Hamlet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hamlet, prins av Danmark
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Hamlet, Prince of Denmarke från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Hamlet, Prince of Denmarke från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel Hamlet, Prince of Denmark
Originalspråk Engelska
Översättare Per Adolf Granberg, Olof Bjurbäck, Carl August Hagberg, Per Hallström, Sven Olof Rosén, Torsten Friedlander, Björn Collinder, Erik Lindegren & Erik Mesterton, Allan Bergstrand, Åke Ohlmarks, Gunnar Sjögren, Clas Zilliacus, Jan Mark, Ragnar Lyth & Leon Vitali, Britt G. Hallqvist, Erik Appelgren, Peter Oskarson, Bengt Anderberg, Sture Pyk, Ulf Peter Hallberg, Sven Lenninger
Utgivningsår 1603
Utgiven på
svenska
1819
Svensk
premiär
1787
Huvudpersoner Prins Amleth av Danmark
För andra betydelser, se Hamlet (olika betydelser).
Försättsbladet till den första tryckta utgåvan av Hamlet 1603.
Scenen med pjäsen i pjäsen, där ett kungamord liknande det på Hamlets far spelas upp. Teckning av Daniel Maclise, ur en 1800-talsupplaga av Shakespeares verk.

Hamlet, prins av Danmark (originaltitel Hamlet, Prince of Denmark) är en tragedi av William Shakespeare. Tillsammans med Kung Lear, Macbeth och Othello brukar den räknas till Shakespeares mogna tragedier.

Tillkomsthistoria[redigera | redigera wikitext]

Datering[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen finns inte med i den lista över tolv Shakespearepjäser som Francis Meres publicerade i Palladis Tamia 1598.[1]

Anspelningar på aktuella händelser i texten placerar tillkomsten till mellan 1600 och 1601:[2] I dialogen mellan Hamlet och Polonius inför skådespelarnas uppträdande nämns att Polonius spelat i Julius Caesar. Det kan syfta på Shakespeares Julius Caesar som framfördes första gången i september 1599. I andra aktens andra scen har Rosencrantz en replik om barnskådespelare: "Men här är ett näste av barn, små nykläckta ungar, som allt vad de förmår skriker ut de sista stavelserna och därigenom får grymma handklappningar. Dessa är nu på modet och kacklar så mot de simpla teatrarna -". Detta anses syfta skådespelartruppen Children of the Chapel som bestod av pojkar och som spelade på Blackfriars Theatre omkring år 1600. Längre fram i samma scen säger Rosencrantz: "För en tid sedan ville man icke ge ett rundstycke för att se en pjäs, så framt icke poeten och skådespelaren gav sina motståndare duktiga puffar i densamma." Detta anses syfta på det så kallade War of the Theatres som var en konflikt mellan Ben Jonson på ena sidan och John Marston och Thomas Dekker på den andra. Konflikten varade mellan 1599 och 1601.

Författaren Gabriel Harvey nämner Hamlet i en marginalanteckning i ett manuskript av Geoffrey Chaucer från 1598-1601.[1] Harvey nämner även att earlen av Essex är vid liv. Denne avrättades 25 februari 1601.

Dessa omständigheter tillsammans - om de går att tillämpa - preciserar tillkomsttiden till mellan sent 1599 och tidigt 1601.

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Shakespeares huvudkälla var François de Belleforests Histoires tragiques som kom ut i sju volymer 1559-1582. Den femte volymen som innehåller berättelsen om Hamlet gavs ut 1570.[1][2] Belleforest hade hämtat historien från Saxo Grammaticus Gesta danorum från omkring 1200.[1][2]

Belleforest tillfogade Hamlets tungsinne och den brottsliga kärleken mellan hans mor och farbror.[3] Men Ofelias sinnessjukdom och självmord, vålnaden, pjäsen i pjäsen, dödgrävarna, narren Yorricks skalle, Laertes och Fortinbras liksom förväxlingen av vapnen under slutstriden finns bara hos Shakespeare.[1][3][4]

Shakespeares Hamlet har däremot en hel del likheter med Thomas Kyds The Spanish Tragedy från 1582-1592:[2][5] En vålnad begär hämnd; hämnaren uppvisar tecken på galenskap, riktig eller förmodad; en oskyldig kvinna dör; hämnaren har dåligt samvete för förhalningen; det finns en pjäs i pjäsen.[5]

Det har funnits en tidigare Hamletpjäs som omnämndes av satirikern Thomas Nashe 1589.[1][2] Teaterledaren Philip Henslowes räkenskapsböcker med början 1592 nämner uppförandet av en Hamletpjäs av Shakespeares trupp 11 juni 1594.[1][2] Dramatikern Thomas Lodge anspelade 1596 på uppförandet av en Hamletpjäs.[2] Denna förlorade pjäs brukar kallas Ur-Hamlet och tillskrivs ibland Thomas Kyd (på grund av den förmodade likheten med The Spanish Tragedy).[1][2]

Hamlets mytiska ursprung[redigera | redigera wikitext]

Saxo Grammaticus berättar om Amlethus, en dansk sagohjälte och kung, enligt Saxo son till kung Horvendel och drottning Gerutha. Sedan kung Horvendel blivit mördad av sin broder Fengo och denne äktat Gerutha, ställde sonen Hamlet sig galen, under det han likväl ständigt förberedde hämnd. Sänd till England för att dräpas, vann han där mycket beröm, hustru och krigsmakt, varefter han återvände till Danmark och hämnades sin fader.[6]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet skrivs på isländska Amlóði, på forndanska Amblothe, Ambluþe och har i betydelsen "dåre" upptagits i fornsvenskan som amblodhe, ett ord som förekommer i Erikskrönikan.

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen anmäldes för tryckning i bokhandlarskråets (the Stationers Company) register 26 juli 1602 av James Roberts med titeln The Revenge of Hamlett Prince Denmarke.[1][2]

Den första kvartoupplagan med titeln The tragicall historie of Hamlet Prince of Denmarke publicerades 1603[1][2] av bokhandlarna Nicholas Ling och John Trundell och trycktes av Valentine Simms. Den är en så kallad dålig kvarto som förmodligen grundar sig på minnesavskrifter från en eller ett par skådespelare.[1][2] Upplagan är 230 rader kortare än nästa kvarto.

Nästa kvarto gavs ut 1604 av Nicholas Ling och trycktes av James Roberts. Den är på omkring 4 000 rader, ett par hundra längre än folion 1623.[2] Några kopior är daterade 1605, därför brukar upplagan dateras 1604-05. Titelbladet anger att versionen är nyligen utökad och en sann och perfekt kopia.[1] Upplagan saknar dock 77 rader som finns i folion, däribland påståendet att Danmark är ett fängelse. Det brukar antas att detta var av hänsyn till den nya drottningen Anna.[7]

Nya kvartoupplagor kom ut 1611 (tryckt av George Eld) och 1622[1] (tryckt av William Stansby) publicerade av John Smethwick. 1623 sammanställdes den första folion av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[8]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Rollfigurer (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Hamlet, prins av Danmark
  • Claudius, kung av Danmark (Hamlets farbror)
  • Gertrude, drottning av Danmark (Hamlets mor)
  • Polonius, kammarherre
  • Horatio, Hamlets vän
  • Laertes, Polonius son
  • Ofelia, Polonius dotter
  • Fortinbras, prins av Norge[9]

Resumé[redigera | redigera wikitext]

Handlingen utspelar sig på slottet Elsinore i (Helsingör) i Danmark. Prins Hamlet återvänder hem från universitetet i Wittenberg för att bevista sin fars begravning. Hans farbror Claudius, den nye kungen, har gjort sin brors änka till drottning. Claudius ber Hamlet sluta sörja sin far. Laertes varnar sin syster Ofelia för Hamlets känslor för henne. Deras far och kungens rådgivare Polonius förbjuder Ofelia att träffa Hamlet.[10]

Hamlet fördömer kungen inför Horatio och Marcellus. Hamlet får höra av en vålnad att det är Claudius som mördat fadern. Hamlet får Marcellus och Horatio att lova att de ska tiga om Vålnaden. Hamlet är osäker på om vålnaden har talat sanning och beslutar sig för att spela galen. Ofelia berättar för Polonius att Hamlet betett sig konstigt. Polonius tror att Hamlet blivit tokig som en följd av Ofelias vägran att träffas. Kungaparet lejer Hamlets vänner Rosencrantz och Gyldenstern att spionera på honom.[10]

En skådespelartrupp kommer på besök. Hamlet ber om lov att få lägga till några rader som han ska skriva själv. Hamlets tillägg beskriver mordet på hans far och hoppas att det skall få Claudius att avslöja sig.[10]

Polonius ber Ofelia prata med Hamlet medan han själv och kungen tjuvlyssnar. Hamlet kommer in och talar för sig själv; "Att vara eller inte vara..." Han skäller ut Ofelia och uppmanar henne att gå i kloster. Kungen drar slutsatsen att Hamlet har hemliga planer och vill skicka honom till England för att få honom på andra tankar. Polonius tycker att drottningen ska prata med honom, medan han själv står och tjuvlyssnar.[10]

Hamlet undervisar skådespelarna i skådespelarkonst. Hovet samlas för att se föreställningen. Gruppen spelar upp en scen där en man mördar en kung genom att hälla gift i hans öra och tar hans krona. Drottningen blir ledsen men uppvaktas av mördaren och ger efter. Claudius klarar inte av att sitta still. Polonius avbryter föreställningen. Hamlet och hans vän Horatio är överens om att vålnaden hade rätt. Polonius talar om för Hamlet att drottningen är upprörd och vill tala med honom i enrum.[10]

Hamlet går förbi Claudius när han ber. Hamlet ser ett tillfälle att hämnas och drar sin kniv. Men han ångrar sig eftersom Claudius skulle få evig frälsning om han dödades medan han bad.[10]

När Hamlet söker upp sin mor så gömmer sig Polonius bakom ett draperi. Hamlet och modern råkar i ett häftigt gräl. Hon ropar på hjälp. Det gör även Polonius. Hamlet sticker ner honom genom draperiet. Hamlet beklagar sitt misstag, att offret inte var kungen. Han fördömer sin mor och jämför faderns storhet med farbroderns uselhet. Modern ber honom sluta.[10]

Kungen har bett Rosencrantz och Gyldenstern att följa med Hamlet till England. Med sig får de ett brev som skall lämnas till den engelske kungen där han uppmanas att genast döda Hamlet. Han lyckas byta ut deras brev mot ett där kungen ombeds att istället döda Rosencrantz och Gyldenstern. Hamlet lyckas återvända med ett piratskepp till Danmark. I förväg har han skickat ett brev till Horatio där han ber honom meddela kungen om hans återkomst.[10]

Ofelia har börjat uppträda förvirrat och går och dränker sig. Hennes bror Laertes kräver hämnd för Polonius och Ofelias död. Scenen flyttas nu till kyrkogården där två dödgrävare pratar om att Ofelia skall få en kristen begravning trots att hon kanske begått självmord. Hamlet och Horatius dyker upp. Med hovnarren Yorricks skalle i handen funderar Hamlet över dödens obetvinglighet.[10]

Hamlet luras av Claudius och Laertes till en fäktningsmatch där Laertes använder ett förgiftat svärd. Om Laertes inte skulle kunna träffa Hamlet med svärdet är reservplanen en bägare med förgiftat vin. Hamlet såras av svärdet men lyckas ändå byta vapen med Laertes och döda honom. Drottningen (som inte har en aning om planen att döda Hamlet) dricker ur bägaren med förgiftat vin. Innan Laertes dör avslöjar han komplotten för Hamlet, som i vrede även hugger kung Claudius med det förgiftade svärdet och tvingar honom att dricka av det förgiftade vinet. Horatio vill dricka av vinet men hindras av Hamlet, som vill att han skall kunna berätta historien. Den norske prinsen Fortinbras återvänder från krig i Polen och tar över den danska kronan.[10]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Hamlet finns i sexton tryckta originalöversättningar, dessutom tre som är gjorda direkt för teatern och ytterligare tre tryckta revisioner av andras översättningar, samt en revision gjord direkt för teatern. 1819 kom Per Adolf Granbergs fria översättning från engelskan ut, den var gjord för en uppsättning på Kungliga Dramatiska Teatern. Redan året därpå utkom Olof Bjurbäcks översättning och 1847 kom Carl August Hagbergs version som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 1. Per Hallströms översättning som kom ut 1925 ingick i Världslitteraturen: de stora mästerverken. Samma år kom Nils Molins revidering av Hagbergs översättning. Sven Olof Roséns översättning följde 1952, följd av Torstens Friedlanders 1955, gjord speciellt för amatörteater. Björn Collinders översättning kom ut 1960, följd 1967 av Erik Lindegrens och Erik Mestertons samarbete. 1969 kom Åke Ohlmarks översättning ut i samlingsvolymen Tragedier, med den fullständiga titeln Hamlet, prins av Danmark. 1981 kom Margreta Söderwalls förkortade revision av Hagbergs översättning. Året därpå gjorde Ulf Fredriksson och Bo Hallin en revision av Hagbergs översättning för den förres uppsättning på Uppsala-Gävle Stadsteater. 1983 gjorde Gunnar Sjögren en översättning av den första kvartoupplagan från 1603 grundad på Carl August Hagbergs översättning från 1849. Allan Bergstrands översättning kom ut 1985, den spelades första gången 1967 på Folkteatern i Göteborg. Clas Zilliacus översättning kom ut 1983 och Britt G. Hallqvists 1986. Jan Mark har översatt Hamlet två gånger; 1985 tillsammans med Ragnar Lyth och Leon Vitali för TV-teatern och 1989 tillsammans med Peter Oskarson för Folkteatern i Gävleborg. 1995 gjorde Bengt Anderberg en nyöversättning för Unga Klara i Stockholm. 2003 kom Sture Pyks översättning ut. 2008 gjorde Ulf Peter Hallberg en översättning för Staffan Valdemar Holms uppsättning på Dramaten. 2016 utkom denna översättning i samlingsvolymen Det blodiga parlamentet - fyra tragedier. Dessförinnan gavs Sven Lenningers översättning ut 2011.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Hamlet är Shakespeares utan konkurrens mest spelade pjäs, rentav den mest spelade pjäsen över huvud taget. Huvudrollen är ett mandomsprov för både yngre och inte så unga manliga skådespelare. Pjäsen i sin helhet är omkring sex timmar lång, så den spelas alltid bearbetad. Den brittiske regissören Gordon Craig, en av den moderna teaterns portalfigurer, menade efter att ha regisserat dramat att det i själva verket var ett läsdrama eftersom det är så fulländat. Efter att Shakespeare satte punkt finns inget att tillägga.[11]

Uppsättningar i Storbritannien och USA[redigera | redigera wikitext]

När pjäsen registrerades för tryckning 16 juli 1602 angavs att den nyligen uppförts av "Lord Chamberlain his servants".[1][2] Titelbladet till den första kvartoupplagan 1603 gör gällande att pjäsen spelats av King's Majesty's servants i London samt universiteten i Cambridge och Oxford.[1][2] (King's Majesty's servants var det nya namnet på Shakespeares trupp sedan kung Jakob I gjort sig till dess beskyddare 1603.) Det antas att Hamlet först spelades av Lord Chamberlain's Mens ledande stjärna Richard Burbage och att när han dog 1619 togs rollen över av Joseph Taylor.[12]

Den första dokumenterade föreställningen ägde rum på handelsskeppet Red Dragon 5 september 1607 och framfördes av besättningen. Skeppet låg för ankar utanför nuvarande Sierra Leone sex veckor efter en storm.[13] Uppgiften kommer från Thomas Rundalls Narratives of Voyages Towards the North-East: 1496–1631 som gavs ut 1849. Randall inkluderar utdrag ur kaptenen William Keelings loggbok. Skeppet var chartrat av Brittiska Ostindiska Kompaniet och sedan mars 1607 på väg mot Indien.

Den första dokumenterade föreställningen på engelsk mark ägde rum vid hovet vid jultid 1619.

David Garrick med sin melodramatiska spelstil var sin tids främste Hamlettolkare, men han bearbetade texten grovt. Han spelade Hamlet i 34 år, mellan 1742 och 1796 på Drury Lane Theatre i London.

En 1800-talsskådespelare som spelade Hamlet under många år var engelsmannen Edmund Kean känd för sin överdrivna spelstil med stora gester. Han spelade Hamlet mellan 1814 och 1832. Amerikanen Edwin Booth spelade den danske prinsen som en drömmare. 1863 gästspelade han med rollen i Berlin medan den övriga ensemblen spelade på tyska. 1864/65 spelade han Hamlet 100 gånger på Winter Garden Theatre i New York. Engelsmannen Henry Irving drog återigen mot en mer melodramatisk spelstil. 1874 spelade han Hamlet 200 gånger på Lyceum Theatre i London. Irving fick kritik för sin ryckiga och spretiga rolltolkning, som ansågs sakna värdighet.[14] 1881 förnyade William Poel sättet att spela Hamlet. På St George's Hall 1881 regisserade han Hamlet utifrån 1603 års version i elisabetansk kostym. Han spelade själv huvudrollen. På Old Vic i London försökte han efterlikna den elisabetanska teatern och den enda dekoren bestod av röda draperier mot fonden. 1895 grundade han Elizabethan Stage Society.

När Arthur Hopkins spelade titelrollen i New York 1922 utnämndes uppsättningen till århundradets bästa. När Barry Jackson regisserade dramat med Birmingham Repertory Company 1925 var det första gången som Hamlet spelades i modern dräkt i Storbritannien.

John Gielgud spelade rollen över 500 gånger. Hans Hamlet var romantiskt drömande. När spelade i New York 1936 gick föreställningen 130 gånger. Året därpå regisserade Tyrone Guthrie Laurence Olivier på Old Vic. De gav titelrollen en psykoanalytisk vinkling och framställde en Hamlet med oidipuskomplex. Uppsättningen gästspelade i Helsingör. 1938 regisserade Guthrie Hamlet på nytt, nu i modern kostym och med Alec Guiness i huvudrollen. 1963 regisserade Charles Marowitz pjäsen på London Academy of Music and Dramatic Art och tillförde en speciell finess. Rosencrantz och Guildenstern hade ena ansiktshalvan svartsminkad så att de kunde dyka upp och försvinna omärkligt mot den mörka fonden.

1963 regisserade Laurence Olivier pjäsen med Peter O'Toole i titelrollen på Royal National Theatre i London. Säsongen 1964 regisserade John Gielgud Richard Burton på Lunt-Fontanne Theatre på Broadway i New York. Föreställningen gick 137 gånger och Richard Burton nominerades till sin tredje Tony Award. 1965 regisserades Hamlet av Peter Hall med Royal Shakespeare Company. Prinsen spelades av David Warner som en modern, verbal student. Buzz Goodbodys Hamlet på Royal Shakespeare Companys studioscen the Other Place i Stratford-upon-Avon med Ben Kingsley kallades enastående och häpnadsväckande av kritikerna.[15]

1995 spelade Ralph Fiennes Hamlet på Broadway och vann också han en Tony Award för sin prestation. 2009 hyrde teatern Donmar Warehouse in sig på Wyndham's Theatre i West End där de gav Hamlet med Jude Law i titelrollen. Föreställningen gästspelade på Kronborgs slott i Helsingör och gick sedan 12 veckor på Broadway. När David Tennant spelade Hamlet hos Royal Shakespeare Company i regi av Terry Hands, också 2009, kallades Tennant för den nya tidens Hamlet av The Guardians kritiker.

Uppsättningar i Tyskland[redigera | redigera wikitext]

1809 tolkade den tyske skådespelaren Pius Alexander Wolff Hamlet i August Wilhelm Schlegels översättning enligt Johann Wolfgang von Goethes analys i romanen Wilhelm Meisters läroår. Goethe regisserade själv Hamlet 1795 på Deutsches Nationaltheater i Weimar.

En tysk 1800-talsskådespelare som ägnade många år åt Hamlet var Gustav Emil Devrient, han spelade rollen över 150 gånger, bland annat på gästspel i London.

En betydande Hamlettolkare i Tyskland under början av 1900-talet var Josef Kainz. Han gjorde prinsen mer intelligent och snabbtänkt. Hans tolkning inspirerade Max Reinhardt som satte upp Hamlet första gången 1909 på Deutsches Theater i Berlin. Reinhardt regisserade pjäsen flera gånger, med Alexander Moissi och Albert Bassermann i titelrollen. 1920 gjorde han en version med modern kostym. 1926 återvände Alexander Moissi till rollen, denna gång på Deutsches Volkstheater i Wien.

1926 regisserade Leopold Jessner en uppseendeväckande version på Schauspielhaus Berlin. Han förlade handlingen till kejsartidens Tyskland och pekade på den utbredda korruptionen. När kungaparet intog logen för att se Hamlets spel Råttfällan, framförde ensemblen stående Deutschland, Deutschland über alles.

Under nazitiden lämnade Max Reinhardt, Leopold Jessner, Bertolt Brecht, Kurt Weill och Marlene Dietrich och andra bemärkta personer inom film och teater landet. En som blev kvar var Gustaf Gründgens som spelade Hamlet 1936.

Benno Besson, som var regissör på Volksbühne i dåvarande Östberlin, satte upp Hamlet flera gånger. 1979 regisserade han pjäsen på Lilla Teatern i Helsingfors med Asko Sarkola. Han arbetade med speciella tygmasker som förstärkte skådespelarnas kroppsspråk och intensifierade ensemblespelet. Skådespelarna kunde dyka upp och försvinna genom kulisserna blixtsnabbt. 1977 regisserade han en version som spelades på Avignonfestivalen.

Peter Zadek, som studerat Shakespeare i Oxford, har regisserat en serie banbrytande Shakespeareuppsättningar, däribland två Hamlet. 1977 på Schauspielhaus Bochum och 1999 på Deutsches Volkstheater i Wien. Zadek har utvecklat en antiintellektuell spelstil med ett stundtals chockerande utspel. Uppsättningen 1977 improviserades fram. 1982 satte Klaus Michael Grüber upp Hamlet på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin med Bruno Ganz i titelrollen. 1990 iscensatte dramatikern Heiner Müller Hamlet på Deutsches Theater i dåvarande Östberlin. Han integrerade sin egen Hamletmaskinen i föreställningen.

Uppsättningar i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardt spelade titelrollen 1899 på hennes egen Théâtre de la Renaissance i Paris, hon är inte den enda kvinnan som spelat Hamlet, men den mest berömda. Hon spelade i byxor och menade att en erfaren kvinnlig skådespelare hade de bästa förutsättningarna för att spela en mycket ung man. Samma år gästspelade hon i London och blev väl mottagen. Hennes rolltolkning finns bevarad i en fem minuter lång stumfilm från år 1900.

1913 hade Aurélien Lugné-Poë stora framgångar med sin för franska förhållanden revolutionerande Hamlet på Théatre de l'Œuvre i Paris, i följsam översättning av Georges Duval, på en scen med minimal dekor bestående av några normandiska bågar på den bakre delen av scenen. Själv spelade han Polonius medan hans hustru Suzanne Desprès spelade Hamlet.

Efter andra världskriget har en stark Hamlettradition utvecklats i Frankrike. Daniel Mesguich, som arbetat med Ariane Mnouchkine, har satt upp pjäsen två gånger: 1977 på Théâtre des Amandiers i Nanterre och 1987 på Théâtre Gérard-Philipe i Saint-Denis, båda utanför Paris. 1987 gjorde han en psykoanalytisk tolkning och lät flera skådespelare framföra titelrollen i en scenografi gjord av speglar, även på golvet; 1987 spelade han själv med som en regissör som styrde spelet från kulisserna. 1983 satte Antoine Vitez upp pjäsen på Théâtre National de Chaillot i Paris i översättning av Raymond Lepoutre. Föreställningen varade i sex timmar på en naken vit scen med ett djupt perspektiv, med tidlös kostym. 1988 regisserade Patrice Chéreau en version, i översättning av Yves Bonnefoy, som fokuserade på prinsen mentala instabilitet. Uppsättningen spelades även på Avignongfestivalen. 1994 gästregisserade Terry Hands Hamlet på Théâtre Marigny i Paris och 2000 sattes pjäsen upp av Peter BrookThéâtre des Bouffes-du-Nord i samma stad.

Uppsättningar i Östeuropa[redigera | redigera wikitext]

Under början av 1900-talet satte den polske teatermannen Stanisław Wyspiański upp Hamlet i Kraków. Han kom att inspirera Gordon Craig som kallade honom "den mest universelle teaterkonstnären".[16]

Den mest omtalade Hamletuppsättningen någonsin var samarbetet på Konstnärliga teatern i Moskva mellan Gordon Craig och Konstantin Stanislavskij 1912. Samarbetet var inte gnisselfritt. Craig strävade efter en stiliserad spelstil med ordet i centrum medan Stanislavskij eftersträvade psykologisk realism baserad på hans eget system. Det var Stanislavskij som ledde de flesta repetitionerna, Craig deltog bara de fjorton sista dagarna. Till föreställningen hade Craig konstruerat ett sinnrikt system av flyttbara skärmar som kunde åstadkomma olika scenrum smidigare än vanliga kulisser. Till alla bekymmer hörde att skärmarna blev för tunga att flyttas så som det var tänkt.

1954 regisserade Nikolai Okhlopkov Hamlet på Majakovskijteatern i Moskva. Scenen bestod av hyllor med trånga kvadratiska fack där skådespelarna trängdes för att poängtera att Hamlet bafann sig i ett mentalt och socialt fängelse.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Svensk premiär 1787 och landsortsturnéer[redigera | redigera wikitext]

Den svenska urpremiären av Hamlette, ägde rum den 24 januari 1787 på Comediehuset (Teatern vid Sillgatan) i Göteborg,[17][18][19][20][21][22] i en översättning direkt från engelska.[17] Uppsättningen väckte stort uppseende och gavs fem gånger fram till 6 mars. På grund av pjäsens längd började föreställningarna redan klockan 16:00.[22] Hamlet spelades av den blott tjuguårige teaterdirektören Andreas Widerberg,[17][18][20][23] som med tiden blev specialist på att spela älskarroller. Widerberg prisades "för den styrka i teatraliska vägen, som han i denna roll visat".[24] Widerberg fick beröm för sina "bildsköna anletsdrag, ett hufvud à l'antique". Han spel "tycktes komma ur själens djup, hade alltid det sanna uttryck, som karaktär och situation krävde, och hans spel erhöll härigenom en naturlighet, ett rörande behag".[22] Det kan antas att det även var Widerberg som gjorde översättningen, då han senare var en flitig översättare åt Dramaten.[17]

Senare samma årtionde spelades Hamlet även på Karlskrona teater.[25] Pjäsen gavs på nytt på Sillgateteatern i Göteborg 4/3 1791 i en ny tolkning som också den vilade på engelsk grund.[17][18][20][26] Föreställningen spelades av fru Lovisa Simsons sällskap under ledning av Johan Petersson. Återigen spelades huvudrollen av Andreas Widerberg. Föreställningen spelades i ny, utökad dekor "med flere förändringar under öpen Ridau".[26]

Premiär på Dramaten 1819[redigera | redigera wikitext]

1791 skrev Dramatens biträdande chef Abraham Niclas Edelcrantz som sett pjäsen i Hamburg att den var "full av löjligheter och absurditeter".[18][25][27] Först 26 mars 1819 introducerades Hamlet i Stockholm av Dramaten på Arsenalsteatern (Kungliga Mindre Teatern)[19][28][29][30][31][32] i fri prosaöversättning från engelskan av Per Adolf Granberg och i bearbetning av teaterchefen Gustaf Fredrik Åkerhielm[18][28][31][33][34] - första gången över huvud taget som Shakespeare spelades i Stockholm. Översättningen fick bister kritik, översättarna hade "på det liderligaste tillhunsat pjäsen" men "att detta stora mästerstycke kan aldrig totalt förstöras".[18] Översättarna hade överfört pjäsen till prosa utom teaterscenen som delvis var skriven på alexandriner.[18][34] Åkerhielm hade skrivit om Hamlets tal till skådespelarna till en programförklaring för Kungliga teatern. Hamlets slutreplik "the rest is silence" hade byggts ut till ett långt samtal mellan Hamlet och vålnaden med styckets sensmoral. Bearbetningen var gjord i franskklassisk smak. Hamlets Englandsresa, Fortinbras och kyrkogårdsscenen var strukna.[34] Huvudrollen spelades av den fyrtiofyraårige Gustaf Åbergsson,[18][29][32] ännu en specialist i älskarfacket,[18] som på ett patetiskt deklamatoriskt sätt framställde Hamlet som en mogen man.[31] Åbergsson hade studerat François-Joseph Talma i rollen i Paris.[29][32] Översättningen till trots blev uppsättningen en stor kritikersuccé. För Åbergsson blev Hamlet en stor framgång,[32] däremot ansågs den fyrtioettåriga comediennen Karolina Åbergsson (1778–1866, hustru till Gustav) misslyckad i en tragisk roll som Ofelia.[25][33] Pjäsen gavs på Arsenalsteatern 10 gånger och sedan på Gustavianska operahuset.[29][33] Fram till 1845 gavs pjäsen sammanlagt 47 gånger.[29]

Hamlet i landsorten och i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Innan Hamlet nådde Stockholm spelades den av flera andra landsortssällskap.[21] 1817 spelades Hamlet av Fredrik Wilhelm Ståhlbergs sällskap i landsorten.[35] 1818 spelades pjäsen på nytt i Göteborg,[35][36] denna gång av Johan Anton Lindqvists sällskap på den stora Segerlindska teatern på Södra Hamngatan med premiär 9 juni. Den gavs då tre gånger. Hamlet spelades fortfarande av Andreas Widerberg som då var 52 år.[36] 2 april 1819 spelades Hamlet, prins af Dannemark i Norrköping.[35] Från 11 december 1820 spelade paret Åbergsson Hamlet på Segerlindska teatern i Göteborg.[37][38][39] De spelade samma översättning och bearbetning som på Dramaten.[37] Fram till 18 maj 1821 spelades fem föreställningar.[39] Erik Wilhelm Djurströms sällskap spelade Hamlet runt om i landet våren 1821. Detta var dock inte originalet utan Friedrich Ludwig Schröders adaption med lyckligt slut.[37] Därefter spelades pjäsen på Segerlindska teatern i Göteborg 3 februari 1826 av Fredrik Julius Widerbergs sällskap. Uppsättningen blev en kritikerframgång men den famfördes endast en gång. Hamlet spelades av F. J. Widerberg själv.[40] Nästa gång pjäsen spelades i Göteborg var 7 maj och 22 november 1829 av Josef August Lamberts sällskap på Sillgateteatern.[41] Hamlet spelades av Karl Broman.[41][42] Sedan spelades Hamlet i Göteborg 22 september 1835 av Johan Henrik Halls sällskap, därpå 26 augusti 1842, 15 april 1844 samt 1847 och 1849. Först 1860 spelades Hagbergs översättning.[37]

Efter Åbergsson togs rollen på Dramaten över av Ulrik Torsslow (från 17 september 1820),[31][43][44][45] han var bara 18 år gammal.[45] Vid reprisen 1820 togs Ofelias roll över av den 24-åriga M. C. Wickström.[45] Dramaten repriserade Hamlet även 1831 men den gavs då bara två gånger.[46] 17 april 1837 hade pjäsen ännu en nypremiär på Dramaten, nu på Gustav III:s opera med Emilie Högquist som en uppburen Ofelia.[18][27][43][47] Från denna tid togs huvudrollen över av Nils Almlöf och Georg Dahlqvist som alternerade,[27][31][43][48] vilket de gjorde fortfarande vid nyreprisen 1841. Almlöf ansågs starkare i monologerna medan Dahlqvist överdrev i deklamation och gester. Ofelia kreerades alltjämt av Emelie Högquist.[49]

Carl August Hagbergs översättning och Edvard Swartz i titelrollen[redigera | redigera wikitext]

Från 1853 började Dramaten använda Carl August Hagbergs nya översättning medan man fortfarande höll till på operahuset. Premiären ägde rum 7 november.[18][31][43][50][51] Uppsättningen gavs under tre novemberveckor hela 11 gånger.[51] Titelrollen spelades av Edvard Swartz som skulle fortsätta med det i 27 år.[31][43][50][52] Swartz spelstil var något helt nytt. Han var varken klassiskt deklamatorisk eller romantiskt passionerad utan han hade tillgodogjort sig ett detaljerat psykologiskt studium med en stillsam balans mellan tanke och känsla.[51] Vid premiären spelades Ofelia av Zelma Hedin som fick blandad kritik. Ofelia togs därefter över av den blivande stjärnan Elise Hwasser som ansågs poetisk och rörande.[50] Uppsättningen repriserades därefter så gott som varje säsong.[51] 1862 gjorde Dramaten en nyinstudering med ny besättning, förutom Swartz i huvudrollen och med ny dekor. Till 300-årsminnet av Shakespeares födelse 1864 hade uppsättningen nypremiär, fortfarande på den stora scenen i operahuset.[53]

Tronskifte i titelrollen: August Lindberg[redigera | redigera wikitext]

Edvard Swartz som Hamlet 1853.
August Lindberg som Hamlet 1879.

1877 orsakade August Lindberg Hamlet-feber i landet med sin expressiva spelstil på turné med Thérèse Elfforss sällskap genom Sverige, premiären ägde rum i Sundsvall 28 september.[31][54][55] Lindberg hade studerat in rollen redan 1874 under Axel Bosins ledning, då han var anställd vid Svenska Teatern i Helsingfors.[31][54] 18 september 1879 spelade Lindberg för första gången Hamlet i Stockholm på Nya teatern under Ludvig Josephsons ledning och i dennes bearbetning.[55][56] Ofelia spelades av Lotten Dorsch som var "djupt stämningsfull".[54][55][57] I övrigt blev uppsättningen ett fiasko.[54] 16 december 1880 spelade Edvard Swartz sin sista Hamlet på den stora scenen i operahuset. Han var då 54 år gammal. Swartz prins var en grubblare medan Lindbergs var viljestark och handlingskraftig.[58] Från 1882 fortsatte Lindbergs Hamlettolkning, nu med hans eget sällskap.[31] 1884 fick Lindberg spela rollen och även regissera föreställningen på dåvarande Dramaten (fortfarande på stora scenen i operahuset)[56][59][60] och bröt då med den teaterns deklamatoriska spelstil. Han införde även ensemblespel, inspirerad av Meiningarna i Thüringen,[56][59] ensemblen var mycket tongivande i Europa från mitten av 1870-talet. 1885 och 1886 gästspelade italienaren Ernesto Rossi med Hamlet i Stockholm. Lindberg hade kunnat studera hans Shakespearetolkningar i Paris 1875.[54][59][61] 1897 återvände Lindberg till Dramaten med att på nytt både spela och regissera Hamlet (denna gång på nya Mindre Teatern, första gången Hamlet spelades där).[56][60] 1897 var även sista gången Lindberg spelade Hamlet, när han var 51 år gammal. Lindberg hade då spelat rollen över 500 gånger.[56]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Knut Lindroth som Hamlet i början av 1900-talet.

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Hamlet har filmats oerhört många gånger.

Musik med Hamlet-tema[redigera | redigera wikitext]

Operor:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] The Oxford Companion to Shakespeare sid 179f
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Erik Frykman: Shakespeare sid 208f
  3. ^ [a b] Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 419
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 160
  5. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 158f
  6. ^ Hamlet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  7. ^ Kent Hägglund: William Shakespeare - En man för alla tider sid 235
  8. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  9. ^ William Shakespeare: Hamlet, översättning Britt G. Hallqvist, Stockholm 1986, sid 6
  10. ^ [a b c d e f g h i j] The Oxford Companion to Shakespeare sid 180f
  11. ^ Gösta M. Bergman: Den moderna teaterns genombrott sid 205
  12. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 182
  13. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 212f
  14. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 215
  15. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 167 & 182
  16. ^ Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 73
  17. ^ [a b c d e] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 10 & 13f
  18. ^ [a b c d e f g h i j k] Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 110ff
  19. ^ [a b] Olof Hillberg: Den svenska landsortsteatern i Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden sid 20ff
  20. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 55
  21. ^ [a b] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 181
  22. ^ [a b c] Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del I sid 342-345
  23. ^ Nils Personne: Svenska teatern del II sid 147
  24. ^ Nils Personne: Svenska teatern del I sid 147
  25. ^ [a b c] Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 15-26
  26. ^ [a b] Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del I sid 345, 417 & 430
  27. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 178
  28. ^ [a b] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 99
  29. ^ [a b c d e] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 101
  30. ^ Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 15
  31. ^ [a b c d e f g h i j] Ulla-Britta Lagerroth: Den djärve traditionsbrytaren i Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 263f
  32. ^ [a b c d] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 182
  33. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 183
  34. ^ [a b c] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 103
  35. ^ [a b c] Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 30
  36. ^ [a b] Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del III sid 168
  37. ^ [a b c d] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 105f
  38. ^ Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 41
  39. ^ [a b] Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del III sid 217ff
  40. ^ Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del III sid 328
  41. ^ [a b] Wilhelm Berg: Anteckningar om Göteborgs äldre teatrar del III sid 82 & 87
  42. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 359
  43. ^ [a b c d e] Nils Molin: Shakespeare och Sverige intill 1800-talets mitt sid 103
  44. ^ Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 56
  45. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del I sid 186f
  46. ^ Nils Personne: Svenska teatern del V sid 137 & 187 & del VI sid 93
  47. ^ Nils Personne: Svenska teatern del VII sid 100ff
  48. ^ Nils Personne: Svenska teatern del VII sid 37f
  49. ^ Nils Personne: Svenska teatern del VII sid 163f
  50. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 108ff
  51. ^ [a b c d] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 105
  52. ^ Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 113f
  53. ^ Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 107
  54. ^ [a b c d e] Olof Hillberg: Den svenska landsortsteatern i Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden sid 82f
  55. ^ [a b c] Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 318f
  56. ^ [a b c d e] Sigvard Mårtensson: Shakespeare på svenska scener i Gustaf Fredén: William Shakespeare sid 114f
  57. ^ Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 115
  58. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 356.
  59. ^ [a b c] Ulla-Britta Lagerroth: Den djärve traditionsbrytaren i Ny svensk teaterhistoria del 2 sid 265f
  60. ^ [a b] Ann Fridén: "Att vara eller inte vara" - Shakespeare på kunglig scen i 1800-talets Stockholm i Den svenska nationalscenen sid 116
  61. ^ Nils Personne: Svenska teatern del IV sid 27f
  62. ^ Ingeborg Nordin Hennel: Artistrecetter och Taglionifeber i Ny svensk teaterhistoria del II sid 86
  63. ^ [a b c] Olof Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden
  64. ^ [a b c d e f g h] Hamlet, Rollboken, Dramaten (läst 11/7 2015)
  65. ^ Teater i Göteborg del II sid 173
  66. ^ Teater i Göteborg del II sid 154
  67. ^ Teater i Stockholm del II sid 312
  68. ^ [a b c d e f g h i] Gustaf Fredén: William Shakespeare - handbok till Radioteatern
  69. ^ Teater i Stockholm del II sid 195
  70. ^ Teater i Göteborg del II sid 164
  71. ^ Teater i Stockholm del II sid 357
  72. ^ P.G. Engel & Leif Janzon: Sju decennier sid 72
  73. ^ Teater i Göteborg del II sid 94
  74. ^ Hamlet, programblad, Riksteatern 1943
  75. ^ Hamlet, programblad, Malmö stadsteater 1945
  76. ^ Teater i Göteborg del II sid 144
  77. ^ Teater i Stockholm del II sid 202
  78. ^ Teater i Stockholm del II sid 77
  79. ^ [a b c d] Hamlet, Svensk mediedatabas (läst 11/7 2015)
  80. ^ Teater i Stockholm del II sid 60
  81. ^ Hamlet, programblad, Stadsteatern Norrköping-Linköping 1950
  82. ^ Teater i Stockholm del II sid 66
  83. ^ Teater i Göteborg del II sid 106
  84. ^ TV-teatern tio år sid 169
  85. ^ Svensk tidningsindex mars 1956
  86. ^ Alf Sjöberg: Teater som besvärjelse sid 309
  87. ^ Hamlet, programblad, Helsingborgs stadsteater 1960
  88. ^ Hamlet, programblad, Stadsteatern Norrköping-Linköping 1963
  89. ^ Teater i Stockholm del II sid 289
  90. ^ Teater i Göteborg del II sid 72
  91. ^ Ingemar Visch-Karlson (red): Borås stadsteater 1964-1994
  92. ^ Teatern nr 1 1970, Riksteatern
  93. ^ Hamlet, programblad, Malmö stadsteater 1971
  94. ^ Hamlet i källaren, programblad, Stadsteatern Norrköping-Linköping 1974
  95. ^ Hamlet, programblad, Göteborgs stadsteater 1977
  96. ^ Hamlet, programblad, Riksteatern 1979
  97. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ArtikelSök, databas, Bibliotekstjänst
  98. ^ Hamlet, programblad, Uppsala-Gävle Stadsteater 1982
  99. ^ Hamlet, programblad, Riksteatern 1983
  100. ^ Teaterårsboken 1983 sid 204
  101. ^ Teaterårsboken 1985 sid 225
  102. ^ Teaterårsboken 1986 sid 118
  103. ^ [a b] Teaterårsboken 1987
  104. ^ Teaterårsboken 1989 sid 28
  105. ^ Teaterårsboken 1990 sid 39
  106. ^ Teaterårsboken 1991 sid 149
  107. ^ Teaterårsboken 1991 sid 110
  108. ^ Teaterårsboken 1991 sid 98
  109. ^ Teaterårsboken 1991 sid 24
  110. ^ Teaterårsboken 1992 sid 122
  111. ^ Teaterårsboken 1992 sid 123
  112. ^ Teaterårsboken 1993 sid 82
  113. ^ Teaterårsboken 1993 sid 136
  114. ^ Teaterårsboken 1994 sid 60
  115. ^ Teaterårsboken 1994 sid 155
  116. ^ Teaterårsboken 1994 sid 23
  117. ^ Teaterårsboken 1996 sid 90
  118. ^ Teaterårsboken 1996 sid 129
  119. ^ Teaterårsboken 1996 sid 32
  120. ^ Teaterårsboken 1997
  121. ^ Teaterårsboken 1998 sid 49
  122. ^ Teaterårsboken 1998 sid 102
  123. ^ [a b] Teaterårsboken 1999
  124. ^ [a b] Teaterårsboken 2001
  125. ^ [a b] Arkiv, Shakespeare på Gräsgården (läst 11/7 2015)
  126. ^ Hamlet, Romateatern Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  127. ^ Hamlet, Spegelteatern Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  128. ^ Hamlet, Stockholms stadsteater Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  129. ^ Hamlet, Östgötateatern Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  130. ^ Hamlet, Länsteatern i Örebro Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  131. ^ Hamlet, Helsingborgs stadsteater Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  132. ^ Hamlet, Uppsala stadsteater Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  133. ^ Hamlet, Stockholms stadsteater, Skärholmen Scendatabasen (läst 11/7 2015)
  134. ^ Hamlet, Teater Jaguar Scendatabasen (läst 11/7 2015)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikisource-logo.svg
Wikisource har originalverk relaterade till Hamlet. (engelska)
Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Hamlet. (engelska)
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Hamlet.