Slaget vid Kiev (1941)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Kiev
Del av Östfronten under andra världskriget
Eastern Front 1941-06 to 1941-09.png
Östfronten vid tiden för slaget vid Kiev.
Ägde rum 23 augusti - 26 september 1941
Plats Kiev, Ukrainska SSR, Sovjetunionen
Resultat Tysk seger
Stridande
Nazityskland Tyskland Sovjetunionen Sovjetunionen
Befälhavare/ledare
Nazityskland Gerd von Rundstedt Sovjetunionen Semjon Budjonnyj
Sovjetunionen Mikhail Kirponos
Styrka
500 000 man 627 000[1]-850 000
Förluster
Sammanlagt: 128 670[2]
26 856 döda
96 796 sårade
5 008 tillfångatagna eller försvunna
Sammanlagt: 700 544
616 304 döda eller tillfångatagna
84 240 sårade[1]

Första slaget vid Kiev var det tyska namnet för operationen som resulterade i en stor inringning av sovjetiska trupper i närheten av Kiev under andra världskriget. Det anses vara den största inringningen av trupper i historien. Operationen pågick från den 7 augusti till den 26 september 1941 som en del av Operation Barbarossa, Axelmakternas invasionen av Sovjetunionen.[3] I sovjetisk militärhistoria kallas det för Kievs försvarsoperation (ryska: Киевская оборонительная операция).

Nästan hela Sydvästfronten av Röda armén blev omringad, och tyskarna hävdar att de tillfångatog 665 000 sovjetiska soldater. Men Kievs inringning var inte komplett, och små röda armégrupper lyckades fly efter de delade tyska trupperna mötte varandra öster om staden, samt vid marskalk Semjon Budjonnyjs, marskalk Semjon Timosjenkos och kommissarie Nikita Chrusjtjovs högkvarter. Befälhavaren för Sydvästfronten—Mikhail Kirponos—fångades bakom fiendens linjer och stupade när han försökte bryta sig ut.[4]

Katastrofen vid Kiev var ett aldrig tidigare skådat nederlag för Röda armén, som t.o.m. överstiger katastrofen vid Minsk under juni-juli 1941. Den 1 september bestod sydvästfronten av 752-760 000 soldater (850 000 inklusive reserver och servicepersonal), 3 923 kanoner och granatkastare, 114 stridsvagnar och 167 stridsflygplan. Under inringningen fångades 452 700 soldater, 2 642 kanoner och granatkastare och 64 stridsvagnar, varav knappt 15 000 rymde från inringningen tills 2 oktober. Totalt drabbades sydvästfronten av 700 544 förluster, däribland 616 304 döda, tillfångatagna eller förlorade under det månadslånga slaget om Kiev. Som ett resultat blev fem sovjetiska fältarméer (5:e, 37:e, 26:e, 21:a och den 38:e), som bestod av 43 divisioner, praktiskt taget helt utslagna. Den 40:e armén blev också hårt drabbad. Precis som västfronten innan det behövde sydvästfronten återskapas nästan helt från grunden.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Glantz (1995), s. 293
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121025022023/http://ww2stats.com/cas_ger_okh_dec41.html. Läst 28 mars 2012. 
  3. ^ The Devil's Disciples: Hitler's Inner Circle, Anthony Read, s. 731
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 29 december 2008. https://web.archive.org/web/20081229010458/http://gpw.tellur.ru/page.html?r=commanders&s=kirponos. Läst 23 januari 2010. 
  5. ^ Erickson, The Road to Stalingrad, 1975

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Guderian, Heinz, Panzer Leader, New York Da Capo Press, 1952. (Reissue edition, 2001).
  • Clark, Alan (1965), Barbarossa, William Morrow and Company
  • Erickson, John (1975), The Road to Stalingrad
  • Glantz, David M. & House, Jonathan (1995), When Titans Clashed: How the Red Army Stopped Hitler, Lawrence, Kansas: University Press of Kansas, ISBN 0-7006-0899-0
  • Mellenthin, F.W. (1956), Panzer Battles, Konecky and Konecky
  • Stahel, David (2012), Kiev 1941: Hitler's Battle for Supremacy in the East, Cambridge University Press, ISBN 978-1-107-01459-6