Kataloniens parlament

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kataloniens parlament
Parlament de Catalunya
Emblem eller logo.
Typ
Utformning Enkammarsystem
Ledning
Talman Carme Forcadell (JxSí)
sedan 26 oktober 2015
Vice talmän Lluís Corominas (JxSí)
José María Espejo-Saavedra (Ciutadans)
Struktur
Antal platser 135
Nuvarande mandatfördelning
Politiska grupper
Val
Valsystem Proportionellt valsystem med partilistor
Senaste valet 27 september 2015
Mötesplats
Parlament de Catalunya.JPG
Palau del Parlament de Catalunya i Parc de la Ciutadella (Barcelona).
Webbplats
www.parlament.cat

Kataloniens parlament (katalanska: Parlament de Catalunya; uttal: /pərɫəˈmen də kətəˈɫuɲə/) är den lagstiftande församlingen i den spanska autonoma regionen Katalonien. Parlamentet, som har en kammare, utgörs av 135 ledamöter (diputats), vilka väljs vart fjärde år eller efter att det av något skäl upplösts. Val till Kataloniens parlament är allmänna, enligt röstlistor i regionens fyra provinser.

Parlamentet har rötter till 1000-talet.[1] Det nuvarande parlamentet grundades år 1980.[2] De senaste parlamentsvalen ägde rum 27 september 2015.

27 oktober 2017 upplöstes parlamentet, samtidigt som nyval utlystes till den 21 december samma år. Både upplösningen och nyvalet beslutades av Spaniens regering, som samma dag utlöst grundlagsartikel 155 och dragit in Kataloniens regionala autonomi. Detta skedde som en direkt följd av att parlamentet då röstat för och låtit utropa den oavhängiga Republiken Katalonien.[3]

Beskrivning och befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Kataloniens parlament, som sammanträder i en egen byggnad i Barcelonas Parc de la Ciutadella, är en av flera delar av Generalitat de Catalunya – det katalanska regionstyret. Detta består i övrigt främst av:

  • presidenten över Generalitat de Catalunya (President de la Generalitet de Catalunya; "Kataloniens regionpresident")
  • det verkställande rådet (Consell Executiu, i vardagslag kallat "el Govern"; "regionregeringen")

Övriga delar av regionstyret utgörs av Consell de Garanties Estatutàries (ungefär motsvarande Sveriges Lagrådet), Síndic de Greuges de Catalunya (motsvarar Sveriges Justitieombudsmannen), Sindicatura de Comptes (motsvarande Sveriges Riksrevisionen) och Consell de l'Audiovisual de Catalunya (jämför Sveriges Statens medieråd).[4]

Parlamentets uppgift är att:

  • utse presidenten över regionstyret (på förslag av talmannen)
  • stifta katalanska lagar inom dess kompetensområden
  • godkänna den autonoma regionen Kataloniens allmänna budget
  • kontrollera regionregeringens, de fristående myndigheternas, offentliga bolagens och andra underlydande institutioners verksamhet

Enligt artikel 55 i 2006 års utökade katalanska autonomistatuter[5] definieras parlamentet enligt tre principer:

  1. Det representerar Kataloniens folk.
  2. Det utövar den lagstiftande makten, godkänner budgeten för Generalitat de Catalunya samt kontrollerar och befrämjar den politiska och verkställande makten.
  3. Det är okränkbart.

Parlamentet är sammansatt av mellan 100 och 150 ledamöter,[4] och för närvarande (år 2015) består det av 135 diputats ("deputerade"). Det leds av ett presidium (mesa) med en talman, två vice talmän och fyra sekreterare.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

De första representativa och lagstiftande församlingarna i Katalonien var Assemblees de pau i treva ('Församlingarna för fristad och vapenvila'), som första gången omnämndes år 1027. De var ursprungligen tillfälliga och lokala möten, vilka till en början sammankallades av kyrkan (abboten Oliba, biskopen i Vic,[1] död 1046, var en av flera tillskyndare). Successivt kom mötena att institutionaliseras och hanteras inom Barcelonas grevars hov. Den första katalanska lagen, Usatges de Barcelona, kungjordes av greve Ramon Berenguer I och baserade sig på besluten på dessa möten.

Föregångaren Corts catalanes, enligt en inkunabel från 1400-talet.

Även om grevarna av Barcelona, från och med 1137 ersatta av Aragoniens kungar, hade ett stort land under sin domvärjo, var deras ekonomiska och militära makt något begränsad. Detta berodde på deras bakgrund som vasaller under karolingerna. Deras personliga resurser var otillräckliga i ekonomiska kristider eller riket expanderade, något som skedde ofta från 1100- till 1400-talet. Behovet av att värva trupper och säkra inkomster ledde till att det kungliga hovet och dess formalia successivt växte.

Corts catalanes[redigera | redigera wikitext]

Resultat kom att gå under namnet Corts Generals de Catalunya (även känt som Corts catalanes, 'Katalanska hovet'). Det omgavs från 1283[6] – genom Peter III av Aragonien – av ett regelverk som i praktiken fungerade som en skriven författning. Corts Catalanes bestod av de tre ständerna (kyrkan, adeln och borgare). Borgare var bara invånare i kungliga städer som Barcelona och Girona, medan feodalherrars städer (exempelvis Cardona) endast representerades av feodalherrarna själva.

Corts huvudsakliga syfte var att stifta lagar, antingen genom att godkänna lagar som kungen föreslagit (constitucions) eller genom att klubba lagar på eget initiativ (capítols de cort). Corts sammanträdde med ojämna mellanrum (jämför Sveriges ståndsriksdag), något som ofta föranleddes av att kronan behövde söka nya inkomster eller resurser. Däremellan kunde man dock formellt godkänna kungens handlingar (enligt ett system som benämndes pragmàtiques), och från och med år 1359 etablerade man en permanent kontrollinstans (föregångare till Generalitat de Catalunya) för att övervaka kronans verksamhet. Corts catalanes avskaffades genom Nueva Planta-dekreten 1715/1716,[6] efter att Katalonien förlorat striderma under Spanska tronföljdskriget.

Plenisalen i parlamentspalatset i Barcelona, även kallad L'hemicicle – 'halvcirkeln' – efter parlamentsplatsernas utformning.[7]

Tidiga 1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet gjordes flera olika försök att åter etablera en självstyrande politisk myndighet i Katalonien. Katalanska samväldet (1914–25) var en församling som bildades av provinsdelegationerna från Barcelona, Girona, Lleida och Tarragona, 1925 avskaffad under Riveras diktatur.

Efter ett försök 1931 till etablerandet av en närmast självständig katalansk republik, grundades året därpå[8] ett separat katalanskt parlament under de då införda autonomistatuterna. Parlamentets befogenheter drogs in åren 1934–36, och parlamentet avskaffades definitivt 1938/1939 av Francisco Franco.

Efter Franco[redigera | redigera wikitext]

Efter Franco-diktaturens avskaffande etablerades på nytt regionalt självstyre i Spaniens nybildade regioner, däribland Katalonien. Det nuvarande katalanska parlamentet bildades efter de första allmänna regionvalen 1980.[8] Fram till och med 2015 har regionen sett 11 olika parlamentsval, oftast genomförda enligt reglementets fyraåriga intervall.

Med Spaniens nya författning 1978 delades landet in i 17 olika självstyrande regioner, vilka av vissa jämfört med (medeltida) "småkungadömen". Det nya systemet har infört ytterligare en politisk nivå mellan den spanska staten och de olika kommunerna, och 2006 års nya autonomistatuter (bland annat i Katalonien[8]) har infört ytterligare regleringar. Det anses av vissa ekonomer och jurister att det stora regionala självstyret – och i motsvarande grad svaga spanska centralregeringen – lett till en allt större ineffektivitet och korruption.[9]

Del i självständighetsprocess[redigera | redigera wikitext]

2015 års parlamentsval ledde till att partikoalitionen Junts pel Sí (bildat av de båda självständighetsivrande partierna CDC och ERC) blev största parti och att Carme Forcadell (Junts pel Sí) valdes till talman. Hon föreslog Artur Mas till ny president över Generalitat de Catalunya (i praktiken ett återval).[10] Efter långdragna förhandlingar mellan Junts pel Sí och det vänsterradikala vågmästarpartiet CUP valde Mas att träda tillbaka och erbjuda sin kandidatur till staden Gironas borgmästare Carles Puigdemont.[11] Denne valdes 10 januari (den sista möjliga dagen före ett hotande nyval) till ny regionpresident.[12]

9 november 2015 – på årsdagen av 2014 års inofficiella folkomröstning – röstade det nyvalda parlamentet igenom ett beslut om att inleda en "konstituerande process" med full självständighet (inom 18 månader) för Katalonien som mål. Spaniens regering, som vägrat tillåta en regional folkomröstning i ämnet, anmälde samtidigt det katalanska parlamentets "överträdelse av maktbefogenheter" till landets konstitutionsdomstol. Våren 2016 kan detta leda till politiska och juridiska sanktioner mot parlamentet och mot inblandade katalanska politiker.[13][14]

Parlamentets beslut förklarades 2 december samma år olagligt av Spaniens författningsdomstol.[15] Trots detta fortsatte regionregeringen förberedelserna inför folkomröstningen, som senare utlystes till 1 oktober 2017 och bekräftades genom parlamentsbeslut i början av september (vid en stormig session där oppositionens ledamöter vandrade ut ur plenisalen[16]).

Folkomröstningen genomfördes, trots massiva motåtgärder från spanska polisstyrkor, och Ja-sidan vann klart trots ett lågt valdeltagande. 10 oktober presenterades resultatet i parlamentet, varefter en tills vidare vilande självständighetsförklaring undertecknades av Ja-sidans representanter. 27 oktober röstade parlamentet för att låta utropa den oavhängiga Katalanska republiken, och samma dag gav Spaniens senat mandat till Spaniens regering att frånta Katalonien dess autonomi. Premiärminister Rajoy lät meddela att man avskedat Kataloniens regionpresident och regionens regering, samt upplöst Kataloniens parlament. Nyval i regionen utlystes samtidigt till den 21 december.[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 4 november 2015.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från katalanskspråkiga Wikipedia, 1 november 2015.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Els precedents” (på katalanska). Arkiverad från originalet den 5 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150705033659/http://www.parlament.cat/web/parlament/historia/precedents. Läst 7 november 2015. 
  2. ^ "El Palau del Parlament". Arkiverad 24 september 2015 hämtat från the Wayback Machine. parlament.cat. Läst 7 november 2015. (katalanska)
  3. ^ ”El Parlament declara la independència de Catalunya” (på katalanska). ccma.cat. http://www.ccma.cat/tv3/alacarta/el-parlament-declara-la-independencia-de-catalunya/rajoy-he-dissolt-el-parlament-de-catalunya-i-el-21-de-desembre-se-celebraran-eleccions/coleccio/10691/5698027/. Läst 5 november 2017. 
  4. ^ [a b] "Llei Orgànica 6/2006, de 20 de juliol, de reforma de l'Estatut d'autonomia de Catalunya". diba.es, 2006. Läst 7 november 2015. (katalanska)
  5. ^ "Ley Orgánica 6/2006, de 19 de julio, de reforma del Estatuto de Autonomía de Cataluña". juridicas.com. Läst 7 november 2015. (spanska)
  6. ^ [a b] ”Les Corts Generals de Catalunya” (på katalanska). Arkiverad från originalet den 5 juli 2015. https://web.archive.org/web/20150705033812/http://www.parlament.cat/web/parlament/historia/corts-generals. Läst 7 november 2015. 
  7. ^ ”L'hemicicle” (på katalanska). Catalunya Ràdio. http://www.ccma.cat/catradio/lhemicicle/. Läst 9 oktober 2017. 
  8. ^ [a b c] ”El Parlament de Catalunya” (på katalanska). Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924123047/http://www.parlament.cat/web/parlament/historia/parlament. Läst 7 november 2015. 
  9. ^ Enkvist, Inger (2013-01-23): "Spittringen bidrar till Spaniens kris". svd.se. Läst 7 november 2015.
  10. ^ "Carme Forcadell proposa Artur Mas com a candidat a la presidència de la Generalitat". ccma.cat, 2015-11-06. Läst 7 november 2015. (katalanska)
  11. ^ TT (2016-01-09): "Katalansk kris tillfälligt över". svd.se. Läst 10 januari 2016.
  12. ^ Dawber, Alistair (2016-01-10): "Catalonia independence: Parties agree on Carles Puigdemont as regional president to keep independence drive alive". independent.co.uk. Läst 10 januari 2016. (engelska)
  13. ^ "Catalonia vows to continue independence bid despite court ruling". bbc.com, 2015-11-11. Läst 12 november 2015. (engelska)
  14. ^ "Catalonia's push for independence from Spain". bbc.com, 2015-11-11. Läst 12 november 2015. (engelska)
  15. ^ ”El TC aprova per unanimitat anul·lar la declaració independentista” (på katalanska). ccma.cat. 2 december 2015. http://www.ccma.cat/324/el-tc-aprova-per-unanimitat-anullar-la-declaracio-independentista/noticia/2699964/. Läst 2 december 2015. 
  16. ^ Pruna, Gerard (8 september 2017). ”La transitorietat avança tot i la suspensió de l’1-O per part del TC” (på katalanska). Ara. http://www.ara.cat/politica/transitorietat-avanca-suspensio-l1-O-TC_0_1865813491.html. Läst 23 september 2017. 
  17. ^ ”Spanish PM dissolves Catalan parliament and calls fresh elections” (på engelska). theguardian.com. 27 oktober 2017. https://www.theguardian.com/world/2017/oct/27/spanish-pm-mariano-rajoy-asks-senate-powers-dismiss-catalonia-president. Läst 28 oktober 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]