Extremism
Extremism (latin: extremus) innebär att en åsikt eller tanke dras till sin yttersta spets utan utrymme för kompromisser eller pragmatism. Det är en ståndpunkt som kan mynna ut i politisk brottslighet. Vad som är att betrakta som extremism är däremot svårare att vetenskapligt definiera. Begreppet är relativt. Beroende på vilken tid och i vilket samhälle en åsikt framförs bedöms den utifrån de åsikter som finns just då i det aktuella samhället. Det gör att begreppet extremism kan stigmatisera och även användas i pejorativt syfte för åsikter som avviker från det som betraktas som normalt och vanligt (se exempelvis social norm).
Extremism som begrepp[redigera | redigera wikitext]
Sociologerna Adrienne Sörbom och Magnus Wennerberg är av uppfattningen att begreppet extremism svårt att vetenskapligt definiera. I en rapport med titeln "Begreppet extremism – en kritisk introduktion" från 2016 presenterar de en genomgång av forskning på området där flera historiska och nutida forskares resultat och försök att definiera begreppet behandlas. I sin genomgång hamnar de i slutsatsen att det bästa sättet att förstå begreppet extremism är att det är ett relativt begrepp. I detta utgår de idémässigt ifrån de vetenskapliga teorier om radikalitet och radikalism statsvetaren Cas Mudde arbetat fram. Utifrån det här perspektivet beror vad som är extremt på hur pass mycket en åsikt avviker från det vanliga, normalt förekomna i majoritetssamhället. Begreppet äger därför inte samma förklaringsvärde som begreppen nazism, fascism, kommunism och liknande, men kan användas för att beskriva rörelser och företeelser som väsentligt avviker från det politiskt normala i ett samhälle. Genom detta får begreppet mer en funktion av att markera en gräns mot åsikter som vid en viss tidpunkt, i ett visst samhälle, anses oacceptabla sett utifrån det normalt förkommande åsikterna. Begreppet kan därför även användas politiskt för att stigmatisera avvikande politiska åsikter och upplevas pejorativt av de som stämplas som extremister.[1]
| ” | Extremism används för att markera politiska legitimitetsgränser, för att utdöma ovärdighet och benämna faror. Utpekandet av det extrema är en del av normaliseringsdiskurser, i vilka majoritetssamhället ständigt återspeglar sin normalitet och sin mittenposition. | „ |
| – Uwe Backes, Political extremes: A conceptual history from antiquity to the present, 2010 | ||
Några av de grundläggande kännetecken på extremism som flera forskare tagit fasta på i sina försök att definiera begreppet är
- strävan efter ”monism”, det vill säga ett motstånd till politisk pluralism och en vilja att eliminera konkurrens mellan olika åsikter, opposition och politiska skillnader överlag
- strävan efter att koncentrera den politiska makten till ett fåtal för att utan insyn och kritik från andra kunna förverkliga sina idéer
- strävan efter enhet, endräkt och harmoni utifrån en förställning om att den egna världsåskådningen är den enda sanna
- intolerans mot ambivalens och mångfald
Konsekvensen av dessa extremismens idéer blir att medborgarnas frihet och jämlikhet undermineras, genom strikta hierarkier mellan de styrande och de styrda.[1]
Politisk extremism[redigera | redigera wikitext]
Det finns politiska organisationer som står för extremism eller driver extrema ståndpunkter i vissa frågor. I olika samhällen och tider kan olika partier eller åsikter tolkas som extrema, det vill säga ligga långt ifrån vad majoriteten tycker eller enbart långt ifrån den person eller grupp som utpekat partiet som extremt. Enligt Tore Bjørgo, professor vid Oslo universitet och ledare för Center för extremismforskning utmärker följande den politiske extremisten:[2]
- legitimerar våld som ett sätt att uppnå politisk förändring
- avvisar demokrati och universella mänskliga rättigheter
En ideologi som uppfyller den ena av dessa två punkter är att betrakta som extrem.
Extremism är ett historiskt relativt begrepp. Inte sällan är det som betecknas som extremism vid en tidpunkt en mer normal uppfattning vid en annan.[3]
Den amerikanske politikern Barry Goldwater yttrade en gång: "Extremism till frihetens försvar är inget fel."[4]
| ” | Under extrema omständigheter kan även måttfulla personer bruka våld, exempelvis för att försvara sitt land mot utländska inkräktare eller kolonialmakter. | „ |
| – Paul Lucardie, 2014., Democratic Extremism in Theory and Practice. All Power to the People | ||
Religiös extremism[redigera | redigera wikitext]
Beteckningen religiös extremism eller fundamentalism används om religiösa grupper som tolkar sin tro bokstavstroget och strävar efter att tillämpa religiösa texter ordagrant.
Orsak[redigera | redigera wikitext]
Orsaken till att någon radikaliseras är oklar,[5] men det kan vara kopplat till rädsla för utanförskap och exkludering.[6] En teori är att, på grund av det mänskliga behovet av att tillhöra en social grupp, den som känner sig utesluten söker sig till extrema grupper,[5] men teorin saknar ännu empiriska bevis.[5]
En sammanställning av studier visade att muslimer i Storbritannien kände en ökad islamofobi och exkludering från samhället efter 11 september-attackerna 2001.[5] Efter terrorattentaten i Norge 2011 framställdes attentatsmannen som en sorgligt ensam människa.[6]
Extremism i Sverige[redigera | redigera wikitext]
Antal våldsbenägna extremister[redigera | redigera wikitext]
Enligt Säkerhetspolisen finns det cirka hundra våldsbenägna högerextremister och lika många vänsterextremister samt cirka tvåhundra våldsbejakande unga islamistiska extremister i Sverige. Dessutom finns det militanta djurrättsaktivister.[7]
Enligt Säkerhetspolisen och BRÅ:s gemensamma rapport Våldsam politisk extremism – Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten från 2009,[8] där man analyserat antalet brott inom dessa grupper under en tioårsperiod, har 1 409 personer varit skäligen misstänkta för 9 329 brott under perioden. 2 432 bedöms politiskt motiverade och 734 av dessa har lett till fällande dom eller annan lagföring. De två grupperingarna har begått ungefär häften var av de politiskt motiverade brotten.[9] Det vanligaste brottet inom den högerextrema vit makt-miljön är hets mot folkgrupp, det vanligaste inom den autonoma vänstern är brott mot allmän ordning.[10]
Vad gäller våldsbrott är ca 400 fall totalt brott mot liv och hälsa under denna tioårsperiod. Vit makt-miljön står för ca 220 av dessa fall, och är den enda grupperingen som under perioden fullbordat mord eller dråp.[11]
Enligt Säkerhetspolisens rapport Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige från 2010[12] inbegrep denna grupp knappt 200 personer 2009.[13] Gruppen gjorde sig skyldig till 20 våldsbrott i Sverige under 2009.[14]
Se även[redigera | redigera wikitext]
- Ideologi
- Parti
- Politik
- Våldsfrämjande radikalisering
- Gruppolarisering
- Politisk brottslighet
- Högerextremism
- Vänsterextremism
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Sörbom, Adrienne; Wennerhag, Magnus (2016). ”Begreppet extremism - en kritisk introduktion”. Tidskrift för samhällsanalys nr 5 2016. sid. 15-37. http://sh.diva-portal.org/smash/get/diva2:920381/FULLTEXT01.pdf. Läst 25 december 2022.
- ^ ”Varför blir man extremist?”. Expo.se. Expo. 5 maj 2020. https://expo.se/2020/04/varf%C3%B6r-blir-man-extremist. Läst 28 maj 2022.
- ^ Extremism. NE band 6, s.81.
- ^ Barry Goldwater Wikiquote
- ^ [a b c d] Fernando Arias. "Utestängning en möjlig orsak till extremism", Studio Ett, Sveriges Radio, publicerad 14 november 2016. Åtkomst den 19 november 2016.
- ^ [a b] Helena Lindholm Schulz (professor i freds- och utvecklingsforskning). "Onda handlingar finns inom oss", Göteborgs-Posten, 28 juli 2011. Åtkomst den 19 november 2016.
- ^ DN, ”Extremismen är här för att stanna”, läst 110308
- ^ ”Våldsam politisk extremism 2009:15”. Säkerhetspolisen och BRÅ. 27 mars 2009. Arkiverad från originalet den 9 april 2014. https://web.archive.org/web/20140409002034/http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.635d23c2141933256ea1d1c/1381154798451/valdsam_polextr_2009.pdf. Läst 8 april 2014.
- ^ Våldsam politisk extremism, sid 54
- ^ Våldsam politisk extremism, sid 56
- ^ Våldsam politisk extremism, sid 57
- ^ ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige”. Säkerhetspolisen. 27 mars 2010. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. https://web.archive.org/web/20140408215330/http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.635d23c2141933256ea1d14/1381154798420/ijrapportweb.pdf. Läst 8 april 2014.
- ^ Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, sid 66
- ^ Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige, sid 69