Indigo (färg)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tyg färgat med färgämnet indigo
Indigo som HTML-färg
— Färgkoordinater —
HEX #4B0082
RGBB (R, G, B) (75, 0, 130)
CMYKH (C, M, Y, K) (42, 100, 0, 49)
NMI (N, M, I) (275°, 100 %, 51 %)
B: Normaliserat till [0–255] (byte)
H: Normaliserat till [0–100] (hundra)
Spektralfärger
Färg Våglängd Frekvens Energi per foton
Röd 620–740 nm 483,5–405,1 THz 1,9997–1,6755 eV
Orange  590–620 nm 508,1–483,5 THz 2,1014–1,9997 eV
Gul 570–590 nm 525,9–508,1 THz 2,1752–2,1014 eV
Grön 520–570 nm 576,5–525,9 THz 2,3843–2,1752 eV
Cyan 490–520 nm 611,8–576,5 THz 2,5303–2,3843 eV
Blå 450–490 nm 666,2–611,8 THz 2,7552–2,5303 eV
Violett 380–450 nm  788,9–666,2 THz  3,2627–2,7552 eV 

Indigo är en blå färg som har fått sitt namn från växten indigo. I denna växt återfinns ett färgämne som används för att färga bland annat textilier i olika blå toner. Ordet indigo finns belagt i svenskan sedan 1600-talet och härleds från latinets indicum, det indiska.[1]

Precis vilken blå färg som ska avses med indigo är oklart[2], och webbfärgen indigo är något mer violett än den färg som vanligen blir resultatet av färgning med färgämnet indigo.

Indigo är enligt tradition en av regnbågens sju färger, med en våglängd på cirka 440 nm. Dessa specificerades av Isaac Newton när han bröt solljuset genom ett prisma och fick fram ett spektrum. Hans resultat publicerades 1704 i Opticks.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk etymologisk ordbok. 1922. Sid. 271. http://runeberg.org/svetym/0359.html 
  2. ^ Tonnquist, Gunnar (1995). Färgsystemanalys. Stockholm: Byggforskningsrådet. Sid. 13-14 

Se även[redigera | redigera wikitext]