Utomäktenskapligt förhållande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En medeltida älskare som besöker sin dam. Codex Manesse, 1300-talet.

Ett utomäktenskapligt förhållande innebär att en person har en sexuell relation med en annan person utan att vara gift med denna. Synen på utomäktenskapliga förhållanden har varierat mycket beroende på epok, kultur och även med de inblandades civilstånd och könstillhörighet. Generellt sett har det varit mer accepterat i de flesta kulturer för en gift man att ha ett utomäktenskapligt förhållande än för en gift kvinna[källa behövs].

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Sexuellt umgänge utanför äktenskapet, d.v.s. äktenskapsbrott, kallades med ett äldre ord för hor och en äktenskapsbryterska eller älskarinna således för hora, en äktenskapsbrytare eller älskare för horkarl. I bibeln nämns den babyloniska horan eller babyloniska skökan, vilket är en symbol, i uppenbarelseboken.[1]

En man som har en utomäktenskaplig relation med en annan (gift) man eller kvinna kallas älskare, men älskare kan också syfta på vilken man som helst i sexuellt avseende.

En kvinna som har en utomäktenskaplig relation med en annan (gift) kvinna eller man kallas älskarinna, men älskarinna kan också syfta på vilken kvinna som helst i sexuellt avseende. Ordet älskarinna i boktiteln Gudrun Schyman: Människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare ska förstås utifrån den senare läsarten.

I dag används begreppen huvudsakligen om personer som har en utomäktenskaplig relation till en gift person. Relationen kan vara stabil, men paret är sällan öppet med sin kärleksaffär. Om båda är ogifta använder man istället ofta benämningarna "flickvän" eller "partner". Idag bygger en sådan relation mer på kärlek än på ett ekonomiskt beroende. En modernare term om relationen enbart handlar om sex och inga känslor är inblandade är knullkompis, ofta förkortat KK.

För en man, vars hustru hade ett utomäktenskapligt förhållande, användes tidigare begreppet hanrej. [2]

Beroendeställning[redigera | redigera wikitext]

Historiskt sett har titeln älskare eller älskarinna som regel tillfallit den ogifta parten i ett utomäktenskapligt förhållande mellan en gift och en ogift person. En älskarinna var som regel en ogift kvinna, som försörjdes av en ofta gift man av högre samhällsklass. Benämningen älskare har däremot oftast använts om en man som haft ett utomäktenskapligt förhållande med en gift kvinna, oavsett om hon gav honom några ekonomiska fördelar eller inte: detta gälde särskilt om mannen själv var ogift. En gift kvinna har historiskt sett oftare kallats för älskarinna, om hennes älskare varit av högre samhällsställning än henne.

Västerländsk historia[redigera | redigera wikitext]

I västvärlden har det under historisk tid varit vanligt att i synnerhet män med makt och inflytande hållit sig med älskarinnor och även älskare vid sidan om sina äktenskap. Kvinnor har dels inte i samma i samma utsträckning haft makt och inflytande, och dels har inte sexuellt behov accepterats i den kvinnliga könsrollen i så hög grad som i den manliga: det har inneburit att de kvinnor som man vet har hållit sig med älskare eller älskarinnor är färre, men det omvända har även det förekommit. Då mäktiga historiska personers äktenskap ofta har ingåtts av ekonomiska och politiska skäl och inte av känslomässiga, har många utomäktenskapliga förhållanden varit officiella. En mäktig persons älskarinna eller älskare var ofta av lägre rang eller börd, och försörjdes av den mäktiga personen. I de fall där de utomäktenskapliga förhållandena har varit officiella, har älskarinnan eller älskaren inte bara försörjts, utan även kunnat utöva ett visst politiskt inflytande.

Mäktiga mäns älskarinnor och älskare[redigera | redigera wikitext]

Historiskt syftar termen älskarinna på en hålldam, en kvinna som ofta var av lägre rang än sin ofta gifta älskare, och som försörjdes av honom i utbyte mot sexuella tjänster. Hennes barn kallades för oftast för oäkta barn eller horbarn. Fadern kunde lagligen erkänna sina utomäktenskapliga barn som sina, men de kunde inte uppnå samma sociala status som fadern. En kunglig far kunde adla sina utomäktenskapliga barn, medan en adlig far kunde ge dem gåvor och hjälpa dem i deras yrkesval med hjälp av sina kontakter.

Frillan, den tillåtna bihustrun[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frilla

Karin Månsdotter och Erik XIV. Målning av Georg von Rosen 1871.

Under vikingatiden och medeltiden hade mäktiga män i Norden ofta en frilla, en kvinna som var mer än en älskarinna, hon var i praktiken en bihustru. Mannen underhöll henne ekonomiskt och tog ansvar för deras barn. Frillan kom oftast från en ansedd familj men inte från det övre samhällsskiktet. Valet av frilla var för en högreståndsman fritt till skillnad från valet av en hustru. Äktenskapet baserades ju på ekonomiska och politiska allianser. Att gifta sig med en frilla var följaktligen inte accepterat. Magnus Erikssons landslag från år 1350 reglerar hur frillobarn ska uppfostras. Lagen gav också frillobarn, till skillnad från oäkta barn, en viss arvsrätt på faderns sida. Texten om frillobarn levde kvar till 1734 års lag.

Gustav Vasas söner hade ofta frillor innan de gifte sig. Deras frillobarn erkändes, adlades och fick namnet Gyllenhielm. Frillorna giftes bort med lägre adelsmän och gavs gårdar för sitt underhåll efter att förhållandena avsluts i och med att prinsarna gifte sig. Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650) var son till Hertig Karl och hans frilla Karin Nilsdotter. Friherre Carl Gyllenhielm blev riksråd, fältmarskalk och var med att föra hem sin halvbror Gustav II Adolfs lik från slagfältet i Lützen. Gustav Vasas son Erik XIV gjorde skandal genom att gifta sig med sin frilla Karin Månsdotter. En av Skandinaviens mest kända frillor var Dyveke , Kristian II:s älskarinna, som fick stort inflytande över kungen men dog plötsligt 1517. Kung Kristian riktade sin vrede mot slottsfogden Torben Oxe som anklagades för mord och halshöggs.

Mätressen, den officiella älskarinnan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mätress, se även kategori:mätresser

I Frankrike hade många av kungarna, från och med Karl VII:s exempel med Agnès Sorel på 1440-talet, en officiell älskarinna som han levde öppet med vid hovet, och som kom att kallas mätress (fr. maîtresse). Den officiella mätressen var som regel en adlig kvinna, ofta en före detta hovdam. Att bli mätress uppfattades som något eftersträvansvärt inom den franska hovadeln, där innehavaren ofta fick adliga titlar, gods och ekonomiska fördelar till sig själv, sin familj och eventuella barn med kungen, och i vissa fall även politiskt inflytande.

Den kanske mest berömda mätressen av alla var troligen Jeanne Antoinette Poisson som introducerades för Ludvig XV av Frankrike vid en maskeradbal 1745 och som sedan var hans officiella mätress i nitton år: trots att deras sexuella relation avslutades efter sex år och kungen hade flera innoficiella älskarinnor efter detta, kom Pompadour att behålla ställningen som mätress till sin död 1764 och utövade ett stort inflytande över fransk politik. Den sista mätressen i Frankrike var Jeanne Dubarry, som var Ludvig XV:s sista mätress 1770-74.

Under 1600- och 1700-talen, när Frankrike och allt franskt blev modernt bland den europeiska adeln, följde många andra monarker den franska seden och installerade officiella mätresser vid sina hov, något som särskilt under 1700-talet var vanligt i Europa. I Sverige var Hedvig Taube öppet kungens mätress mellan 1734 och 1743.

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

A Jersey Lily - Skådespelerskan Lillie Langtry av Millais.

Under 1800-talets industrialisering och ökade demokratisering växte borgarklassen ekonomiskt och politiskt till att bli den dominerande klassen i Europa, något som gjorde deras moral, snarare än adelns, till samhällets ledande ideal och förebild. Adelns sexualmoral kom att uppfattas som dekadent av borgerskapet, och en strängare och mer puritansk inställning till sexualiet gjorde att det inte längre blev accepterat att hålla sig öppet med offentliga älskarinnor.

När en man från 1800-talets borgerliga överklass eller medelklass gifte sig med en kvinna av sin egen samhällsklass, hade hon enligt samtidens ideal uppfostrats i tron att sexualiteten enbart var till för fortplantning snarare än nöje, och att sexuell njutning var någonting fult och skamligt för en anständig kvinna. Könsrollen underkände dock inte på samma sätt en mans sexuella lust. Dessa skilda sexuella ideal för män och kvinnor ledde till en omfattande sexuell dubbelstandard. En borgerlig man som ville finna sexuell njutning därutöver fick i stället anlita prostituerade, eller ha en älskarinna i smyg. I Storbritannien ansågs drottning Viktoria förkroppsliga borgerskapets moraliska ideal om familjeideal och sexuell dygd, samtidigt som hennes son prinsen av Wales, Edward, blev känd för sina många älskarinnor : bland de mest kända fanns skådespelerskan Lillie Langtry.

Att en man höll sig med älskarinna ansågs dock officiellt sett omoraliskt av främst två skäl; ekonomiskt - en permanent älskarinna höra till ett förgånget adligt lyxliv som inte passade ihop med den borgerliga dygden sparsamhet - och sexualmoraliskt. 1800-talet var en tid då den framväxande vetenskapen studerade även sexualiteten och klassiciferade den i olika begrepp. Det som avvek från samhällets och kyrkans moral klassificerades som sjukdomstillstånd, som man kunde bota eller utrota. Ett allt för rikt kärleksliv ansågs vara skadligt för en persons hälsa och moral.

I Sverige kretsade Sedlighetsdebatten under 1880-talet kring hur man skulle lösa den omfattande sexuella dubbelmoralen, där kvinnor som hade sexuella relationer före äktenskapet blev socialt utstötta, medan samma fördömanden inte drabbade män: den ena sidan menade att inte bara kvinnor utan även män borde avstå från sexuella relationer före äktenskapet, medan den andra rekomenderade att det borde bli socialt accepterat även för kvinnor att ha älskare utan att vara gifta.

Kända älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Se även kategori:mätresser.

William Hogarth's A Harlot's Progress, kopparstick från 1731 som visar Moll Hackabouts väg från älskarinna till att bli en vanlig prostituerad.
Svenska älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Medeltiden

1500-talet

1600-talet

1700-talet

1800-talet

1900-talet

Se vidare Svenska regenters utomäktenskapliga barn.

Mäktiga kvinnors älskare och älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Katarina den stora av Ryssland. Monark med många älskare.

Kvinnor har historiskt sett sällan haft det sociala och ekonomiska oberoende som gjorde det möjligt för dem att öppet ha älskare. När det förekom att även kvinnor hade tillräkligt mycket makt för att själva vara oberoende, har fenoment med officiella älskare förekommit även hos kvinnor, särskilt i fallet med kvinnliga regenter och monarker. Ett tidigt ecempel på en kvinna som öppet höll sig med en älskare var drottning Johanna II av Neapel, som regerade i södra Italien under 1400-talet.

Ryssland styrdes under nästan hela 1700-talet av kvinnor: Katarina I av Ryssland (r. 1725-1727), Anna av Ryssland (r. 1730-1740), Anna Leopoldovna (r. 1740-1741), Elisabet av Ryssland (r. 1741-1762), och slutligen Katarina den stora (r. 1762-1796), som alla fullt öppet hade älskare. Den sistnämnda, Katarina den stora, blev berömd i sin samtid för att ha officiella älskare, manliga mätresser, på samma sätt som en manlig monark. Hon valde ut en man till älskare som sedan fick titeln generallöjtnant, en egen våning och ett underhåll, och när hon sedan bytte ut honom mot en ny, fick han stora stora summor i avskedspresent. Genom att på detta sätt öppet leva med en officiell utomäktenskaplig sexualpartner vid hovet och ge denna titlar och pengar, behandlade hon sina älskare samma sätt som samtida manliga monarker behandlade sina kvinnliga mätresser.

Exempel under 1800-talet kan man finna i exempelvis Spanien, där drottningarna Maria Kristina (förmyndarregent 1833-1840) och hennes dotter, Isabella II av Spanien (r. 1833-1868), påstås ha hållit sig med talrika älskare.

Förhållanden mellan gifta[redigera | redigera wikitext]

Inom den franska adeln var det redan under 1500- och 1600-talen informellt accepterat att gifta kvinnor hade älskare. Ett berömt exempel från 1700-talet är forskaren och matematikern markisinnan Émilie du Châtelet som, förutom att hon levde tillsammans med Voltaire, dessutom levde öppet med ett antal olika älskare trots att hon var gift, något som accepterades av hennes make.

Under 1700-talet, när Europas adliga överklass påverkades av sederna från Frankrike, var det även i Sverige accepterat att inte bara gifta män, utan även gifta kvinnor bland adeln hade sexuella relationer utanför äktenskapet.[4] Många gifta adliga kvinnor i de gustavianska hovkretsarna var kända för sina många älskare, bland dem Ulla von Höpken och Eva Löwen.[5]

Grevinnan och hovdamen Sophie Piper var omtalad för sitt kärleksliv. Två år efter sitt giftermål med Adolf Ludvig Piper 1777 hade hon ett förhållande med Spaniens sändebud i Sverige, markis Liano y las Qanchas (även en tid bosatt hos makarna), som uppvaktade henne medan han själv i sin tur uppvaktades av hennes gifta svägerska Hedvig Catharina Piper, och från 1780 även med franska sändebudet greve Louis Claude Bigot de Saint-Croix, som hon delade med Eva Löwen, samtidigt som hennes make var älskare till Ulla von Höpken, som också hon var gift.[6] Från omkring 1790-91 hade hon ett fast förhållande med baron Evert Wilhelm Taube.[7] Sedan hon år 1795 blivit änka följde hon öppet med honom på hans resa till Tyskland. Vid hans död ärvde hon hela hans förmögenhet.

Kvinnor som hade älskare var som regel själva gifta med en annan man: för en ogift kvinna var det inte accepterat att ha en älskare, medan en man med en älskarinna kunde vara både gift och ogift.[8] Orsaken till detta var troligen, att en kvinna förväntades vara oskuld på sin bröllopsnatt, medan samma krav inte ställdes på en man. En ogift kvinna som blev gravid tvingades också gifta sig för att undvika skandal, medan en gift kvinnas make kunde ta på sig faderskapet även för hennes utomäktenskapliga barn, för att undvika skandal.

Inom adeln ansågs det naturligt att en kvinna som var gift med en man som inte kunde tillfredställa henne sexuellt, till exempel om han var sjuklig, impotent eller mycket äldre än henne, tog sig en älskare, något som också accepterades så länge hon inte blev ertappad och utåt upprätthöll skenet.[9]

En kvinna förväntades endast välja sig älskare bland sin egen samhällsklass, medan det var mer accepterat för en man att ha en älskarinna ur en annan samhällsklass än hans egen.[10]

Ett litterärt exempel på hur en kvinna tar initiativet till en utomäktenskaplig relation är D. H. Lawrences verk Lady Chatterleys älskare. Där porträtteras en kvinna som är gift med en aristokrat, men som tar sin mans skogvaktare till älskare. När det uppdagas är skandalen ett faktum. Boken kom ut 1933 och skapade skandal för sitt sexuella språk, och för att den beskrev en kvinna som höll sig med en älskare av lägre social ställning. Boken var länge förbjuden i England och Australien.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Akademiens Ordbok, Göteborgs universitet
  2. ^ Nationalencyklopedin band 8 s. 392
  3. ^ Gadd, P, Frillor, fruar och herrar... ISBN 978-91-85183-65-4
  4. ^ Erdmann, Nils, Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige: en tidskrönika, Wahlströms, Stockholm, 1926
  5. ^ Erdmann, Nils, Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige: en tidskrönika, Wahlströms, Stockholm, 1926
  6. ^ Erdmann, Nils, Vid hovet och på adelsgodsen i 1700-talets Sverige: en tidskrönika, Wahlströms, Stockholm, 1926
  7. ^ Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. Sid. 57. 23033
  8. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6
  9. ^ Rundquist, Angela, Blått blod och liljevita händer: en etnologisk studie av aristokratiska kvinnor 1850-1900, Carlsson, Diss. Stockholm : Univ.,Stockholm, 1989
  10. ^ My Hellsing (2013). Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet. Örebro: Örebro universitet. ISBN 978-91-7668-964-6

Se även[redigera | redigera wikitext]