^ ”Turkish-Armenian writer shot dead”. BBC News. 19 januari 2007. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6279241.stm. 
  12. ^ Avedian, 2008, s. 39
  13. ^ [a b] Avedian, 2008, s. 41
  14. ^ Avedian, 2008, s. 44
  15. ^ Avedian, 2008, s. 46
  16. ^ Avedian, 2008, s. 56
  17. ^ Magnusson, Kjell, Holocaust and Genocide Studies: Survey of Previous Research, Research Agenda, The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, 8–54. Uppsala, 1999
  18. ^ Lisa Pine (januari 2008). ”Genocide: twentieth-century warnings for the twenty-first century” (på engelska). History & Policy. http://www.historyandpolicy.org/papers/policy-paper-69.html. 
  19. ^ Resolutioner från International Association of Genocide Scholars (IAGS)
  20. ^ ”D. Conclusion” (på engelska) (pdf). The Applicability of the United Nations Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide to Events which Occurred During the Early Twentieth Century. International Center for Transitional Justice. februari 2003. sid. 17. http://www.ictj.org/images/content/7/5/759.pdf. ”[---] the Events, viewed collectively, can thus be said to include all of the elements of the crime of genocide as defined in the Convention, and legal scholars as well as historians, politicians, journalists and other people would be justified in continuing to so describe them.” 
  21. ^ Ronald Grigor Suny (22 januari 2007). ”Hrant Dink (1954-2007)”. The Nation. http://www.thenation.com/doc/20070205/suny. 
  22. ^ Sebnem Arsu & Brian Knowlton (30 mars 2007, ”korrigerad” 5 april 2007). ”Planned House Vote on Armenian Massacre Angers Turks”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/03/30/washington/30turkey.html?ex=1332907200&en=7cb0d6b40c3153c7&ei=5088&partner=rssnyt&emc=rss. 
  23. ^ Bitte Hammargren (11 oktober 2007). ”Turkiet rasar efter USA-beslut”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_17274426.asp. 
  24. ^ TT Reuters (5 mars 2010). ”Utskott i USA: Det var ett folkmord på armenier”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6722639.ab. 
  25. ^ TT-Reuters (5 mars 2010). ”USA-utskott: ’Folkmord’ på armenier”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/usa-utskott-folkmord-pa-armenier-1.1056210. 
  26. ^ Mira Micic, Tidningarnas Telegrambyrå (11 mars 2010). ”Diplomatkris mellan Turkiet och Sverige – Riksdagen erkänner folkmord på armenier”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6762880.ab. 
  27. ^ Ingemar Karlsson, Sveriges tidigare generalkonsul i Istanbul, har skrivit om ämnet i Svenska Dagbladet: ”Folkmordet som aldrig ägde rum”. 3 april 2010. http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/folkmordet-som-aldrig-agde-rum_4514557.svd. 
  28. ^ Sourian, Peter (2002). "Introduction" in The Forty Days of Musa Dagh. New York City: Carroll & Graf. ISBN 0-7867-1138-8, sid. xii.
  29. ^ [a b] Booth, Michael. "Denver post Stallone’s deft as Rocky in the Q&A ring." The Denver Post (16 dec 2006). Retrieved 2010-03-12 (HE).
  30. ^ "Gibson urged to reject film with Armenian allegations." Today's Zaman. 27 November 2007. Retrived January 3, 2010.

Se även

v • r
Första världskriget
Kategori Kategori

Wikimedia Commons har media som rör Armeniska folkmordet.

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Armeniska_folkmordet&oldid=12114650”