Uzbekistans historia

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Karta över Uzbekistan

Uzbekistans historia började med Skyterna öster om Kaspiska havet och Aralsjön. Runt 800 f.Kr. styrde sakafolket det persiska riket och hette då Sogdiana och omfattade sydöstra Uzbekistan och västra Tadzjikistan. År 329 f.Kr. föll Sogdiana för den grekiske erövraren Alexander den store. Samarkand var den ledande staden och blev en knutpunkt i karavantrafiken mellan Europa och Kina längs Sidenvägen.

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Före 500-talet f.Kr. dominerade skyterna den Euroasiska stäppen från Donau i väster till floden Orkhon i Mongoliet. Skyterna talade ett iranskt språk och var historiens första hästburna nomaderna. Omkring 550 f.K. etablerades den persiska dynastin Akemeniderna under Kyros den store. Persiska riket sträckte sig från Hellesponten i väster till floden Indus i öster. Centrum för det Akemenidiska imperiet låg i Baktrien med huvudstaden Balkh (nuvarande Afghanistan).[1] År 470 f.Kr. attackerade kung Xerxes I Grekland med 450 skepp och en enorm invasionsstyrka. Vid Thermolyle kunde grekerna hejda perserna vid ett smalt pass. En storm sänkte hälften av persernas skepp och vid det smala sundet vid Salamis kunde inte perserna utnyttja sin överlägsenhet utan drog sig tillbaka till Anatolien.[2]

År 336 f.Kr. blev Alexander den store kung av Makedonien. Alexander tog kontroll över den grekiska armén och vände sig mot öster för att bestraffa och erövra Akemeniderna. Grekerna korsade Hindukushbergen och fortsatten norrut mot Baktrien och Alexander erkändes som härskare.[1]

Alexander grundade staden Alexandria Eschate i Ferghanadalen. Efter Alexanders död 323 tog generalen Seleukos I kontroll över det Persiska riket och grundade en hellenistisk dynasti. Baktrien gick upp i det Grekisk-Baktriska kungadömet.

Sidenvägen[redigera | redigera wikitext]

Grekland hade vänt blickarna åt öster och sökte orientens rikedomar. Under Handynastin började Kina expandera och mot Xinjiang i väster. Efter flera fälttåg fick Kina kontroll över Hexikorridoren år 119 f.Kr. Därmed kunde de öppna Sidenvägen norr om Tibet till Ferganadalen och bedriva handel med västerlandet.[3]

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Arabisk erövring[redigera | redigera wikitext]

Umayyadernas fältherre Qutayba ibn Muslim errövrade Transoxanien[a] i början på 700-talet och införde Islam som statsreligion. År 875 gav kalifen i Bagdad provinsen Transoxanien som förläning till Nasr ibn Ahmad av ätten samaniderna. Nasr tog Bukhara[b] som sin huvudstad. Den ekonomiska grunden var kontrollen över Sidenvägen, handelsleden mellan Europa och Kina.[4]

Turkisk erövring[redigera | redigera wikitext]

På 1000-talet splittrades samaniderna och de turkiska Karakhaniderna invaderade Transoxanien. Även Karakhanidern splittrades och Transoxanien styrdes av Kara-Khitan från år 1124.[5] I slutet på 1100-talet besegrades Kara-Khitan av Khwarezmiderna.

Mongolisk erövring[redigera | redigera wikitext]

År 1219 invaderades Transoxanien av mongolhövdingen Djingis Khan och året därpå plundrades och brändes Buchara och Samarkand. Djingis ättlingar styrde över Gyllene horden till 1294. Inbördeskrig ledde till att riket föll sönder. Özbek lyckades återupprätta Gyllen horden, konverterade till Islam och betraktas som stamfader till Uzbekerna. Han regerade mellan 1313 och 1341 och tvingade befolkningen att bli muslimer.[4]

Timur Lenk, född i Sjachrisabz i östra Uzbekistan ville återupprätta Mongolväldet och påbörjade ett fälttåg 1363 och erövrade Samarkand och Balkh i norra Afghanistan. 1369 härskade han över större delen av Centralasien och han tog Samarkand till huvudstad. Hantverkare från olika delar av riket byggd Samarkand till en av världens praktfullaste städer.[6] Efter Timur Lenks död 1405 styrdes Uzbekistan av Timuriderna till 1506. Därefter ingick länderna i khanatet Buckhara.

Uzbekiska khaner[redigera | redigera wikitext]

Bolo Haouz-moskén i Bukhara

Uzbeken[c] Muhammad Shaybani erövrade Bukhara 1506 och upprättade Khanatet Bukhara som omfattade Transoxanien och västra delen av Kina. Bukhara blev ett kulturellt centrum i Centralasien. Shaybani-dynastin reformerade allmän utbildning och startade koranskolor där man kunde studera teologi, aritmetik, juridik, logik, musik och poesi i 21 år. 1785 övergick makten till turkmener och Bukharariket blev ett emirat.[7]

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Det stora spelet[redigera | redigera wikitext]

I början av 1800-talet uppkom en maktkamp mellan Storbritannien och Kejsardömet Ryssland om inflytandet i Centralasien, det stora spelet. Det började 1813 med Freden i Gulistan då Persien förlorade sina territorier i Kaukasus. På 1860-talet tog tsarryska trupper kontroll över khanaten, som infogades i generalguvernementet Turkestan. I Ryssland avskaffades livegenskapen men bönderna kunde inte livnära sig på den lilla jordlott som de tilldelades.[8] Många bönder flyttade till Centralasien och började odla bomull. Turkestan blev en bomullsproducent till den ryska textilindustrin. och järnvägar byggdes för att transportera råvaran till centrala Ryssland. Stor betydelse fick den 1400 kilometer långa järnvägen från Kaspiska havet till Samarkand. År 1868 tvingades khanatet Bukhara avträda Samarkand och Uzbekistan blev rysk vasallstat.[9]

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Sovjetisk delrepublik[redigera | redigera wikitext]

Med ryssarna kom nya impulser som väckte unga människors intresse för modern vetenskap, nationell identitet och politiska fri- och rättigheter. Det gav upphov till reformsinnade centralasiatisk muslimer som kallade sig jadider (nytänkare). Men för folkmajoriteten medförde den ryska närvaron inga förbättringar. Den 1000-åriga nomadkulturen hotades när allt större markområden odlades upp. I Ferganadalen utbröt ett blodigt uppror 1898 och 1916 ett nytt uppror i protest mot rekrytering av soldater till tsarens armé. Den kommunistiska revolutionen 1917 ledde till inbördeskrig mellan ryska arbetare och soldater i Tasjkent och nationalistiska jadider med bas i Kokand. Bolsjevikerna segrade efter ett långt gerillakrig 1924 och Turkestan delades upp i flera sovjetiska delrepubliker. Uzbekistan blev för första gången en geografisk och politisk enhet.[4]

Stalintiden[redigera | redigera wikitext]

Det första årtiondet i den nya Sovjetrepubliken innebar svåra umbäranden för befolkningen. Invånarantalet hade minskat under inbördeskriget, likaså boskapshjordarna och jordbruksmarken. När Josef Stalin kom till makten blev det ännu värre, jordbruket kollektiviserades och skördarna minskade. Uzbekiska kommunistledare och intellektuella rensades ut. En stor del av Centralasiens befolkning dog på grund av svält och förföljelse 1920-1945.[10]

Miljökatastrof[redigera | redigera wikitext]

Aralsjön 1989 och 2014

Bomullsproduktionen fyrfaldigades mellan 1940 och 1980, vilket ledde till en miljökatastrof. Omfattande konstbevattning minskade vattenflödet i floderna Syr-Darja och Amu-Darja och alltför lite vatten nådde Aralsjön. Sjön började torka ut och den torrlagda sjöbotten blev saltbemängd. Vinden spred salt över Kazakstan och Uzbekistan och skördarna minskade. För att uppnå produktionsmålen uppodlades nya marker.

Skördarna fortsatte att minska och i början av 1980-talet valde Uzbekistans partichef Sjaraf Rasjidovj att förfalska produktionssiffrorna. Samtidigt lade han beslag på pengar som Moskva betalade ut för bomull som aldrig producerats. Fusket avslöjades när sovjetiska satelliter fotograferade uxbekiska bomullsodlingar. Rasjidov fick avgå och tusentals ledande funktionärer fängslades, jordbruksministern dömdes till döden.[9]

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

Vid Sovjetunionens upplösning blev förstesekreteraren i kommunistpartiet, Islam Karimov president i Republiken Uzbekistan. 1992 fick Uzbekistan en ny författning med en folkvald president. Vid presidentvalet 1994 vann Folkets demokratiska parti med Karimov som ledare. Trots kravaller och oroligheter och i strid mot författningen kunde Karimov hålla sig kvar vid makten till sin död 2016.[9]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Transoxanien var länderna mellan floderna Amu-Darja och Syr-Darja och omfattade länderna Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och sydvästra Kazakstan
  2. ^ Buchara ligger i nuvarande Uzbekistan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Centralasiens äldre historia”. su.se. Läst 30 september 2018.
  2. ^ Linnér 2008, s. 185-205.
  3. ^ Frankopan, s. 29-32.
  4. ^ [a b c] ”Landguiden Uzbekistan”. ui.se. Läst 1 november 2018.
  5. ^ ”Qarakhanid Dynasty”. britannica.com. Läst 31 augusti 2018.
  6. ^ Håstad 1998, s. 189-190.
  7. ^ ”Bukhara”. newworldencyclopedia.org. Läst 7 september 2018.
  8. ^ ”Livegenskapen avskaffas i Ryssland”. so-rummet.se. Läst 8 september 2018.
  9. ^ [a b c] Daleke 2015, s. 13-15.
  10. ^ ”Uzbekistans historia”. so-rummet.se. Läst 8 september 2018.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • ”Uzbekistan”. Nationalencyklopedin. "19". Höganäs: Bra Böcker. 1995. sid. 164ff 
  • Daleke Pia, red (2015). Länder i fickformat. 915, Uzbekistan (Omarb. och aktualiserad version /[av Ulla Nordlöf-Lagerkranz ; redaktör: Pia Daleke]). Stockholm: Utrikespolitiska institutet (UI). Libris 17888083. ISBN 978-91-7507-288-3 
  • Håstad, Disa (1998). Arvet från Timur Lenk: centralasiatiska öden. Stockholm: Norstedt. Libris 7150924. ISBN 9113003399 
  • Linnér, Sture (2008). Herodotos: den förste globalisten. Stockholm: Norstedt. Libris 10740593. ISBN 9789113018300 
  • Frankopan, Peter (2017). Sidenvägarna: en ny världshistoria. Stockholm: Albert Bonniers förlag. Libris 20573611. ISBN 9789100171575