Alain Prost

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flag of France.svg Alain Prost
Alain Prost 2008.jpg
Formel 1
Aktiv 1980 - 1991, 1993
Mästartitlar 1985, 1986, 1989, 1993
Senaste stall Prost
Debut Argentina 1980
Sista lopp Australien 1993
Antal lopp 202
Antal starter 200[1]
Segrar 51
Andraplatser 35
Tredjeplatser 20
Pole position 33
Snabbaste varv 41
Diskvalificerad 2
Poäng totalt 768,5

Alain Marie Pascal Prost, född 24 februari 1955 i Lorette i Loire, är en fransk racerförare. Han är far till racerföraren Nicolas Prost.

Alain Prost är en av de riktigt stora förarna inom formel 1. Han blev världsmästare fyra gånger, 1985, 1986, 1989 och 1993. Han blev för sina insatser invald i International Motorsports Hall of Fame 1999.

1997 startade Alain Prost ett eget stall, Prost Grand Prix. Det gick dock i konkurs tidigt 2002.

Racingkarriär[redigera | redigera wikitext]

McLaren 1980[redigera | redigera wikitext]

Prost inledde sin karriär i McLaren året innan Ron Dennis köpte stallet. De var helt under isen och det var inte lätt för en nykomling att gå in och övertyga. Därför var det inte förvånande att han valde att gå till Renault inför 1981 när han fick den möjligheten.

Renault 1981-1983[redigera | redigera wikitext]

Prosts första säsong i Renault blev en succé. Hade det inte varit för bristande tillförlitlighet hade han blivit mästare. Nu slutade han bara femma, men han vann dock tre deltävlingar. 1982 började mycket bra genom två segrar, men sen kom tillförlitlighetsproblemen. Om han hade vunnit i Österrike, där han fick tekniska problem några varv före mål, hade han vunnit förar-VM. Oturen fortsatte 1983. Nu var visserligen Renaultbilen hyfsat pålitlig, men den var inte längre snabbast, vilket Ferrari var. Prost hade dock tack vare Ferrariförarna René Arnoux' och Patrick Tambays misslyckanden chansen i sista loppet, men Prosts turbo gick sönder, varför Nelson Piquet istället smög sig upp och tog mästartiteln. Otroligt nog skyllde Renaults ledning på Prost och sparkade sin stjärna. Han ersattes av Tambay medan Prost istället gick till McLaren.

McLaren 1984-1989[redigera | redigera wikitext]

Prosts första säsong i McLaren 1984 blev lyckad. Med de nya motorerna från Porsche tangerade Prost Jim Clarks rekord på sju vinster under en säsong. Det räckte dock inte till mästartiteln. Istället vann stallkamraten Niki Lauda mästerskapet med en halv poäng tillgodo. Det var den första sedan James Hunt vann 1976.

Säsongen 1985 blev betydligt bättre för Prost, som kunde vinna mästartiteln efter en hård fajt med Michele Alboreto i Ferrari. Alboreto inledde bättre än Prost, men han tappade efter hand och till slut kunde Prost vinna mästerskapet med 20 poängs marginal. Prost blev Frankrikes förste formel 1-världsmästare, efter att ha kommit tvåa två gånger, så det var synnerligen efterlängtat.

Säsongen 1986 grundlade Prost sitt rykte som poängmaskin. Williams-Honda var överlägsna i konstruktörs-VM och vann det, medan Prost smög med i bakgrunden när Williams-förarna Nigel Mansell och Nelson Piquet tog poäng av varandra. I säsongsfinalen i Australien slog Prost till efter att Mansell fått punktering. McLaren var oroliga om bränslet skulle räcka, men det gjorde det, och Prost kunde vinna sitt andra raka mästerskap.

Säsongen 1987 blev svår för Prost, som tvingades konstatera att han inte hade någon chans att ta mästartiteln. Mansell och Piquet kunde relativt enkelt dra ifrån med sina Honda-motorer. Prost slog dock Jackie Stewarts totala segerrekord genom att vinna sitt 28:e lopp.

Säsongen 1988 hade McLarens stallchef Ron Dennis ändrat på förutsättningarna. Han fick motorer från Honda genom att värva den supersnabbe Hondafavoriten Ayrton Senna från Lotus. Senna visade sig vara snabbare än Prost, som dock körde intelligent och tog fler poäng än honom. Honda Marlboro McLaren var en oslagbar kombination och den vann 15 av de 16 loppen. Prost tog 105 poäng och Senna 94. Eftersom enbart de elva bästa resultaten räknades in i mästerskapet vann oturligt för Prost istället Senna med 90 poäng mot 87.

Säsongen 1989 vände dock Prosts tur. Han vann fyra lopp den här gången medan Senna var ojämn. När man kom till den näst sista tävlingen på Suzuka i Japan ledde Prost VM-tabellen före Senna. Prost svängde under racet in i Senna vilket ledde till en väldigt omdiskuterad crash. Prost fick bryta men Senna kunde efter en stund fortsätta och vinna racet. Senna blev dock diskvalificerad på tvivelaktiga grunder och därmed blev Prost världsmästare. I slutet av säsongen bestämde sig Prost för att lämna McLaren därför att han kände sig felbehandlad och att stallet favoriserade Senna.

Ferrari 1990-1991[redigera | redigera wikitext]

Alain Prost i Ferrari i USA 1991.

Prost valde att skriva på för Ferrari inför 1990. Hans kommentar var att det är alla racerförares dröm att köra för "Den stegrande hästen". Prost fick Nigel Mansell som stallkamrat. Det blev en explosiv mix med två ömtåliga förare som båda behövde känna tillit och stöd. Prost tog med sig sitt folk från McLaren därför att han inte ville arbeta med det före detta Williams-folket, bland andra stallchefen Peter Windsor och chefsdesignern Enrique Scalabroni. Prost såg till att Scalabroni avskedades och att man istället satsade på Steve Nicholls från McLaren. Stallchefen Cesare Fiorio hade fått ett riktigt tufft jobb att få stallet att enas. Ferraribilen 1990 var riktigt snabb och Prost vann fem lopp. I slutet av säsongen återupprepade sig historien och Prost blev avknuffad av Ayrton Senna i Japan. Den här gången vann dock Senna mästartiteln, mycket tack vare det regelvidriga tilltaget.

Säsongen 1991 hade Prost skrämt iväg både Windsor och Mansell och var given försteförare med politisk makt i stallet. Det blev dock mer politik än teknik för Ferrari, bland annat en kontraktstvist med Williams och Tyrrell om Jean Alesi och när han väl kom hade mycket energi gått åt till fel saker. Det slutade med att Prost hamnade i storgräl med sina chefer och lämnade stallet efter noll vinster under säsongen. Han kallade även bilen för "lastbil".

Williams 1993[redigera | redigera wikitext]

Prost tog ett sabbatsår 1992, trots att Ligier var ivriga att värva honom. Men Ligier hade inte tagit en enda poäng under 1991 och därför tackade Prost vänligt men bestämt nej, och vilade upp sig. Därför var han väldigt motiverad när han återvände till cockpiten för att köra för Williams. Williams-bilen var liksom den varit året innan helt överlägsen de andra, mycket tack vare den mycket sofistikerade datastyrda stötdämpningen.

Prost tog under året 7 segrar, varav en var hans 50:e och säkrade därmed sin 4:e och sista VM titel.

Han säkrade förarmästerskapet i Portugal genom en av flera andraplatser i säsongens slutskede. I den sista deltävlingen slöt han fred med Senna. Det var också Prosts sista lopp. Under 1994 ryktades det om en comeback för McLaren, men det blev aldrig av, inte heller ryktet om en comeback i Ferrari. Senaste gången han körde en formel 1-bil var när han testade en bil från sitt eget stall Prost Grand Prix i Barcelona 1998.

F1-karriär[redigera | redigera wikitext]

Säsong Stall/Tillverkare Placering Lopp Poäng Etta Tvåa Trea Pole Snabbaste varv
1980 McLaren-Ford 16 13 5        
1981 Renault 5 15 43 3 2 1 2 1
1982 Renault 4 16 34 2 2   5 4
1983 Renault 2 15 57 4 2 1 3 3
1984 McLaren-TAG 2 16 71,5 7 1 1 3 3
1985 McLaren-TAG 1 16 73 5 2 4 2 5
1986 McLaren-TAG 1 16 72 4 4 3 1 2
1987 McLaren-TAG 4 16 46 3 1 3   2
1988 McLaren-Honda 2 16 87 7 7   2 7
1989 McLaren-Honda 1 16 76 4 6 1 2 5
1990 Ferrari 2 16 71 5 2 2   2
1991 Ferrari 5 15 34   3 2   1
1993 Williams-Renault 1 16 99 7 3 2 13 6
Sammanlagt 13 säsonger 202 768,5 51 35 20 33 41

Vunna F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Tvåa i F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Trea i F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Pole position i F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Snabbaste varv i F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Diskvalificerad i F1-lopp[redigera | redigera wikitext]


Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Inklusive San Marino 1991.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]