USA:s politik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA

Denna artikel är en del i serien om:
Politik i USA



Atlas
Politikportalen

USA är en federation (federal union) med ett republikanskt statsskick med låg presidentialism. Det innebär att de 50 delstaterna har ett visst självbestämmande, som generellt sett sträcker sig till angelägenheter som går att isolera inom delstatens gränser, och innefattar rättigheten att stifta lagar i de inre angelägenheterna så länge som lagarna inte bryter mot den federala konstitutionen. Det finns alltså en delning mellan vad som anses ligga på delstatsnivå och den federala nivån, som är det som berör hela nationen. Exempel på angelägenheter som tillhör delstaterna: infrastrukturen inom delstaten, reglering av byggmarknaden och industrin, företagande och kollektivtrafiken samt arbetsmiljöfrågor. Straffrätten regleras framför allt av delstaterna, men vissa brott - bland annat de som riktar sig mot federala tjänstemän och tillgångar - beivras av det federala rättsväsendet.

Statsskick[redigera | redigera wikitext]

USA:s statsskick kännetecknas av maktdelningsprincipen, vilket kan ställas i motstats till folksuveränitetsprincipen som är rådande i de nordiska länderna. Det finns tre åtskilda grenar av den federala statsmakten (Federal Government, eller United States Government) enligt maktdelningsläran som USA:s konstitution från 1789 ger uttryck för: presidenten, vicepresidenten, regeringsdepartmenten, presidentkansliet samt från regeringsdepartementen fristående myndighter (till exempel CIA & NASA), utgör den verkställande makten; kongressen som består av senaten med 100 ledamöter och representanthuset med 435 ledamöter, samt vissa myndigheter under kongressen (till exempel Government Accountability Office, Government Printing Office samt kongressbiblioteket), utgör den lagstiftande makten; och alla federala domstolar med högsta domstolen högst upp i hierarkin utgör den dömande makten.

De 50 delstaternas respektive grundlagar måste återspegla huvuddragen av hur den federala statsmakten är uppdelad. Delstaternas motsvarighet till presidenten kallas för guvernör. Samtliga delstater utom Nebraska har tvåkammarsystem. Delstaterna är indelade i en eller flera County, förutom i Louisiana där motsvarigheten går under beteckningen Parish och i Alaska där de kallas Borough. Flest antal countyn finns i Texas (254) och minst antal i Delaware (3). Kolumbiadistriktet i vilket huvudstaden Washington, DC ligger är ingen delstat utan ett federalt distrikt som står under kongressen. Andra territorier som inte är delstater och som har visst självstyre är Amerikanska jungfruöarna, Guam och Puerto Rico. Indiannationerna har också självstyre.

Kongressens bägge kamrar är i princip likvärdiga och lagförslag måste röstas igenom i dess bägge kamrar. De särskilda befogenheter som kamrarna har är att senaten ratificerar ingångna traktat samt har att ge råd och samtycke till presidentens utnämningar av civila och militära befattningshavare och så måste alla beslut om skatteuppbörd ursprungligen tas i representanthuset. Representanthuset saknar i princip alla former av minoritetsskydd och en handlingskraftig talman kan styra med järnhand. I senaten däremot ges det betydande utrymme för fördröjningstaktiker, bl.a. s.k. filibuster. USA:s vicepresident är ex officio senatens president (talman), men den positionen är i praktiken enbart ceremoniell. Senatens 100 ledamöter väljs på sexåriga mandatperioder med två senatorer från varje delstat (oavsett delstatens folkmängd). Representanthusets 435 ledamöter väljs samtliga på tvååriga mandatperioder i enmansvalkretsar. Antalet ledamöter från varje delstat är i förhållande till folkmängden. Presidenten kan inlägga veto mot beslut i kongressen. Ett presidentveto kan upphävas om kongressen bekräftar sitt tidigare beslut med 2/3-majoritet. Alla anslag och bevillingar måste godkännas av kongressen och utan anslag kan presidenten i praktiken inte utöva den verkställande makten.

Karta över de federala appellations- och distriktdomstolarnas domsagor.

Högsta domstolen är den dömande maktens främsta företrädare, och har sedan tidigt 1800-tal en vidsträckt rätt att normpröva tillämpningen av lagar som strider mot konstitutionens andemening. Den är däremot inte en författningsdomstol. Under högsta domstolen finns det 13 stycken appellationsdomstolar: varav 11 stycken är geografiskt avgränsade i en eller flera delstater (till exempel United States Court of Appeal for the Seventh Circuit som hör federala mål i delstaterna Indiana, Illinois & Wisconsin), en för Kolumbiadistriktet, och en som saknar geografisk begränsning United States Court of Appeals for the Federal Circuit. Under appellationsdomstolarna finns det 94 stycken distriktsdomstolar, United States District Court och vissa specialdomstolar.

Presidenten är både stats- och regeringschef. Presidenten och vicepresidenten väljs formellt av ett elektorskollegium, men i praktiken direkt av det amerikanska folket, och måste vara infödda amerikaner.[1] Presidenten är de väpnade styrkornas högste befälhavare, promulgerar lag, utser de flesta högre civila och militära befattningshavarna (efter att senatens råd och samtycke hörts), har rätt att benåda den som dömts i federal domstol för brott, och kan utfärda exekutiv order för alla federala myndigheter. Det amerikanska kabinettet, fattar inga kollektiva regeringsbeslut, utan presidenten och varje minister fattar sina egna beslut enligt enrådighetsprincipen. Regeringsdepartementen är s.k. ministerförvaltningar där ministern är att likna med en verkställande direktör i ett företag och presidenten kan liknas med en koncernchef. Den verkställande statsmakten har cirka 4 miljoner anställda till sitt förfogande, varav 4/5 delar tillhör försvarsdepartementet som med en årlig budget med mer än 500 miljarder dollar är betydligt större än omsättningen på USA:s största företag, Wal-Mart. Frågor som rör utrikes- och säkerhetspolitik behandlas normalt inte vid kabinettetssammanträden utan i nationella säkerhetsrådet, där både utrikesministern och försvarsministern är ständiga ledare.

Partiväsen[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska politiken domineras totalt av två partier, Demokraterna och Republikanerna, på både statlig- och delstatsnivå. På den svenska vänster- högerskalan skulle båda dessa partier placera sig på högersidan. I den amerikanska debatten anses Demokraterna vara ett vänster-center parti och Republikanerna ett center-höger parti. Det är mycket ovanligt att en oberoende kandidat eller ett annat parti väljs in till någon post, annat än på lokalnivå. Dock skall det tilläggas att Demokraterna och Republikanerna inte är så ideologiskt enhetliga som de svenska partierna, det som avgör politiken är snarare den aktuelle politikern än vilket parti denne tillhör.

Det finns dock övriga partier, till exempel Ralph Naders gröna miljöparti, som profilerat sig som ett alternativ till de klassiska partierna. Dock så får dessa partier i praktiken, p.g.a. USA: s valsystem där det krävs majoritet inom ett röstområde för politisk representation, oftast väldigt begränsat stöd. I motsats till Sverige finns däremot ett flertal oberoende kandidater, för närvarande två senatorer, Joe Lieberman och Bernie Sanders. Båda har öppet orienterat sig närmare demokraterna och slutit upp sig med dessa i primärvalen, även om Lieberman öppet stödde John McCain i 2008 års presidentval. Sanders är öppet socialist. Båda har tidigare tjänat i kongressen för Demokratiska Partiet.

Det existerar inget statligt partistöd i USA varför gåvor är mycket viktiga för valkampanjerna, särskilt då TV-reklam är ett oerhört viktigt verktyg för att vinna röster. Traditionellt sett får Republikanerna största delen av sitt ekonomiska stöd från storföretag och Demokraterna sitt från fackföreningsrörelser och etniska minoritetsgrupper, även om detta varierar kraftigt med tid och enskild delstat. Det stora beroendet av gåvor till sin finansiering har lett till att de stora bidragsgivarna sedan genom lobbying kan påverka den politiska agendan relativt mycket. En utpekad fördel med det amerikanska valsystemet med primärval (caucus) är dock att det ger de röstande maximal möjlighet att påverka vilken politiker och inte endast vilken politik som ska föras.

Senaste gången en kandidat från ett tredje parti kom tvåa i ett presidentval var 1912, då Theodore Roosevelt ställde upp för Progressiva partiet. Senaste gången en tredje kandidat vann ett val var Abraham Lincoln 1865 för Nationella Unionspartiet. Båda partierna var utbrytarfraktioner med tydliga likheter med Republikanska partiet.

De amerikanska presidentvalen[redigera | redigera wikitext]

Först håller republikanerna och demokraterna primärval där väljarna (de som får rösta i primärvalen varierar, demokraterna låter i regel endast partimedlemmar rösta, republikanerna tillåter i vissa delstater att vem som helst röstar) får välja vilken kandidat som de anser skall bli partiets presidentkandidat. Primärval hålls i delstat efter delstat. I primärvalen bestäms hur många delegater som skall rösta på en viss kandidat under partikonventet, vissa få delstater tillämpar dock inte primärval utan har partimöten. Primärvalen hålls mellan januari och juni samma år som presidentvalet. I juli och augusti håller sedan republikanerna och demokraterna sina partikonvent där delegaterna röstar igenom primärvalen och partimötenas beslut. Då blir presidentkandidaterna för respektive parti officiella. Vad det gäller småpartier använder de sig också av partimöten för att utse kandidater.

Elektorssystemet kan verka komplicerat, men är faktiskt rätt enkelt att förstå sig på. Formellt sett röstar amerikanerna inte direkt på presidentkandidaterna, utan på kandidater till elektorskollegiet (dock väljer amerikanerna direkt mellan presidentkandidaterna på valsedlarna). Elektorerna i sin tur, röstar på någon av presidentkandidaterna. Antalet elektorer är 538, dessa fördelas mellan delstaterna plus området District of Columbia, antalet baseras på antal senatorer + antal representanthusledamöter. I alla delstater utom Maine och Nebraska tillfaller delstatens samtliga elektorsröster den kandidat som fått flest röster.

Till exempel i 2004 års val - i Kalifornien fick Bush 45% av rösterna och Kerry 54%, alla Kaliforniens 55 elektorsröster tillföll då Kerry.

I Maine och Nebraska används i stället ett system där representanthusvalkretsarna används, vinnaren i varje sådan krets får en elektorsröst (2 i Maine, 3 i Nebraska) plus att vinnaren i hela delstaten får de två kvarvarande elektorsrösterna i respektive delstat. I valet år 2000 mellan främst George W. Bush och Al Gore fick Bush 47,9% av rösterna och Gore 48,4%, trots detta vann Bush valet med 271 elektorsröster mot Gores 266. En elektor från Washington DC lade ned sin röst av okänd anledning. Han skulle ha röstat för Gore.[källa behövs]

I de flesta delstater är det olagligt för en elektor att rösta på en annan kandidat än den som vann i delstaten. Det är vanligtvis inget problem att elektorer röstar på annat sätt än de sagt att de ska göra - formellt sett röstar folket på elektorerna. Det hänt att en senator fått elektorsröster vilket hände 1960 då en senator oberättigat fick 15 elektorsröster.

Kongressvalen[redigera | redigera wikitext]

Det är val till en tredjedel av senatens platser vart annat år, och val till representanthuset vart annat år (till samtliga platser). Senatorerna är två från varje delstat, men eftersom deras mandat överlappar varandra sker det alltid endast ett senatorsval per delstat åt gången. Valet brukar då stå mellan främst en demokratisk och en republikansk kandidat, man får väljas om flera gånger och detta är mycket vanligt, många senatorer sitter ett antal mandatperioder. I representanthuset sitter 435 ledamöter, det är olika många från varje delstat beroende på folkmängd, Kalifornien har 53 platser, de minsta staterna endast en var ( tex North och South Dakota). Varje ledamot kommer från en valkrets, vinnarna i varje enskild krets blir sedan ledamöterna från delstaten. Med andra ord råder det i allmänt i amerikanska val lite av en ”man mot man-” eller kvinna mot kvinna- mentalitet.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Politiken i USA anses i allmänhet befinna sig längre högerut på den politiska skalan jämfört med andra länder, som exempelvis Sverige. Socialism står lågt i rang.[2]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uppslagsordet USA - Statsskick och politik från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-03-03.
  2. ^ Vicente Navarro, "The 1984 Election and the New Deal: An Alternative Interpretation (2 parts)," Social Policy, vår och sommar 1985, ss. 3-10, 7-17, från vårupplagan s. 9.