Motståndsrörelse
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Centrala avsnitt såsom definitionen av uppslagsordet saknar källor (2023-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
En motståndsrörelse är en grupp eller ett antal samverkande grupper för organiserat motstånd mot en främmande ockupationsmakt. Rörelsen kan ha en fast struktur med tydlig ledning eller agera spontant och okoordinerat. Ledningen kan men behöver inte utgöras av det ockuperade landets lagliga regering som befinner sig i exil. Motståndet kan bedrivas både militärt och icke-militärt. Det finns ingen tydlig avgränsning mellan motståndsrörelser, nationella befrielserörelser och nationella upprorsrörelser, och även gränsen mot politisk terrorism och allmän kriminell verksamhet kan vara oklar.[1]
Rättslig status
[redigera | redigera wikitext]Folkrättsligt sett regleras deltagande i motståndsrörelser i väpnade konflikter inte av Genèvekonventionerna i de fall motståndsrörelsens deltagare anses utgöra kombattanter men de skyddas naturligtvis (som alla människor) av folkrättens förbud mot tortyr, summarisk avrättning osv. FN:s generalförsamling slog 1973 fast i resolution 3070 [2] att alla folk har rätt att, med alla till buds stående medel (inklusive väpnad kamp) göra motstånd mot koloniala regimer, utländsk ockupation och andra former av utländskt förtryck. Denna rättighet bekräftades senare i resolution A/RES/42/22 [3] 1987, alla folk har rätt att göra motstånd mot utländska ockupationsstyrkor och rasistiska regimer i enlighet med principerna i FN-stadgan om allas rätt till frihet, självständighet och självbestämmande. Dessa motståndsrörelser erhåller dessutom rätt att söka stöd utomlands för sin sak. Tilläggas kan att en FN-resolution inte har någon folkrättslig kraft.
Franktirör är en term som har använts för en kombattant som om han tillfångatas inte nödvändigtvis är berättigad att betraktas som en krigsfånge. Frågan om franktirörer var en tvistefråga under förarbetet till 1899 års Haagkonvention.
Under krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg fann domstolen att partisanerna på Balkan inte åtnjöt skydd som kombattanter under 1899 och 1907 års Haagkonventioner. I domstolens utslag sades: We are obliged to hold that such guerrillas were francs tireurs who, upon capture, could be subjected to the death penalty. Consequently, no criminal responsibility attaches to the defendant List because of the execution of captured partisans...[4]. (Dvs. "Vi är tvungna att dra slutsatsen att sådana gerillakrigare var franktirörer, som vid tillfångatagande kunde bli föremål för dödsstraff. Följaktligen kan inget straffrättsligt ansvar utkrävas av svaranden List på grund av avrättningen av tillfångatagna partisaner.")
Genom den Tredje Genèvekonventionen i sin 1949 omarbetade form, blev franktirörer berättigade till krigsfångestatus, under förutsättning att:
- de står under befäl av en person som är ansvarig för sina underordnade,
- de bär ett bestämt och på avstånd igenkännligt utmärkande tecken,
- de bär sina vapen öppet,
- de vid sina operationer iakttar krigets lagar och bruk.
De som inte uppfyller Tredje Genèvekonventions krav kan betraktas som illegala kombattanter och dömas av ockupationsmakten enligt dess lagstiftning. Enligt Internationella Rödakorskommittén: If civilians directly engage in hostilities, they are considered 'unlawful' or 'unprivileged' combatants or belligerents ... [and] They may be prosecuted under the domestic law of the detaining state for such action. (Dvs. "Om civila direkt deltar i fientliga handlingar, är de att betrakta som 'illegala' eller 'oprivilegierade' kombattanter eller stridande ... [och] De kan bli åtalade enligt den tillfångatagande statens egen lagstiftning för sådana handlingar.[5]
Historik
[redigera | redigera wikitext]Motståndsrörelser har i princip funnits så länge det funnits ockupationsmakter, antikens seloter (ofta stämplade som de första terroristerna) som kämpade mot Romarrikets ockupation kan ses som ett tidigt exempel. Väpnade motståndsrörelser är ofta gerillarörelser och ordet gerilla ("litet krig") myntades under den spanska befolkningens kamp mot de franska ockupationstrupperna under napoleonkrigen.[6]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ↑ ”Motståndsrörelse”. Nationalencykolopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/motst%C3%A5ndsr%C3%B6relse. Läst 5 december 2024.
- ↑ http://www.un.org/documents/ga/res/28/ares28.htm
- ↑ http://www.un.org/documents/ga/res/42/a42r022.htm
- ↑ The hostages trial, trial of Wilhelm List and others: Anteckningar Arkiverad 8 februari 2005 hämtat från the Wayback Machine. förvarade vid University of the West of England. Ursprungskälla: United Nations War Crimes Commission. Law Reports of Trials of War Criminals. Volume VIII, 1949
- ↑ Geneva Conventions Protocol I Article 51.3 also covers this interpretation "Civilians shall enjoy the protection afforded by this section, unless and for such time as they take a direct part in hostilities.".
- ↑ Dick Harrison (28 september 2026). ”Gerillakrig känt sedan de allra första krigen”. SvD. https://www.svd.se/a/5M37b/gerillakrig-kant-sedan-de-allra-forsta-krigen. Läst 18 april 2026.