Andrej Tarkovskij

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andrej Tarkovskij
Andrei Tarkovsky.jpg
Lokalt namn Андрей Арсеньевич Тарковский
Född Andrej Arsenjevitj Tarkovskij
4 april 1932
Savrasje nära Moskva, Sovjetunionen
Död 29 december 1986 (54 år)
Paris, Frankrike
Maka Irma Rausj (1957–1970)
Larisa Tarkovskaja (1970–1986)
IMDb SFDb
Andrej Tarkovskij på ett ryskt frimärke från 2007.
Staty över Andrej Tarkovskij vid Allryska statliga kinematografiska institutet i Moskva.

Andrej Arsenjevitj Tarkovskij (ryska: Андрей Арсеньевич Тарковский), född 4 april 1932 i Savrasje, nära Moskva, i dåvarande Sovjetunionen, död 29 december 1986 i Paris i Frankrike, var en sovjetisk filmregissör, författare och skådespelare. Han anses vara en av de mest betydande filmskaparna i Sovjetunionens historia.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Andrej Tarkovskij var son till poeten Arsenij Tarkovskij och Maria Ivanova Vichnjakova. Fadern övergav familjen 1937. Han bodde med modern och systern, först i Jurjevets, sedan i Moskva en kort tid. Under de första krigsåren bodde familjen i Jurjevets, men återflyttade 1943 till Moskva.

Andrej Tarkovskij gick i skolan och lärde sig spela piano. 1947 till 1948 var han inskriven på tuberkulossjukhus. Efter skolåren påbörjade Tarkovskij studier i arabiska, men efter en kort tid deltog han som mineralprospektör på en forskningsresa till Krasnojarsk. Därefter anträdde han filmbanan genom studier vid filmskolan VGIK. Där var regissören Mikhail Romm en av lärarna.

Filmkarriär[redigera | redigera wikitext]

Två av Tarkovskijs filmer bygger på östeuropeiska science fictionberättelser: Solaris, efter Stanisław Lems roman, och Stalker efter boken Picknick vid vägkanten av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij. I Stalker reser tre män in i ett postapokalyptiskt område kallat "zonen". Bröderna Strugatskij svarade själva för manusbearbetningen till filmen.

Spegeln räknas som en poetisk film. I den återspeglas upplevelser från barndomen - evakueringen, den frånvarande pappan, sjukhusvistelsen. Filmen Den yttersta domen handlar om den ryske ikonmålaren Andrej Rubljov. Trots problem med de sovjetiska myndigheterna och filmcensuren lät den sovjetiska studion Mosfilm Tarkovskij fortsätta arbeta. Efter att ha avslutat arbetet med filmen Nostalghia i Italien 1984 återvände dock Tarkovskij inte till Sovjetunionen. Filmen Offret, en europeisk samproduktion, spelades in på Gotland.

Under sin sista levnadstid arbetade Tarkovskij på ett nytt projekt: en filmatisering av Shakespeares pjäs Hamlet. Detta är konsekvent mot bakgrund av hans tidigare filmer, som allihopa - särskilt Nostalghi och Offret - har starka hamletmotiv. Det är därför ingen tillfällighet att Tarkovskij på 70-talet regisserade Hamlet på teater.

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

En kort tid efter inspelningen av Offret avled Andrej Tarkovskij, 54 år gammal, i cancer strax utanför Paris. Han begravdes på en rysk emigrantkyrkogård i staden Sainte-Geneviève-des-Bois, Île-de-France, Frankrike. Inskriptionen, på ryska, på Tarkovskijs gravsten lyder "Mannen som såg ängeln".

Michal Leszczylowskij har gjort en dokumentärfilm om Tarkovsij med titeln Regi Andrej Tarkovskij (1988). Även filmkonstnären Aleksandr Sokurov har gjort en dokumentär om kollegan Tarkovskij, Moskvaelegi, som spelades in strax före hans död.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Tarkovskijs filmer har ofta religiösa och filosofiska teman. Egenheter i hans filmer är de långa filmklippen och riklig användning av symboler. Scenerna i Tarkovskijs filmer har ansetts exceptionellt vackra. Återkommande motiv i hans filmer är drömmar, minnen, barndom, rinnande vatten och eld.

Offermotivet - den enskilda människan som offrar sig för att göra världen bättre - går som en röd tråd från Ivans barndom ända till Offret. I den förra filmen offrar Ivan, den lille pojken, sitt liv för att bringa nederlag åt Tyskland. I Offret offrar den intellektuelle Alexander sitt hem och sitt liv för att rädda världen undan kärnvapenkatastrof.

Tarkovskij utvecklade en filmteori som han kallade "att skulptera i tid". Han ansåg att filmskaparens uppgift är att ta ett enormt tidsblock och skära bort allt överflödigt material tills att bara det allra nödvändigaste återstår. Med långa tagningar och få klipp ville Tarkovskij hos betraktaren frammana en upplevelse av att vara förlorad i tiden.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

År Filmtitel Noteringar
1956 Ubijtsy Tarkovskijs första elevfilm vid VGIK, Sovjetiska statens filmskola.
Baserad på novellen "The Killers" av Ernest Hemingway.
1959 Segodnya uvolneniya ne budet Skapad tillsammans med Aleksandr Gordon.
Tarkovskijs sista film vid VGIK.
1961 Vägvälten och fiolen Skriven tillsammans med Andrej Konchalovskij.
Examensfilm från VGIK.
1962 Ivans barndom Vinnare av Guldlejonet för "Bästa film" år 1962 under filmfestivalen i Venedig.
1966 Den yttersta domen Om ikonmålaren Andrej Rubljov.
1972 Solaris
1975 Spegeln
1979 Stalker Inspirerad av romanen Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij.
1983 Nostalghia
1983 Voyage in Time Skapad tillsammans med Tonino Guerra.
Dokumentär gjord för den italienska televisionen under inspelningen av Nostalghia.
1986 Offret Inspelad på Gotland i Sverige, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Ämnen som Tarkovskij hade för avsikt att filmatisera[redigera | redigera wikitext]

(enligt hans dagboksanteckningar Martyrlog)

Scenproduktioner[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Apokalypsen som vision, övers. av Mattias Ågren och under redaktion av Christo Burman, Umeå 2010
  • Offret, övers. av Håkan Lövgren, Lars Erik Blomqvist och med förord av Håkan Lövgren, Umeå 2010
  • Den förseglade tiden - Reflektioner kring filmkonsten, övers. av Håkan Lövgren och med förord av Erland Josephson, Stockholm 1993
  • Den förseglade tiden - Reflektioner kring filmkonstens etiska och estetiska grunder, övers. av Håkan Lövgren och med förord av Astrid Söderbergh Widding, Umeå 2009
  • Sculpting In Time, translated by Kitty Hunter-Blair (1987)
  • Time Within Time: The Diaries 1970-1986, translated by Kitty Hunter-Blair (1993)
  • Journal 1970-1986, Édition definitive par Andreï Tarkovski, Cahiers du cinéma, Paris 2004.
  • Collected Screenplays, translated by William Powell and Natasha Synessios (1999)

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]