David Cameron

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med David Young Cameron.
David William Cameron


Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
11 maj 2010
Monark Elizabeth II
Ställföreträdare Nick Clegg
Företrädare Gordon Brown

Ämbetsperiod
6 december 2005–11 maj 2010
Monark Elizabeth II
Premiärminister Tony Blair
Gordon Brown
Företrädare Michael Howard
Efterträdare Harriet Harman

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
6 december 2005
Företrädare Michael Howard

Född 9 oktober 1966 (47 år)
London, Storbritannien
Politiskt parti Konservativa partiet
Maka Samantha Cameron
Residens 10 Downing Street
Alma mater Oxfords universitet
Ministär Ministären Cameron
Webbplats www.davidcameronmp.com

David William Donald Cameron, född 9 oktober 1966 i London, är Storbritanniens premiärminister, förste skattkammarlord, minister för offentlig förvaltning och ledare för det Konservativa partiet. Han representerar valkretsen Witney i det brittiska underhuset.[1]

Cameron studerade filosofi, politik och ekonomi (PPE) på Oxfords universitet. Därefter började han arbeta på det Konservativa partiets forskningsavdelningen. Kort därefter blev han rådgivare till Norman Lamont och senare till Michael Howard. Han var chef för Corporate Affairs på Carlton Communications från 1994 till 2001.

Han besegrades i det första försöket att bli invald till parlamentet för valkretsen Stafford år 1997, men blev invald år 2001 för Oxfordshires valkrets Witney. Han befordrades till att sitta på frontbänken i oppositionen två år senare och steg snabbt till att bli chef för politisk samordning under parlamentsvalet 2005. Med en publik bild av en ungdomlig, moderat kandidat som skulle kunna tilltala yngre väljare valdes han till Konservativa partiets ledare i slutet av 2005.[2]

I parlamentsvalet hållet den 6 maj 2010 vann de konservativa 307 mandat i ett hängt parlament. Efter fem dagar av intensiva förhandlingar kunde Cameron bilda en koalitionsregering med Liberaldemokraterna. Den 43-åriga Cameron blev Storbritanniens yngsta premiärminister sedan Earlen av Liverpool 198 år tidigare.[3] Cameron leder Storbritanniens första koalitionsregering sedan andra världskriget.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den, med hans egna ord, ”skamligt privilegierade” David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988. Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.

Cameron är gift med Samantha Sheffield (född 1971) och har tre barn, födda 2004, 2006 och 2010. Paret Cameron hade även en son, född 2002 som avled 2009 till följd av medfödda komplikationer.

Tidigare politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Conservative Research Department[redigera | redigera wikitext]

Efter examen arbetade Cameron för konservativa forskningsavdelningen mellan september 1988 och 1993.[4] En artikel om Cameron i The Mail on Sunday den 18 mars 2007 rapporterade att samma dag han skulle gå på anställningsintervju på Conservative Central Office, mottogs ett telefonsamtal från Buckingham Palace. Mannen i telefonen skall ha sagt: "Jag förstår att du snart ska träffa David Cameron. Jag har försökt allt jag kan för att avråda honom från att slösa sin tid på politik men jag har misslyckats. Jag ringer för att berätta att du är på väg att möta en verkligt anmärkningsvärt ung man."[5]

År 1991 blev Cameron utstationerad till Downing Street för att arbeta med briefing åt John Major. Han blev chef för politiska sektionen på Konservativa forskningsavdelningen och i augusti 1991 tippades han ta över posten som politisk sekreterare för premiärminister efter Judith Chaplins avgång.[6]

Men Cameron förlorade mot Jonathan Hill, som utsågs till ny sekreterare i mars 1992. Han fick ansvaret att briefa Major inför sina presskonferenser under 1992 års parlamentsval.[7] Under kampanjen inför valet var Cameron en av de unga "brat packen" och som partistrateg arbetade han mellan 12 till 20 timmar per dag samt sov i Alan Duncans hus på i Gayfere Street, Westminster. Detta hus hade även varit Majors kampanjkontor under hans kampanj för det konservativa ledarskapet.[8] Cameron ledde den ekonomiska delen och det var under arbetet med den här kampanjen som Cameron för färsta gången arbetade i nära samarbete med Steve Hilton, som senare skulle bli chef för strategi under hans partiledarskap.[9] Cameron var tvungen att gå upp kvart i fem varje dag och detta rapporterades ha lett till Cameron att beslutat att lämna politiken till förmån för journalistiken.[10]

Särskild rådgivare till finansministern[redigera | redigera wikitext]

De Konservativa partiets oväntade framgång i valet 1992 ledde Cameron till att slå tillbaka på äldre partimedlemmar som hade kritiserat honom och hans kollegor. Han uttryckte sig genom att säga "vad än folk säger om oss, så gjorde vi en bra kampanj" och att de skulle lyssnat på deras kampanj i stället för på tidningarna. Han har avslöjat att han ledde partimedlemmar i teamet över Smith Square för att reta de i Transport House, fd Labours högkvarter. Cameron belönades med en befordran till särskild rådgivare till finansministern Norman Lamont.

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1988 och 1994 hade han olika rådgivande och undersökande uppdrag för premiärminister John Major och det konservativa partiet. Mellan 1994 och 2001 arbetade han för medieföretaget Carlton Communications.

Han försökte vinna valkretsen Staffords plats i underhuset i 1997 års val, men misslyckades. Istället lyckades han komma in i parlamentet fyra år senare för Witney.

Vid det konservativa partiets årskonferens 2005 blev han vald till partiledare. Under sin partiledarperiod har han styrt partiet åt mitten, i synnerhet i sociala frågor, vilket har lett till stora framgångar i flertalet opinionsmätningar. Han ledde partiet till valframgång i underhusvalet den 6 maj 2010, då det för första gången på 13 år blev Storbritanniens största parti i allmänna val. Dock fick det inte egen majoritet i underhuset, varför samtal med partiet Liberaldemokraterna om en möjlig koalitionsregering inleddes dagen efter valet.[11]

Premiärminister[redigera | redigera wikitext]

Den 11 maj 2010 avgick Gordon Brown som Storbritanniens premiärminister och Drottning Elizabeth II bjöd då in Cameron till att bilda regering.[12] Vid en ålder av 43 år blev Cameron den yngsta premiärministern sedan Earlen av Liverpool 198 år tidigare.[3] I sitt första tal utanför 10 Downing Street offentliggjorde han sina planer på att bilda en regering tillsammans med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen sedan andra världskriget.

Cameron betonade vikten av att "skjuta partiernas skillnader åt sidan och arbeta hårt för nationens bästa."[3] Strax därpå utnämnde av Nick Clegg, ledare för Liberaldemokraterna till landets biträdande premiärminister.[12] Tillsammans kontrollerar partierna 363 mandat i underhuset med en majoritet på 76 mandat.[13] Den 2 juni 2010 då Cameron höll sin första session för premiärministersfrågor (PMQ:s), började han genom erbjuda sitt stöd och medkänsla till dem som drabbats av skottlossningen i Cumbria.[14]

Den 5 februari 2011 kritiserade Cameron misslyckandet med "multikulturalism " i sitt första tal som premiärminister som handlade radikalisering och orsakerna till terrorism.[15]

Politik och åsikter[redigera | redigera wikitext]

Självbeskrivning[redigera | redigera wikitext]

Cameron har beskrivit sig själv som "modern medkännande konservativ" och har talat om ett behov av en ny typ av politik samt att han var trött på "Punch and Judy" politiken i Westminster.[16] Han har förklarat att han verkligen är ett stort fan av Margaret Thatcher men att det inte gör honom till en som sympatiserar med Thatcher.[17] Han säger sig också vara "liberalkonservativ" och "inte en djupt ideologisk person."[18] Som ledare för oppositionen uppgav Cameron att han inte hade för avsikt att motsätta sig regeringen som en självklarhet och att de konservativa skulle ge sitt stöd i områden där man gjort upp avtal. Han har uppmanat politiker att koncentrera sig mer på att förbättra människors lycka och allmänna välbefinnande, istället för att enbart fokusera på finansiella förmögenheter.[19] Det har förekommit uppgifter om att han under en middag med journalister beskrivit sig själv som "arvtagare till Blair.".[20] Han tror att brittiska muslimer har en skyldighet att integreras i den brittiska kulturen, men konstaterar att aspekter såsom skilsmässor och narkotikamissbruk är oinspirerande.[21]

Daniel Finkelstein har sagt att tiden fram tills att Cameron valdes till ledare för det Konservativa partiet gick åt till "en liten grupp av oss (mig själv, David Cameron, George Osborne, Michael Gove, Nick Boles och Nick Herbert tror jag, en gång eller två gånger) brukade mötas för att byta politiska åsikter, äta pizza, och diskutera framtiden för det Konservativa partiet".[22]

Cameron samarbetade med Dylan Jones genom att ge honom intervjuer och tillgångsmaterial för att han skulle kunna producera boken Cameron on Cameron.[23]

Cameron är för legalisering av samkönade äktenskap.[24]

Parlamentarisk röstning[redigera | redigera wikitext]

Under november 2001 röstade Cameron för att ändra lagstiftningen för att kunna tillåta att människor som är fängslade på en polisstation att ge fingeravtryck för att vid utredning om terrorism kunna finnas till hand som identifikation.[25] I mars 2002 röstade han mot förbudet om jakt på vilda däggdjur med hundar.[26] I april 2003 röstade han mot införandet av förbud mot rökning på restauranger.[27] I juni 2003 röstade han mot NHS Foundation Trusts.[28] Han röstade även för att behålla det kontroversiella lagförslaget 28.[29]

I mars 2003 röstade han mot en motion som ännu inte gjorts för Irakkriget[30], och sedan stödde han med "alla nödvändiga medel för att säkerställa nedrustning av Iraks massförstörelsevapen".[31] I oktober 2003 röstade han dock för att inrätta en rättslig utredning av Irakkriget.[32] I oktober 2004 röstade han ja till Civil Partnership Lagförslaget.[33] I februari 2005 röstade han för att ändra texten i förebyggande av terrorism från "Utrikesdepartementet kan genomföra en kontroll av en individ" till "Ministern kan vända sig till domstol för en kontroll för..."[34] I oktober 2005 röstade han mot identitetskortsförslaget.[35]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”David Cameron - Witney Conservatives”. Witney Conservatives. Witney Conservatives. 6 maj 2010. http://www.witneyconservatives.com/person/david-cameron-mp-witney-constituency. Läst 22 december 2011. 
  2. ^ ”Hall of Fame, David Cameron”. BBC Wales. http://www.bbc.co.uk/wales/ps/sites/roughguide/hall_of_fame/pages/david_cameron.shtml. Läst 7 augusti 2009. 
  3. ^ [a b c] Hough, Andrew (11 maj 2010). ”David Cameron becomes youngest Prime Minister in almost 200 years”. Daily Telegraph (London). http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/politics/david-cameron/7712545/David-Cameron-becomes-youngest-Prime-Minister-in-almost-200-years.html. Läst 11 maj 2010. 
  4. ^ Cameron Minor's schooldays: How his extraordinary life at his exclusive prep school helped shape our PM
  5. ^ Francis Elliott and James Hanning (18 mars 2007), ”The many faces of Mr. Cameron”, The Mail on Sunday (London), http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/news/news.html?in_article_id=442913&in_page_id=1770, läst 4 september 2007 
  6. ^ "Diary", The Times, 14 augusti 1991.
  7. ^ Nicholas Wood, "New aide for Prime Minister", The Times, 13 mars 1992.
  8. ^ "Sleep little babies", The Times, 20 mars 1992.
  9. ^ Nicholas Wood, "Strain starts to show on Major's round the clock 'brat pack'", The Times, 23 mars 1992.
  10. ^ "Campaign fall-out", The Times, 30 mars 1992.
  11. ^ Cameron vill regera med Liberaldemokraterna, Dagens Nyheter 7 maj 2010
  12. ^ [a b] David Cameron is UK's new prime minister”. BBC News. 11 maj 2010. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/election_2010/8675265.stm. Läst 11 maj 2010. 
  13. ^ Britain’s Improbable New Leaders Promise Big Changes New York Times, 12 maj 2010
  14. ^ ”Cameron Takes First PMQs Of Coalition Govt”. Sky News. 2 juni 2010. http://news.sky.com/skynews/Home/Politics/First-PMQs-Of-Coalition-Government-David-Cameron-Takes-His-First-Prime-Ministers-Questions/Article/201006115642233?f=rss. Läst 18 oktober 2010. 
  15. ^ State multiculturalism has failed, says David Cameron”. BBC News. 5 februari 2011. http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-12371994. Läst 5 februari 2011. 
  16. ^ Jonathan Freedland, "Enough of this love-in: Bush was a compassionate conservative too", Guardian Unlimited, 7 december 2005. Retrieved 6 november 2006.
  17. ^ "Cameron: Tories need new identity", BBC News Online, 17 november 2005. Retrieved 6 november 2006.
  18. ^ Andrew Rawnsley, "'I'm not a deeply ideological person. I'm a practical one'", Guardian Unlimited, 18 december 2005. Retrieved 6 november 2006.
  19. ^ "Make people happier, says Cameron", BBC News Online, 22 maj 2006. Retrieved 6 november 2006.
  20. ^ Andrew Pierce "Horror as Cameron brandishes the B word", The Times Online, 5 oktober 2005. Retrieved 25 november 2006.
  21. ^ David Cameron: What I learnt from my stay with a Muslim family”. Guardian (London). 13 maj 2007. http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2007/may/13/comment.communities. Läst 13 april 2010. 
  22. ^ Finkelstein, Daniel (19 februari 2010). ”Why Purnell mattered”. Times Online. Arkiverad från originalet den 26 mars 2010. http://web.archive.org/web/20100326042015/http://timesonline.typepad.com/comment/2010/02/the-departure-of-james-purnell-is-a-disaster-for-the-centre-left-because-he-really-matterd--before-the-2005-general-electio.html. Läst 13 april 2010. 
  23. ^ ”Peter Oborne's review of Cameron on Cameron in Prospect Magazine, 2008–12”. Prospect Magazine. 20 december 2008. http://www.prospectmagazine.co.uk/2008/12/theaudacityofdave/. Läst 13 april 2010. 
  24. ^ The time has come for gay couples to marry retrieved 9 maj 2012
  25. ^ House of Commons Hansard Debates for 26 Nov 2001 (pt 30), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, http://web.archive.org/web/20071123131449/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200102/cmhansrd/vo011126/debtext/11126-30.htm#11126-30_div82, läst 20 september 2007 
  26. ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Mar 2002 (pt 40), arkiverad från ursprungsadressen den 23 maj 2007, http://web.archive.org/web/20070523034243/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200102/cmhansrd/vo020318/debtext/20318-40.htm#20318-40_div199, läst 20 september 2007 
  27. ^ House of Commons Hansard Debates for 14 Apr 2003 (pt 15), arkiverad från ursprungsadressen den 30 juni 2007, http://web.archive.org/web/20070630224840/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030414/debtext/30414-15.htm#30414-15_div162, läst 20 september 2007 
  28. ^ House of Commons Hansard Debates for 8 Jul 2003 (pt 27), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, http://web.archive.org/web/20071123131459/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030708/debtext/30708-27.htm#30708-27_div280, läst 20 september 2007 
  29. ^ Nicholas Watt (2 juli 2009). ”David Cameron's history on Section 28”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/politics/2009/jul/02/david-cameron-gay-pride-apology. Läst 13 april 2010. 
  30. ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Mar 2003 (pt 47), arkiverad från ursprungsadressen den 21 augusti 2007, http://web.archive.org/web/20070821064118/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030318/debtext/30318-47.htm#30318-47_div117, läst 20 september 2007 
  31. ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Mar 2003 (pt 48), arkiverad från ursprungsadressen den 21 augusti 2007, http://web.archive.org/web/20070821064145/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo030318/debtext/30318-48.htm#30318-48_div118, läst 20 september 2007 
  32. ^ House of Commons Hansard Debates for 22 Oct 2003 (pt 33), http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200203/cmhansrd/vo031022/debtext/31022-33.htm#31022-33_div335, läst 20 september 2007 
  33. ^ House of Commons Hansard Debates for 12 Oct 2004 (pt 34), arkiverad från ursprungsadressen den 30 juni 2007, http://web.archive.org/web/20070630192558/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200304/cmhansrd/vo041012/debtext/41012-34.htm#41012-34_div256, läst 17 september 2007 
  34. ^ House of Commons Hansard Debates for 28 Feb 2005 (pt 40), arkiverad från ursprungsadressen den 26 augusti 2007, http://web.archive.org/web/20070826160700/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200405/cmhansrd/vo050228/debtext/50228-40.htm#50228-40_div101, läst 19 september 2007 
  35. ^ House of Commons Hansard Debates for 18 Oct 2005 (pt 35), arkiverad från ursprungsadressen den 23 november 2007, http://web.archive.org/web/20071123131539/http://www.publications.parliament.uk/pa/cm200506/cmhansrd/vo051018/debtext/51018-35.htm#51018-35_div60, läst 20 september 2007 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till David Cameron.