E-handel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

E-handel är när ett företag eller konsument säljer, köper eller byter en produkt, tjänst eller information oftast över Internet eller andra datornätverk[1]. Den e-handel som en konsument kommer i kontakt med oftast kan delas in i två undergrupper: nätauktioner och framför allt handel via nätbutiker. Betalning sker vanligtvis med kreditkort, faktura, postförskott och genom direktöverföring till bank[2]. Även Paypal börjar dyka upp mer och mer som betalningsalternativ.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal termer (branschord) inom e-handel som kan behöva förklaras.[1]

  • Ren e-handel: Ren e-handel är den handel där produkt, beställning och leverans sker helt digitalt (via datanät). Till exempel köp av en nerladdningsbar bok genom betalning och sökning på en hemsida, eller en utskrivbar biljett.
  • Partiell e-handel: Partiell e-handel är när produkten, eller något av beställning och leverans, inte är digitalt. Om produkten skickas via frakt blir det alltid partiellt.
  • Distanshandel: Distanshandel är ett övergripande begrepp när kunden inte besöker en säljares lokal utan beställer för hemleverans. Beställning kan ske via brev eller telefon (postorder) eller via datornätverk (e-handel).
  • B2B: Business to Business. Elektronisk handel mellan företag och organisationer, inte inkluderat statliga transaktioner.
  • B2C: Business to Consumer. Företaget bedriver e-handel gentemot konsumenten, den köper en vara elektronisk av ett företag.
  • C2C: Consumer to Consumer. En konsument (privatperson) säljer till en annan konsument. Kan vara via ett annonsforum eller en nätauktion(se nedan).
    • Dessa tre kan blandas. Både företag och konsumenter kan sälja via annonssajter. Både företag och konsumenter kan köpa från ett e-handelsföretag.
  • B2G: Business to Government. Företag som bedriver elektronisk handel gentemot regering/statlig verksamhet. Inom EU/EES även kommunal verksamhet som har liknande regler om upphandling.
  • B2B2C: Business to Business to Consumer. Företag som bedriver verksamhet som sedan säljs vidare till konsumenten genom ett annat företag. Tex. när en elektronisk resebyrå säljer flygbiljetter, till en konsument, som inte är deras utan flygbolagets biljetter.
  • Social commerce är en delmängd av E-handel som bedrivs via sociala medier, det vill säga försäljning av varor och tjänster via internettjänster som Facebook, Twitter, Youtube och Myspace.

Historia[redigera | redigera wikitext]

E-handeln är en företeelse vars grund lades redan på 1960-talet, då ARPANET, föregångaren till dagens Internet, skapades, men inte förrän i början av 1990-talet hade e-handeln goda chanser att få det utbredda användande som den idag har. Det var WWW, World Wide Web, som lanserades 1992, i kombination med 1994:s lanserande av nya webbläsaren Netscape Navigator, som gjorde detta möjligt. När nu ett grafiskt gränssnitt fanns för Internet, kunde man börja bygga upp virtuella affärer, där folk från hela världen kunde handla.

Beställning via telefon är mycket äldre och telefoner är ett elektroniskt medium, men det anses inte vara e-handel utan mer postorder eftersom både presentation och beställning hanteras manuellt.

Läroboksexemplet som alltid refereras till, som är bland de mest framgångsrika, är Amazon.com, som öppnades 1995. De hade en tillväxt från $1.6 miljoner 1996 till $1600 miljoner 1999. 1995 och 1999 anses som e-handelns "Gyllene år" då mycket pengar investerades, moderna lager köptes och Internet blev den snabbast växande teknologin i historien[3]. Vid millenniumskiftet sprack IT-bubblan och orsakade konkurs för många IT-företag världen över. Krisen började 2000 och fortsatte in på 2001[3]. Krisen avsåg mest börskursen och möjligheten att få finansiärer medan E-handelns omsättning vuxit hela tiden.

Efter detta har IT-marknaden återhämtat sig och har trots krisen alltid ständigt vuxit i omsättning. Senaste åren har det varit en ihållande tillväxttakt. 3:e kvartalet 2008 var tillväxt i omsättning +14.7% jämfört med samma period 2007[2]. Av detaljhandelns hela omsättning sker ca 5 % av handelsomsättningen som e-handel [2].

Från början var det nya företag, som hade särskilda tekniska kunskaper, som satsade på e-handel. Efterhand har också traditionella postorderföretag som till exempel Ellos startat handel via internet. Dessutom har vissa företag som anses vara e-handelsföretag ändå en katalog. Numera är det till betydande del samma företag som hanterar postorder och e-handel. De kallar sig ofta distanshandelsföretag.

EU[redigera | redigera wikitext]

EU:s momsunion, som infördes i slutet av 1990-talet, innebär att man kan beställa och skicka varor mellan två EU-länder och avsändaren tar ut moms enligt sitt lands regler. Därmed behöver privatpersoner som mottagare inte göra något mer och ingen tullklarering behövs. Det har gynnat e-handeln mellan EU-länder. Åland, Kanarieöarna m.fl. ligger inte i momsunionen.

Beskattning[redigera | redigera wikitext]

Beskattning av säljaren ska ske i den stat där fast driftställe finns.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har e-handelns omsättning växt från 4,8 miljarder under 2005 till 77 miljarder 2011. Enligt en rapport från statistiska centralbyrån har E-handeln ökat med drygt 70% 2012 - 2013. I Sverige föll företagen också offer för IT-bubblan 2000 till 2001 men det är vissa företag och affärsmodeller som visade sig vara lyckade och som därför fortfarande är kvar. Boo.com var ett exempel på IT-bubblans offer. Idag har dock företag som Nelly.com etablerat en stark position på marknaden. Något som såg omöjligt ut 1998 var att sälja skor på nätet men detta har bland annat Brandos.se lyckats med starkt under 2009-2011.[4]. Idag finns allt på nätet, från böcker från internationella bolag som Amazon till små lokala, nischade aktörer. Allt fler företag som innan sålt produkter i sina vanliga butiker har också börjat sälja allt mer på Internet och nu är det få av de större företagen med traditionella butiker som inte också bedriver e-handel. Av de traditionella detaljhandelsföretagen var butikskedjor som Stadium och Lindex tidigt ute med att skapa en e-handel som också integrerades med deras fysiska butiker och lagersaldo. Detta innebär att kunder kan handla online men betala, hämta och returnera varorna i butik om så önskas.[5].

Nätbutik[redigera | redigera wikitext]

En stor del av e-handeln äger rum i de så kallade nätbutikerna, butiker som i stort sett består av ett lager och en webbplats, varifrån kunden gör sina beställningar. Varorna på webbplatsen är ofta uppdelade i kategorier så att kunden lätt kan hitta bland dem. Många nätbutiker har även kompletterat med en sökfunktion, som gör det möjligt för kunden att hitta en vara snabbt och enkelt.

Varorna som kunden önskar beställa läggs vanligtvis i en virtuell kundvagn, och vid beställning går man till kassan, där kunden vanligtvis får välja transportsätt, ange kontakt- och leveransuppgifter och välja betalningsmetod. Vanligaste betalningsmetoden är via betal-/kreditkort, men i Sverige finns i regel även möjlighet att betala mot postförskott, som ofta är förknippad med extra postförskottsavgifter. Faktura ges normalt inte till kund, då det skulle innebära ökade risker för bedrägerier för nätbutikerna. Det finns dock leverantörer av fakturatjänster som tar på sig bedrägeririsken vid fakturaköp till exempel Klarna. För fakturaköp behöver kundens identitet fastställas på en säkrare sätt.

Leverans av varor sker vanligen med postpaket, men vid köp av elektroniska varor, till exempel musik och mjukvara, ökar nu nöjligheterna att få ladda ner varan från nätbutiken direkt efter slutförd betalning.

De flesta nätbutiks-leverantörer erbjuder företagaren att själv kunna ändra vilka produkter som visas i nätbutiken.

En stor produkt som numera till mycket stor del säljs via e-handel, och delvis via ren e-handel, är biljetter. Flyget säljer e-tickets, biljetter som lagras i bolagets datorer. Där räcker det att visa bokningsnummer och/eller legitimationflygplatsen. Tågen har också börjat med det, men Sverige är inte först. I Tyskland kan man skriva ut tågbiljetten på egen skrivare i många fall. Tågbiljetter som bokas via nätet men skrivs ut på en järnvägsstation (av en automat eller personalen) är mer etablerat. På ett liknande sätt sker numera en stor del av försäljningen av biljetter till konserter och idrott, ofta måste man dock hämta biljetten hos ett ombud men ofta kan man också skriva ut den. SMS-biljetter är en variant som blivit vanlig i lokal kollektivtrafik. Dessa går via mobiltelefoner, inte internet och alltså inte någon nätbutik.

Nätauktion[redigera | redigera wikitext]

En nätauktion fungerar som en vanlig auktion, med skillnaden att den hålls på nätet via en auktionssajt, till exempel Tradera. Vid nätauktioner är det vanligt att både privatpersoner och företag är säljare. Köparen lägger sina bud via auktionssajten, som automatiskt håller reda på alla bud, och kan således vid auktionens slut avgöra vem som lagt det vinnande budet.

Leverans av vara sker vanligtvis per post, och betalningen genomförs ofta med bankkort, postförskott eller via betalningsföretag, till exempel PayPal och Payson, som har till uppgift att förmedla betalningen mellan köpare och säljare då båda parterna är nöjda.

Fördelar[redigera | redigera wikitext]

E-handeln har många fördelar[5][6].

  • Priserna. I en nätbutik är det möjligt att handla billigare än i en traditionell butik, då en nätbutik sällan har lika stort behov av personal som betjänar kunderna. Nätbutikerna består ofta bara av ett lager, varifrån hela landet/världen kan handla, vilket sparar in lokalkostnader. En vanlig butik behöver bra läge vilket kostar i hyra. Ett lager kan ligga mer undanskymt. Den större försäljningsvolymen ger dock inte nödvändigtvis lägre inköpskostnader, eftersom butiker brukar samarbeta om inköp i kedjor. Ett problem är fraktkostnaden så det är inte säkert det blir billigare.
  • Öppettiderna. Medan en traditionell butik stänger under natten, och i vissa fall även under helgen, är en nätbutik öppen dygnet runt, och köparen handlar då det han/hon behöver när som helst under dygnet.
  • Överblick. Alla nätbutiker går att komma åt från konsumentens dator, vilket medför att konsumenten enkelt kan besöka flera nätbutiker och skapa sig en överblick av var det lönar sig att handla. Även en bättre överblick över den enskilda butikens sortiment fås, bland annat genom den sökfunktion, som de flesta nätbutiker har på sina webbplatser.
  • Utbud. Eftersom e-handeln kan betjäna ett mycket större område än en butik, och därmed ha fler kunder, kan den också ha ett mycket större utbud. Framför allt kan de också beställa lågvolymvaror från tillverkare efter kundbeställning så att de slipper ha dem i lager, på bekostnad av leveranstiden. Många personer har ingen lämplig butik i närheten eller känner inte till någon när de vill handla en ovanligare vara. Man kan söka via sökmotorer efter varor man inte hittar på något annat sätt.
  • Bekvämlighet. Man slipper åka till en butik. För till exempel biljetter är bekvämlighet en betydande fördel, där har man också fördelen med snabbhet. Det finns exempel där vissa köat i dagar för biljetter medan andra kunna köpa hemifrån med samma släpptidpunkt (detta försöker arrangörer undvika).

Nackdelar[redigera | redigera wikitext]

  • Nätbedragare. Ett ständigt återkommande problem är att man som konsument handlat i en till synes seriös nätbutik, men senare upptäckt att man blivit av med pengarna utan att man fått varan, eller till exempel fått en tegelsten i postpaketet.
  • Nätfiske är ett begrepp som ofta nämns i media idag. Begreppet syftar på att en hacker på något sätt lurar till sig en konsuments bank-/kreditkortsuppgifter, till exempel genom en falsk eller en oseriös nätbutik. Marknadsföring av den sker ofta genom att skicka reklam-e-post. Ett annat sätt är att skicka förfalskad e-post från kända banker och kopiera bankernas utseende, även om det sättet inte har med e-handel att göra.
  • Fraktkostnader. Alla fysiska varor som handlas på Internet måste fraktas till köparen, vilket kan göra köpet mindre lönsamt för konsumenten.
  • Väntetid. Alla fysiska varor som handlas på Internet måste fraktas till köparen, vilket innebär väntetider, i bästa fall en dag.
  • Leverans sista biten. Konsumenter är ofta inte hemma på dagtid då fraktföretag kör ut varor. Oftast måste mottagaren ta sig till ett postombud eller fraktbolag, då kunde de nästan lika gärna åka till en butik istället.

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Enligt undersökningen DIBS e-commerce Survey 2011[7] hade 93 procent av de svenska internetanvändarna handlat via Internet under de senaste 6 månaderna. Av dessa stod männen för en något större del än kvinnorna. Av undersökningen framgår att e-handeln i Sverige beräknas uppgå till 77 miljarder för 2011 - detta är baserat på respondenternas svar. Den största varugruppen är resor [8].

Vidare sägare HUI & Posten i Sverige att den svenska e-handelns omsättning endast hamnar på 27,7 miljarder för 2011(prognos)[2]. Och där är det flest andel respondenter som säger att de köpt böcker/tidningar. Detta skiljer sig markant från vad DIBS säger om e-handeln i Sverige vilket beror på att e-barometern endast omfattar detaljhandel och därmed utesluter sektorer som t ex resebranschen.

Lagligt skydd[redigera | redigera wikitext]

Konsumenter som handlar i nätbutiker har alltid en rad lagstadgade rättigheter. Vissa av dem gäller i Sverige, andra i hela EU, vilket innebär mindre risker vid e-handel över nationsgränser.

  • 14 dagars ångerrätt har man som konsument i Sverige alltid rätt till vid distanshandel[9] (auktioner, köp av livsmedel, tidningar, hygienartiklar och dylikt är undantagna), och är ett säljande företag skyldigt att upplysa köparen om den. Ångerfristen börjar löpa från den dag varan tas emot, och varan ska vara i väsentligt oförändrat skick. Utanför Sverige inom EU har en konsument vid köp från företag inom EU 7 dagars ångerrätt[9].
  • Konsumentköplagen ger en konsument rätten att reklamera en felaktig vara som köpts av en juridisk person. Reklamationen ska ske i skälig tid, dock senast tre år efter mottagandet av varan. Reklameras varan före sex månader efter mottagandet, är det upp till säljaren att bevisa att felet inte var ursprungligt, medan det efter sex månader är köparens uppgift. Konsumentköpslagen gäller inte vid försäljning och köp mellan konsumenter (fysiska personer) eller mellan två företag (juridiska personer).

Utbildningar[redigera | redigera wikitext]

  • Högskolecentrum Bohuslän, Konceptutvecklare e-Handel, [1]
  • Högskolan Kristianstad, Elektronisk handel (E-handel)[2]
  • Handelsakademin i Göteborg, E-Business Manager, [3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Turban, Efraim (2008) (på engelska). Electronic Commerce - A Managerial Perspective. Person Education, Inc. ISBN 0-132-24331-8 
  2. ^ [a b c d] (2005-2008). "E-barometern" (svenska) (PDF). Handelns Utredningsinstitut och Posten. Läst 7 januari 2009.
  3. ^ [a b] Yan, Tian; Concetta Stewart (2006). "History of E-Commerce" (engelska) (PDF). Information Science Reference(an imprint of IGI Global). Läst 7 januari 2009.
  4. ^ Dubois, Eric (2011). "Shoestyle.se ska ta upp kampen med Brandos" (se) (HTML). Redcats Nordic.
  5. ^ [a b] Arnberg, Jonas (2006). "E-handel 2.0 - inte längre bara en bubblare" (se) (PDF). Handelns Utredningsinstitut och Posten.
  6. ^ Zlobin, R. Doherty, J. Unge, B (2008). "E-handelsodyssé" (svenska) (PDF). Stockholm Universitet, School of Business. Läst 23 januari 2008.
  7. ^ (December 2011). "DIBS e-commerce Survey 2011" (engelska). DIBS Payment Services AB.
  8. ^ http://www.dibs.se/bestall/dibs-e-handelsindex/
  9. ^ [a b] ”När du handlar på distans”. Konsumentverket. 2010. Arkiverad från originalet den 2012-11-13. http://web.archive.org/web/20121113073806/http://www.konsumentverket.se/Global/Konsumentverket.se/%C3%84mnen/E-handel/Dokument/Distanshandeln%20web.%20A5.pdf. Läst 15 maj 2010. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]