Sankt bernhardshund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sankt bernhardshund
St Bernard Dog.jpg
Långhårig sankt bernhardshund
Rasgrupp (FCI)Grupp 2, sektion 2 Molosser- och bergshundar (stora herdehundar och bergshundar)
Rasgrupp (SKK)Grupp 2 Schnauzer och pinscher, molosser- och bergshundar samt sennenhundar
UrsprungslandSchweiz Schweiz
RasklubbBernhardinerna
SpecialklubbSvenska Bergs- och Herdehundsklubben
VarianterKorthårig
Långhårig
RasstandardFCI 61 Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
Mankhöjd
Hanhund70–90 cm
Tik65–80 cm

Sankt bernhardshund är en hundras från Schweiz. Den är av molossertyp och räknas till bergshundarna, men har inte haft som huvudsaklig användning att vara boskapsvaktare eller herdehund. Dagens sankt bernhardshund har inte heller varit räddningshund utan är framavlad som sällskapshund.

Edwin Landseers målning från 1820 av två alpmastiffer som räddar en nödställd, den ena hunden med konjakskagge.
Korthårig sankt bernhard

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den stora, tunga, massiva och långhåriga sankt bernhardshunden av idag är resultatet av korsningar från mitten av 1800-talet. Efter att den ursprungliga stammen av räddningshundar på klosterhärbärget vid Sankt Bernhardspasset decimerats under 1830-talet, korsades lokala sennenhundar med pyrenéerhundar, newfoundlandshundar, grand danois och mastiffer. De som blev för stora och långhåriga för augustinermunkarnas vandringar i snölandskapet skänktes bort eller såldes till lokala bönder. Det är dessa gårdshundar som utgör grunden för rasen. Bilden av sankt bernhardshunden som dyker upp i snöstormen med en konjakskagge skapades av Edwin Landseer på en målning från 1820. På 1860-talet förstärktes denna föreställning genom vidlyftig reklam för rasen av den brittiske hundhandlaren, pastorn och sedermera parlamentsledamoten John Cumming Macdona (1836-1907).[1][2][3] Det var på 1880-talet som rasen fick sitt nuvarande namn, dessförinnan kallades den alpmastiff.

Den ursprungliga alpmastiffen hade en konstitution som mer liknade sennenhundarnas. Detta vet man genom den berömda räddningshunden Barry, född 1802 och död 1814, som står uppstoppad på Naturhistoriska museet i Bern. Hundarna användes som vakthundar, klövjehundar och räddningshundar av munkarna som patrullerade den svåra terrängen för att hjälpa vandrare genom passet. Hundarnas orienteringsförmåga och skärpta luktsinne hjälpte munkarna att finna sin väg i snön och att hitta nödställda. De lär även ha kunnat varsla om snöskred. Första skriftliga omnämnandet av munkarnas hundar är från 1707, dokument har visat att traditionen började på 1660-talet. Deras rykte spreds av soldater i Napoleons la grande armée. 1815 och 1830 decimerades munkarnas stam av hundar, första gången av en valpsjukeepidemi, andra gången av ett snöskred.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Till kynnet är sankt bernhardshunden en trygg och vänlig sällskapshund, men den kan även vara vaksam. Den är livlig för att vara så stor och tung.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Sankt bernhardshundens kropp är kraftig och muskulös, den kan väga 60-100 kilo.[4] Den finns som långhårig och korthårig. Grundfärgen är vit med stora djupröda fläckar

Kända sankt bernhardshundar[redigera | redigera wikitext]

Fiktiva sankt bernhardshundar[redigera | redigera wikitext]

Kända fiktiva sankt bernhardshundar är bland andra

  • Båtsman, Tjorvens hund i böckerna och filmerna om Saltkråkan
  • Cujo i Stephen Kings bok med samma namn,
  • Bolivar, Kalle Ankas hund
  • Beethoven i filmen med samma namn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ St. Bernard, Breed Information Centre, the Kennel Club (läst 2018-03-25)
  2. ^ Renée Willes: All världens hundraser sid 131f
  3. ^ Olof A Ruig: S:t bernhardshund i Hundboken del 2 sid 79
  4. ^ Sankt bernhardshund, långhårig, Svenska Kennelklubben (SKK) (läst 2018-03-25)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Sankt bernhardshund.