Amatörradio

Från Wikipedia
Globe icon
 Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv.
Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2011-08)
En amatörradiostation.
SSA:s station i Tekniska Museet i Stockholm
En improviserad amatörradiostation på köksbordet, operatör Waldemar,SM0TQX, i Stockholm.
En del av en månstudsantenn för 144 MHz byggd av Paul, SM0PYP, i Kalifornien (WA6PY).
En parabolantenn för månstudstrafik med mikrovågor, byggd av Paul, SM0PYP - numera WA6PY, i Kalifornien.
Utställning i Telemuseum i Stockholm. Återskapad station från 1950-talet med Evert, SM5BDY, från Nyköping som operatör.

Amatörradio är en hobby i radioteknik med två huvudgrupper av utövare, lyssnaramatörer och sändaramatörer. Ordet amatör i detta sammanhang syftar till att göra en avgränsning mot de som använder radio i sitt yrke. Amatörradio är en strikt icke-kommersiell verksamhet.

Allmänt

Amatörradio är en internationell hobby som gränsöverskridande disponerar ett stort antal olika radiofrekvensområden för genomförande av tekniska prov, vågutbredningsstudier och daglig kommunikation mellan radioamatörer.

Amatörradio skall inte förväxlas med annan privat kommunikationsradio, som kan ske helt utan kompetensprov. Sådan radiokommunikation i olika varianter kallas ibland för privatradio (PR-radio), PMR - Privat mobil radio, eller jaktradio. I Sverige tillåts sådant på 27, 31, 155, 444 och 446 MHz-banden. Se Post- och Telestyrelsens föreskrifter om "Undantag från tillståndsplikt". (PTSFS 2012:3)

Definitioner

Amatörradiotrafik definieras som: icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven av personligt intresse och utan vinningssyfte.

  • Lyssnaramatör, som endast ägnar sig åt att lyssna på andras radiokommunikation och på ljudradioprogram från när och fjärran. Denna typ av hobby kallas sedan lång tid tillbaka för DX-ing - troligtvis kommer förkortningen DX av "distance X", dvs. man kan inte i förhand avgöra hur pass bra långväga stationer kommer att höras. En lyssnaramatör kallas därför även DX-are (av engelska "DX-er").
  • Radioamatör eller sändaramatör, har avlagt godkända prov i radioteknik, elektriska säkerhetsföreskrifter och regelverk,för att få ett amatörradiocertifikat. Med ett sådant certifikat i handen är det tillåtet att själv använda radiosändare och kommunicera med andra radioamatörer jorden runt (det senare kallas att köra dx). Det är också tillåtet att bygga sin egen sändareutrustning, och med den utföra tekniska prov och experiment. Dock är det inte tillåtet att överlåta denna hembyggda utrustning,till någon annan person.

Trafiksätt

Förutom analog kommunikation såsom telefoni med amplitudmodulering (AM), frekvensmodulering (FM) eller enkelt sidband (SSB) och telegrafi (CW) används idag även en rad olika digitala trafikslag såsom D-Star, TCP/IP via radio, APRS, Echolink via Internet, paketradio, Telex (RTTY), PSK. Stillbildsöverföring (SSTV), television, satellitkommunikation samt sändning med studs mot månen (månstuds), meteorer och norrsken förekommer också.

Historia

Efter Marconis experiment under 1900-talets första decennium, med bland annat transatlantiska radioförbindelser, började många privatpersoner själva experimentera med radioutsändningar genom telegrafi med gnistsändare. Så tidigt som år 1910 bildade radioamatörer i Australien den första radioföreningen i världen, och i USA bildades den nationella amatörradioorganisationen American Radio Relay League (ARRL) år 1914. I USA medförde radiolagen 1912 en statlig licensiering av amatörradiooperatörer. Första världskriget medförde att amatörradioaktiviteten var förbjuden i många länder och aktiviteten var låg ända fram till efter kriget, och tog fart igen först under det tidiga 1920-talet.

Den första anropssignalen för en svensk radioamatör, SMZZ, utdelades år 1924.[1] Den svenska rikstäckande föreningen för radioamatörer, Sveriges Sändareamatörer (SSA), bildades år 1925.

Utövare

Radioamatör är en person som avlagt prov för att erhålla ett radioamatörcertifikat, som har radio som hobby, och därmed utövar amatörradio. I hela världen finns ungefär 2,7 miljoner radioamatörer enligt senast tillgänglig statistik från IARU, den internationella amatörradiounionen.

I USA passerade antalet licensierade radioamatörer 700 000 i november 2011. I Europa finns det flest radioamatörer i Tyskland: 64 000, Storbritannien: 62 000, Spanien: 47 000 och Italien: 30 000. Att det skulle finnas flest radioamatörer i Italien i Europa är alltså också en myt som inte stämmer. I Asien toppar Indonesien med 40 000 licensierade och i Sydamerika Brasilien med 27 000 licensierade. Av ovanstående statistik framgår att den spanska och portugisiska språkgruppen utgår en betydande del av världens radioamatörer. Dessa språk hörs också ofta på amatörradiobanden på kortvåg. En felaktig siffra som florerar på Internet är att det skulle finnas 1,2 miljoner radioamatörer i Japan. Problemet med att uppskatta antalet radioamatörer i Japan är att definitionen av radioamatör är annorlunda i Japan än i västvärlden. Normalt räknas radioamatörer som de som får lov att inneha radiosändare i sitt hem och sända från en egen station i hemmet. Sådana tillstånd fanns det cirka 450 000 i mars 2010 enligt officiell japansk statistik. Av dessa var det 101 911 som hade individuell licens med möjlighet att sända på alla frekvensband. Totalt fanns det cirka 3,3 miljoner licenser i Japan i mars 2010 men majoriteten av dessa är begränsade till tillstånd för mobil kommunikation i bilar, handhållna apparater etc. på frekvenser över 144 MHz. De som har sådana tillstånd är alltså hänvisade till inrikes kommunikation med kort räckvidd varför siffran 450 000 radioamatörer i Japan är en mera korrekt siffra om den gängse definitionen av radioamatör avses.

Sverige

I Sverige behöver inte (sedan 2004) någon årlig tillståndsavgift betalas in till Post- och Telestyrelsen.

Radioamatörerna i Sverige organiseras genom SSA (Sveriges Sändareamatörer) och lokala radioklubbar. Medlemsantalet i SSA är cirka 5800 licensierade radioamatörer 2011. En stor del av de 15 000 licensierade i Sverige är inaktiva av olika skäl. Det uppskattas att cirka 6000 licensierade är aktiva någon gång per år men vissa uppskattningar anger så få som 1500 - 2000 riktigt aktiva, alltså minst någon gång varje vecka. Ofta sätter boendet hinder i vägen för antennuppsättning och många är hänvisade till utomhusaktivitet i skog och mark sommartid eller aktivitet från klubbstationer. Det har cirkulerat en uppgift om att det finns ca 12 000 radioamatörer i Sverige sedan sent 1990-tal. Den uppgiften härrör från PTS sista register över radioamatörer. Sedan 1999 för inte längre PTS något register över svenska radioamatörer. Dock publiceras flertalet av dödsfallen bland radioamatörer på sajten RigPix.com samtidigt som alla nya signaler publiceras i nyhetsbulletiner från Sveriges Sändaramatörer, SSA. En noggrann analys av dessa data visar att 15 000 är en mera korrekt siffra år 2011 då det tillkommit tusentals nya radioamatörer sedan siffran 12 000 angavs. Med hänsyn taget till dödsfallen bör antalet licensierade radioamatörer i Sverige år 2011 vara cirka 15 000.

För att få sända behöver man ett amatörradiocertifikat. Föreningen SSA bemannar sin besöksstation i Tekniska museet i Stockholm med signalen SK0TM. Man informerar besökarna om amatörradio och demonstrerar hur man genomför radiotrafik med olika trafiksätt - telegrafi, telefoni, digitala protokoll samt bildöverföring.

Amatörernas våglängdsband

Våglängd Frekvensintervall Max uteffekt
2 km 135,7 – 137,8 kHz 1 W
160 m 1810 – 1850 kHz 1 kW
150 m 1850 – 2000 kHz 10 W
80 m 3,5 – 3,8 MHz 1 kW
40 m 7 – 7,2 MHz 1 kW
30 m 10,1 – 10,15 MHz 150 W
21 m 14 – 14,350 MHz 1 kW
17 m 18,068 – 18,168 MHz 1 kW
14 m 21 – 21,45 MHz 1 kW
12 m 24,89 – 24,99 MHz 1 kW
10 m 28 – 29,7 MHz 1 kW
6 m 50 – 52 MHz 200 W
2 m 144 – 146 MHz 1 kW
70 cm 432 – 438 MHz 1 kW
24 cm 1240 – 1300 MHz 1 kW
13 cm 2300 – 2450 MHz 100 mW
5 cm 5,65 – 5,85 GHz 1 kW
3 cm 10 – 10,5 GHz 1 kW
12 mm 24 – 24,25 GHz 1 kW
6,4 mm 47 – 47,2 GHz 1 kW
3,8 mm 75,5 – 81 GHz 1 kW
2,4 mm 122,25 – 123 GHz 1 kW
2,2 mm 134 – 141 GHz 1 kW
1,2 mm 241 – 250 GHz 1 kW

Ovan angivna frekvensband delas eller kan komma att delas med andra radioanvändare.

Uppgifterna enligt ovan från PTSFS 2012:3 som trädde i kraft 2012-10-01.[2]

Anropssignaler

En anropssignal för en radioamatör börjar i Sverige med SM (utfärdat av Post- och telestyrelsen) eller SA (utfärdat av SSA) följt av en siffra 0–7 (beroende på vilket distrikt radioamatören finns i) samt två eller tre bokstäver (vid prefixet SM) eller tre bokstäver (vid prefixet SA) som bildar suffix.[3] Prefixet SM delas för närvarande inte ut till nya radioamatörer, eftersom PTS upphört med certifiering av radioamatörer.

Flyttar man till ett annat distrikt inom landet så behåller man sitt suffix och endast distriktssiffran ändras, efter godkännande av utfärdande myndighet/SSA. Suffixet i en signal är således unikt inom landet. Befinner man sig tillfälligt utanför sitt eget distrikt så lägger man istället den nya distriktssiffran efter sin anropssignal, separerat med ett "streck" (exempelvis SM6AAA/7). Marina stationer skall lägga /MM (maritime mobile) efter sin anropssignal och flygburna stationer skall lägga till /AM (aeromobil).[4]

Tidigare var amatörradiotillståndet avgiftsbelagt, och tillståndet med tillhörande anropssignal kunde sålunda dras in. Idag får man anropssignalen på livstid, och behöver inte längre varje år bevaka att den blir betald. QSL-service är dock avgiftsbelagd.

Det existerar i rådande svenska rättsläge inga procedurer för att dra in eller upphäva ett utdelat amatörradiocertifikat eller en utdelad anropssignal, vilket saknar internationellt motstycke.[källa behövs] Om frågan skulle uppkomma huruvida ett certifikat behöver dras in blir det tvingande med en domstolsprövning, vilken då fastställer rättspraxis.

Klubbstationer har prefix SK (PTS) eller SA (SSA) med tvåställigt suffix.[3] Notera att SK med tvåställigt suffix för närvarande inte delas ut. Militära amatörradiostationer har SL (FRO/PTS) som prefix.[3]

Länkstationer hade tidigare signaler där den första bokstaven efter distriktssiffran var bokstaven R,[källa behövs] där R står för repeater. Normalt har en länkstation en signal som avslutas med /R.[4]

Svenska stationer har möjlighet att, utöver sin ordinarie signal och mot årsavgift, också skaffa specialsignaler med prefixen SA, SB, SC, SD, SE, SF, SG, SH, SI, SJ, SK, SL, SM, 7S, samt 8S. Möjligheterna vad gäller suffix varierar beroende på prefix, och prefixet SL kan endast ges till militära klubbar (FRO). Observera att suffix till specialsignal (till skillnad från ordinarie signal) ej är unikt utanför aktuellt distrikt: samma suffix kan återanvändas av någon annan med en annan distriktssiffra.[3]

Repeaterstationer

Repeaterstationer - relästationer, är länkstationer, som oftast finns placerade på höga punkter i terrängen. Dessa repeaterstationer finns i huvudsak på VHF- och UHF-banden, men har även på senare tid börjat dyka upp på HF, på 10-metersbandet. En repeaterstation har olika sändar- och mottagarefrekvenser och avståndet mellan dessa frekvenser kallas skift. Skiftet är på VHF(144 MHz) -600 kHz, och på UHF(432 MHz) i regel -2,0 MHz. På UHF har standarden för skiftet nyligen ändrats, vilket dock inte fått fullt genomslag, i motsats till VHF. Det kan förekomma -1,6 MHz (gamla rekommendationen) och +1,6 MHz, det senare gjordes som en nödlösning för att undslippa störningar från LPD-enheter, som lågeffekts-walkie-talkier, trådlösa hörlurar med mera, som delar band med radioamatörerna. Den nya standarden har tagits fram för att råda bot på det.

På VHF ligger däremot alltid sändarfrekvensen 600 kHz över mottagarens frekvens. Repeatern tar emot en signal i sin mottagare och vidareutsänder den i sin sändare. Signalen återutsänds/repeteras, därav namnet repeater. Dessa repeterstationer startades ofta upp med en ton på 1750 Hz, men detta är på väg att fasas ut. Standarden som nu börjat komma, är något som kallas subtoner(CTCSS),(en låg ej hörbar ton som sändes tillsammans med bärvågen på användarens sändare). Digitala repeatrar börjar också nu göra sitt intåg.

Repeaterstationer drivs i regel i regi av någon amatörradioklubb, men det förekommer även sådana, som drivs av enskilda radioamatörer. Syftet med dessa länkstationer är att få ett större täckningsområde, främst för mobil radiotrafik. På vissa ställen i landet går det att länka samman flera repeatrar och på så sätt kunna täcka upp ett stort område.

Samhällsnytta

Amatörradiohobbyn föranleder en omfattande föreningsaktivitet. Viss del av verksamheten är resurskrävande (master, goda radiolägen, avancerad och ofta egenkonstruerad utrustning osv), fordrar goda kontakter med myndigheter och andra tillskyndare och amatörradion verkar på så sätt i hög grad kunskaps-, traditions- och kulturbärande vid sidan av den sociala funktionen hos en hobby med utövare i alla åldrar och ständiga kontakter över generationsgränserna.

Direkt nytta för en bredare allmänhet gör klubbarna via de radiosamband medlemmarna medverkar i, exempelvis i samband med exempelvis bilsport-, distansritt- och orienteringstävlingar. Myndigheterna ser värde i den kompetensutveckling och avancerade tekniska skolning hobbyn innebär vid sidan av den beredskapsreserv radioamatörerna utgör i signaltrupper, frivilliga radioorganisationen (FRO), civilförsvaret, i av dem organiserade frivilliga resursgrupper (FRG) i kommuner och landsting osv.

Radioamatörer tränar ständigt och helt frivilligt denna beredskap och håller på samma gång utrustningen i trim för omedelbar beredskap för sambandsuppgifter som är helt oberoende av funktion hos elnät, internet, telenät och annan infrastruktur. Till förfogande står valfria amatörband med allt från lokal täckning till interkontinentala förbindelser och från enklaste utrustning för utväxling av skriftliga meddelanden via telegrafi, till maskinradio för snabb överföring av valfri digital information.

Distrikt i Sverige

Några olika hobbyvarianter

Svenska landsomfattande föreningar

Internationella organisationer

Källor

Noter

  1. ^ Anropssignaler 1926 från www.samlaren.org
  2. ^ ”PTS föreskrifter om undantag från tillståndsplikt för vissa radiosändare”. PTSFS 2012:3. Post- och Telestyrelsen. http://www.pts.se/upload/Foreskrifter/Radio/ptsfs-2012-3-undantag-tillstand.pdf. Läst 11 maj 2024. 
  3. ^ [a b c d] ”Anvisning nr 3: Specialsignaler med bilaga över prefixserier” (PDF). http://www.ssa.se. Läst 28 mars 2013. 
  4. ^ [a b] Bli Sändaramatör. SSA 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Amatörradio&oldid=24341096”