Hamlet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hamlet, prins av Danmark
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Hamlet, Prince of Denmarke från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Tragedie of Hamlet, Prince of Denmarke från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel Hamlet, Prince of Denmark
Originalspråk Engelska
Översättare Gustaf Fredrik Åkerhielm & Per Adolf Granberg, Carl August Hagberg, Per Hallström, Sven Olof Rosén, Torsten Friedlander, Björn Collinder, Erik Lindegren & Erik Mesterton, Åke Ohlmarks, Allan Bergstrand, Gunnar Sjögren, Clas Zilliacus, Jan Mark, Ragnar Lyth & Leon Vitali, Britt G. Hallqvist, Erik Appelgren, Peter Oskarson, Bengt Anderberg, Sture Pyk, Ulf Peter Hallberg, Sven Lenninger
Utgivningsår 1603
Utgiven på
svenska
1819
För andra betydelser, se Hamlet (olika betydelser).
Den svenske skådespelaren Knut Lindroth som Hamlet i början av 1900-talet.
Försättsbladet till den första tryckta utgåvan av Hamlet 1603.
Scenen med pjäsen i pjäsen, där ett kungamord liknande det på Hamlets far spelas upp. Teckning av Daniel Maclise, ur en 1800-talsupplaga av Shakespeares verk.

Hamlet, prins av Danmark (originaltitel Hamlet, Prince of Denmark) är en tragedi av William Shakespeare.

Datering[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen finns inte med i den lista över tolv Shakespearepjäser som Francis Meres publicerade i Palladis Tamia 1598.[1]

Anspelningar på aktuella händelser i texten placerar tillkomsten till mellan 1600 och 1601:[2] I dialogen mellan Hamlet och Polonius inför skådespelarnas uppträdande nämns att Polonius spelat i Julius Caesar. Det kan syfta på Shakespeares Julius Caesar som framfördes första gången i september 1599. I andra aktens andra scen har Rosencrantz en replik om barnskådespelare: "Men här är ett näste av barn, små nykläckta ungar, som allt vad de förmår skriker ut de sista stavelserna och därigenom får grymma handklappningar. Dessa är nu på modet och kacklar så mot de simpla teatrarna -". Detta anses syfta skådespelartruppen Children of the Chapel som bestod av pojkar och som spelade på Blackfriars Theatre omkring år 1600. Längre fram i samma scen säger Rosencrantz: "För en tid sedan ville man icke ge ett rundstycke för att se en pjäs, så framt icke poeten och skådespelaren gav sina motståndare duktiga puffar i densamma." Detta anses syfta på det så kallade War of the Theatres som var en konflikt mellan Ben Jonson å ena sidan och John Marston och Thomas Dekker på den andra. Konflikten varade mellan 1599 och 1601.

Författaren Gabriel Harvey nämner Hamlet i en marginalanteckning i ett manuskript av Geoffrey Chaucer från 1598-1601.[1] Harvey nämner även att earlen av Essex är vid liv och han avrättades 25 februari 1601.

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Shakespeares huvudkälla var François de Belleforests Histoires tragiques som kom ut i sju volymer 1559-1582. Den femte volymen som innehåller berättelsen om Hamlet gavs ut 1570.[2][1] Belleforest hade hämtat historien från Saxo Grammaticus Gesta danorum från omkring 1200.[2][1]

Belleforest tillfogade Hamlets tungsinne och den brottsliga kärleken mellan hans mor och farbror.[3] Men Ofelias sinnessjukdom och självmord, vålnaden, pjäsen i pjäsen, dödgrävarna, narren Osrics skalle, Laertes och Fortinbras liksom förväxlingen av vapnen under slutstriden finns bara hos Shakespeare.[1][3][4]

Shakespeares Hamlet har däremot en hel del likheter med Thomas Kyds The Spanish Tragedy från 1582-1592:[2][5] En vålnad begär hämnd; hämnaren uppvisar tecken på galenskap, riktig eller förmodad; en oskyldig kvinna dör; hämnaren har dåligt samvete för förhalningen; det finns en pjäs i pjäsen.[5]

Det har funnits en tidigare Hamletpjäs som omnämndes av satirikern Thomas Nashe 1589. [2][1] Teaterledaren Philip Henslowes räkenskapsböcker med början 1592 nämner uppförandet av en Hamletpjäs av Shakespeares trupp 11 juni 1594.[2][1] Dramatikern Thomas Lodge anspelade 1596 på uppförandet av en Hamletpjäs.[2] Denna förlorade pjäs brukar kallas Ur-Hamlet och tillskrivs ibland Thomas Kyd (på grund av den förmodade likheten med The Spanish Tragedy).[2][1]

Hamlets mytiska ursprung[redigera | redigera wikitext]

Saxo Grammaticus berättar om Amlethus, en dansk sagohjälte och kung, enligt Saxo son till kung Horvendel och drottning Gerutha. Sedan kung Horvendel blivit mördad av sin broder Fengo och denne äktat Gerutha, ställde sonen Hamlet sig galen, under det han likväl ständigt förberedde hämnd. Sänd till England för att dräpas, vann han där mycket beröm, hustru och krigsmakt, varefter han återvände till Danmark och hämnades sin fader.[6]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet skrivs på isländska Amlóði, på forndanska Amblothe, Ambluþe och har i betydelsen "dåre" upptagits i fornsvenskan som amblodhe, ett ord som förekommer i Erikskrönikan.

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen anmäldes för tryckning i bokhandlarskråets (the Stationers Company) register 26 juli 1602 av James Roberts med titeln The Revenge of Hamlett Prince Denmarke.[2][1]

Den första kvartoupplagan med titeln The tragicall historie of Hamlet Prince of Denmarke publicerades 1603[2][1] av bokhandlarna Nicholas Ling och John Trundell och trycktes av Valentine Simms. Den är en så kallad dålig kvarto som förmodligen grundar sig på minnesavskrifter från en eller ett par skådespelare.[2][1] Upplagan är 230 rader kortare än nästa kvarto.

Nästa kvarto gavs ut 1604 av Nicholas Ling och trycktes av James Roberts. Den är på omkring 4 000 rader, ett par hundra längre än folion 1623.[2] Några kopior är daterade 1605, därför brukar upplagan dateras 1604-05. Titelbladet anger att versionen är nyligen utökad och en sann och perfekt kopia.[1] Upplagan saknar dock 77 rader som finns i folion, däribland påståendet att Danmark är ett fängelse. Det brukar antas att detta var av hänsyn till den nya drottningen Anna.[7]

Nya kvartoupplagor kom ut 1611 (tryckt av George Eld) och 1622[1] (tryckt av William Stansby) publicerade av John Smethwick. 1623 sammanställdes den första folion av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.

Rollfigurer (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Hamlet, prins av Danmark
  • Claudius, kung av Danmark (Hamlets farbror)
  • Gertrude, drottning av Danmark (Hamlets mor)
  • Polonius, kammarherre
  • Horatio, Hamlets vän
  • Laertes, Polonius son
  • Ofelia, Polonius dotter
  • Fortinbras, prins av Norge

Handling[redigera | redigera wikitext]

Handlingen utspelar sig på slottet Elsinore i (Helsingör) i Danmark. Prins Hamlet återvänder hem från universitetet i Wittenberg för att bevista sin fars begravning. Hans farbror Claudius, den nye kungen, har gjort sin brors änka till drottning. Claudius ber Hamlet sluta sörja sin far. Laertes varnar sin syster Ofelia för Hamlets känslor för henne. Deras far och kungens rådgivare Polonius förbjuder Ofelia att träffa Hamlet.

Hamlet fördömer kungen inför Horatio och Marcellus. Hamlet får höra av en vålnad att det är Claudius som mördat fadern. Hamlet får Marcellus och Horatio att lova att de ska tiga om Vålnaden. Hamlet är osäker på om vålnaden har talat sanning och beslutar sig för att spela galen. Ofelia berättar för Polonius att Hamlet betett sig konstigt. Polonius tror att Hamlet blivit tokig som en följd av Ofelias vägran att träffas. Kungaparet lejer Hamlets vänner Rosencrantz och Gyldenstern att spionera på honom.

En skådespelartrupp kommer på besök. Hamlet ber om lov att få lägga till några rader som han ska skriva själv. Hamlets tillägg beskriver mordet på hans far och hoppas att det skall få Claudius att avslöja sig.

Polonius ber Ofelia prata med Hamlet medan han själv och kungen tjuvlyssnar. Hamlet kommer in och talar för sig själv; "Att vara eller inte vara..." Han skäller ut Ofelia och uppmanar henne att gå i kloster. Kungen drar slutsatsen att Hamlet har hemliga planer och vill skicka honom till England för att få honom på andra tankar. Polonius tycker att drottningen ska prata med honom, medan han själv står och tjuvlyssnar.

Hamlet undervisar skådespelarna i skådespelarkonst. Hovet samlas för att se föreställningen. Gruppen spelar upp en scen där en man mördar en kung genom att hälla gift i hans öra och tar hans krona. Drottningen blir ledsen men uppvaktas av mördaren och ger efter. Claudius klarar inte av att sitta still. Polonius avbryter föreställningen. Hamlet och hans vän Horatio är överens om att vålnaden hade rätt. Polonius talar om för Hamlet att drottningen är upprörd och vill tala med honom i enrum.

Hamlet går förbi Claudius när han ber. Hamlet ser ett tillfälle att hämnas och drar sin kniv. Men han ångrar sig eftersom Claudius skulle få evig frälsning om han dödades beende.

När Hamlet söker upp sin mor så gömmer sig Polonius bakom ett draperi. Hamlet och modern råkar i ett häftigt gräl. Hon ropar på hjälp. Det gör även Polonius. Hamlet sticker ner honom genom draperiet. Hamlet beklagar sitt misstag, att offret inte var kungen. Han fördömer sin mor och jämför faderns storhet med farbroderns uselhet. Modern ber honom sluta.

Kungen har bett Rosencrantz och Gyldenstern att följa med Hamlet till England. med sig får de ett brev som skall lämnas till den engelske kungen där han uppmanas att genast döda Hamlet. Han lyckas byta ut deras brev mot ett där kungen ombeds att istället döda Rosencrantz och Gyldenstern. Hamlet lyckas återvända med ett piratskepp till Danmark. I förväg har han skickat ett brev till Horatio där han ber honom meddela kungen om hans återkomst.

Ofelia har börjat uppträda förvirrat och går och dränker sig. Hennes bror Laertes kräver hämnd för Polonius och Ofelias död. Scenen flyttas nu till kyrkogården där två dödgrävare pratar om att Ofelia skall få en kristen begravning trots att hon kanske begått självmord. Hamlet och Horatius dyker upp. Med hovnarren Yorricks skalle i handen funderar Hamlet över dödens obetvinglighet.

Hamlet luras av Claudius och Laertes till en fäktningsmatch där Laertes använder ett förgiftat svärd. Om Laertes inte skulle kunna träffa Hamlet med svärdet är reservplanen en bägare med förgiftat vin. Hamlet såras av svärdet men lyckas ändå byta vapen med Laertes och döda honom. Drottningen (som inte har en aning om planen att döda Hamlet) dricker ur bägaren med förgiftat vin. Innan Laertes dör avslöjar han komplotten för Hamlet, som i vrede även hugger kung Claudius med det förgiftade svärdet och tvingar honom att dricka av det förgiftade vinet. Horatio vill dricka av vinet men hindras av Hamlet, som vill att han skall kunna berätta historien. Den norske prinsen Fortinbras återvänder från krig i Polen och tar över den danska kronan.

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Hamlet finns i fjorton tryckta originalöversättningar, fem som är gjorda direkt för teatern och ytterligare sju tryckta revisioner av andras översättningar. 1819 kom Gustaf Fredrik Åkerhielms och Per Adolf Granbergs fria översättning från engelskan ut, den var gjord för en uppsättning på Kungliga Dramatiska Teatern. 1847 kom Carl August Hagbergs översättning som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 1. Per Hallströms översättning som kom ut 1925 ingick i Världslitteraturen: de stora mästerverken. Sven Olof Roséns översättning följde 1952, följd av Torstens Friedlanders 1955, gjord speciellt för amatörteater. 1932 kom Nils Molins revidering av Hagbergs översättning. Björn Collinders översättning kom ut 1960, följd 1967 av Erik Lindegrens och Erik Mestertons samarbete. 1969 kom Åke Ohlmarks översättning ut i samlingsvolymen Tragedier, med den fullständiga titeln Hamlet, prins av Danmark. 1981 kom Margreta Söderwalls revision av Hagbergs översättning. 1983 gjorde Gunnar Sjögren en översättning av den första kvartoupplagan från 1603 grundad på Carl August Hagbergs översättning från 1849. Allan Bergstrands översättning kom ut 1985, den hade dock tryckts även 1977 i Ola Lindegrens, Tomas von Brömssens och Leif Mereus bearbetning för Göteborgs stadsteater. Clas Zilliacus översättning kom ut 1983 och Britt G. Hallqvists 1986. Hallqvists översättning har även getts ut i tre bearbetningar: Lars Noréns för hans uppsättning på RomateaternGotland 2007; Pontus Plænges för hans uppsättning på Östgötateatern 2012 och Anu Saaris 2013. Jan Mark har översatt Hamlet två gånger; 1985 tillsammans med Ragnar Lyth och Leon Vitali för TV-teatern och 1989 tillsammans med Peter Oskarson för Folkteatern i Gävleborg. 1995 gjorde Bengt Anderberg en ny översättning för Unga Klara i Stockholm. 2003 kom Sture Pyks översättning, följd 2008 av Ulf Peter Hallbergs, bearbetad av Staffan Valdemar Holm för Dramaten. Den senaste översättningen kom 2011, utförd av Sven Lenninger.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Hamlet är Shakespeares utan konkurrens mest spelade pjäs, rentav den mest spelade pjäsen över huvud taget. Huvudrollen är ett mandomsprov för både yngre och inte så unga manliga skådespelare. Pjäsen i sin helhet är omkring sex timmar lång, så den spelas alltid bearbetad. Den brittiske regissören Gordon Craig, en av den moderna teaterns portalfigurer, menade efter att ha regisserat dramat att det i själva verket var ett läsdrama eftersom det är så fulländat. Efter att Shakespeare satte punkt finns inget att tillägga.[8]

Uppsättningar i Storbritannien och USA[redigera | redigera wikitext]

När pjäsen registrerades för tryckning 16 juli 1602 angavs att den nyligen uppförts av "Lord Chamberlain his servants".[2][1] Titelbladet till den första kvartoupplagan 1603 gör gällande att pjäsen spelats av King's Majesty's servants i London samt universiteten i Cambridge och Oxford.[2][1] (King's Majesty's servants var det nya namnet på Shakespeares trupp sedan kung Jakob I gjort sig till dess beskyddare 1603.) Det antas att Hamlet först spelades av Lord Chamberlain's Mens ledande stjärna Richard Burbage och att när han dog 1619 så togs rollen över av Joseph Taylor.[9]

Den första dokumenterade föreställningen ägde rum på handelsskeppet Red Dragon 5 september 1607 och framfördes av besättningen. Skeppet låg för ankar utanför nuvarande Sierra Leone sex veckor efter en storm.[10] Uppgiften kommer från Thomas Rundalls Narratives of Voyages Towards the North-East: 1496–1631 som gavs ut 1849. Randall inkluderar utdrag ur kaptenen William Keelings loggbok. Skeppet var chartrat av Brittiska Ostindiska Kompaniet och sedan mars 1607 på väg mot Indien.

Den första dokumenterade föreställningen på engelsk mark ägde rum vid hovet vid jultid 1619.

David Garrick med sin melodramatiska spelstil var sin tids främste Hamlettolkare, men han bearbetade texten grovt. Han spelade Hamlet i 34 år, mellan 1742 och 1796 på Drury Lane Theatre i London.

En 1800-talsskådespelare som spelade Hamlet under många år var engelsmannen Edmund Kean känd för sin överdrivna spelstil med stora gester. Han spelade Hamlet mellan 1814 och 1832. Amerikanen Edwin Booth spelade den danske prinsen som en drömmare. 1863 gästspelade han med rollen i Berlin medan den övriga ensemblen spelade på tyska. 1864/65 spelade han Hamlet 100 gånger på Winter Garden Theatre i New York. Engelsmannen Henry Irving drog återigen mot en mer melodramatisk spelstil. 1874 spelade han Hamlet 200 gånger på Lyceum Theatre i London. Irving fick kritik för sin ryckiga och spretiga rolltolkning, som ansågs sakna värdighet.[11] 1881 förnyade William Poel sättet att spela Hamlet. På St George's Hall 1881 regisserade han Hamlet utifrån 1603 års version i elisabetansk kostym. Han spelade själv huvudrollen. På Old Vic i London försökte han efterlikna den elisabetanska teatern och den enda dekoren bestod av röda draperier mot fonden. 1895 grundade han Elizabethan Stage Society.

När Arthur Hopkins spelade titelrollen i New York 1922 utnämndes uppsättningen till århundradets bästa. När Barry Jackson regisserade dramat med Birmingham Repertory Company 1925 var det första gången som Hamlet spelades i modern dräkt i Storbritannien.

John Gielgud spelade rollen över 500 gånger. Hans Hamlet var romantiskt drömande. När spelade i New York 1936 gick föreställningen 130 gånger. Året därpå regisserade Tyrone Guthrie Laurence Olivier på Old Vic. De gav titelrollen en psykoanalytisk vinkling och framställde en Hamlet med oidipuskomplex. Uppsättningen gästspelade i Helsingör. 1938 regisserade Guthrie Hamlet på nytt, nu i modern kostym och med Alec Guiness i huvudrollen. 1963 regisserade Charles Marowitz pjäsen på London Academy of Music and Dramatic Art och tillförde en speciell finess. Rosencrantz och Guildenstern hade ena ansiktshalvan svartsminkad så att de kunde dyka upp och försvinna omärkligt mot den mörka fonden.

1963 regisserade Laurence Olivier pjäsen med Peter O'Toole i titelrollen på Royal National Theatre i London. Säsongen 1964 regisserade John Gielgud Richard Burton på Lunt-Fontanne Theatre på Broadway i New York. Föreställningen gick 137 gånger och Richard Burton nominerades till sin tredje Tony Award. 1965 regisserades Hamlet av Peter Hall med Royal Shakespeare Company. Prinsen spelades av David Warner som en modern, verbal student. Buzz Goodbodys Hamlet på Royal Shakespeare Companys studioscen the Other Place i Stratford-upon-Avon med Ben Kingsley kallades enastående och häpnadsväckande av kritikerna.[12]

1995 spelade Ralph Fiennes Hamlet på Broadway och vann också han en Tony Award för sin prestation. 2009 hyrde teatern Donmar Warehouse in sig på Wyndham's Theatre i West End där de gav Hamlet med Jude Law i titelrollen. Föreställningen gästspelade på Kronborgs slott i Helsingör och gick sedan 12 veckor på Broadway. När David Tennant spelade Hamlet hos Royal Shakespeare Company i regi av Terry Hands, också 2009, kallades Tennant för den nya tidens Hamlet av The Guardians kritiker.

Uppsättningar i Tyskland[redigera | redigera wikitext]

1809 tolkade den tyske skådespelaren Pius Alexander Wolff Hamlet i August Wilhelm Schlegels översättning enligt Johann Wolfgang von Goethes analys i romanen Wilhelm Meisters läroår. Goethe regisserade själv Hamlet 1795 på Deutsches Nationaltheater i Weimar.

En tysk 1800-talsskådespelare som ägnade många år åt Hamlet var Gustav Emil Devrient, han spelade rollen över 150 gånger, bland annat på gästspel i London.

En betydande Hamlettolkare i Tyskland under början av 1900-talet var Josef Kainz. Han gjorde prinsen mer intelligent och snabbtänkt. Hans tolkning inspirerade Max Reinhardt som satte upp Hamlet första gången 1909 på Deutsches Theater i Berlin. Reinhardt regisserade pjäsen flera gånger, med Alexander Moissi och Albert Bassermann i titelrollen. 1920 gjorde han en version med modern kostym. 1926 återvände Alexander Moissi till rollen, denna gång på Deutsches Volkstheater i Wien.

1926 regisserade Leopold Jessner en uppseendeväckande version på Schauspielhaus Berlin. Han förlade handlingen till kejsartidens Tyskland och pekade på den utbredda korruptionen. När kungaparet intog logen för att se Hamlets spel Råttfällan, framförde ensemblen stående Deutschland, Deutschland über alles.

Under nazitiden lämnade Max Reinhardt, Leopold Jessner, Bertolt Brecht, Kurt Weill och Marlene Dietrich och andra bemärkta personer inom film och teater landet. En som blev kvar var Gustaf Gründgens som spelade Hamlet 1936.

Benno Besson, som var regissör på Volksbühne i dåvarande Östberlin, satte upp Hamlet flera gånger. 1979 regisserade han pjäsen på Lilla Teatern i Helsingfors med Asko Sarkola. Han arbetade med speciella tygmasker som förstärkte skådespelarnas kroppsspråk och intensifierade ensemblespelet. Skådespelarna kunde dyka upp och försvinna genom kulisserna blixtsnabbt. 1977 regisserade han en version som spelades på Avignonfestivalen.

Peter Zadek, som studerat Shakespeare i Oxford, har regisserat en serie banbrytande Shakespeareuppsättningar, däribland två Hamlet. 1977 på Schauspielhaus Bochum och 1999 på Deutsches Volkstheater i Wien. Zadek har utvecklat en antiintellektuell spelstil med ett stundtals chockerande utspel. Uppsättningen 1977 improviserades fram. 1982 satte Klaus Michael Grüber upp Hamlet på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin med Bruno Ganz i titelrollen. 1990 iscensatte dramatikern Heiner Müller Hamlet på Deutsches Theater i dåvarande Östberlin. Han integrerade sin egen Hamletmaskinen i föreställningen.

Uppsättningar i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

Sarah Bernhardt spelade titelrollen 1899 på hennes egen Théâtre de la Renaissance i Paris, hon är inte den enda kvinnan som spelat Hamlet, men den mest berömda. Hon spelade i byxor och menade att en erfaren kvinnlig skådespelare hade de bästa förutsättningarna för att spela en mycket ung man. Samma år gästspelade hon i London och blev väl mottagen. Hennes rolltolkning finns bevarad i en fem minuter lång stumfilm från år 1900.

1913 hade Aurélien Lugné-Poë stora framgångar med sin för franska förhållanden revolutionerande Hamlet på Théatre de l'Œuvre i Paris, i följsam översättning av Georges Duval, på en scen med minimal dekor bestående av några normandiska bågar på den bakre delen av scenen. Själv spelade han Polonius medan hans hustru Suzanne Després spelade Hamlet.

Efter andra världskriget har en stark Hamlettradition utvecklats i Frankrike. Daniel Mesguich, som arbetat med Ariane Mnouchkine, har satt upp pjäsen två gånger: 1977 på Théâtre des Amandiers i Nanterre och 1987 på Théâtre Gérard-Philipe i Saint-Denis, båda utanför Paris. 1987 gjorde han en psykoanalytisk tolkning och lät flera skådespelare framföra titelrollen i en scenografi gjord av speglar, även på golvet; 1987 spelade han själv med som en regissör som styrde spelet från kulisserna. 1983 satte Antoine Vitez upp pjäsen på Théâtre National de Chaillot i Paris i översättning av Raymond Lepoutre. Föreställningen varade i sex timmar på en naken vit scen med ett djupt perspektiv, med tidlös kostym. 1988 regisserade Patrice Chéreau en version, i översättning av Yves Bonnefoy, som fokuserade på prinsen mentala instabilitet. Uppsättningen spelades även på Avignongfestivalen. 1994 gästregisserade Terry Hands Hamlet på Théâtre Marigny i Paris och 2000 sattes pjäsen upp av Peter BrookThéâtre des Bouffes-du-Nord i samma stad.

Uppsättningar i Östeuropa[redigera | redigera wikitext]

Under början av 1900-talet satte den polske teatermannen Stanisław Wyspiański upp Hamlet i Kraków. Han kom att inspirera Gordon Craig som kallade honom "den mest universelle teaterkonstnären".[13]

Den mest omtalade Hamletuppsättningen någonsin var samarbetet på Konstnärliga teatern i Moskva mellan Gordon Craig och Konstantin Stanislavskij 1912. Samarbetet var inte gnisselfritt. Craig strävade efter en stiliserad spelstil med ordet i centrum medan Stanislavskij eftersträvade psykologisk realism baserad på hans eget system. Det var Stanislavskij som ledde de flesta repetitionerna, Craig deltog bara de fjorton sista dagarna. Till föreställningen hade Craig konstruerat ett sinnrikt system av flyttbara skärmar som kunde åstadkomma olika scenrum smidigare än vanliga kulisser. Till alla bekymmer hörde att skärmarna blev för tunga att flyttas så som det var tänkt.

1954 regisserade Nikolai Okhlopkov Hamlet på Majakovskijteatern i Moskva. Scenen bestod av hyllor med trånga kvadratiska fack där skådepelarna trängdes för att poängtera att Hamlet bafann sig i ett mentalt och socialt fängelse.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den svenska urpremiären av Hamlet, skedde den 24 januari 1787 på Teatern vid Sillgatan i Göteborg,[14] i en översättning direkt från egngelska.[15] Hamlet spelades av Andreas Widerberg, som med tiden blev specialist på att spela älskarroller. Pjäsen gavs på nytt i staden 1792 i en ny tolkning som också vilade på engelsk grund.[15] 26 mars 1819 introducerades Hamlet i Stockholm av Kungliga Dramatiska Teatern på Arsenalsteatern (Kungliga Mindre Teatern)[16] i fri översättning från engelskan av Gustaf Fredrik Åkerhielm och Per Adolf Granberg - första gången Kungliga Teatern spelade Shakespeare över huvud taget. 2 april samma år spelades Hamlet, prins af Dannemark i Norrköping.[17] 17 april 1837 hade Hamlet nypremiär på Dramaten, nu på Gustav III:s opera med Emilie Högquist som en uppburen Ofelia.[18] Från 1853 började Dramaten använda Carl August Hagbergs nya översättning medan man fortfarande höll till på operahuset. 1864 tog Kungliga Teatern upp Hamlet på nytt, fortfarande på den stora scenen i operahuset.

1877 orsakade August Lindberg Hamlet-feber i landet med sin expressiva spelstil på turné med Elfforska sällskapet genom Sverige, premiären ägde rum i Sundsvall. 16/12 1880 spelade Edvard Swartz sin sista Hamlet på den stora scenen i operahuset. Han var då 54 år gammal. Swartz prins var en grubblare medan Lindbergs var viljestark och handlingskraftig.[19] Lindberg fick fortsätta med sin rolltolkning på Nya Teatern i Stockholm och från 1882 med sitt eget sällskap. 1884 fick Lindberg spela rollen och även regissera föreställningen på dåvarande Dramaten (nya Kungliga Mindre Teatern) och bröt då med den teaterns deklamatoriska spelstil. Han införde även ensemblespel, inspirerad av Meiningarna i Thüringen, ensemblen var mycket tongivande i Europa från mitten av 1870-talet. 1897 återvände Lindberg till Dramaten med att på nytt både spela och regissera Hamlet. 1885 och 1886 gästspelade italienaren Ernesto Rossi med Hamlet i Stockholm.[20]

Uppsättningar i Sverige sedan år 1900[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar (urval)[redigera | redigera wikitext]

Hamlet har filmats oerhört många gånger.

Musik med Hamlet-tema[redigera | redigera wikitext]

Operor:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] The Oxford Companion to Shakespeare sid 179f
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Erik Frykman: Shakespeare sid 208f
  3. ^ [a b] Gustaf Fredén: Shakespeare i Litteraturens världshistoria del 3 sid 419
  4. ^ Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 160
  5. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 158f
  6. ^ Hamlet i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
  7. ^ Kent Hägglund: William Shakespeare - En man för alla tider sid 235
  8. ^ Gösta M. Bergman: Den moderna teaterns genombrott sid 205
  9. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 182
  10. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 212f
  11. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 215
  12. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 167 & 182
  13. ^ Jan Kott: Shakespeare vår samtida sid 73
  14. ^ Hamlet, programblad för uppsättningen 9 september 1953, Göteborgs stadsteater sid 7
  15. ^ [a b] Kent Hägglund: William Shakespeare - en man för alla tider sid 174
  16. ^ Under Karl Johanstiden : 1818-1827 i Nils Personne, Svenska teatern (del 4, 1916), sid. 15
  17. ^ Under Karl Johanstiden : 1818-1827 i Nils Personne, Svenska teatern (del 4, 1916), sid. 30
  18. ^ Under Karl Johanstiden : 1835-1838 i Nils Personne, Svenska teatern (del 7, 1925), sid. 100ff
  19. ^ Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare del II sid 356.
  20. ^ Under Karl Johanstiden : 1818-1827 i Nils Personne, Svenska teatern (del 4, 1916), sid. 27ff

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hamlet, 23 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hamlet in performance, 12 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hamlet on screen, 22 juni2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Chronology of Shakespeare's plays, 14 juni 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Hamlet, 8 juli 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Hamlet, 8 juli 2015.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Hamlet.
Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Hamlet.
Wikisource-logo.svg
Wikisource har originalverk relaterade till Hamlet.