Falklandskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Falklandskriget
Falklands, Campaign, (Distances to bases) 1982.jpg
Karta som beskriver det brittiska återtagandet av öarna.
Ägde rum 2 april 1982 - 14 juni 1982[1][2]
Plats Falklandsöarna
Sydgeorgien och Sydsandwichöarna
och omgivande hav och luftrum
Resultat Brittisk seger
Stridande
 Argentina  Storbritannien

[3]

Förluster
649 döda
1 068 skadade
11 313 tillfångatagna

1 kryssare
1 ubåt
4 fraktbåtar
2 patrullbåtar
1 spiontrålare


25 helikoptrar
35 jaktplan
2 bombplan
4 transportplan
25 COIN-flygplan
9 beväpnade skolflygplan

258 döda
775 skadade
115 tillfångatagna

2 jagare
2 fregatter
1 LSL-landstigningsfartyg
1 LCU-amfibiefartyg
1 containerfartyg


24 helikoptrar
10 jaktplan

Falklandskriget var ett krig mellan Storbritannien och Argentina 1982 om Falklandsöarna, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna. Falklandsöarna består av två stora och många små öar i Sydatlanten nära Argentina, vars namn och anspråk har varit omdiskuterat länge.

Falklandskriget startade fredagen 2 april 1982 med den argentinska invasion och ockupationen av Falklandsöarna och Sydgeorgien, och avslutades med den argentinska kapitulationen 14 juni 1982. Kriget pågick under 74 dagar och resulterade i 255 döda brittiska soldater och 649 döda argentinska soldater, sjömän och flygare och tre civila lokalbor.

Konflikten var resultatet av en segdragen diplomatisk konfrontation angående kontrollen över öarna. Ingen av staterna deklarerade officiellt krig och striderna var till stora delar begränsade till de omstridda territorierna och till Sydatlanten. Den inledande invasionen karaktäriserades av argentinarna som en återockupation av sitt eget territorium, och av britterna som en invasion av Storbritanniens utomeuropeiska territorier.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Historiska anspråk[redigera | redigera wikitext]

Falklandsöarna hade länge varit ett tvisteämne mellan Storbritannien och Argentina. Argentina proklamerade sina anspråk på ön 1816 i samband med sin självständighet från Spanien. Öarna hade då varit obebodda sedan 1811, men tidigare hade det förekommit såväl franska och engelska kolonier på ön och senast en spansk koloni. Argentina började kolonisera öarna 1826. Efter en konflikt om sälfångst med USA förstörde ett amerikanskt örlogsfartyg den argentinska kolonin år 1832. Året därpå kom en brittisk styrka och körde iväg den argentinska militären, som till 80 procent bestod av brittiska legosoldater som inte ville slåss mot sitt hemland. Britterna inledde därefter sin kolonisering av öarna som fick en rent brittisk befolkning.

Argentina erkände aldrig britternas överhöghet. 1964 röstade FN igenom en resolution där Argentina och Storbritannien uppmanades att förhandla för att hitta en fredlig lösning. En förhandlingsserie pågick till 1981. Dessa samtal ledde till en del praktiska framsteg, bland annat ordnades flygkommunikationer mellan Falklandsöarna och Argentina, men frågan om överhöghet löstes ej då britterna hävdade att en förutsättning för ett överlämnade var att en majoritet av Falklandsöarnas befolkning var för en sådan lösning, och att det samtidigt fanns en massiv motvilja mot en sådan lösning bland öarnas befolkning. En brittisk utredning som startades 1976 om möjligheterna för Falklandsöarna att bli självständiga ökade Argentinas missnöje kraftigt.

Situationen under 1980-talet[redigera | redigera wikitext]

Argentina gick i början av 1980-talet igenom en djup ekonomisk kris, vilket ledde till stort folkligt missnöje mot den styrande militärjuntan. Krisen ledde till ett ledarskifte inom juntan i mars 1981 och i december samma år bytte juntan återigen ledarskap. De nya juntaledarna var generallöjtnant Leopoldo Galtieri för armén, brigadgeneral Basilio Lami Dozo för flygvapnet och amiral Jorge Anaya för flottan. Det var amiral Jorge Anaya som var drivande bakom beslutet att besätta Falklandsöarna.[4] Genom att spela på nationalistiska känslor och erövra de historiskt omtvistade öarna, vilket bedömdes gå snabbt samt få endast begränsade effekter på Argentinas relationer med omvärlden, skulle man avleda uppmärksamheten från juntans misslyckade ekonomiska politik och människorättsbrott.[5]

I januari 1982 ställde den argentinska militärjuntan krav på Storbritannien att ge upp överhögheten över Falklandsöarna.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

Brittiska jaktflygplanet Sea Harrier. Den har förmågan att landa och starta vertikalt.

Den under början av året uppbyggda spänningen mellan länderna ökade den 19 mars, då 50 argentinare landsteg på Sydgeorgien och reste den argentinska flaggan. Den 2 april beordrade sedan Galtieri invasionen av Falklandsöarna. Han fick stöd av Peru som skickade vapen till Argentina.

Britterna överraskades av anfallet, men den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig att skicka en flottstyrka till Sydatlanten. Vid de följande striderna lyckades britterna återta öarna.

Antalet stupade i konflikten blev 649 argentinare, 247 britter, 3 falkländare och 8 kinesiska sjömän.

De största förlusterna i människoliv orsakades av sänkningen av den argentinska kryssaren ARA General Belgrano (323), vilket gjordes med gamla osofistikerade torpeder från andra världskriget. Argentinarna lyckades med hjälp av fransktillverkade Exocetrobotar sänka den brittiska jagaren HMS Sheffield och fraktfartyget SS Atlantic Conveyor.

Britterna gick segrande ur kriget av flera anledningar. Till stor del berodde den brittiska segern på bättre vapensystem och organisation. Storbritannien fick också hjälp och stöd av Frankrike som hade sålt flera vapensystem till Argentina. Bland annat införde Frankrike vapenbojkott emot Argentina samt lånade ut stridsflygplan av samma typ som Argentina hade så att Royal Air Force kunde träna mot dem. De brittiska markstyrkorna var också bättre utbildade med dödliga erfarenheter från Nordirland, men hade sämre utrustning än de argentinska.[6]

Bägge sidor räknade med USA:s stöd under kriget. Argentina baserade sina förväntningar på ett samarbetsavtal som länderna i Nord- och Sydamerika hade ingått och som USA samt Chile senare anklagades för att ha brutit genom sitt militära stöd till Storbritannien. USA:s stöd bestod till största del av att man försåg Storbritannien med krigsmateriel. Chiles stöd bestod i att vara bas för brittisk underrättelseinhämtning.[7]

Kronologi[redigera | redigera wikitext]

  • 19 mars – Argentinska specialstyrkor under ledning av Alfredo Astiz, utklädda som skrotarbetare, landstiger på Sydgeorgien[8].
  • 24 mars – Britterna skickar ett inspektionsfartyg, HMS Endurance med 22 marinsoldater för att få argentinarna att lämna Sydgeorgien.
  • 25 mars – Argentinsk korvett hindrar inspektionsfartyget.
  • 1 april – Brittiska guvernören talar på radion om det förestående anfallet och mobiliserar Falkland Islands Defense Force samt de 57 marinsoldater ur Naval Party 8901 som finns på Falklandsöarna. Strax innan midnatt landstiger första styrkan strax söder om Stanley, vid Lake Point. Från jagaren ARA Santísima Trinidad landsätts med hjälp av ribbåtar 84 man ur specialförbandet Buzo Tactioco. Under natten avancera styrkan mot garnisonens barack vid Moody Brook och guvernörens residens Government House. Tidigt på morgonen den 2 april anfölls barackerna som visade sig vara tomma.
  • 2 april – Landstigningsfartyget ARA Cabo San Antonio sjösätter under morgonen 20 stycken amfibiefordon LVTP-7A1 som landsätter 700 argentinska marinsoldater vid York Bay. Marinsoldaterna avancerad in mot Port Stanley och tar snabbt flygfältet. Fördröjningsstrider bryter ut utanför och i Port Stanley där ett argentinskt pansarfordon slås ut med det svensktillverkade granatgeväret Carl Gustaf. Efter några timmars strider där en argentinsk officer stupar på gräsmattan utanför guvernörens residens Government House väljer den brittiska guvernören Rex Hunt att kapitulera inför övermakten.
  • 3 april – 100 marinsoldater från Argentina invaderar Sydgeorgien, strider bryter ut och den lilla brittiska försvarsstyrkan retirerar med inspektionsfartyget.
  • 4 april – De sista sju brittiska soldaterna på Falklandsöarna kapitulerar efter att ha varit på flykt sedan Stanleys fall.
  • 5 april – Den brittiska regeringen beslutar att skicka en flottstyrka bestående av hangarfartygen HMS Invincible och HMS Hermes med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av åtta jagare och 15 fregatter.
  • 12 april – Storbritannien meddelar att all skeppsfart inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att sänkas av atomubåtar (MEZ – Maritime Exclusion Zone).[9]
  • 25 april – Brittiska elitförband återerövrar Sydgeorgien. Den argentinska ubåten ARA Santa Fe sänks vid Grytviken.
  • 28 april – En omfattande luftbro av civilt och militärt flyg har förstärkt den argentinska garnisonen med 12 630 man.
  • 30 april – Storbritannien meddelar att alla flygplan inom 200 sjömil från Falklandsöarna kommer att skjutas ned, utan varning (TEZ - Total Exclusion Zone).
  • 1 maj – Brittiskt bombflyg (Avro Vulcan B.2) bombar huvudstaden Port Stanleys flygplats från en bas på Ascension Island nära ekvatorn (se Operation Black Buck).
  • 2 maj – Den brittiska atomubåten HMS Conqueror torpederar kryssaren ARA General Belgrano. Flyganfall mot Port Stanley och Goose Green (flygplats).
  • 4 maj – Argentinsk Super-Étendard beväpnade med Exocetrobot sätter jagaren HMS Sheffield i brand och fartyget överges. Fartyget sjunker den 10 maj.
  • 21 maj – Britterna påbörjar landstigningen på stränderna runt bukten San Carlos Water på nordvästkusten av East Falkland. Under två nätter så landstiger 4000 man ur 3 Commando Brigade och övriga enheter, från militära landstigningsfartyg och civila fartyg. Efter att landstigningen hade upptäckts av argentinska trupper så inleder argentinska flygvapnet och de argentinska marinflyget häftiga flyganfall mot de brittiska fartygen i San Carlos Water. För att undvika den kraftigaste koncentrationen av luftvärn så angrep de argentinska flygplanen på mycket låg höjd. På kvällen den 21 maj så angreps fregatten HMS Ardent i flera omgångar av A-4 Skyhawks när hon besköt flygfältet vid Goose Green. Fartyget träffades flera gånger av bomber och övergavs efter att misslyckats att få kontroll över bränderna i akter, hon sjönk sedan på morgonen den 22 maj.
  • 28–29 maj – Slaget vid Goose Green. Överste "H" Jones stupar när 400 brittiska fallskärmsjägare besegrar 1 200 argentinska soldater.
  • 1 juni – Britterna börjar omringa Port Stanley.
  • 4 juni – Storbritannien och USA lägger in veto i säkerhetsrådet mot Perus förslag om vapenvila.
  • 11 juni – Hårda strider om bergen runt Port Stanley bryter ut.
  • 14 juni – Argentinas överbefälhavare på öarna kapitulerar. Krigshandlingarna tar slut, men det dröjer till 20 juni innan britterna har kontroll över alla öar.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Minnesmärke i Ushuaia, södra Argentina, över stupade argentinska soldater.

De politiska effekterna av kriget blev stora, främst i Argentina.

Efter krigsslutet ökade protesterna i Argentina mot dess militärjunta som snart tvingades avgå, och demokratin kunde återupprättas. I Storbritannien ökade den sittande regeringens popularitet i allmänhet och Margaret Thatchers i synnerhet vilket starkt bidrog till Tories överväldigande valseger i parlamentsvalet 1983.

Argentina vidhåller alltjämt sina anspråk på Falklandsöarna. Deras anspråk motiveras med att:

  • överhögheten över öarna överfördes från Spanien till Argentina i samband med självständigheten 1816,
  • Storbritannien övergav sin första koloni på öarna 1774, och avstod från koloniala anspråk i Sydamerika 1790 i ett avtal med Spanien (Nootkasundöverenskommelsen),
  • den brittiska invasionen 1833 anses ha varit illegal enligt internationell lag,
  • öarna ligger på kontinentalsockeln utanför Argentina, vilket enligt 1958 års FN-konvention om kontinentalsocklarna skulle kunna ge dem rätt att göra anspråk på öarna.

Britterna motiverar i dag sin överhöghet med att:

  • det brittiskt–spanska avtalet 1790 inte inbegrep territorier utanför statlig kontroll,
  • besittningsrätten för den femte generationen falklandsbor uppväger alla argentinska anspråk.

På trettioårsdagen av krigets utbrott uttalade sig Storbritanniens premiärminister David Cameron och uppgav bland annat att britterna är fast beslutna att stödja falklandsbornas, och endast falklandsbornas, rätt att besluta över sin egen framtid.[10]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Under den argentinska ockupationen bestämde militärmyndigheterna att införa högertrafik med omedelbar verkan. Falklandsborna fortsatte dock att köra på vänster sida som en protest. Efter ockupationens slut återinfördes vänstertrafik.

Argentinska formel 1-föraren Carlos Reutemann slutade att köra för brittiska formel 1-stallet Williams.

Svensk medverkan i konflikten genom bland annat Aerolineas Argentinas-piloten Rolf Hossinger.

Till stor del tack vare sina imponerande stridsmeriter från kriget, blev jaktplanet Sea Harrier FA2 rankat som världshistoriens nionde bästa jaktplan av Discovery Channels program Top Ten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Falklands 25: Background Briefing” (på engelska). Storbritanniens försvarsministerium. http://www.mod.uk/DefenceInternet/FactSheets/Falklands25BackgroundBriefing.htm. Läst 1 november 2009. 
  2. ^ ”:: Ministerio de Defensa – República Argentina ::” (på spanska). Mindef.gov.ar. http://www.mindef.gov.ar/veteranos%20Malvinas.html. Läst 1 november 2009. 
  3. ^ Freedman, Lawrence (9 August 2005) (på engelska). The Official History of the Falklands Campaign: War and diplomacy. 2. Routledge, Taylor & Francis Group. sid. 21–22. ISBN 978-0-7146-5207-8. http://books.google.com/books?id=PSsxmXWChqIC&pg=PP7. Läst 8 januari 2012. ”day-to-day oversight was to be provided by...which came to be known as the War Cabinet. This became the critical instrument of crisis management” 
  4. ^ (på Spanish) Malvinas, La Trama Secreta. Buenos Aires: Sudamericana/Planeta. 1983. ISBN 978-950-37-0006-8 
  5. ^ ”Ministerio de Educación, Ciencia y Tecnología de la Nación” (PDF). http://www.me.gov.ar/curriform/publica/sirlin_conv_dictadura.pdf. Läst 7 februari 2010. 
  6. ^ The Falklands War 1982: Sida 27: "Once in the Falklands the sterling sub-machine guns the men carried were quickly abandoned in favour of FN30 rifles captured from the Argentines.". Sida 34: "Argentine troops dig in near Mullett Creek, south-west of Port Stanley. They were well equipped for cold weather with quilted parkas bought from the Israeli Defence Force, and Argentine-manufactured boots very much superior to the DMS boots worn by the British." Sida 54: "[…] the attacking British, at the end of a very long supply line, frequently ran short of ammunition, and were able to maintain the attack only by re-equipping themselves from Argentine positions as they overran them." Sida 56: "[…] within two weeks we looked like a rag and bone army. Our faces were drawn with the loss of weight, our uniforms matted and soaked, we were hungry for solid food, and our boots, badly and cheaply made, were falling to pieces." Samt sida 87: "It was a very much closer run thing than Menendez realised. British guns were quite literally down to their last few rounds, and many soldiers had received no rations for 72 hours."
  7. ^ ”Falklandsöarna britternas sista koloniala krig”. Falklandsöarna britternas sista koloniala krig. SvD. http://www.svd.se/kultur/understrecket/falklandsoarna-britternas-sista-koloniala-krig_214457.svd. Läst 17 januari 2013. 
  8. ^ http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2007/mar/23/comment.military
  9. ^ ”Chronology of Events” (på engelska). Storbritanniens försvarsministerium. Arkiverad från originalet den 29 november 2006. http://web.archive.org/web/20061129072355/http://www.mod.uk/DefenceInternet/FactSheets/ChronologyOfEvents.htm. 
  10. ^ Statement on the Falkland Islands, 2 april 2012 (på engelska).

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Areschoug, Richard (2012). Brännpunkt Sydatlanten: Falklandskriget 1982. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris 13413784. ISBN 978-91-86837-10-5 
  • Aulich, James, red (1992) (på engelska). Framing the Falklands War: nationhood, culture and identity. Milton Keynes: Open Univ. Press. Libris 4840724. ISBN 0-335-09684-0 
  • Bork, Erik (2009). ”Slaget om Falklandsöarna”. Världens historia (1): sid. 64-71. 
  • Burden, Rodney A., red (1986) (på engelska). Falklands, the air war. London: Arms and Armour Press. Libris 6125303. ISBN 0-85368-842-7 
  • Burns, Robert Andrew (1985) (på engelska). Diplomacy, war, and parliamentary democracy: further lessons from the Falklands or advice from academe. Lanham, MD: University Press of America. Libris 5768226. ISBN 0-8191-4610-2 
  • Foster, Kevin (1998) (på engelska). Fighting fictions: war, narrative and national identity. London: Pluto. Libris 5545290. ISBN 0-7453-0956-9 
  • Hastings, Max; Jenkins, Simon; Waltman, Kjell (2005). Slaget om Falklandsöarna. Viken: Utg. för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek av Replik. Libris 10053123. ISBN 91-88818-74-8 
  • Morrison, David E.; Tumber, Howard (1988) (på engelska). Journalists at war: the dynamics of news reporting during the Falklands conflict. London: Sage. Libris 5692176. ISBN 0-8039-8057-4 
  • Parsons, Michael (2000) (på engelska). The Falklands War. Sutton pocket histories, 99-3384990-5. Stroud: Sutton. Libris 5577551. ISBN 0-7509-2354-7 
  • Seerup, Jakob; Dahlberg, Rasmus (2007). ”Falklandskriget - imperiets sista strid”. Allt om Historia (2): sid. 42-47. 
  • Woodward, Sandy; Robinson, Patrick; Holmberg, Cay; Holmberg, Louise Hadorph (1994). Ett hundra dagar: striden om Falklandsöarna : stridsgruppchefens memoarer. Marinlitteraturföreningen, 0348-2405 ; 77. Stockholm: Marinlitteraturfören. (MLF). Libris 7753514. ISBN 91-85944-14-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]