Gråsäl

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gråsäl
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Hanne av gråsäl
Hanne av gråsäl
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
(orankad) Sälar
Familj Öronlösa sälar
Phocidae
Släkte Halichoerus
Nilsson, 1820
Art Gråsäl
H. grypus
Vetenskapligt namn
§ Halichoerus grypus
Auktor Fabricius, 1791[2]
Utbredning
Distribution of the grey seal.png
Hitta fler artiklar om djur med

Gråsäl (Halichoerus grypus) är en säl som förekommer i Östersjön och Atlanten. Den tillhör familjen öronlösa sälar och är den enda arten i släktet Halichoerus. Gråsälen är större än knubbsälen och vikaren, och i motsats till andra sälarter som förekommer vid Svenska kusten har den ett konformigt huvud. Gråsälshanen kallas också för ståte, pluralis ståtar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Den fullvuxna sälhanen är mörkgrå med ljusare fläckar. Den fullvuxna sälhonan har mörkgrå fläckar på en silvergrå päls och ungarna (kutarna) är vita. Teckningen är avhängigt av belysningen och hur våt pälsen är. Med sin längd på omkring 250 centimeter och vikt upp till 300 kilogram är hanen klart större än honan som är cirka 180 centimeter lång och 150 till 200 kilogram tung. Huvudet är konformat med mycket låg panna.[3] Hanen har större nosparti än honan.[4][5]

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Gråsälen förekommer i tre geografiskt åtskilda bestånd. Trots att de båda europeiska beståndens utbredningsområden möts norr om Danmark förekommer hybridisering mellan de båda taxonen sällan, huvudsakligen på grund av olika parningstider.[5] På grund av detta delades arten tidigare upp i tre underarter men idag erkänns bara två:[1]

Tidigare delades den atlantiska gråsälen upp i en västlig, och en östlig underart där den senare bar det vetenskapliga namnet H. g. atlantica.[1] Östersjögråsälen bar tidigare det vetenskapliga namnet H. g. baltica (Rice 1998).[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Gråsälen föredrar klippiga kuster men i Nord- och Östersjön förekommer den även på sandbankar. Mellan maj och juni ligger gråsälarna vanligen på land och byter päls.[6] När det inte är parningstid vandrar många unga sälar till avlägsna stränder. Men de återvänder som regel. För de atlantiska underarten sker parningen under hösten medan östersjögråsälen har sin brunsttid under våren.[5] Som föda tar gråsälen bara fisk och i undantagsfall bläckfisk och kräftdjur.[4] Den kan dyka ned till 70 meters djup.

Under parningstiden bildar gråsälen små flockar men det förekommer också de som lever hela året i grupp.[5] I flocken finns i genomsnitt 6 honor och en hane. I större flockar kan det finnas flera hanar med var sitt harem. Strider mellan hanarna förekommer endast sällan. Oftare ser man mindre hanar som visar undergivenhet mot en dominant hane. Parningen sker ungefär två veckor efter födseln av de unga gråsälarna, när honan slutar att ge di.[7]

Dräktigheten varar i drygt 11 månader men embryot vilar en tid efter befruktningen. Digivningsperioden är med 2 till 3 veckor, vilket är påfallande kort. Honor blir könsmogna efter cirka 5 år, och hanar ett år senare, men ofta tar det 4 år till innan hanarna kan etablera ett harem.[7]

Livslängden ligger vid 40 år och den äldsta kända individen blev 46 år gammal.[4][7]

Gråsälen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

För säljägare har gråsälen varit ett viktigt byte. Även fiskare dödade gråsälar för de såg djuret som en konkurrent. Nu finns i de flesta länder skyddsåtgärder för gråsälen. Beståndet vid Kanadas kustlinjer uppskattas med 250 000 individer och framför USA:s kustlinje lever omkring 7 300 gråsälar.[1]

Vid 1900-talets början, innan intensiv jakt och miljögifter drabbade beståndet, uppskattas antalet gråsälar i Östersjön ha kunnat uppgå till cirka 100 000 djur. Beståndet i Östersjön var som minst i början av 1980-talet då det bara fanns 2 000-3 000 djur i havet. Utöver jakten bestod faran i miljögifter vilka förorsakade fortplantningsstörningar.[8] År 2000 uppgick antalet gråsälar till cirka 15 500 stycken. Från 1990-talet beräknades beståndet växa med cirka åtta procent per år till 2006. År 2005 uppskattades populationen i Östersjön med ungefär 22 000 individer.[9] Vid flera ställen inrättades skyddszoner med tillträdesförbud.[4]

Konflikter med fiske[redigera | redigera wikitext]

Gråsälen äter huvudsakligen fisk och då ett flertal viktiga matfiskar kan ingå i dess diet och på grund av att den kan skada fångster och fiskeredskap har den kommit att hamna i konflikt med fisket på flera håll inom sitt utbredningsområde.

Ett exempel är att den växande gråsälstammen i Östersjön har lett till ökade sälskador i det kustnära fisket, främst i Sverige och Finland.[10][11] Sälarna söker föda i redskap och river både fångst och redskap. Man har försökt att utveckla sälsäkra ryssjor, men nätfisket är svårare att skydda. Både Sverige och Finland har åter infört en begränsad jakt på gråsäl.[12] Det är frågan om kvotjakt och fortplantningstiden är fredad.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Thompson, D. & Härkönen, T. 2008 Halichoerus grypus. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ J. A. Allen History of North American pinnipeds, a monograph of the walruses, sea-lions, sea-bears and seals of North America , sid:63, Från: <www.ebooksread.com>, läst 2011-07-07
  3. ^ ”Gråsäl”. Artdatabanken. http://www.artfakta.se/artfaktablad/Halichoerus_Grypus_100068.pdf. Läst 2 januari 2013. 
  4. ^ [a b c d] Nordens däggdjur (2004) s. 269-272
  5. ^ [a b c d e] Djur i Sveriges natur (1997) s. 236-239
  6. ^ Naturvårdsverket, besökt 1 maj 2009.
  7. ^ [a b c] Dägg-, grod- och kräldjur (1988) sid:336-338
  8. ^ Gråsälens status, Nationellt resurscentrum för biologi & bioteknik, besökt 1 maj 2009.
  9. ^ Gråsälens bestånd, Naturvårdsverket, besökt 1 maj 2009.
  10. ^ ”Skonsamma och sälsäkra fiskemetoder”. Sveriges lantbruksuniversitet. http://www.slu.se/sv/fakulteter/nl-fakulteten/om-fakulteten/institutioner/akvatiska-resurser/forskning/skonsamma-fiskemetoder/. Läst 2 januari 2013. 
  11. ^ ”Sälskador”. Vilt- och Fiskeriforskningen. http://www.rktl.fi/svenska/vilt/salar/salskador.html. Läst 2 januari 2013. 
  12. ^ Skyddsjakt på gråsäl, Naturvårdsverket, besökt 1 maj 2009.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]