Vattensork

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vattensork
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Campagnol terrestre.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Överfamilj Musliknande gnagare
Myomorpha
Familj Hamsterartade gnagare
Cricetidae
Underfamilj Sorkar
Arvicolinae
Släkte Jordsorkar
Arvicola
Art Vattensork
A. amphibius
Vetenskapligt namn
§ Arvicola terrestris
Auktor (Linné, 1758)
Utbredning
Utbredningsområde enligt IUCN
Utbredningsområde enligt IUCN
Synonymer
  • Arvicola terrestris (Linné, 1758)
  • Mullsork
Hitta fler artiklar om djur med

Vattensork (Arvicola amphibius) är en art i underfamiljen sorkar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vattensorken blir omkring 18 centimeter och till detta kommer en cirka 10 centimeter lång svans. Den väger mellan 60 och 180 gram. Färgen varierar från brunt till svart. Vattensorken har en jämförelsevis kort nos och långa morrhår. De mörka ögonen är små och öronen är nästan gömda i pälsen. Undersidan är oftast ljusare i ljusgrått med inslag av silver eller gul. Vattensorken kan lätt förväxlas med råttan.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Dess utbredning sträcker sig över stora delar av Eurasien. Utbredningsområdet sträcker sig från Storbritannien till Lenafloden i Sibirien. I Europa saknas den bara i Irland, sydvästra Frankrike, centrala och södra Spanien, i Portugal och södra Grekland. Längre österut sträcker sig utbredningsområdet från polcirkeln i norr till Bajkalsjön, norra Aralsjön samt norra Iran och Mellanöstern.

Carl von Linné beskrev 1758, på samma sida i den tionde upplagan av Systema naturae en amphibius och en terrestris. Idag är absoluta merparten auktoriteter överens om att dessa båda taxon är synonyma, det vill säga att det är samma art. På grund av att amphibius beskrivs överst på sidan så har det vetenskapliga artepitetet prioritet över terrestris.[2]

Arten delas upp i flera underarter. Tidigare betraktades Arvicola sapidus, som lever i sydvästra Frankrike och på Iberiska halvön som underart till vattensork, men populationen klassificeras idag som självständig art.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige förekommer den över hela landet och populationen kategoriseras som ej hotad. Den är större än andra sorkar i Sverige.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

En vattensork i tyska Erzgebirge.

Vattensorken föredrar ängar i närheten av vattensamlingar, men den finns även i fruktplanteringar, trädgårdar och vid skogskanter. I bergstrakter lever den upp till 2 000 meter över havet.

Vattensorken är dagaktiv. Ibland bildar den stora kolonier som har en komplex social struktur, men det gäller inte alla vattensorkar. Hos andra populationer av vattensork har varje individ ett eget revir som markeras med avföring. Dessa markeringar är ett kännetecken för arten och används för att uppskatta populationens storlek i ett visst område.[4] I deras tunnelsystem ingår vanligen ett större förrådsrum och en eller två grottor där sorkarna vilar. Vattensorken kastar ofta upp stora jordhögar, så att den inte sällan förväxlas med mullvaden. Gångarna i tunnelsystemet har en oval form i motsats till mullvadens gångar, som har ett cirkelformigt tvärsnitt. Vattensorken håller ingen vinterdvala.

Arten har god sim- och dykförmåga. Det finns både populationer som oftast vistas i vatten och andra populationer som vanligen stannar på land. De förstnämnda skapar oftast bon som har ingången under vattenytan.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Dess föda består främst av rötter och andra växtdelar och den föredrar nya rötter. Den tar också insekter och små blötdjur. Den är speciellt förtjust i märgen på rörvass. För att överleva vinterhalvåret skapar den större matförråd. Vanligen samlar den bitar av rötter som lagras speciella kammare i boet.

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Efter dräktigheten, som varar i cirka tre veckor, föder honan mellan mars och oktober fem eller sex ungdjur. Ungarna är redan efter två veckor självständiga och överlever utan moderns hjälp. Efter åtta till nio veckor blir ungarna könsmogna.

Vattensorken och människan[redigera | redigera wikitext]

Som skadedjur[redigera | redigera wikitext]

Vattensorken är känd som skadedjur för jordbruket då den förstör rötter av frukt-, löv- eller barrträd, och skadar grönsaker som morot och sparris. Effekten blir större där bestånden av artens naturliga predatorer som rävar, vesslor, ugglor och rovfåglar minskar.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Vid gynnsamma förhållanden kan vattensorkens bestånd ibland öka explosionsartat. I Storbritannien minskade däremot vattensorkens population efter att minken blev införd på ön och därför startade regeringen ett skyddsprogram som ska rädda den brittiska populationen.[5] Den globala populationen bedöms inte som hotad och kategoriseras som livskraftig av IUCN.[1]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

En vattensork är en av huvudfigurerna i boken Det susar i säven av Kenneth Grahame.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 13 april 2009.
  1. ^ [a b] Arvicola amphibiusIUCN:s rödlista, auktor: Batsaikhan, N., Henttonen, H., Meinig, H., Shenbrot, G., Bukhnikashvili, A., Amori, G., Hutterer, R., Kryštufek, B., Yigit, N., Mitsain, G. & Muñoz, L.J.P. 2008, besökt 13 maj 2009.
  2. ^ Corbert, G. B. (1978) The Mammals of the Palaearctic Region: a Taxonomic Review., British Museum (Natural History) and Cornell University Press, London, UK and Ithaca, NY, USA
  3. ^ IUCN, Arvicola sapidus
  4. ^ Strachan, R. and Moorhouse, T. (2006). Water Vole Conservation Handbook (2 upplaga). Wildlife Conservation Research Unit, University of Oxford.
  5. ^ News Distribution Service, besökt 26 februari 2008 (själva pressmeddelande finns inte kvar)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]