Etnografiska museet, Stockholm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Etnografiska museet
Etnografiska museet sett från parken
Museets öppna magasin
Entrén, 2012.

Etnografiska museet ligger i Museiparken vid Djurgårdsbrunnsvägen 34 på Ladugårdsgärdet i Stockholm och har sitt ursprung i Vetenskapsakademiens Naturaliekabinett från 1700-talet. Lotten Gustafsson Reinius var museichef 2014–2016.

Etnografiska museet ingår sedan 1999 i myndigheten Statens museer för världskultur.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Museet blev en självständig enhet år 1900 i och med att den etnografiska avdelningen bildades inom Naturhistoriska riksmuseet med Hjalmar Stolpe som förste föreståndare. Vid denna tid lydde Riksmuseet under Kungliga vetenskapsakademien. Efter att under en tid ha lokaliserats separat på Wallingatan i centrala Stockholm fram till 1930, flyttade avdelningen till tidigare militära byggnader på Ladugårdsgärdet. Museet skildes 1966 från Naturhistoriska riksmuseet och Kungliga vetenskapsakademien och blev därmed ett statligt museum. En ny byggnad speciellt för ändamålet uppfördes 1976–1978 på samma plats och öppnades för allmänheten 1980. Den nya byggnaden ritades av arkitekterna Jan Gezelius och Gunnar Mattsson och belönades med 1981 års Kasper Salin-pris.[1]

Museet är beläget i en parkliknande omgivning och har som närmaste grannar Tekniska och Sjöhistoriska museerna. Museet vårdar cirka 200 000 föremål och förfogar över avsevärda samlingar från Kina, Japan, Korea, Sydostasien, Oceanien, den amerikanska dubbelkontinenten samt Afrika. 2002 presenterades ett urval av föremålen i bokverket ”Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet” (red. W. Östberg). Boken ”Primitiv konst” (1947) var ett tidigare bidrag i samma genre.

Etnografiska museet ägnar sig även åt bland annat vård och registrering av bildmaterial, pedagogisk verksamhet, forskning och utgivning av publikationer av olika slag.

Chefer[redigera | redigera wikitext]

Totempålen utanför museet[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av G'psgolox totempåle

Utanför Etnografiska museet står en totempåle, snidad år 2000 av medlemmar av haislafolket från British Columbia i Kanada. Totempålen ersatte en tidigare totempåle från 1872 som museet förvärvat på 1920-talet, sedan haislafolket på grund av en smittkoppsepidemi tvingats lämna sina gamla marker. Den ursprungliga totempålen stod på gården utanför museet, som då låg på Wallingatan, men där for den illa, varpå man tog ner den. När de nya lokalerna invigdes 1980 stod den i centralhallen, som anpassats höjdmässigt till pålen. 1991 fick museet besök av representanter från haisla som uttryckte önskan om att återfå pålen. 1994 fattades beslut om att den skulle återbördas till stammen, något som skedde 2006. Den nya totempålen har samma mått och utseende som den gamla, och är tillverkad av samma sorts röd ceder. Den kanadensiske filmskaparen Gil Cardinal gjorde 2003 en dokumentärfilm om återbördandet av totempålen, Totem: The Return of the G'psgolox Pole.[6]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Haislafolkets totempåle på Etnografiska museet, informationsblad från museet, u.å.
  1. ^ ”Sveriges Arkitekter” (på sv-SE). 9 december 2014. https://www.arkitekt.se/tidigare-kasper-salin-pristagare/. Läst 22 november 2016. 
  2. ^ Carlotta, läst 2016-10-20
  3. ^ Linné, Sigvald i Vem är det 1985
  4. ^ Lindberg, Christer (1996). Erland Nordenskiöld - Ett indianlif. Libris 7229654 
  5. ^ Eriksson, Bo G. (2015). Kungen av Birka. Libris 18545887 
  6. ^ ”Totem: The Return of the G'psgolox Pole”. National Film Board of Canada. http://www.nfb.ca/film/totem_the_return_of_the_gpsgolox_pole/. Läst 5 april 2010. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]