Den siste kejsaren

Från Wikipedia
Den siste kejsaren
(The Last Emperor)
Genredramafilm[1][2][3]
bokfilmatisering
biografisk film
historisk film
episk film
drama
RegissörBernardo Bertolucci[1][4][5]
ProducentJeremy Thomas
ManusförfattareBernardo Bertolucci[6][7]
Enzo Ungari[7]
Mark Peploe[6][7]
Baserad påJag var kejsare av Kina av Puyi[7]
I större rollerJohn Lone
Joan Chen
Peter O'Toole
Ying Ruocheng
Victor Wong
Ryuichi Sakamoto
Vivian Wu
Cary-Hiroyuki Tagawa
Lisa Lu
Dennis Dun
Maggie Han
Ric Young
Chen Kaige
Tao Wu
Henry O
Constantine Gregory
Richard Vuu
Tijger Tsou
Jade Go
Fan Guang
Henry Kyi
Alvin Riley III
Basil Pao
Dong Liang
Hideo Takamatsu
Hajime Tachibana
Chen Shu
Cheng Shuyan
Li Fusheng
KompositörRyuichi Sakamoto
David Byrne[8][9]
FotografVittorio Storaro[6]
KlippareGabriella Cristiani[6]
ScenografFerdinando Scarfiotti
Teknisk information
ProduktionsbolagRecorded Picture Company
DistributionColumbia Pictures
Premiär
Utgivningsdatum
20 november 1987(USA)[10]
3 december 1987(Sverige)[11]
29 oktober 1987(Tyskland)[12]
4 oktober 1987(Japan)[13]
25 november 1987(Frankrike)[13]
1987
Speltid165 minuter
LandKina[6]
Frankrike[6][14]
Storbritannien[6][15][14]
Italien[6][15][14]
Brittiska Hongkong[15][14]
Språkengelska[16]
Budget23 800 000 USD
Intäkter44 000 000 USD
Mer information
IMDb SFDb Elonet
Yle Arenan
Redigera Wikidata

Den siste kejsaren (engelska: The Last Emperor, italienska: L'ultimo imperatore) är en biografisk film från 1987 i regi av Bernardo Bertolucci. Filmen vann nio Oscar för bland annat bästa film[17]. Filmen skildrar Qingdynastins och Kinas siste kejsare Puyis liv från när han vid tre års ålder blev kejsare och när han blev fånge hos japanerna under andra världskriget.

Rollista (i urval)[redigera | redigera wikitext]

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Filmen är baserad på den siste Qingkejsaren Puyis (spökskrivna) självbiografi. Handlingen utspelar sig från slutet av Qingdynastin till kulturrevolutionen. Filmen var den första utländska som fick myndigheternas lov att spelas in på plats i Den förbjudna staden i Peking[18].

Priser och nomineringar[redigera | redigera wikitext]

Under Oscarsgalan 1988 vann filmen nio Oscarspriser:[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] läs online, Internet Movie Database , läst: 2 maj 2016.[källa från Wikidata]
  2. ^ läs online, www.filmaffinity.com , läst: 2 maj 2016.[källa från Wikidata]
  3. ^ läs online, www.metacritic.com , läst: 2 maj 2016.[källa från Wikidata]
  4. ^ läs online, bbfc.co.uk , läst: 2 maj 2016.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.allocine.fr , läst: 2 maj 2016.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b c d e f g h] läs online, europeanfilmawards.eu , läst: 23 mars 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ [a b c d] Internet Movie Database, läst: 23 mars 2020.[källa från Wikidata]
  8. ^ läs online, cyberleninka.ru .[källa från Wikidata]
  9. ^ läs online, www.mk.ru .[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, www.boxofficemojo.com .[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, www.sfi.se .[källa från Wikidata]
  12. ^ Internet Movie Database, läs online, läst: 14 april 2017.[källa från Wikidata]
  13. ^ [a b] Internet Movie Database, läs online, läst: 16 januari 2018.[källa från Wikidata]
  14. ^ [a b c d] Unifrance, läst: 9 oktober 2020.[källa från Wikidata]
  15. ^ [a b c] Academy Awards Database, läst: 9 oktober 2020.[källa från Wikidata]
  16. ^ The Last Emperor, 20 november 1987, 3 december 1987, 29 oktober 1987, 4 oktober 1987, 25 november 1987 och 1987.[källa från Wikidata]
  17. ^ [a b] ”The 60th Academy Awards (1988) Nominees and Winners”. oscars.org. Arkiverad från originalet den 6 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110706095532/http://www.oscars.org/awards/academyawards/legacy/ceremony/60th-winners.html. Läst 31 juli 2011. 
  18. ^ Corliss, Richard. ”Love And Respect, Hollywood-Style” (på engelska). The Time. http://content.time.com/time/magazine/article/0,9171,149099,00.html. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]