Tegelviken, Stockholm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tegelviken omkring 1880
Tegelviken januari 2009

Tegelviken var namnet på en havsvik från Saltsjön vid Södermalms östra del i Stockholm, som är igenlagd sedan 1910. Där finns numera en ankringsplats för finlandsbåtar.

Tegelbruk på 1500-talet[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta dokumenterade förekomsten av namnet finns i en lybsk källa från 1523, där det hette att man lade ut bommar “utifrån Tegelviken utanför staden”. Anledningen till namnet är, att det fanns ett tegelbruk på denna plats på tidigt 1500-tal. Viken blev då även hamn för bruket, då längre transportsträckor över land var otänkbara vid den tiden.

Tjärhovsverksamhet[redigera | redigera wikitext]

Efter tegelbruket fanns här ett tjärhov, där stadens tjärbrännare höll till. År 1687 flyttades den farliga verksamheten efter en brand tvärs över Saltsjön till Beckholmen och istället uppstod här Stockholms stora skeppsvarv. Det hade sin verksamhet här under varierande former i mer än 200 år och fick till slut stängas eftersom Stadsgårdshamnen skulle utvidgas österut.

Bansträckan Tegelviken-Saltsjöbaden invigdes 1893[redigera | redigera wikitext]

Saltsjöbanans invigning den 1 juli 1893, bansträckan Tegelviken-Saltsjöbaden.

Den 1 juli 1893 invigdes en järnväg mellan Stockholm och Saltsjöbaden, Saltsjöbanan, och då låg ändstationen vid Tegelviken. Järnvägs AB Stockholm – Saltsjön bildades år 1891. För aktiebolaget blev finansmannen K. A. Wallenberg ordförande och hans halvbror Gustaf Wallenberg blev verkställande direktör. Banan tillkom i samband med byggandet av den nya villastaden Saltsjöbaden, som Knut Wallenberg ville göra till ett exklusivt villasamhälle och badort. Från Tegelviken gick en ångslup till Karl XII:s torg i Kungsträdgården. Arbetet med att bygga Saltsjöbanan gick med rekordfart. Arbetschefen tillträdde sin befattning den 1 juli 1891 och redan i juli två år senare, 1 juli 1893, kunde bansträckan Tegelviken-Saltsjöbaden invigas. Anläggningsarbetet hade påbörjats på tre platser samtidigt och tidvis uppgick arbetsstyrkan till närmare 1000 man.

Till en början var Tegelviken således ändstationen för Saltsjöbanan i Stockholm. Den långa tunneln under Ersta diakonianstaltSödermalm, Stadsgårdstunneln, stod klar i slutet av år 1893 och då fick Saltsjöbanan Stadsgården som slutstation istället. Ångsluparna trafikerade då den något kortare sträckan Stadsgården - Karl XII:s torg. Stadsgården i Stockholm sträcker sig från Södermalms nordsida mellan Slussen i väster och till Masthamnen i öster. Det är Stockholms Hamnars kajanläggningar mot Östersjön. Den äldre svenska benämningen på ett område för hamn- och varvsverksamhet är "gård", som syftar på "skeppsgård". Stadsgårdstunneln är Saltsjöbanans första av tre tunnlar. De andra är Henriksdalstunneln som är 337 meter lång och Tattbytunneln som är ca 125 m lång mellan hållplatserna Tattby och Erstaviksbadet.[1]

Längs Stadsgården byggdes Saltsjöbanans järnvägslinje. Stationen Stadsgårdens station var i bruk mellan 23 december 1893 och 21 december 1936 då den flyttade till nya Slussen. Stationshuset från 1914 såldes därefter till Stockholms kyrkliga sjömansvård, och byggnaden blev känd som Sjömansinstitutets hus. Stadsgårdstunneln går i berget under Ersta och Fjällgatan och det är en enkelspårig järnvägstunnel för Saltsjöbanan. Tunneln har fått sitt namn eftersom den löper parallellt med Stadsgården. Tunneln är 638 meter lång och anlades åren 1892 till 1893. Invigningen av Oscar II ägde rum den 1 juli 1893. Tunneln var när den byggdes Sveriges längsta.[2]

Stadsgårdshamnen[redigera | redigera wikitext]

Den 16 januari 1907 skedde Stockholmsvarvets sista stapellöpning och i augusti 1910 invigdes den nya Stadsgårdshamnen och dess uppfartsväg till Folkungagatan. Idag påminner namn som Tegelviksgatan och Tegelviksplan om Tegelviken, och uppe på Åsöberget vid Åsögatan har kvartersnamn som Tjärhovet, Flaggan, Masten och Signalen anknytning till den tidigare verksamheten vid Tegelviken.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stockholms läns museum, Saltsjöbaden, Nacka.
  2. ^ Uppgift enligt www.jarnvag.net

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]