Haubits 77
| Haubits 77A/B | |
|---|---|
 Fälthaubits 77 A statiskt utställd på Brigadmuseum i Karlstad. | |
| Typ | Fälthaubits |
| Ursprungsplats | Sverige |
| Tjänstehistoria | |
| I tjänst | 1978–2006 |
| Använts av | Sverige, Indien, Nigeria |
| Produktionshistoria | |
| Konstruerad | 1978 |
| Producerad | 1978–1984 |
| Tillverkare | Bofors |
| Antal tillverkade | 720[1] |
| Varianter | Haubits 77A, Haubits 77B |
| Specifikationer | |
| Vikt | 11,5 ton 77A 12,2 ton 77B |
| Längd | 11,3 meter 77A 12,01 meter 77B (transportlängd: 11,6 m) |
| Kaliberlängd | 5,890 mm 77A 6045 mm 77B |
| Bredd | 2,64 meter (transportbredd) |
| Höjd | 2,82 meter (transporthöjd) |
| Besättning | 10 |
| Kaliber | 15,5 cm |
| Höjdriktsgränser | -5°/+50° |
| Sidriktfält | 30° åt vänster eller höger från mittlinjen |
| Eldhastighet | 3 skott/8 s 77A 4 skott/24 s 77B (max 6 skott/120 s) |
| Utgångshastighet | 300 till 770 m/s |
| Maximal räckvidd | 21 km 77A 27,3 77B 24 km (special) |
| Motor | Volvo B20 APU |
Haubits 77 (engelska: Field Howitzer 77 eller FH77) är svensk 15,5 cm fälthaubits utvecklad av Bofors. Pjäsen finns i två versioner Haubits 77A med vertikal kil och exportversionen Haubits 77B med skruvmekanism.
Bakgrund
Efter andra världskriget införskaffade Sverige ett antal franska artilleripjäser, 15,5 cm haubits F även kallad Fransyskan samt Haub F. På grund av det svenska klimatet uppkom det sprickbildning i lavetterna, och Bofors fick i slutet av 1960-talet i uppdrag att utveckla en ny pjäs åt Försvarsmakten. Pjäsen var en 15,5 cm haubits och fick namnet Haubits 77 (FH77).[2][3]
Haubits 77 kan skjuta iväg 42 kg tunga granater upp till 27 km. En Haubits 77 väger från 11,5 ton och dras normalt av en terrängbil 40 (lavettbenen är då hopfällda). Pjäsen går även att köra med den inbyggda motorn, som driver hydraulaggregatet som i sin tur driver de två drivhjulen. A-varianten har en Volvomotor (B 20A) och B-varianten en dieselmotor från Mercedes (om-616 918 rak 4-cyl). Drivhjulen roterar oberoende av varandra, och styrs från riktarens plats med en spak för varje hjul. Detta möjliggör bland annat snabb rotation av pjäsen runt dess mittpunkt (svansning). Haubitsen kan även startas och manövreras framåt och bakåt då den är kopplad till dragfordonet, med hjälp av en "joystick" vid dragfordonets förarplats. Detta gör ekipaget 8-hjulsdrivet med möjlighet till spärrad differentialväxel på alla hjulaxlar. Framkomligheten i nära alla typer av terräng blir då mycket god. Pjäsens maximala hastighet vid självgång är cirka 7 km/h. Haubits 77 exporterades i en modifierad version, Haubits 77B, till Nigeria och Indien.
Haubits 77A
När Haubits 77 utvecklades i slutet av 1960-talet var målsättningen att utveckla ett billigare system än Bandkanon 1, men med bibehållen hög eldhastighet och lika god terrängframkomlighet, som ersättning för 15,5 cm Haubits F (kallad "fransyskan"). Haubits 77A-pjäserna levererades till förbanden mellan 1978 och 1985.
Ammunitionen utgörs av spränggranater som väger 43 kg och drivladdningar som är förpackade i en hylsa av plast. Laddningarna förekommer i sex olika storlekar beroende på vilket avstånd som ämnas skjuta på. Det tar ungefär 15 minuter att gruppera, vilket innebär att få ett haubitsbatteri skjutklart. Den kan avfyra sju skott på 21 sekunder vilket anses vara en mycket hög eldhastighet med tanke på den grova kalibern. Detta är möjligt dels på grund av att granat och laddningshylsa laddas tillsammans, dels på grund av den höga graden av automation.
Haubits 77A utgick ur den svenska krigsorganisationen i samband med Försvarsbeslutet 2000, dock kvarstod en del i reserv medan övriga skrotades. Sedan Försvarsbeslutet 2004 är pjäsen helt avförd från Försvarsmakten.[3]
KARIN
Till Kustartilleriet utvecklades en variant av Haubits 77 i 12 cm kaliber benämnd R Kapj 12/80, även kallad KARIN (KustArtilleriets Rörliga INvasionsförsvar). 12/80 använde 12 cm ammunition med enhetshylsor, ett automatiskt laddsystem på höger lavettben som möjliggörde hög eldhastighet samt en pjäsdator vilket gjorde att pjäsen kunde fjärriktas från bland annat radarstationer. Den maximala räckvidden för 12/80 var 32 km, och den maximala eldhastigheten var 16 skott per minut. Sex batterier om vardera fyra pjäser anskaffades i början av 1980-talet och sammanfördes i tre Kustartilleribataljoner. Pjästypen avvecklades i samband med Kustartilleriets nedläggning år 2000 och de sista förbanden, 12. och 13. KA-bataljonerna utgick ur krigsorganisationen i november 2003. Som kuriosa var 12/80-pjäserna, till skillnad från de flesta Haubits 77:orna helgröna och inte mönstermålade i kamouflagemönster.
Haubits 77B
Bofors utvecklade en exportversion av Haubits 77, benämnd Haubits 77B. Pjäsen har fått något längre skottvidd på bekostnad av eldhastigheten (4 skott på 24 sekunder). I Haubits 77B laddas granat och drivladdning (karduser) separat, vilket gör den mer kompatibel med andra västerländska pjäser i samma kaliber. Till denna pjäs finns det fem olika laddningar i olika laddningsställ, laddning (lng) 4–7 samt 8 och 9. Skottvidden är cirka 27 km med lng 9 och basflödesgranat. A-variantens kilmekanism ersattes i 77B av en skruvmekanism, eldröret förlängdes och pjäsen försågs med ett ringlasergyrobaserat positionerings- och riktsystem kallat POS2.
Modell exporterades till Indien på 1980-talet, och blev föremål för en omfattande mutskandal som upptäcktes, vilket ledde till den så kallade Boforsaffären. Värdet på affären uppgick till cirka 8,4 miljarder kronor, och omfattade cirka 400 pjäser, med en option på 1 500 licenstillverkade pjäser. Dock så kom denna option att aldrig utnyttjas av Indien, just på grund av den mutskandal som avslöjades. Bofors hade dock redan tillverkat 51 pjäser inför leverans av delserie två. Då dessa stod utan köpare beslutade den svenska regeringen att pjäserna skulle tillföras den svenska Försvarsmakten.[1] Innan de levererades till den svenska armén, gjordes en del modifieringar och förändringar på navigations- och riktmedel, elsystemet och förändringar i hydrauliken. Den pjäs som exporterades till Indien benämndes 77B02, de övertaliga pjäserna fick efter modifieringarna benämningen 77B04.
I samband med försvarsbeslutet 2000 var Haubits 77B den enda pjäsen som upptogs i den nya krigsorganisationen, då både Haubits 77A och Bandkanon 1C successivt avvecklades. Under år 2011 utgick pjäsen helt från svenska Försvarsmakten,[4] då pjäsen tas i anspråk och byggs om till Artillerisystem 08,[5] där både Sverige och Norge valt att anskaffa 24 pjäser vardera.[6] Utöver de 48 pjäser som beställs byggdes två försökspjäser 2005, därav så kommer i stort sett samtliga Haubits 77B vara ombyggda till Artillerisystem 08.[7] Den 23 oktober 2012 genomförde artilleriet den sista skjutningen med 77B, då Artilleriets stridsskola (ArtSS) genomförde en skolskjutning för examinering av nya eldledare.[8]
Haubits 77BD/L45
Bofors Defence AB har tagit fram en fordonsburen variant av Haubits 77B. Underlavetten har ersatts av ett splitterskyddat terrängchassi, det vill säga en bepansrad dumper. Pjäsen laddas automatiskt vilket gör att pjäsbesättningen kan sitta splitterskyddad under eldgivning. Fordonet har en marschhastighet på 70 km/h, en besättning på fyra soldater och kan medföra 26 skjutklara granater. Den färdiga seriemodellen Archer är sedan 2014 under leverans som Artillerisystem 08.
Användare
Sverige – anskaffade mellan åren 1979 och 1984 cirka 220 pjäser av 77A, och år 1990 anskaffades 51 pjäser av 77B (överblivna Indien-pjäser)[1][9]
Nigeria – anskaffade år 1980 48 pjäser av 77B.[1]
Indien – anskaffade våren 1986 410 pjäser av 77B med en option på cirka 1000 pjäser till.[1]
Iran – 18 pjäser av FH77B, okänt varifrån de är förvärvade, men antagligen via Singapore.[10]
Se även
Referenser
Noter
- ^ [a b c d e] Persson, Mats. ”Swedish 155mm Field Howitzers”. Arkiverad från originalet den 27 februari 2005. https://web.archive.org/web/20050227021820/http://www.mvs.chalmers.se/~m95perm_2/vapen/kanon/div/15.5cm_haub.html. Läst 10 juli 2009.
- ^ ”Fälthaubits 77”. SoldF.com. http://www.soldf.com/fh77.html. Läst 21 mars 2011.
- ^ [a b] ”15,5 cm haubits 77A”. Artillerimuseet. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812063414/http://www.artillerimuseet.se/pjatest.htm#Nr%2049:15,5. Läst 21 mars 2011.
- ^ ”En uthållig trotjänare”. Försvarsmakten. 11 mars 2011. https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2011/03/en-uthallig-trotjanare/. Läst 21 mars 2011.
- ^ ”Sverige och Norge tecknar samarbetsavtal för artillerisystemet Archer”. FMV. 30 oktober 2008. http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/sverige-och-norge-tecknar-samarbetsavtal-foer-utveckling-av-artillerisystemet-archer-251917. Läst 21 mars 2011.
- ^ ”FMV inleder förhandlingar om Archer”. FMV. 19 augusti 2009. http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyhetsarkiv/Nyheter-2009/FMV-inleder-forhandlingar-om-Archer/. Läst 21 mars 2011.
- ^ ”Tjugofyra Archer till Artilleriregementet”. Försvarsmakten. 20 augusti 2009. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524220609/http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/I-Sverige/Artilleriregementet-A-9/11845/24-Archer-till-Artilleriregementet/. Läst 21 mars 2011.
- ^ ”En Epok går i graven!”. blogg.forsvarsmakten.se. http://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2012/12/05/en-epok-gar-i-graven/. Läst 20 maj 2015.
- ^ ”Haubits 77 B”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100822140820/http://www.forsvarsmakten.se/sv/Materiel-och-teknik/Vapen/Haubits-77-B/. Läst 24 januari 2010.
- ^ ”Fanning the Flames: Guns, Greed & Geopolitics in the Gulf War”. iran.org. http://www.iran.org/tib/krt/fanning_ch7.htm. Läst 18 juni 2013.(engelska)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Haubits 77.- Fälthaubits 77 på Soldf.com
| ||||||||||||||||||||||||||
