Kronisk njursvikt

Kronisk njursvikt
Latin: insufficientia renis chronica
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	N18
ICD-9	585.9 585.1-585.5 403
DiseasesDB	11288
Medlineplus	000471
eMedicine	article/238798
MeSH	svensk engelsk

Kronisk njursvikt eller kronisk njurinsufficiens innebär att njurarna underfungerar.

De vanligaste orsakerna till kronisk njursvikt är diabetes, nefroskleros, kronisk glomerulonefrit och cystnjurar.

Kronisk njursvikt utvecklas stegvis, och symptom på uremi (ansamling av giftiga ämnen beroende på dålig njurfunktion) uppstår liksom förändringar i personens metabolism och vätskebalans. Om en person med uremi når ett tillstånd då halten av urea i blodet (blodurea) stiger, kallas detta azotemi. Urea är en metabolit som bildas då proteiner och aminosyror bryts ned. Ämnet är i sig själv är inte giftigt, men koncentrationen av urea i blodet är en bra indikator på förekomsten av andra ämnen som är giftiga ämnen. Även urinsyra kan vara förhöjd i blodet (hyperurikemi)

Symptom

Vanliga symptom i början hos en patient med kronisk njursvikt är en ökande trötthet. Personen kissar mindre än vanligt (oliguri). Efter detta börjar många magra och drabbas av illamående och kräkningar. Även klåda är vanligt. Vid allvarlig sjukdom kan personen hamna i koma. Huden kan bli gulaktig eller anta en färg som liknar café au lait, och den sjuke utsöndrar ofta en säregen unken kroppslukt.

Sjukdomens orsaker och förlopp

Urea (urinämne) bildas framför allt vid nedbrytning av protein. Vid försämrad njurfunktion stiger halterna av urea och andra nedbrytningsprodukter i kroppen och leder till urinförgiftning (uremi). Metabol acidos kan uppstå.

Vid njursvikt fungerar kroppens upptag av kalcium och metabolismen av D-vitamin inte som den ska, vilket leder till ökade halter av bisköldkörtelhormoner. Detta urkalkar skelettet (benskörhet), och ökar därmed risken för benbrott. Halterna av fosfat i blodet stiger också (hyperfosfatemi) vid njurinsufficiens, vilket gör att halterna av kalcium sjunker (hypokalcemi). Utsöndringen av PTH stimuleras, och sekundär hyperparatyreodism har därmed utvecklats.

Det kan uppstå anemi, beroende på två saker: dels på brist på erytropoietin, och dels att gifterna i kroppen har påverkat benmärgen där de röda blodkropparna bildas. Den drabbade får höga halter av triglycerider, och ett ökat påslag av insulin. Hyperkalemi är vanligt, liksom högt blodtryck på grund av ökad vätskeansamling i kroppen.

Vid avancerad njursvikt kan perikardit uppstå på grund av inflammation i hjärtsäcken.

Behandling

Vid hyperkalemi kan man ge glukoslösning med insulin samt resonium. Man ger även erytropoietin för att motverka anemin.

För att minska belastningen på njurarna ställs ofta patienten på en protein-, kalium- och fosfatreducerad diet. Då den proteinreducerade dieten av många upplevs som krävande samt ger ökad risk för brist på övriga näringsämnen är tät kontakt med läkare och dietist mycket viktigt.

Vid allvarligt nedsatt njurfunktion finns behandling med dialys eller njurtransplantation.