Hoppa till innehållet

Storskarv: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigeringNyare redigering →
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
FoxBot (Diskussion | Bidrag)
14 428 redigeringar
m källfix
Rad 88: Rad 88:
Den häckar i [[fågelkoloni|kolonier]], ofta med andra fågelarter. Kolonierna omfattar oftast mellan 10-500 par och i extremfall uppemot 1000 par.<ref name=IUCN>[[BirdLife International]] (2009). ''[http://www.iucnredlist.org/apps/redlist/details/144638/0 Phalacrocorax carbo]''. Från: [[IUCN]] 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.1. <[http://www.iucnredlist.org www.iucnredlist.org]>. Läst 2010-06-16</ref> Bona, som består av [[tång (växt)|tång]] och pinnar, placeras på branta klippavsatser eller i träd. Skarven lägger 3-4 [[ägg]] som är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. I genomsnittet uppnår två ungar vuxen ålder per skarvpar och år.{{källa behövs|datum=2010-06-04}}
Den häckar i [[fågelkoloni|kolonier]], ofta med andra fågelarter. Kolonierna omfattar oftast mellan 10-500 par och i extremfall uppemot 1000 par.<ref name=IUCN>[[BirdLife International]] (2009). ''[http://www.iucnredlist.org/apps/redlist/details/144638/0 Phalacrocorax carbo]''. Från: [[IUCN]] 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.1. <[http://www.iucnredlist.org www.iucnredlist.org]>. Läst 2010-06-16</ref> Bona, som består av [[tång (växt)|tång]] och pinnar, placeras på branta klippavsatser eller i träd. Skarven lägger 3-4 [[ägg]] som är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. I genomsnittet uppnår två ungar vuxen ålder per skarvpar och år.{{källa behövs|datum=2010-06-04}}


Skarvarnas [[spillning]] består till stor del av [[frätande]] [[ammoniak]], vilket gör det svårt för [[växtlighet]]en i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet. Ofta finns det dock små skyddade områden på öarna som lite vegetation kan finnas kvar i. Om kolonin splittras på grund av störning och skarvarna flyttar, omvandlas [[ammoniak]]en till bland annat [[nitrat]]. [[Nitrat]] är en form av [[kväve]] som fungerar som växtnäring, så ganska snart grönskar ön igen.<ref>Eva Nevelius. "[http://www.unt.se/osthammar/skarvar-dodar-inte-oar-1044554.aspx Skarvar dödar inte öar]", ''[[Uppsala Nya Tidning]]'' den 17 september 2010. Läst den 3 oktober 2010.</ref> Större äldre barrträd, som till exempel [[tall]], i vilka storskarven gärna bygger bo i, återhämtar sig aldrig.{{Källa behövs||2010-10-04}}
Skarvarnas [[spillning]] består till stor del av [[frätande]] [[ammoniak]], vilket gör det svårt för [[växtlighet]]en i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet. Ofta finns det dock små skyddade områden på öarna som lite vegetation kan finnas kvar i. Om kolonin splittras på grund av störning och skarvarna flyttar, omvandlas [[ammoniak]]en till bland annat [[nitrat]]. [[Nitrat]] är en form av [[kväve]] som fungerar som växtnäring, så ganska snart grönskar ön igen.<ref>Kolb, Gundula S (2010) ''[http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-43165 The impact of cormorant nesting colonies on plants and arthropods]'', Stockholms universitet, Naturvetenskapliga fakulteten, Botaniska institutionen, ISBN: 978-91-7447-147-2, läst 2011-05-16</ref> Större äldre barrträd, som till exempel [[tall]], i vilka storskarven gärna bygger bo i, återhämtar sig aldrig.{{Källa behövs||2010-10-04}}


I [[Sverige]] är [[havsörn]]en en naturlig predator av skarven och går på vissa håll hårt åt skarvungarna<ref name="lst">Englund et al. 2005: Kända mellanskarvskolonier i Stockholms skärgård i AB län. Länsstyrelsen, avdelningen för regional utveckling - fiske.</ref>. Örnarna angriper främst markbona, som ligger helt öppet när de [[adult]]a skarvarna är borta och fiskar. Störningar av örn eller människor är huvudorsakerna till att skarvar överger sina kolonier.{{källa behövs|datum=2010-06-04}}
I [[Sverige]] är [[havsörn]]en en naturlig predator av skarven och går på vissa håll hårt åt skarvungarna<ref name="lst">Englund et al. 2005: Kända mellanskarvskolonier i Stockholms skärgård i AB län. Länsstyrelsen, avdelningen för regional utveckling - fiske.</ref>. Örnarna angriper främst markbona, som ligger helt öppet när de [[adult]]a skarvarna är borta och fiskar. Störningar av örn eller människor är huvudorsakerna till att skarvar överger sina kolonier.{{källa behövs|datum=2010-06-04}}

Versionen från 16 maj 2011 kl. 17.47

Storskarv
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult ej häckande storskarv i Nordamerika.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPelikanfåglar se text
Pelecaniformes/
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläktePhalacrocorax
ArtStorskarv
P. carbo
Vetenskapligt namn
§ Phalacrocorax carbo
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Juvenil storskarv.
Juvenil storskarv.

Storskarv (Phalacrocorax carbo) är en stor svart fågel inom familjen skarvar. Den förekommer på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika och häckar på klippor eller i träd både vid kusten och i inlandet.

Utseende och läte

Mellanskarv (P. c. sinensis) i häckningsdräkt i Faridabad, Haryana, Indien.

Den adulta storskarven är cirka 80-95 centimeter lång, har ett vingspann på 130-160 centimeter och väger ungefär 2,5 kilo. Hanen är något större än honan. Den har en lång grå näbb, som är gul längst in vid näbbroten och vars överdel är nedböjd i en hake över underdelens spets. Under näbben har den ett fjäderlöst hudparti‚ som i de flesta dräkter är gulaktig. Detta är en mycket liten hakpåse som alla pelikanfåglar har, men som är mycket mer framträdande hos pelikaner och tropikfåglar. Storskarven har vidare proportionerligt korta vingar och en mycket styv avrundad stjärt. Den har korta ben som sitter långt bak på kroppen och de mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tår. Bakklon är lång och vänd inåt. Mellanklon har på insidan små tänder som sitter uppradade som på en kam, och ytterklon är längre än mellantån.

Den adulta storskarven i häckningsdräkt är svart med blåaktig glans. Den har en bred distinkt vit fläck på strupen, vitgrå i nacken, har långa nackfjädrar och en vit fläck på låret. De adulta ickehäckande fåglarna saknar den vita lårfläcken, har inte lika blåaktig glans, är mörk i nacken och har mindre nackfjädrar. De juvenila fåglarna är brunsvarta och har vitt bröst.

Den sitter ganska upprätt och stödjer sig då med hjälp av den styva stjärten, som fungerar som ett tredje ben.

Storskarven är en tyst fågel förutom vid häckning i sina kolonier då den har olika gutturala läten.

Morfologiska skillnader mellan underarter

De adulta fåglarna av underarterna P. c. maroccanus har ett distinkt helvitt bröst och den australiska underarten P. c. novaehollandiae har i häckningsdräkt en tydligare tofs på huvudet.

Skillnaderna mellan nominatformen P. c. carbo och P. c. sinensis är subtila. Trots att den senare kallas för mellanskarv är storleksskillnaden inte så pass tydliga att denna karaktär kan användas i fält, då de största sinensis-hanarna överlappar i storlek med de minsta carbo-honorna. En studie av Newson et al. från 2004 visar att en distinkt biometrisk skillnad mellan underarterna är den vinkel som bildas av hakpåsen, det vill säga det nakna hudparti som finns under näbben, där carbo har en mindre vinkel medan sinensis har en större. Storskarvar med en vinkel mindre eller lika med 65° kan med säkerhet bestämmas som carbo medan individer med en vinkel lika med, eller större än 73° med säkerhet kan bestämmas som sinensis. De individer som har en vinkel emellan dessa grader kan inte utifrån denna karaktär med säkerhet underartsbestämmas. Hos carbo minskar vinkeln klinalt med latitud, medan vinkeln hos sinensis ökar allt längre österut i artens utbredningsområde.[2]

Utbredning och taxonomi

Storskarven är en vitt spridd art och vanlig i på många platser i sitt utbredningsområde. Den häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Delar av världspopulationen är stannfåglar, men lokalt kan de sprida sig inåt land under höst och vinter, medan de nordliga populationerna är utpräglade flyttfåglar.[1]

Taxonomi

Skarvarnas taxonomi är mycket omdiskuterad. Traditionellt placeras gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Alla tillgängliga data tyder på att skarvarna är nära besläktade med ormhalsfåglarna (Anhingidae) och sulorna (Sulidae), men kanske även pelikanerna och/eller pingvinerna, än några andra av dagens fåglar.[3][4]. Molekulära och morfologiska studier har visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[5]. Förslagsvis har därför skarvarna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[6]

Olika auktoriteter delar upp storskarven i olika många underarter. Exempelvis behandlas ibland vitbröstad skarv (Phalacrocorax lucidus), som lever i Afrika söder om Sahara‚ som en underart P. c. lucidus till storskarven, medan andra kategoriserar den som en god art. Underarterna delas ofta in i de två huvudgrupperna carbo och novaehollandiae och vissa menar att den senare gruppen ska ses som en egen art. Vanligen delas storskarven upp i sex underarter:

carbo-gruppen

  • Phalacrocorax carbo carbo - häckar i östra Kanada, på Grönland och i Västeuropa.
  • Phalacrocorax carbo sinensis - häckar från norra Centraleuropa, kring Östersjön och österut till Kina och Indien.
  • Phalacrocorax carbo hanedae - häckar i Japan.
  • Phalacrocorax carbo maroccanus - häckar i nordvästra Afrika.

novaehollandiae-gruppen

Nominatformen, P. c. carbo, förekommer främst i anslutning till Atlantens kuster och närliggande områden i inlandet. Den häckar vid Västeuropas kuster och söderut till Norra Afrika, på de brittiska öarna, Färöarna, Island och Grönland. I Nordamerika förekommer den enbart på östkusten, men häckar enbart i dess allra nordligaste utbredningsområde, i Kustprovinserna i Kanada.

Flyttning

Flock med flyttande storskarv i typisk plogformation.

Storskarven är stannfågel, partiell flyttfågel eller flyttfågel beroende på population. Den kusthäckande nominatformen P. c. carbo i Irland och Storbritannien flyttar utmed den västra Atlantkusten, så långt söderut som till norra Portugal. Det holländska beståndet av underarten P. c. sinensis är partiella flyttfåglar medan de östligare populationerna av denna underart är flyttfåglar och övervintrar i Sydostasien och Indonesien. I Centraleuropa flyttar merparten i oktober och november och dessa fåglar övervintrar i Storbritannien, Nordafrika och i östra Medelhavet. På våren besätts häckningskolonierna i Nederländerna redan i januari eller februari, och längre österut först i mars och april.

Förekomst i Sverige

Det förekommer två underarter av storskarv i Sverige. Den fågel som till allra största del häckar i Sverige, både utmed kusten och i inlandet, är P. c. sinensis som ibland kallas mellanskarv. Den häckar utmed västkusten, södra Sveriges kust och uppför östkusten och norrlandskusten. Den häckar även i inlandet vid sjöar och våtmarker. En stor del av det svenska häckningsbeståndet av C. c. sinensis är flyttfåglar och övervintrar längre söderut i Europa till Medelhavet, men ett ökande antal har börjat övervintra i södra Sverige.[7] Den andra underarten som förekommer i Sverige, är nominatformen P. c. carbo, vilken huvudsakligen är en vintergäst och då förekommer både längs västkusten och i Östersjön. Den anländer sina vinterkvarter i Sverige under hösten och stannar tills mars–april. Dessa övervintrande storskarvar har sina häckningsplatser i Norge och nordvästra Ryssland. Det är dock osäkert om den inte också förekommer som sällsynt häckfågel i Bohuslän. Fynd av subfossila ben i bosättningar i Sverige av denna underart‚ indikerar att den tidigare har varit en häckfågel i Sverige.[7]

Ekologi

För att torka sin fjäderdräkt breder storskarven ut sina vingar på ett karaktäristiskt sätt.

Skarven rör sig dåligt på marken och är inte heller någon skicklig flygare. Däremot simmar den bra och är en skicklig fiskare. På sommaren brukar storskarven ses på klippor och skär nära kusten.

Gruppen skarvar har en fjäderdräkt som delvis inte är vattenavstötande som hos många andra vattenlevande fåglar, som änder och gäss. Visserligen har skarvarna ett undre skikt av fjäderdräkten som är vattentätt och isolerande men den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten.[8] Detta gör att fågeln tyngs ned vilket gör det enklare att dyka.[8] För att torka det yttre vattenindränkta fjäderskiktet ställer sig därför storskarven med utbredda vingar. Det har även lagts fram teorier om att skarven sitter och värmer sig med utbredda vingar för att värma upp den kalla fisken som den ätit, men en forskningsstudie motbevisar detta.[8] Dock breder storskarven ibland ut sina vingar även när de inte är blöta, vilket tyder på att de utbredda vingarna även kan ha andra funktioner.[8]

I dessa fåglars beteende kan så kallade överslagshandlingar förekomma, vilket innebär att de ser ut att göra en omotiverad handling, när den normala metoden är hindrad. Ett exempel är när två revirstridande hanar hotar varandra och inte vågar angripa. Då kan en av dem börja putsa fjädrarna, bygga på sitt bo eller bete sig sexuellt.[källa behövs]

Biotop

Storskarven förekommer både utmed kusten och på inlandslokaler. Ute vid kusten uppträder de vid skyddade områden som exempelvis flodmynningar, mangroveträsk, deltaområden och vikar. För häckning utmed kusten är den beroende av klippiga kuststräckor och öar. Vid kusten undviker de vanligtvis områden med djupare vatten. I inlandet förekommer de exempelvis vid bräckt vatten, salthaltiga våtmarker, sjöar, större floder och träskmarker med öppna vattenytor. I inlandet är den beroende av träd, buskmarker och vassområden för häckningen. I inlandet undviker de överväxta, mindre vattensamlingar, mycket grunda, eller mycket djupa vatten.[1]

Föda

Storskarven fångar sitt byte från botten, ibland på djupare vatten, men oftast i grundare vatten. Dess föda består främst av en stor mängd olika fiskar. Studier från slutet av 1980-talet av den svenska populationen visar att födan då främst bestod av tånglake, abborre, mört och rötsimpa.[9] Utöver detta äter de även kräftdjur, groddjur, blötdjur och fågelungar.[1] Den flyger ofta långa sträckor, gärna i större flockar, för att söka föda och kan även födosöka i flock. Den beräknas äta mellan 3 till 5 hg fisk om dagen.[källa behövs] Studier har visat att storskarvens syn inte alls är speciellt bra under vatten utan jämförs med människans möjlighet att se under vatten och att de bara kan urskilja enskilda byten på mindre än en meters avstånd. Däremot anses storskarvens möjlighet att snabbt skjuta ut huvudet och näbben med hjälp av sin långa hals utgöra en av orsakerna till att den är en så pass skicklig fiskare.[10]

Häckning

Fotografi av skarvkoloni.

Den häckar i kolonier, ofta med andra fågelarter. Kolonierna omfattar oftast mellan 10-500 par och i extremfall uppemot 1000 par.[1] Bona, som består av tång och pinnar, placeras på branta klippavsatser eller i träd. Skarven lägger 3-4 ägg som är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. I genomsnittet uppnår två ungar vuxen ålder per skarvpar och år.[källa behövs]

Skarvarnas spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet. Ofta finns det dock små skyddade områden på öarna som lite vegetation kan finnas kvar i. Om kolonin splittras på grund av störning och skarvarna flyttar, omvandlas ammoniaken till bland annat nitrat. Nitrat är en form av kväve som fungerar som växtnäring, så ganska snart grönskar ön igen.[11] Större äldre barrträd, som till exempel tall, i vilka storskarven gärna bygger bo i, återhämtar sig aldrig.[källa behövs]

I Sverige är havsörnen en naturlig predator av skarven och går på vissa håll hårt åt skarvungarna[12]. Örnarna angriper främst markbona, som ligger helt öppet när de adulta skarvarna är borta och fiskar. Störningar av örn eller människor är huvudorsakerna till att skarvar överger sina kolonier.[källa behövs]

Storskarven och människan

Skarvfiske i Suzhou, Kina.

Som fiskeredskap

Historiskt har man använt skarvar som fiskeredskap och i vissa delar av Asien nyttjas de på detta sätt än idag. Man har då en lina om fågelns hals som hindrar den från att svälja den fisk den fångar och som istället tas om hand av fiskaren.

Status och hot

Storskarven har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. Detta gör att den som art inte är hotad och IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC).[1]

Fiskare har tidigare gått hårt åt skarvens boplatser, för att man uppfattade fågeln som en konkurrent och ett skadedjur. Skarven plockar ibland fisk ur nät och fiskodlingar, skadar fiskeredskap, äter småfisken som utgör huvudföda åt skärgårdens större fiskar och lämnar bitmärken på fisk som därmed blir svårsåld. Till detta kommer skarvöarnas kusliga utseende, som gjort fågeln ännu mindre populär bland kustbefolkningen. Storskarven är idag skyddad av EU:s fågeldirektiv.

Storskarvens populationsutveckling i Sverige och Danmark

Den första kända skriftliga beviset på storskarv i Sverige är från 1500-talet av Olaus Magnus. Vid arkeologiska utgrävningar av 900-talets Birka fann man benfynd av juvenil storskarv vilket tyder på att arten häckade där då. Under 1800-talet häckade arten troligtvis enbart i Skåne och Blekinge. På grund av förföljelse utrotades den i Sverige i slutet av 1800-talet eller möjligen något senare.[13] Kring 1940-talet hade arten återetablerat sig, och det fanns då en koloni i Kalmarsund som långsamt ökade i storlek. 1985 häckade där 1670 par.[9] Från slutet av 1980-talet spred sig arten till andra delar av sydsödra Sverige och 1989 fanns det tio kolonier med 4800 par samtidigt som storskarven även ökade stort i Danmark.[9] Under 1990-talet ökade så storskarven stort i Sverige och 2004 fanns det 190 kolonier med sammanlagt 35000 par i Sverige. I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994 på ön Grän utanför Utö.[12][14] Numera förekommer skarvkolonier även i innerskärgårdarna och i de norrländska älvarnas nedre lopp. I Danmark nåddes kulmen för populationsökningen under 1990-talet och därefter har häckningsantalet minskat.[7] Kulmen för populationsökningen i Sverige verkar ha skett kring mitten av 2000-talet och 2009 observerades 43100 häckande par i hela landet, vilket var 500 par färre än 2006.[7]

Storskarven i Finland

I Finland är storskarven fredad året om från och med början av 2000-talet. Den har dock förökat sig snabbt längs kusterna, vilket har lett till olaglig förstörelse av storskarvars bon. Enligt ett nytt direktiv från finska miljöministeriet ska det bli lättare att få undantagslov för till exempel jakt på arten. I början av häckningsperioden 2009 fanns det omkring 43 000 storskarvar längs Finlands kuster.[15] Merimetsot Suomessa.

Namn

Storskarven kallas också än idag för ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr har den även kallats för hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.[16]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2009 Phalacrocorax carbo Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 22 november 2010. Referensfel: Taggen <ref> är ogiltig; namnet "IUCN" definieras flera gånger med olika innehåll
  2. ^ Stuart E. Newson, Baz Hughes, Ian C. Russell, Grham R. Ekison & Robin M. Sellers (2004) Sub-specific differetiation and distribution of Great Cormorants Phalacrocorax carbo in Europe, Ardea, vol.92, nr.1, sid:3-10
  3. ^ Kennedy et al. (2000)
  4. ^ Mayr (2005)
  5. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  6. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-01-15
  7. ^ [a b c d] SOF (2010) Mellanskarven offer för myter och populism, pdf, läst 2011-01-14
  8. ^ [a b c d] White et al. 2008
  9. ^ [a b c] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 36. ISBN 91-1-913142-9 
  10. ^ Craig R. White, Norman Day, Patrick J. Butler, Graham R. Martin (2007) Vision and Foraging in Cormorants: More like Herons than Hawks?, Centre for Ornithology, School of Biosciences, The University of Birmingham, Birmingham, Storbritannien, läst 14 september 2007
  11. ^ Kolb, Gundula S (2010) The impact of cormorant nesting colonies on plants and arthropods, Stockholms universitet, Naturvetenskapliga fakulteten, Botaniska institutionen, ISBN: 978-91-7447-147-2, läst 2011-05-16
  12. ^ [a b] Englund et al. 2005: Kända mellanskarvskolonier i Stockholms skärgård i AB län. Länsstyrelsen, avdelningen för regional utveckling - fiske.
  13. ^ Steve Dahlfors Storskarv, Sveriges Ornitologiska Förening, <www.sofnet.org>, läst 2011-01-14
  14. ^ Svenska naturskyddsföreningen
  15. ^ Nu får storskarven hett om öronen, HBL den 4 mars 2010.
  16. ^ Sven Nilssons Foglarna 1858

Källor

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 
  • Wahlberg,T. (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the world, CD-rom
  • White, Craig.; Martin, Graham.; Butler, Partick (2008) Wingspreading, wing-drying and food-warming in great cormorants Phalacorocorax carbo., Journal of Avian Biology, vol.39, sid:576-578

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Storskarv&oldid=14146825”