Kommissionen Juncker

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kommissionen Juncker är den europeiska kommission som tillträde den 1 november 2014 med Jean-Claude Juncker (EPP) som ordförande. Den efterträdde kommissionen Barroso II.

Med hänsyn till utgången i Europaparlamentsvalet 2014 föreslog Europeiska rådet, bestående av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer, den 27 juni 2014 Juncker som ny kommissionsordförande. Europaparlamentet valde honom till kommissionens ordförande den 15 juli 2014. Den 22 oktober 2014 gav Europaparlamentet sitt godkännande till förslaget till ny kommission. Kommissionen utsågs slutligen av Europeiska rådet den 23 oktober 2014.[1]

Utnämningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

Ordförandevalet[redigera | redigera wikitext]

Som en följd av Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, nominerade de europeiska partierna för första gången kandidater till att bli nästa kommissionsordförande inför Europaparlamentsvalet 2014. Tidigare hade kommissionens ordförande valts av Europeiska rådet efter slutna förhandlingar utan demokratisk insyn och utan en direkt koppling till resultatet av Europaparlamentsvalet. I mars 2014 utsåg kristdemokratiska Europeiska folkpartiet (EPP) Jean-Claude Juncker till sin kandidat. I valet tappade partiet mandat men förblev större än socialdemokraterna, därför krävde EPP att Juncker skulle utses till ny kommissionsordförande.

Flera europeiska regeringschefer ställde sig skeptiska till det nya förfarandet, inte minst eftersom det minskade Europeiska rådets inflytande och gav Europaparlamentet större makt. Den främsta motståndaren var den brittiske premiärministern David Cameron, som även fick medhåll av den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt och den nederländske premiärministern Mark Rutte i sin kritik av det nya förfarandet. Även Tysklands förbundskansler Angela Merkel ställde sig i början skeptisk, men ställde sig senare fullt bakom sin europeiske partikollega Juncker.

På Europeiska rådets sammanträde den 26–27 juni 2014 diskuterade unionens stats- eller regeringschefer frågan om vem som skulle föreslås till ny kommissionsordförande. Reinfeldt och Rutte, som båda hade ställt sig skeptiska till det nya förfarandet, stödde i slutänden Juncker. Ungerns premiärminister Viktor Orbán röstade däremot emot Juncker tillsammans med Cameron, medan övriga 26 stats- eller regeringschefer röstade för. Eftersom förslaget endast krävde kvalificerad majoritet för att antas gick det igenom.[2][3][4][5][6] Han utfrågades och valdes av parlamentet den 15 juli.[7][8][9]

Juncker var tvungen att få stöd av en absolut majoritet i Europaparlamentet, det vill säga minst 376 av dess ledamöter måste rösta på honom för att han slutligen skulle bli vald till ny kommissionsordförande.[10] På sammanträdet den 15 juli stödde de kristdemokratiska, socialdemokratiska och liberala grupperna honom, medan övriga politiska grupper röstade emot honom i den slutna omröstningen.

Kommissionsledamöterna[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens råd antog, i samråd med Juncker, en förteckning över alla föreslagna kommissionsledamöter den 5 september 2014.[11] Innan den nya kommissionen kan tillträda kommer dessa ledamöter att utfrågas av Europaparlamentet, som sedan röstar om att godkänna kommissionen i sin helhet. Först därefter kan kommissionen utses av Europeiska rådet.

I samband med utfrågningarna stötte flera av de nominerande kommissionsledamöterna på motstånd i parlamentet. Parlamentet ställde sig tveksam till framför allt Jyrki Katainen från Finland, Jonathan Hill från Storbritannien, Věra Jourová från Tjeckien, Pierre Moscovici från Frankrike, Alenka Bratusek från Slovenien, Miguel Arias Cañete från Spanien och Tibor Navracsics från Ungern.[12][13] Den 6 oktober fick den konservative Cañete grönt ljus,[14][15] vilket delvis var ett resultat av att socialdemokraterna stödde honom i utbyte mot att de konservativa skulle stödja socialdemokraten Moscovici.[16] Den 8 oktober godkändes såleds även Moscovici, Hill och Katainen av parlamentets utskott.[17][18][19] Däremot godkändes inte Navracsics och Bratusek.[20] Medan Navracsics ansågs lämplig som kommissionär, men inte som kommissionär för just kulturfrågor såsom var föreslaget, ansåg parlamentet att Bratusek inte var lämplig som kommissionär alls.[21][22][23]

Den 22 oktober 2014 röstade Europaparlamentet ja till förslaget till ny kommission med 423 ja-röster, 209 nej-röster och 67 avstående.[24][25][26] Inför omröstningen hade slovenen Alenka Bratusek blivit ersatt av Violeta Bulc. Samtidigt fick Navracsics sin portfölj delvis utbytt genom att medborgarskapsfrågor ersattes med sportpolitik. Dessa förändringar genomfördes för att tillmötesgå parlamentets krav.[27][28]

Nya ledamöter[redigera | redigera wikitext]

Under kommissionen Junckers mandatperiod har två ledamöter bytts ut. Efter folkomröstningen om EU-medlemskapet i Storbritannien valde den brittiske ledamoten Jonathan Hill att avgå. Han ersattes av Julian King. I slutet av 2016 valde den bulgariska ledamoten Kristalina Georgieva att avgå. Hon ersattes den 7 juli 2017 av Mariya Gabriel.[29]

Politiskt program[redigera | redigera wikitext]

Juncker presenterade sitt politiska program samma dag som Europaparlamentet röstade om hans kandidatur den 15 juli 2014. Det politiska programmet baserar sig på fyra punkter:[30]

  • Satsningar på jobb, tillväxt och investeringar
  • En sammanhängande digital inre marknad
  • En energiunion med en framåtriktad klimatpolitik
  • En fördjupad ekonomisk och monetär union

Juncker har bland annat uteslutit en fortsatt utvidgning under mandatperioden 2014-2019, men samtidigt stött de fortsatta förhandlingarna med kandidatländerna. En utvidgningskommissionär finns dock med i kommissionen.[31] Han vill också se en fördjupad gemensam utrikespolitik.[32]

Antalet lagförslag som kommissionen presenterar årligen har drastiskt sjunkit sedan kommissionen Juncker tog över, från cirka 130 per år under kommissionen Barrosos tid till drygt 20 per år.[33]

Kommissionens politik[redigera | redigera wikitext]

Förslag från kommissionen som har genomförts eller håller på att genomföras: (ej komplett lista)

Förslag från kommissionen som (ännu) inte har antagits av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd: (ej komplett lista)

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Redan innan den nya kommissionen tillsattes förespråkade bland annat Frankrikes tidigare finansminister Pierre Moscovici och Storbritanniens premiärminister David Cameron en omorganisation av kommissionen.[34] Förslagen innebar att vissa kommissionsledamöter skulle få en mer övergripande roll än andra och fungera som koordinatorer. Liknande förslag har lagts fram tidigare, men framför allt mindre medlemsstater har motsatt sig dem med tanke på att det troligtvis skulle minska inflytandet för kommissionärerna från just mindre medlemsstater.

Den 10 september 2014, när Juncker presenterade sitt förslag till ansvarsområden inom kommissionen, stod det klart att den största omorganisationen av kommissionen kommer att ske sedan dess bildande på 1950-talet. Den nya organisationen ger de sju vice ordförandena en nyckelroll genom att fungera som övergripande koordinatorer mellan övriga kommissionsledamöter.[35] Den förste vice ordföranden kommer att få ansvaret för att hindra överflödiga regleringar.[36]

Den höga representanten kommer att flytta tillbaka till kommissionens högkvarter i Berlaymont-byggnaden efter att under föregående mandatperiod haft sitt högkvarter i en separat byggnad. Den höga representanten kommer även att få ett kabinett som till hälften består av kommissionstjänstemän.[37][38]

Parlamentariskt stöd[redigera | redigera wikitext]

Mot bakgrund av framgångarna för EU-skeptiska och högerextrema partier i Europaparlamentsvalet 2014 ingick kristdemokratiska EPP-, socialdemokratiska S&D- och liberala ALDE-grupperna i Europaparlamentet i slutet av juni 2014 en överenskommelse om att bilda en stabil parlamentarisk majoritet.[39][40] I utbyte mot att stödja Juncker som kommissionens ordförande väntas socialdemokraterna få den tunga ekonomiposten i kommissionen.[41][42] Överenskommelsen kritiserades av övriga politiska grupper i Europaparlamentet eftersom politiker från de tre grupperna innan valet framställt varandra som sina främsta politiska motståndare. De tre grupperna har sammanlagt 479 (63,8 procent) av parlamentets 751 mandat.

Vid omröstningen om Juncker som ny kommissionsordförande var det flera nationella delegationer inom EPP- och S&D-gruppen som röstade emot eller lade ned sina röster trots den officiella överenskommelsen. Bland annat ungerska Fidesz i EPP och de svenska, spanska och franska socialdemokraterna röstade emot eller lade ned sina röster.[43]

Europaparlamentets talman Martin Schulz har sagt att parlamentet inte kommer att godkänna en kommission som inte har tillräckligt många kvinnor eller där euroskeptiska politiker finns med. Han var tveksam till om parlamentet skulle godkänna kommissionen om den brittiske kandidaten Jonathan Hill finns med.[44]

Kommissionsledamöter[redigera | redigera wikitext]

Europeiskt parti
Barroso II Juncker
Europeiska folkpartiet (EPP) 13 14
Europeiska socialdemokraters parti (PES) 7 8
Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) 8 4
Alliansen europeiska konservativa och reformister (AECR) 0 1
Partilösa 0 1
Totalt 28 28

Efter Europaparlamentsvalet 2014 började vissa medlemsstater föreslå kommissionsledamöter till den nya kommissionen. De flesta föreslagna personerna var män och Juncker efterlyste därför fler kvinnor bland de nominerade från de kvarstående medlemsstaterna.[45][46] De kvinnliga kommissionsledamöterna i kommissionen Barroso II uppmanade Juncker att ha minst tio kvinnor i sin kommission.[47][48] Europaparlamentet hotade med att stoppa förslaget om inte tillräckligt många kvinnor nominerades.[49] Efter stor press på medlemsstaterna, bland annat genom att Juncker utlovade tyngre poster till kvinnliga ledamöter, lyckades Juncker få ihop nio kvinnor i sitt slutliga förslag, motsvarande 32 procent.[50]

Medelåldern bland de föreslagna ledamöterna var 53,04 år i september 2014, jämfört med motsvarande siffra på 54,63 år för kommissionen Barroso II.[51]

I kommissionen Juncker ingår ovanligt många tidigare regeringschefer: Jean-Claude Juncker från Luxemburg, Jyrki Katainen från Finland, Andrus Ansip från Estland och Valdis Dombrovskis från Lettland.[52]

Nedan redovisas kommissionsledamöterna i kommissionen Juncker samt kommissionsledamöterna i kommissionen Barroso II vid Europaparlamentsvalet 2014.

Medlemsstat
Kommissionen Barroso II
Kommissionen Juncker
Ansvarsområde i kommissionen Juncker[53]
Belgien Belgien Karel De Gucht Marianne Thyssen[54] Sysselsättning, socialpolitik och rörlighet för arbetstagare
Bulgarien Bulgarien Kristalina Georgieva Kristalina Georgieva[55] Vice ordförande, budget och human resources
Cypern Cypern Androulla Vassiliou Christos Stylianides[56] Humanitärt bistånd och krishantering
Danmark Danmark Connie Hedegaard Margrethe Vestager[57][58] Konkurrens
Estland Estland Siim Kallas Andrus Ansip[59] Vice ordförande, digitala marknaden
Finland Finland Olli Rehn Jyrki Katainen[60] Jobb, tillväxt, investeringar och konkurrenskraft
Frankrike Frankrike Michel Barnier Pierre Moscovici[61] Ekonomiska och finansiella frågor, beskattning och tullar
Grekland Grekland Maria Damanaki Dimitris Avramopoulos[62] Migration och inrikes frågor
Irland Irland Máire Geoghegan-Quinn Phil Hogan[63] Jordbrukspolitik och landsbygdsutveckling
Italien Italien Antonio Tajani Federica Mogherini Vice ordförande, hög representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik
Kroatien Kroatien Neven Mimica Neven Mimica[52] Internationellt samarbete och utveckling
Lettland Lettland Andris Piebalgs Valdis Dombrovskis[64] Vice ordförande, euron och social dialog
Litauen Litauen Algirdas Šemeta Vytenis Andriukaitis[65] Hälsa och livsmedelssäkerhet
Luxemburg Luxemburg Viviane Reding Jean-Claude Juncker Kommissionsordförande
Malta Malta Tonio Borg Karmenu Vella[52] Miljö- och fiskeripolitik
Nederländerna Nederländerna Neelie Kroes Frans Timmermans[66][56] Vice ordförande, förbättrade regleringar, interinstitutionella förbindelser, rättsstatens principer och rättighetsstadgan
Polen Polen Janusz Lewandowski Elżbieta Bieńkowska[67] Inre marknaden, industri, entreprenörskap och små- och medelstora företag
Portugal Portugal José Manuel Barroso Carlos Moedas[68] Forskning, vetenskap och innovation
Rumänien Rumänien Dacian Cioloș Corina Crețu[69] Regionalpolitik
Slovakien Slovakien Maroš Šefčovič Maroš Šefčovič[52] Transport och rymd
Slovenien Slovenien Janez Potočnik Violeta Bulc[70]
Alenka Bratušek[71]
Vice ordförande, energiunion
Spanien Spanien Joaquín Almunia Miguel Arias Cañete[52][68] Klimatåtgärder och energi
Storbritannien Storbritannien Catherine Ashton Jonathan Hill[72] Finansiell stabilitet, finans- och kapitalmarknad
Sverige Sverige Cecilia Malmström Cecilia Malmström[73][74][75] Handel
Tjeckien Tjeckien Štefan Füle Věra Jourová[76] Rättsliga frågor, konsumenträtt och jämställdhet
Tyskland Tyskland Günther Oettinger Günther Oettinger[52] Digital ekonomi och samhälle
Ungern Ungern László Andor Tibor Navracsics[77] Utbildning, kultur, ungdom och sport
Österrike Österrike Johannes Hahn Johannes Hahn[78] Grannskapspolitik och utvidgning

Till följd av folkomröstningen i Storbritannien om landets fortsatta EU-medlemskap avgick den brittiske kommissionären i juni 2016. Den 19 september 2016 utsågs Julian King till ny kommissionsledamot.[79]

Hög representant[redigera | redigera wikitext]

Det spekulerades redan efter Europaparlamentsvalet 2014 i media om vem som ska bli nästa höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, som även är vice ordförande i kommissionen. Flera personer omnämndes, däribland kommissionären Kristalina Georgieva från Bulgarien och Italiens utrikesminister Federica Mogherini.[80][81] De baltiska staterna samt Polen motsatte sig dock Mogherini på grund av, enligt dem, en alltför ryssvänlig inställning.[82] Bulgariens regering nominerade Georgieva till hög representant den 16 juli efter att premiärminister Plamen Oresharski hade samrått med Juncker.[83] Europeiska rådet diskuterade vem som skulle föreslås bli nästa hög representant vid ett sammanträde den 16 juli, dagen efter Europaparlamentet hade valt Jean-Claude Juncker till kommissionsordförande. Den valda kommissionsordföranden måste ge sitt godkännande till vem som blir ny hög representant. Europeiska rådet kunde dock inte uppnå konsensus under sammanträdet; trots att endast kvalificerad majoritet krävs ville ledarna fatta ett konsensusbeslut efter oenigheten i ordförandefrågan. Under ett sammanträde den 30 augusti 2014 enades Europeiska rådet om att föreslå Italiens utrikesminister Federica Mogherini till ny hög representant.[84][85] Litauens president Dalia Grybauskaitė var den enda som inte ställde sig bakom Mogherini. Grybauskaitė lade ned sin röst vid omröstningen eftersom hon ansåg att Mogherini är för prorysk.[86]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1]
  2. ^ [2]
  3. ^ [3]
  4. ^ [4]
  5. ^ [5]
  6. ^ [6]
  7. ^ [7]
  8. ^ [8]
  9. ^ ”Europe Decides: 2014: The year of Europe's democratic (r)evolution?” (på engelska). Burson-Marsteller. Juli 2013. Arkiverad från originalet den 2 november 2013. https://web.archive.org/web/20131102040750/http://burson-marsteller.eu/wp-content/uploads/2013/07/BURSON-MARSTELLER-EUROPE-DECIDES-INSIGHT-FINAL-v2.pdf. Läst 14 augusti 2013. 
  10. ^ [9]
  11. ^ [10]
  12. ^ [11]
  13. ^ [12]
  14. ^ [13]
  15. ^ [14]
  16. ^ [15]
  17. ^ [16]
  18. ^ [17]
  19. ^ [18]
  20. ^ [19]
  21. ^ [20]
  22. ^ [21]
  23. ^ [22]
  24. ^ [23]
  25. ^ [24]
  26. ^ [25]
  27. ^ [26]
  28. ^ [27]
  29. ^ [28]
  30. ^ [29]
  31. ^ [30]
  32. ^ [31]
  33. ^ [32]
  34. ^ [33]
  35. ^ [34]
  36. ^ [35]
  37. ^ [36]
  38. ^ [37]
  39. ^ [38][död länk]
  40. ^ [39]
  41. ^ [40]
  42. ^ [41]
  43. ^ [42]
  44. ^ [43]
  45. ^ [44]
  46. ^ [45]
  47. ^ [46]
  48. ^ [47]
  49. ^ [48]
  50. ^ [49]
  51. ^ [50]
  52. ^ [a b c d e f] [51]
  53. ^ [52]
  54. ^ [53]
  55. ^ [54]
  56. ^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140724103724/http://i.embed.ly/1/display/resize?key=1e6a1a1efdb011df84894040444cdc60&url=http%3A%2F%2Fpng.euractiv.com%2Ffiles%2Fcommissioners_072014-en-01_2.png&width=490. Läst 16 juli 2014. 
  57. ^ [55]
  58. ^ [56]
  59. ^ [57]
  60. ^ [58]
  61. ^ [59]
  62. ^ [60]
  63. ^ [61]
  64. ^ [62]
  65. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 september 2014. https://web.archive.org/web/20140909013501/http://www.lithuaniatribune.com/69985/lithuanian-parliament-backs-health-minister-andriukaitis-for-european-commission-201469985/. Läst 11 juli 2014. 
  66. ^ [63]
  67. ^ [64]
  68. ^ [a b] [65]
  69. ^ [66]
  70. ^ [67]
  71. ^ [68]
  72. ^ [69]
  73. ^ [70]
  74. ^ [71]
  75. ^ [72]
  76. ^ [73]
  77. ^ [74]
  78. ^ [75]
  79. ^ [76]
  80. ^ [77]
  81. ^ [78]
  82. ^ [79]
  83. ^ [80]
  84. ^ ”Poland's Tusk to be EU president, Van Rompuy seems to let slip” (på engelska). EUbusiness. 30 augusti 2014. http://www.eubusiness.com/news-eu/summit-jobs-video.xjs. Läst 30 augusti 2014. 
  85. ^ ”EU leaders pick Tusk and Mogherini for top posts” (på engelska). EUobserver. 30 augusti 2014. http://euobserver.com/tickers/125413. Läst 30 augusti 2014. 
  86. ^ [81]
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.