Kommissionen Barroso I

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan

Kommissionen Barroso I ledde Europeiska kommissionen från 22 november 2004 och fram till dess att den andra kommissionen Barroso tillträdde den 10 februari 2010. Den fungerade som interimskommission från 1 november 2009 då andra Barroso-kommissionen egentligen skulle ha tillträtt.

Kommissionens ordförande var José Manuel Durão Barroso. Flera bedömare anser att kommissionens makt under Barroso har vuxit och att han själv uppträtt allt mer presidentlikt.[1] I kommissionen Barroso fanns sex vice ordförande varav Margot Wallström var den främsta, förste vice ordförande. I samband med Bulgariens och Rumäniens EU-anslutning 1 januari 2007 utökades antalet kommissionärer från 25 till 27.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Barroso tillsammans med Tony Blair 2003.

Ordförandekandidater[redigera | redigera wikitext]

Prodikommissionen hade mandat fram till slutet av oktober 2004, så efter Europaparlamentsvalet 2004 påbörjades processen med att hitta en ny ordförande. Det fanns ett stort stöd för Guy Verhofstadt (ELDR) från Irland, Frankrike och Tyskland som såg honom som en "övertygad europé och också som en fighter".[2] Det fanns dock ett visst motstånd mot denna federalist, bland annat från Spanien,[2] Storbritannien, Italien och Polen främst på grund av hans uttalade motstånd till Irakkriget och inkluderandet av Gud i Europeiska konstitutionen.[3] Irländska regeringschefen Bertie Ahern (AEN) var också en populär kandidat men önskade inte att få jobbet.[4]

På grund av Europeiska folkpartiets framgång i Europaparlamentsvalet 2004, ville EPP-partierna att en av deras ledamöter skulle få posten, innefattande Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker (EPP), som avböjde, och Österrikes kansler Wolfgang Schüssel (EPP), som ingick i en koalition med ett högerextremt parti, vilket gjorde att han saknade stöd från övriga medlemsstaters regeringar.[2]

Ett antal tidigare kommissionärer diskuterades också till posten som ordförande, främst österrikaren Franz Fischler (Österrikiska folkpartiet, EPP), portugisen António Vitorino (Socialistpartiet, PES), britten Chris Patten (Konservativa partiet, partilöst) och fransmannen Michel Barnier (Union pour un Mouvement Populaire, EPP).[2] Barroso dök emellertid upp som den ledande kandidaten och sågs trots sitt stöd till Irakkriget[4] som minsta gemensamma nämnare efter invädningarna mot de andra kandidaterna. Parlamentet godkände Barroso som ordförande den 22 juli 2004 med 413 röster mot 215 (44 avstod). Nästan hela hans stöd kom från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater (EPP-ED). Han prisades dock senare för sitt val av kandidater.[5][6]

Tillträdet[redigera | redigera wikitext]

Kommissionens mötesrum.

Ursprungligen var det tänkt att Barroso-kommissionen skulle tillträda 1 november 2004. Men eftersom en stark opposition i Europaparlamentet motsatte sig Barrosos första förslag om EU-kommissionens ledamöter så tvingades han att dra tillbaka förslaget och därmed sköts godkännandet av Europaparlamentet upp. Ett nytt förslag lades slutligen fram för godkännande av parlamentet den 18 november 2004 och förslaget gick igenom med 449 röster för och 149 röster emot av totalt 732 röster.

Barroso var nominerad till ordförande och blev godkänd av parlamentet i juli 2004.[5] Emellertid mötte hans förslag till kommission på stort motstånd från Europaparlamentet, först och främst gällande Rocco Buttiglione och hans konservativa kommentarer som sågs som oförenliga med rollen som kommissionär för rättvisa, frihet och säkerhet.

Motståndet gjorde att EU försattes i en mindre kris innan Barroso ändrade sitt förslag, och tog bort Buttiglione och lettiskan Ingrida Udre. Kommissionen kunde således tillträda den 22 november 2004, ungefär en månad efter vad som ursprungligt var planerat.[7]

Mandatperioden[redigera | redigera wikitext]

Viktiga lagstiftningspaket som genomdrevs av första Barroso-kommissionen var till exempel tjänstedirektivet och REACH.

Den 1 januari 2007 blev Bulgarien och Rumänien medlemmar i EU och samtidigt utökades kommissionen med två ledamöter från dessa länder.[8]

Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget ikraft. Eftersom fördragets ikraftträdandet dröjde en tid, främst på grund av motstånd från Tjeckiens president Václav Klaus, fortsatte den första Barroso-kommissionen med ett interimsmandat från den 1 november 2009. Den nya kommissionen godkändes av Europaparlamentet den 9 februari 2009, utsågs samma dag av Europeiska rådet och tillträdde dagen därpå.[9] En följd av Lissabonfördraget var att Catherine Ashton utnämndes den 1 december 2009 till hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och bytte samtidigt portfölj från handelsfrågor till yttre förbindelser.

Sammansättning[redigera | redigera wikitext]

Röstfördelning[redigera | redigera wikitext]

Europeiskt parti
#
Europeiska folkpartiet (EPP) 9
Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) 7
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) 10
Partilösa 1
Totalt 27
Kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso.

Till vänster visas sammansättningen i första Barroso-kommissionen efter tillhörighet till europeiskt parti. Kommissionen dominerades av Europeiska folkpartiet, Europeiska socialdemokratiska partiet och Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet. Dessa tre partier har också stort inflytande inom Europeiska unionens råd och i Europaparlamentet. Förutom de tre stora partierna fanns det även ett flertal partilösa kommissionärer.

Till skillnad från tidigare kommissioner består Barrosokommissionen av enbart en ledamot per medlemsstat, vilket innebär att det totala antalet kommissionärer uppgår till 27 efter Bulgariens och Rumäniens anslutning 2007.[10] En annan skillnad gentemot tidigare kommissioner är att en av Barrosokommissionens sex vice ordförande, svenska kommissionären Margot Wallström, upphöjdes till förste vice ordförande.[10]

Under mandatperioden har flera av kommissionärerna bytts ut, i samtliga fall på grund av att kommissionären blivit minister i en nationell regering.

Ledamöter[redigera | redigera wikitext]

Stat
Post
Namn
Medlem från
Medlem till
Europeiskt parti
Ansvarsområde
Belgien Belgien Ledamot Louis Michel 2004-11-22 2009-07-17 ELDR Utveckling och humanitärt bistånd
Belgien Belgien Ledamot Karel De Gucht 2009-07-17 2010-02-09 ELDR Utveckling och humanitärt bistånd
Bulgarien Bulgarien Ledamot Meglena Kuneva 2007-01-01 2010-02-09 ELDR Konsumentskydd
Cypern Cypern Ledamot Markos Kyprianou 2004-11-22 2008-04-10 ELDR Hälsa
Cypern Cypern Ledamot Androulla Vassiliou 2008-04-10 2010-02-09 ELDR Hälsa
Danmark Danmark Ledamot Mariann Fischer Boel 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Jordbruk och landsbygdsutveckling
Estland Estland Vice ordförande Siim Kallas 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Administrativa frågor och bedrägeribekämpning
Finland Finland Ledamot Olli Rehn 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Utvidgning
Frankrike Frankrike Vice ordförande Jacques Barrot 2004-11-22 2010-02-09 EPP Rättvisa, frihet och säkerhet
Grekland Grekland Ledamot Stavros Dimas 2004-11-22 2010-02-09 EPP Miljö
Irland Irland Ledamot Charlie McCreevy 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Inre marknaden och tjänster
Italien Italien Vice ordförande Franco Frattini 2004-11-22 2008-05-09 EPP Rättvisa, frihet och säkerhet
Italien Italien Vice ordförande Antonio Tajani 2008-05-09 2010-02-09 EPP Transport
Lettland Lettland Ledamot Andris Piebalgs 2004-11-22 2010-02-09 EPP Energi
Litauen Litauen Ledamot Dalia Grybauskaitė 2004-11-22 2009-07-01 Partilös Ekonomisk planering och budget
Litauen Litauen Ledamot Algirdas Šemeta 2009-07-01 2010-02-09 EPP Ekonomisk planering och budget
Luxemburg Luxemburg Ledamot Viviane Reding 2004-11-22 2010-02-09 EPP Informationssamhälle och medier
Malta Malta Ledamot Joe Borg 2004-11-22 2010-02-09 EPP Fiske och sjöfart
Nederländerna Nederländerna Ledamot Neelie Kroes 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Konkurrens
Polen Polen Ledamot Danuta Hübner 2004-11-22 2009-07-04 Partilös Regionalpolitik
Polen Polen Ledamot Paweł Samecki 2009-07-04 2010-02-09 Partilös Regionalpolitik
Portugal Portugal Ordförande José Manuel Barroso 2004-11-22 2010-02-09 EPP Ordförande
Rumänien Rumänien Ledamot Leonard Orban 2007-01-01 2010-02-09 ELDR Flerspråkighet
Slovakien Slovakien Ledamot Ján Figeľ 2004-11-22 2009-10-01 EPP Utbildning, kultur och ungdom
Slovakien Slovakien Ledamot Maroš Šefčovič 2009-10-01 2010-02-09 PES Utbildning, kultur och ungdom
Slovenien Slovenien Ledamot Janez Potočnik 2004-11-22 2010-02-09 ELDR Vetenskap och forskning
Spanien Spanien Ledamot Joaquín Almunia 2004-11-22 2010-02-09 PES Ekonomiska och monetära frågor
Storbritannien Storbritannien Ledamot Peter Mandelson 2004-11-22 2008-10-06 PES Handel
Storbritannien Storbritannien Ledamot Catherine Ashton 2008-10-06 2010-02-09 PES Handel
Sverige Sverige Vice ordförande Margot Wallström 2004-11-22 2010-02-09 PES Kommunikationsstrategi
Tjeckien Tjeckien Ledamot Vladimír Špidla 2004-11-22 2010-02-09 PES Sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter
Tyskland Tyskland Vice ordförande Günter Verheugen 2004-11-22 2010-02-09 PES Näringsliv och industri
Ungern Ungern Ledamot László Kovács 2004-11-22 2010-02-09 PES Skatter och tullar
Österrike Österrike Ledamot Benita Ferrero-Waldner 2004-11-22 2010-02-09 EPP Yttre förbindelser

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ EU observer 2007-02-22, läst 12 april 2010
  2. ^ [a b c d] ”Choosing a New EU Commission President”. Deutsche Welle. 2004-06-04. http://www.dw-world.de/dw/article/0,,1237192,00.html. Läst 26 november 2007. 
  3. ^ ”Two more candidates for Commission President”. EPHA. 2004-06-18. http://www.epha.org/a/1298. Läst 26 november 2007. 
  4. ^ [a b] ”Commission president: Key candidates”. BBC News. 2004-06-27. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3816901.stm. Läst 26 november 2007. 
  5. ^ [a b] ”MEPs confirm new Brussels chief”. BBC News. 2004-07-22. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/3915693.stm. Läst 26 november 2007. 
  6. ^ ”The European Commission's new president has shown bold political judgement”. The Independent. 2004-08-13. http://comment.independent.co.uk/leading_articles/article39017.ece. Läst 26 november 2007. 
  7. ^ Bowley, Graham (2004-11-19). ”MEPs approve revamped Commission”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4021499.stm. Läst 23 november 2007. 
  8. ^ ”Bulgarian, Romanian EU commissioners approved”. Reuters. 2006-12-12. http://www.alertnet.org/thenews/newsdesk/L12681451.htm. Läst 23 november 2007. 
  9. ^ ”EUROPEISKA RÅDETS BESLUT av den 9 februari 2010 om utnämning av Europeiska kommissionen”. EUR-Lex. 2010-02-09. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:038:0007:0008:SV:PDF. Läst 2010-02-11. 
  10. ^ [a b] ”Kommissionsledamöterna”. Europeiska kommissionen. http://ec.europa.eu/commission_barroso/index_sv.htm. Läst 22 oktober 2008. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.