Jätteutter

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jätteutter
Status i världen: Starkt hotad[1]
Pteronura brasiliensis (Alua and Yumbo) Parken Zoo.jpg
Jätteuttrarna Alua och YumboParken Zoo.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovdjur
Carnivora
FamiljMårddjur
Mustelidae
UnderfamiljUttrar
Lutrinae
SläktePteronura
Gray, 1837
ArtJätteutter
P. brasiliensis
Vetenskapligt namn
§ Pteronura brasiliensis
AuktorJ.F. Gmelin, 1788
Utbredning
Giant Otter area.png
Jätteutterns utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Jätteuttern[1] (Pteronura brasiliensis) är ett mårddjur som lever i sydamerikanska regnskogar.[2] Den lever i floder som Amazonfloden, Orinoco, São Francisco och Paranáfloden. Djurets kroppslängd med svansen inräknad ligger ungefär vid två meter. Jätteutterns är med sin vikt på upp till 34 kg[3] i särklass störst bland uttrar.

Till skillnad från den europeiska uttern är jätteuttern dagaktiv. Den lever i grupper på fem till åtta djur[3], i sällsynta fall i stora grupper på upp till tjugo individer. Jätteuttern jagar gärna i flock genom att flockmedlemmarna driver bytet till varandra. Huvudbyten är fiskar men de äter också möss, ägg och vattenlevande fåglar.

Två gånger per år föder honan en till fem ungar[3] vilket är en anpassning till det höga predationstrycket från exempelvis jaguar och kajmaner.[3] Efter tio månader är ungdjuren lika stora som föräldrarna och efter två år är de könsmogna. Jätteuttern kan bli upp till tio år gammal.

I jätteutterns utbredningsområde finns ytterligare en art av uttrar, neotropisk flodutter (Lontra longicaudis), som till utseende och beteende liknar den europeiska uttern.

Ontogeni och fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Dräktigheten är 52–70 dagar. I fångenskap är tiden mellan födslarna i genomsnitt 180–214 dagar. Kullens storlek är 1–5 ungar; genomsnittet är två ungar. De nyfödda ungarnas födelsevikt är 0.20 kg. Ungarnas kön kan bestämmas vid tre dagars ålder genom att jämföra avståndet mellan könsöppningen och analöppningen. Avståndet är för hannar cirka åtta gånger större än för honorna. Efter två veckor kan ungarna flyta och simma med svansen i luften. Ögonen öppnas vid en månads ålder. Efter 6–8 månader är ungarna redo att simma självständigt. Deras första försök att fånga byten börjar efter 2,6 månader. Avvanda och självständigga blir ungarna efter 4–9 månader. När ungarna är halvvuxna brukar de simma i mitten av en flock uttrar.[4]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Jätteuttern finns i stora flodsystem i Sydamerika från Guyana till Uruguay upp till en höjd av ungefär 1 000 meter över havet. I Bolivia beräknas populationen av jätteutter bestå av 350 individer, varav de flesta i nationalparker. Jätteuttern har försvunnit från den södra delen av Brasilien med undantag av isolerade populationer i Amazonflodens avrinningsområde; 80 uttrar har setts i Jauaperifloden. Colombia, Guyana, och Surinam har de mest livskraftiga populationerna; i Orinoquiaregionen i Colombia observerades en grupp om 8 individer år 2002. I Ecuador har man funnit jätteutter i isolerade områden. I Franska Guyana kan jätteutter finnas i det inre av landet. I Bolivia finns små populationer av jätteutter i nationaparker. I Ecuador och Peru finns jätteuttern öster om Anderna, med populationer i isolerade bifloder till Amazonfloden. 8 uttrar sågs nära Tapichefloden 2014. I Paraguay finns populationer i Paraguayfloden och i Pranafloden, samt kvarlevande populationer på andra platser. Jätteuttern är antagligen borta i Uruguay och Argentina. I Venezuela finns små populationer i skyddade områden.[4]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Jätteuttern är huvudsakligen fiskätare, speciellt när fisk koncentreras till små områden under torka, men den lägger också gärna kräftdjur, blötdjur och landbaserade ryggradsdjur till sin diet. Studier av gemensamma latriner i den brasilianska delen av Amazonområdet har avslöjat att abborrartade fiskar var det vanligaste bytet, följt av laxkarpar. Jätteutterns avföring vid kraftverksdammen Balbina i Brasilien innehåller ofta rester av pirayor.

Torka kan ha medfört att jätteuttrar har ätit kajmaner i Pantanals våtmarker. Jätteuttern äter genast upp det den fångar. Fisken äts med huvudet först. Under vattnet söker jätteuttern byte runt stenar och sjunket trä och gräver i bottenslammet. En undersökning i Brasilien har visat att det genomsnittliga dagliga födointaget för jätteuttern är 2,29 kilogram för en vuxen hona och 1,52 kilogram för en ung hanne. Den genomsnittliga tid det tog för jätteuttrar att smälta sin föda var 3,13 timmar för tre undersökta uttrar.[4]

Interaktion mellan arter[redigera | redigera wikitext]

I Guyana är jaguarer (Panthera onca), anakondor (Eunectes), kajmaner, rovfåglar (till exempel harpyja (Harpia harpyja) och stora ormar (till exempel buskmästare Lachesis muta) möjliga predatorer på jätteuttern. Däremot kan jätteuttrar mobba jaguarer och tvinga dem att lämna området.

I Surinam lever jätteuttern och den neotropiska floduttern säsongsvis i samma områden och kanske året runt i åtskilligas flodsystem. Men deras diet skiljer sig i fråga om sammansättning och bytets storlek. Jätteuttern äter större fiskar, men neotropisk flodutter har en mer varierad kosthållning. Också i Brasilien har en studie visat att den neotropiska uttern har a stort ekologiskt område som omsluter ett mindre område där jätteuttern lever. Den neotropiska uttern förknippas där med djupa, breda flodfåror och jätteuttern med bäckar.

En nära anknytning har observerats mellan jätteutter och amazondelfin (Inia geoffrensi) i Colombia. Jätteuttern fiskar nära flodbankar och delfinerna fiskar 1–5 m bort. De två arterna simmar ibland uppströms tillsammans, med ett kort avstånd emellan sig.[4]

Sjukdomar och parasiter[redigera | redigera wikitext]

Jätteuttern är mycket mottaglig för parvovirus och andra sjukdomsalstrande mikroorganismer, som kan överföras av hundar. Uttrar som söker efter partners är potentiella vektorer för överföring av dessa sjukdomar. En tredjedel av jätteuttrarna i en infångad population har testats som positiva för bakterien Salmonella aberdeen. Fast 21 av 26 köttätande arter i Brasilien hade dessa arter av fästingar: (Amboyomma, Boophilus microplus, Dermacentor nitens, Ixodes aragaoi och Rhipicephalus sanguineus), var jätteuttern en av de fem arter som inte hade dessa fästingar. Man har funnit ett fall där en fästingsnymf, (Amblyomma cajennense), hade fäst sig på underläppen på en jätteutter. Endoparasiter är Alaria clathrate, A. pseudoclathrata, Anchlostoma, Baschkirovitrema incrassatum, Cryptocotyle thapari, Cryptosporidium, Diphyllobothrium, Diplostomum alarioides, Dirofilaria, D. spectans, Galeiceps longispiculum, Molineus major, Paragonimus rudis, Strongyloides, Subulura amazonica, S. interrogans.[4]

Bevarande[redigera | redigera wikitext]

The International Union for the Conservation of Nature and Natural Resources listar jätteutterns status som starkt hotad (EN).[1] I Guyana listas jätteuttern under Species Protection Regulations (Reglemente för skydd av arter).

Jätteutterns största problem är förlust av habitat, illegal jakt, vattnets förorening med tungmetaller, överfiske utfört av människor och stress på grund av turism. Det finns oro för att utvinningen av guld med hjälp av kvicksilver och metylkvicksilver medför att halten av dessa tungmetaller koncentreras i de vatten där jätteuttern lever. Jätteuttern trivs i obefolkade områden, men är däremot hotad i befolkade trakter. En undersökning som gjordes 2015 i delstaten Amapá i Brasilien visade att jätteuttern minskade eller försvann när människans bosättningar och båtar ökade i omfattning.[4]

Illegal försäljning av skinn är fortfarande ett hot. Historiska data visar att nästan 20 000 skinn exporterades från brasilianska Amazonas mellan 1960 och 1969 och från Amazonas i Peru exporterades 24 000 skinn. 1989–1990 hittades 240 skinn från jätteutter i en lagerbyggnad i Argentina (troligen importerade från andra länder). Det anses att jätteuttern är hotad, dels på grund av sin storlek och för konkurrens med människan om fisk och för att jätteuttern förstör fisknät. Jätteutterns kött används ibland som bete när man fångar sköldpaddor.[4]

Som djurparksart[redigera | redigera wikitext]

Utanför Sydamerika finns bara ett fåtal jätteuttrar i djurparker. 1881 började Zoo Leipzig som första djurpark i Europa att hålla en jätteutter och sedan 2009 har parken åter jätteuttrar i beståndet. Parken Zoo i Eskilstuna är den enda djurparken i Sverige som håller jätteutter. De första lyckade födslarna av jätteuttrar utanför Sydamerika dokumenterades 1990 vid Hagenbecks djurpark i Hamburg[5] och vid djurparken i Philadelphia, USA. Framgångsrik avel av ungdjur skedde även i Zoo Doue la Fontaine[6] i Frankrike och Zoo Duisburg.[7][8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 8 september 2010.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Groenendijk, J., Duplaix, N., Marmontel, M., Van Damme, P. & Schenck, C. 2015 Pteronura brasiliensis . Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 17 oktober 2019.
  2. ^ Kommissionens förordning (EU) 2017/160 om skyddet av vilda djur (PDF), Europeiska unionen, sid.16, läst 2018-09-01.
  3. ^ [a b c d] Nationalencyklopedin. Bd 10. Höganäs: Bra böcker. 1993. sid. 313, ”jätteutter”. ISBN 91-7024-619-X 
  4. ^ [a b c d e f g] ”Mammalian Species” (på engelska). Oxford Academics. https://academic.oup.com/mspecies/article/49/953/97/4107303. Läst 17 oktober 2019. 
  5. ^ Aktuelle Projekte: Riesenotter Arkiverad 4 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine., Tierpark Hagenbeck, besökt 16 oktober 2009
  6. ^ Bioparc-Zoo Doue la Fontaine besökt 3 november 2013
  7. ^ Rheinische Post Duisburg Arkiverad 2 april 2010 hämtat från the Wayback Machine.. besökt 31 mars 2010.
  8. ^ International Giant Otter Studbook besökt 16 december 2009