Paniranism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Geografiskt och kulturellt inkluderar Stor-Iran hela den iranska högplatån och sträcker sig från södra Uzbekistan och Pakistan i väst till östra Syrien och Ossetien i nordväst.

Paniranism är en politisk och social pannationell strömning som strävar efter att politiskt och kulturellt ena de iranska folken som bebor det iranska landområdet (Stor-Iran eller Iranzamin) kring den iranska högplatån (Falāte Īrān), såsom perser, osseter, kurder, pashtuner, tadzjiker, hazarer, azerer och afghaner. Dessa folk bodde i samma rike fram till mitten av 1800-talet när delar av territoriet förlorades till Ryssland och England. Idag är paniranismen i huvudsak inriktad på att stärka banden mellan de iranska folken i Iran, Afghanistan, Tadzjikistan, Kurdistan och Ossetien.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Statsvetaren Mahmud Afshar grundade paniranismen som politisk ideologi i början av 1920-talet som ett svar på den ökade panturkismen och panarabismen i Mellanöstern. Paniranismen är till skillnad mot de förra inklusiv mot andra folk och har i första hand syftat till att stärka de iransktalande folkens samhörighetskänsla och Irans territoriella suveränitet. Det är viktigt att framhålla att flera framstående paniranister har varit och är turkisktalande iranier, främst azerier, men också armenier.[1] Till kända armeniska paniranister hör Grigor Yaqikian (d. 1951) som ansåg att armenierna är ett iranskt folk.[2]

Dariush Foruhar, paniranist och partiledare för Mellat-e Iran (Nationen Iran)

Efter att Reza Shah Pahlavi blev kung i Iran kom paniranismens idéer att influera landets kulturpolitik och påverka människor på gräsrotsnivå. På 1940-talet bildades ett paniranistiskt politiskt parti vid namn Hezb-e Paniranist med anledning av de Allierades invasion av Iran som 1941 framtvingade avsättandet av Reza Pahlavi. Till partiets anhängare hörde främst intellektuella, författare, lärare och studenter. Irans främste skönlitteräre författare under 1900-talet, Sadegh Hedayat, var anhängare av paniranismen. En av de främsta talesmännen för rörelsen under 1900-talet var professor Davoud Monchi-Zadeh som var verksam vid Uppsala universitet mellan åren 1964 och 1989. Han distanserade sig dock politiskt från paniranismen och bildade ett nationalsocialistiskt parti vid namn SUMKA.

1951 uppstod en konflikt mellan det paniranistiska partiets två ledare Mohsen Pezeshkpur and Dariush Foruhar om partiets praktiska inriktning vilket ledde till att en splittring uppstod. Pezeskpurs fraktion, som behöll partinamnet Hezb-e Paniranist, argumenterade för att partiet måste verka inom landets politiska system i motsats till Foruhars fraktion som antog partinamnet Mellat-e Iran (Nationen Iran) och gick i opposition mot shahen Mohammad Reza Pahlavi.[3]

Efter revolutionen i Iran[redigera | redigera wikitext]

Efter den iranska revolutionen 1979 tvingades paniranistiska grupperingar verka underjordiskt och flera inom rörelsens ledarskikt gick i exil. Paniranistiska aktivister har också utsatts för mordförsök eller mördats, däribland Mohammad Reza Ameli Tehrani (d. 1979), Kourosh Aryamanesh (d. 1996) och Dariush Foruhar (d. 1998). Efter att Mohammad Khatami blev president 1997 lättade det politiska klimatet i landet och flera paniranister tilläts återvända till Iran och verka mer fritt i landet.

Två intellektuella ledarfigurer inom paniranismen efter revolutionen var fortsatt Mohsen Pezeshkpur (d. 2011) och historikern Morteza Saqebfar (d. 2012) som bägge var verksamma som både politiker och författare.

Sedan början av 2000-talet har paniranismen fått starkare fotfäste bland iranska allmänheten som en konsekvens av det islamistiska styrets identitetspolitik. Detta gäller både känslan av samhörighet med andra iranska folk som kurder, tadzjiker och afghaner, och hyllningen av det iranska ("ariska") ursprunget bland yngre iranier inom populärkulturen. Samtidigt har även delar av det politiska etablissemanget i Iran anammat paniranistisk retorik i den regionala konflikten med Saudiarabien och dess arabiska allierade i Persiska viken.[4]

I Kurdistan, Afghanistan och Tadzjikistan finns starka intellektuella och politiska krafter som arbetar för de iranska folkens återförening. Tadzjikistans president Emomali Rahmon har paniranism på sitt politiska program. Afghanska intellektuella kring tidskriften Aryana och tadzjikiska författare och kulturarbetare kring tidskriften Payvand i Dusjanbe stödjer paniranismens idéer.[5]

Förespråkare av icke-våld[redigera | redigera wikitext]

Paniranismen har inte haft och har inte någon militär agenda utan många paniranistiska tänkare, såsom Mahmud Afshar och Dariush Foruhar, förespråkar icke-våld. Undantaget är 1941 då Iran var ockuperat av de allierade och en falang inom paniranismen bildade en militär motståndsrörelse mot ockupationen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Touraj Atabaki, “Recasting Oneself, Rejecting the Other: Pan-Turkism and Iranian Nationalism”, red. W. Van Schendel, Identity Politics in Central Asia and the Muslim World: Nationalism, Ethnicity and Labour in the Twentieth Century, London: I.B. Tauris, 2001.
  2. ^ Se engelska wikipedia, rubriken "Iran-e Bozorg".
  3. ^ Naser Engheta, 50 years history with the Pan-Iranists, Los Angeles, 2001.
  4. ^ http://intpolicydigest.org/2016/04/08/pan-iranism-new-tactics-of-conservatives-in-iran/
  5. ^ "Aryana: Historical, Cultural, Literary and Social Journal of Afghanistan Studies": http://www.khawaran.com/

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ali Akbar Razmju, Hezb-e Paniranist.
  • Naser Engheta, 50 years history with the Pan-Iranists, Los Angeles, 2001.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]