Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karta.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki detonerade den 6 augusti respektive den 9 augusti 1945 på order av USA:s president Harry S. Truman.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes av USA. De var de första, och hittills enda kärnvapen, som använts i krig. Huruvida detta föranledde japanerna att kapitulera den 15 augusti och därmed avsluta andra världskriget är omtvistat. 90 000−166 000 respektive 60 000−80 000 människor beräknas ha omkommit i Hiroshima och Nagasaki under de efterföljande två till fyra månaderna som en direkt följd av bomberna. Hälften av dödsfallen i vardera staden skedde det första dygnet.[1] Fortfarande idag, över 70 år senare, dör folk av bombernas effekt, då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer och lider av för högt blodtryck. De båda städerna Hiroshima och Nagasaki har kommit att bli viktiga symboler mot kärnvapen.

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Fruktan för att Nazitysklands kärnkraftsprogram skulle lyckas torde vara det som var orsaken till att USA inledde Manhattanprojektet, vars syfte var att utveckla kärnvapen. Även Japan hade ett kärnvapenprogram.[2] Yoshio Nishina var en ledande fysiker inom det japanska kärnvapenprogrammet.

I juni 1945 var emellertid japanerna slagna på alla större fronter. Japan var dock ännu inte besegrat och beräknades ha cirka 2 miljoner man i stridbart skick och ett stort antal kamikazeplan redo att försvara det japanska fastlandet.[3] Den amerikanska statsledningen önskade undvika en kostsam invasion[källa behövs] av de japanska öarna; man visste att japanerna var slagna men var mindre säker på att japanerna visste det själva[källa behövs]. Medan den japanske kejsaren Hirohito och en grupp omkring honom önskade avsluta kriget omedelbart och hade utnyttjat kanaler till Sovjetunionen för detta, dock utan resultat, hade den japanska militärledningen ännu inte accepterat tanken på kapitulation.[4] I Potsdamdeklarationen den 26 juli 1945 hotade de allierade Japan med "total förstörelse" om man inte gick med på villkorslös kapitulation, något som avvisades av den japanska militärledningen.

Samtidigt hade det stora forskningsprojekt som gått under kodnamnet "Manhattan" levererat den produkt man arbetat med att framställa sedan 1942: det första atombombsprovet, Trinitytestet, hade genomförts framgångsrikt 16 juli 1945. Beslutet att fälla atombomberna togs av USA:s president Harry S. Truman. Truman deklarerade att han ville ha ett snabbt slut på kriget genom att tillfoga förstörelse mot Japan och ingjuta rädsla om ännu mer förstörelse, och på så sätt tvinga Japan till kapitulation.

Atombomben över Hiroshima[redigera | redigera wikitext]

"Little boy" bomben som släpptes över Hiroshima 1945.

Den första atombomben, Little Boy, fälldes den 6 augusti 1945 kl 08:15 över industristaden Hiroshima från B-29-bombaren Enola Gay. Det var en uranbaserad bomb, med en sprängkraft motsvarande 15–16 kiloton trotyl – uppgifterna varierar från källa till källa. Den hade formen av en cylinder, var 3,05 m lång, hade en diameter på 0,71 m och vägde ca 4 000 kg. De aktiva delarna var ca 60 kg uran, med ca 90 % halt av 235U.

Flygräden leddes av överste Paul Tibbets som flög flygplanet Enola Gay, som fällde bomben över Hiroshima. I anfallet deltog tre flygplan av typ Boeing B-29 Superfortress. Bomben släpptes från 10 000 meters höjd och detonerade 600 meter över marken för att den skulle få maximal effekt.

Mellan 90 000 och 120 000 av invånarna beräknas ha dödats av den omedelbara detonationen eller av andra skador de närmaste dagarna[5]. Många av dem som inte dog i explosionen brändes till döds under rasmassorna.

"Fat man" bomben som släpptes över Nagasaki 1945.
Svampmolnet orsakat av Little Boy efter atombomben över Hiroshima.

Atombomben över Nagasaki[redigera | redigera wikitext]

Den andra atombomben, Fat Man, med en sprängkraft på ca 21–25 kiloton trotyl, fälldes den 9 augusti 1945 klockan 11:02 över staden Nagasaki från B-29:an Bockscar och detonerade också den på drygt 500 meters höjd. Den hade formen av ett ägg, var cirka 3,25 meter lång med en diameter av ca 1,53 m och hade en vikt av ca 4050 kg. Den aktiva beståndsdelen i den här bomben var 6,2 kg plutonium.

Det primära målet var att släppa bomben över Kokura men då det var molnigt över staden fortsatte planet istället till det sekundära målet Nagasaki. Molnen över Nagasaki var ännu kraftigare men beslutet fattades att fälla bomben ändå[källa behövs]. Bomben fälldes över Urakami-distriktet, i stadens norra delar, som sedan 1920-talet utvecklats som ett industriellt område. I Urakami fanns bland annat minst två fabriker som tillverkade vapen, ammunition och torpeder. Därutöver fanns även ett universitetssjukhus samt ett stort antal skolor och andra officiella byggnader.

Mellan 60 000 och 80 000 människor beräknas[6] ha avlidit av detonationen eller andra skador de närmaste dagarna. Den andra räden leddes av major Charles Sweeney i B-29:an Bockscar.

Svampmolnet efter att Fat Man exploderat över Nagasaki.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Hiroshima efter atombomben.

Vissa[källa behövs], främst förespråkarna av att bomberna användes, hävdar att bomberna gav den japanske kejsaren en möjlighet att agera mot militärledningen. De allierades insisterande på villkorslös kapitulation hade vållat japanerna problem av hänsyn till kejsarens roll och person. Med kejsarens eget initiativ sopades nu detta motstånd åt sidan. Trots detta förekom militära upprorsansatser och kuppförsök. Kejsarens radiotal 14 augusti om att Japan nu måste "acceptera det oacceptabla och uthärda det outhärdliga" blev dock krigets slutord. Den 15 augusti kapitulerade Japan och kapitulationshandlingarna undertecknades 2 september ombord på det amerikanska slagskeppet USS Missouri i Tokyobukten. I fredsavtalet av 1951 mellan USA och Japan frias USA från allt ansvar för krigshandlingar gentemot Japan och dess befolkning. Japan fick däremot betala stora summor till civila offer i ockuperade länder och till dem som varit krigsfångar.

Det tog lång tid innan atombombernas effekter blev helt kända då både amerikanska och japanska ögonvittnen och journalister censurerades. Än idag finns inga klara siffror på hur många som dog.

Sedan 1968 har Hiroshimas borgmästare skickat ett brev varje gång ett kärnvapen testats. Brevet skickas till respektive regering och i brevet vädjar han att testen ska upphöra och refererar till de tragiska händelserna den 6 augusti 1945.

Förutom de som dog direkt vid detonationen och de som avled av akuta skador de närmaste åren efteråt finns en dosberoende överdödlighet i främst olika cancerformer hos dem som överlevde atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. I den grupp av överlevande som följts sedan 1950 i det japansk-amerikanska forskningsprogrammet Radiation Effects Research Foundation[7] har 19,5 % (195 av 1.000 personer) avlidit till följd av solida tumörer. I kontrollgruppen bestående av personer från Hiroshima och Nagasaki som inte befann sig där när atombomberna föll över städerna har 17,5 % (175 av 1.000 personer) avlidit till följd av solida tumörer[8]. Den cancerform som uppvisar den största procentuella ökningen är leukemi där motsvarande siffror är 0,61 % (61 av 10.000 personer) och 0,41 % (41 av 10.000 personer), dvs en nära 50 %-ig relativ ökning[9]. Ju högre stråldos man utsatts för desto större är risken att den leder till cancer (dosberoende) och samma förhållande gäller ålder där överlevande barn löper en större risk att utveckla cancer än överlevande vuxna (åldersberoende).

Debatten kring fällningen av atombomberna[redigera | redigera wikitext]

Flygfoton av Nagasaki före och efter fällandet av atombomben.

Försvar[redigera | redigera wikitext]

Den officiella linjen från den amerikanska statsledningen var att atombombningarna var nödvändiga då en planerad invasion av det japanska fastlandet hade blivit alltför kostsamt i människoliv. Hittills hade omkring 200 000 amerikanska soldater stupat[källa behövs] enbart i kriget mot Japan. I slaget om Okinawa under maj–juni 1945 beräknas[10] över 110 000 japanska och 12 000 amerikanska soldater ha dödats. De japanska trupperna försvarade varje millimeter mark med alla till buds stående medel, och civila dog i hundratusental[10]. Vissa historiker[källa behövs] menar också att USA var angeläget om att få ett snabbt slut på kriget och på så sätt undvika en sovjetisk positionsframflyttning i Östasien.

Enligt somliga[källa behövs] japanska historiker såg de civila ledare i Japan vilka förordade en kapitulation atombomberna som ett stöd för sin sak. Det nya, oväntade vapnet gav dem ökad tyngd mot de militärer som vägrade ge upp. Koichi Kido, en av kejsare Hirohitos närmaste rådgivare slog fast: "We of the peace party were assisted by the atomic bomb in our endeavor to end the war." Hisatsune Sakomizu kallade atombomberna ”en gyllene möjlighet given av himmelen till Japan för att avsluta kriget”. Akio Morita, Sonys grundare och officer i japanska flottan under kriget, drog också slutsatsen att det var atombomberna och inte den konventionella bombningen från B 29:orna som övertygade den japanska militären att gå med på kapitulationen. Och då bör det sägas att den konventionella bombningen från B-29:orna redan hade förstört större delen av stadsbebyggelsen i Japan. Det bör även sägas att bombningen från dessa flygplan krävde fler liv än vad själva atombomberna gjorde. Exempel på detta är bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945.[11]

Till försvar för atombomberna pekar man[källa behövs] också på en order utfärdad av det japanska krigsministeriet den 1 augusti 1944, där de över 100 000 allierade krigsfångarna hotades med avrättning om USA invaderar det japanska fastlandet. En annan faktor var de över en halv miljon civila[källa behövs] som befriades ur japanska koncentrationsläger genom kapitulationen.

Det har även gjorts beräkningar som säger att det skulle ha krävts 300 000 amerikanska liv att ta de japanska öarna och nå Japan. Lika många japaner hade dödats i striderna och de som är för beslutet anser att man sparat liv genom att tvinga fram en japansk kapitulation. Dessa beräkningar gjordes av den amerikanska regeringen när marinkåren, tillsammans med armén, började invadera Okinawa. Detta var en månad efter Iwo Jima. Efter båda slagen var utfärdade hade de amerikanska krigsoffren, d.v.s. skadade och dödade, stigit till närmre 80 000. Amerikanerna landsteg med 70 000 personer på Iwo Jima och cirka 7000 dödades. 21 000 japaner offrade också sina liv. Efter Okinawa var det endast de stora japanska öarna kvar att invadera. Eftersom japanerna inte kapitulerade, var man tvungen att göra något. För att undvika fler amerikanska krigsoffer, tog president Harry Truman beslutet att testa den nya teknikens sprängmedel, atombomberna.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Monumentet vid hypocentret för detonationen av the Fat Man över Nagasaki.

En av kritikerna var Albert Einstein. Han hade tidigare, under fruktan för att Nazityskland skulle utveckla atombomber, tillsammans med andra framstående fysiker skrivit ett brev där de uppmanar president Roosevelt till att utveckla kärnvapen.

Diskussionen ifall det var rätt att använda atombomben mot Hiroshima och Nagasaki lyftes redan strax efter andra världskrigets slut. En amerikansk kommitté, underställd flygvapnet, kom efter hundratals intervjuer med japaner fram till att Japan hade kapitulerat utan atombomben senast den 31 december 1945 och troligtvis redan före den 1 november 1945, utan rysk hjälp och utan någon invasion av det japanska fastlandet.[12]

Även bland de amerikanska befälhavarna fanns det kritik mot användningen av kärnvapen. General Douglas MacArthur tyckte att användningen inte kunde försvaras militärt och menar att kriget kunde varit slut flera veckor tidigare om USA redan från början hade gått med på att låta Japans kejsare sitta kvar. Flottamiralen Chester Nimitz menade att atombomberna inte spelade någon avgörande roll i segern mot Japan och att Japan var redo att kapitulera, en uppfattning som delades av General Curtis LeMay.[13] Även General Dwight D. Eisenhower var kritisk mot användningen av bomberna:

[...] kasta bomben var helt onödigt [...] eftersom jag tyckte att vårt land borde undvika att chockera världen genom användandet av ett vapen vars användning inte längre var nödvändig som en åtgärd för att rädda amerikanska liv. Det var min tro att Japan i detta ögonblick letade efter ett sätt att kapitulera utan att förlora sitt 'ansikte' [...]" [14]
– Dwight D. Eisenhower

Sven Lindqvist skriver i boken Nu dog du - Bombernas århundrade att japanerna var beredda till fred, om än inte till en villkorslös kapitulation. Journalisten Åsa Linderborg menar dessutom att Japans läge redan var desperat eftersom sjövägarna hade blockerats av USA och därmed hade landet inte längre någon möjlighet att försörja varken civila eller militären. Författaren Howard Zinn trycker på de ekonomiska motiven, att Manhattanprojektet hade varit en jättelik ekonomisk satsning och att det också kan förklara varför man använde två olika slags bomber: uranbomben "Little Boy" mot Hiroshima och plutoniumbomben "Fat Man" mot Nagasaki, vilket gav möjligheten att testa respektive vapens effekt i praktiken. Linderborg menar vidare att det kalla kriget började kasta sina skuggor och att bomberna var menade som en varning mot Sovjetunionen.[15]

Andra, främst japanska källor[källa behövs], hävdar att atombomben inte ens hade någonting att göra med kapitulationen. Istället var det Sovjetunionens snabba och ödesdigra segrar på fastlandet som fick den japanske premiärministern Kantaro Suzuki att vända sig till kejsaren och förmå honom att be folket i ett radiotal att lägga ned vapnen.

Många[källa behövs], även de som stod bakom beslutet att bomba Hiroshima, ställde sig mycket kritiska till att även en andra atombomb släpptes över Nagasaki.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frequently Asked Questions #1 Arkiverad 19 september 2007 hämtat från the Wayback Machine., Radiation Effects Research Foundation.
  2. ^ Federation of American Scientists, Nuclear Weapons Program: Japan
  3. ^ Sherwin (2003), ss. 338-341.
  4. ^ Andrew Gordon, A Modern History of Japan (Oxford, 2003) ss. 223-34.
  5. ^ NE.se Hiroshima.
  6. ^ ”Press censorship: Spiking famous reporter and hiding the truth about the Nagasaki bomb”. thenation.com. http://www.thenation.com/blog/153941/press-censorship-spiking-famous-reporter%E2%80%94and-hiding-truth-about-nagasaki-bomb. Läst 30 november 2011. 
  7. ^ ”Radiation Effects Research Foundation”. Radiation Effects Research Foundation. http://www.rerf.jp/index_e.html. Läst 20 november 2014. 
  8. ^ ”Solid cancer risks among atomic-bomb survivors”. Radiation Effects Research Foundation. http://www.rerf.jp/radefx/late_e/cancrisk.html. Läst 20 november 2014. 
  9. ^ ”Leukemia risks among atomic-bomb survivors”. Radiation Effects Research Foundation. http://www.rerf.jp/radefx/late_e/leukemia.html. Läst 20 november 2014. 
  10. ^ [a b] ”Battle of Okinawa”. globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/facility/okinawa-battle.htm. Läst 30 november 2011. 
  11. ^ Detta diskuteras av Robert McNamara i Errol Morris dokumentärfilm The Fog Of War.
  12. ^ United States Strategic Bombing Survey: Summary Report (Pacific War) – Japan's Struggle to End the War (engelska)
  13. ^ ”We Didn't Have to Drop the Bomb | RealClearPolitics”. www.realclearpolitics.com. http://www.realclearpolitics.com/articles/2015/08/08/we_didnt_have_to_drop_the_bomb_127709.html. Läst 10 augusti 2019. 
  14. ^ http://www.nuclearfiles.org/menu/key-issues/nuclear-weapons/history/pre-cold-war/hiroshima-nagasaki/opinion-eisenhower-bomb.htm
  15. ^ ”KULTUR: Bomberna som inte behövdes” (på sv). Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/a2aajL. Läst 6 maj 2019. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Sherwin, Martin J. (2003) (på engeelska). A world destroyed: Hiroshima and its legacies (3. ed.). Stanford, Calif.: Stanford Univ. Press. Libris 5695565. ISBN 0-8047-3957-9 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Det sista vapnet: Hur atombomben kom till - Richard Rhodes, Hammarström & Åberg, 1990, ISBN 91-7638-080-7
  • Racing the Enemy: Stalin, Truman, and the Surrender of Japan - Tsuyoshi Haswgawa, Harvard University Press
  • Svart Regn - Masuji Ibuse, Bokförlaget Forum, 1984, ISBN 91-37-07952-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]