Grigorij Rasputin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om mystikern Grigorij Rasputin. För andra betydelser, se Rasputin (olika betydelser).
Grigorij Rasputinn 1900


Grigorij Jefimovitj Rasputin (ryska: Григо́рий Ефи́мович Распу́тин), född 22 januari 1869[1] i byn Pokrovskoje vid floden Tura i Tiumen i Sibirien, död (mördad) 30 december 1916 i Sankt Petersburg, var en rysk mystiker, predikant och helbrägdagörare, känd som en av Rysslands mest mytomspunna personer. Rasputins liv är omdebatterat då det smutskastats, glorifierats och mystifierats om vartannat, vilket gör det svårt att få en helt rättvis och sann bild av honom. Han hade dock flera barn, däribland Maria Rasputin.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Rasputin, född och uppväxt i Sibirien som icke läs- och skrivkunnig son till en bonde, visade i unga år upp ett skamlöst beteende och gjorde sig känd som en tjuvaktig kvinnojägare och fyllo. Han blev ledaren i byns ungdomsgäng som uppträdde så störande under söndagarnas gudstjänster i kyrkan att prästen till sist erbjöd dem betalning för att de skulle hålla sig därifrån.

Rasputin hade också andra sidor. Ganska tidigt i livet verkade han vara en pojke som hade något speciellt: en blick med ett allvarligt, sinnligt djup och med en förmåga att för sin inre syn se vad människor gjort eller vad som skulle komma att hända. Många påverkades stort av den udda pojken som hjälpte sjuka och behövande med sin förmåga. Rasputin började så söka Gud på sitt eget alternativa sätt. Han kom i kontakt med en sekt som menade att en människa endast kan uppnå Guds nåd genom att först synda så djupt att man når sin botten - för att sedan be om förlåtelse inför Gud.

Sektliv[redigera | redigera wikitext]

Rasputin blev snabbt, enligt vissa källor,[2] en ledande figur inom rörelsen vilken hade gruppövningar som inbegrep att medlemmarna dansade och piskade sig själva till extas. Enligt Rasputins dotter, Maria, hade fadern haft kontakt med sekten, där man genom köttslig lusta med t ex gruppsex skulle få medlemmarna att sjunka så djupt att de först då skulle få nåd inför Gud, men avvisat den då han känt den motbjudande.[2] Rasputin ska senare ha nyttjat sektens filosofi då han erbjöd kvinnor att synda (ha sex) tillsammans med honom för att sedan, genom honom själv i egenskap av medium, få Guds fulla förlåtelse. En av Rasputins mer kända helningsmetoder ska ha varit att ta den sjuka kvinnan till ett bad-hus/vatten och idka samlag med henne.[källa behövs] Hans ordspråk blev: "Blomman växer av vatten och det gör jag med".

På "pilgrimsresa"[redigera | redigera wikitext]

Rasputin gör korstecknet.

Efter det påstådda sektlivet gifte sig Rasputin och startade en familj med en kvinna från trakten. Han lämnade dock strax sin fru och barn och förde snart, enligt vad han själv menade var en "pilgrimsresa", ett kringdrivande liv runtom i Ryssland. Kring år 1901 började ett rykte om en märklig man med djupt svarta ögon, ett yvigt skägg och mystiska, helande krafter att få nationella proportioner. 1903, efter utflykter till Grekland och Jerusalem, anlände en ofta otvättad och därför illaluktande Rasputin till Sankt Petersburg, där han inom kort gjorde sig ett namn bland stadens societet och blev på så sätt år 1905 introducerad för tsarfamiljen, tsar Nikolaj II och tsaritsan Alexandra av Hessen.

Tronföljarens räddare[redigera | redigera wikitext]

Tsaritsan bar genom sin släkt på blödarsjuka och kände därför en stor skuld över att sonen och tronföljaren, Alexej, drabbats av samma sjukdom. Genom vänner fick hon kontakt med Rasputin som sagts henne ha märkliga, helande krafter. Rasputin använde sig av böner och en sorts hypnos som de facto verkade ha positiva effekter på pojkens mående. Hur metoden verkligen kunde ha någon effekt är omdebatterat, men man menar idag att lugnande hypnos sänker stressnivåerna och därmed också symptomen för sjukdomen.[3] Rasputin skaffade sig så småningom stort inflytande över det romanovska hovet och benämndes som "en vän" och "en helig man" av tsaren själv.[4] När Alexej vid ett senare tillfälle ramlat och blivit illa däran p g a sin sjukdom telegraferade tsaritsan till Rasputin, som tillfälligt var tillbaka i Sibirien, och bad om hjälp. Hon fick då till svar att hon inte skulle oroa sig och Rasputin lovade att be Gud om lindring för tronföljaren; "pojken kommer inte att dö, han blir snart bra igen...". När så också skedde var hennes tilltro till mannen med de djupt svarta ögonen orubblig för återstoden av hennes liv.[5]

Rasputin styr - som älskare?[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget pågick nu för fullt - med liten framgång för Ryssland. Tsar Nikolaj drog då i fält för att ta befälet över sitt lands trupper. Relationen mellan tsaritsan och Rasputin hemma i St Petersburg växte sig allt starkare och rykten uppstod snart att de båda hade en kärleksaffär; varvid hemliga polisen lät övervaka tsaritsans favorit. Vid fronten lyckades inte den vid krig oerfarne tsaren vända krigslyckan åt rätt håll i en dåligt organiserad armé. Missnöjet med tsaren och hela hovet växte bland både soldater och arbetare. Tsaritsan vände sig då åter till Rasputin som välvilligt delade ut sina råd om hur kriget skulle skötas. Dessa förmedlade sedan tsaritsan i brev efter brev till sin man där hon bönföll honom att agera efter helarens råd i tron att landet annars skulle gå under.

Rasputin går för långt[redigera | redigera wikitext]

Grigorij Rasputin fotograferad 1908.

Tsaren påverkades av breven från sin hustru men inget som Rasputin sett för sin inre syn kunde få armén att vinna mark. I St Petersburg levde han gott under beskydd av hovet och i tsarens frånvaro och med tsaritsans aldrig sinande förtroende kunde han göra lite som han behagade. Den som hade pengar kunde enkelt köpa sig en bättre position i samhället; det var bara att vända sig till Rasputin som också favoriserade släkt och vänner och gav dem privilegier. Missnöjet nådde nu till den översta eliten i Ryssland: aristokraterna. Dessa hade nu fått nog av vad de menade var ett vanstyre av landet. Man anklagade främst tsaritsan Alexandra, och med Rasputins starka inflytande över henne därmed också honom, för landets snabbt försämrade ekonomi och brist på framgång i kriget. Att Alexandra var född och uppvuxen på tysk (fiendens) mark gjorde det hela inte bättre. Grupper av sammansvärjningar bildades och prat om att "den onde munken från Sibirien" skulle skaffas bort för gott fick sin spridning i högre kretsar runtom i Ryssland.

I ett tal i den ryska Duman framhöll Vladimir Purisjkevitj följande:[6] ...tsarens ministrar som har förvandlats till marionetter. Marionetter vars trådar har tagits fast i hand av Rasputin och kejsarinnan Alexandra Fjodorovna - Rysslands onda genius och tsaritsa ... som har varit en tysk på den ryska tronen och främmande för landet och dess folk....

En som åhörde talet var furst Felix Jusupov, (en ingift släkting till tsaren), som efteråt sökte upp Purishkevitj vilken genast var med på att skaffa undan Rasputin.[6]

Rasputins död[redigera | redigera wikitext]

Rasputins död blev än mer mytomspunnen än vad han själv varit i livet. I allt väsentligt är följande en tämligen vedertagen bild av händelseförloppet,[7] trots att de medverkande vid flera tillfällen ändrat sina historier - inte minst för att ge sig själva en mer framträdande och viktig roll än vad som varit fallet.

Rasputin bjöds 29 december 1916 in till den sammansvurne furst Jusupovs palats vid Moika-kanalen i Sankt Petersburg; detta i tron att han skulle få träffa Jusopovs fru som också skulle ha bjudit in sina väninnor.[8] Han klädde upp sig i en skinande silkesskjorta och sina bästa läderstövlar och anträdde palatset.

Rasputin visades raskt ner i källaren eftersom Jusopovs fru inte alls var i palatset utan i själva verket på resa.[8] Väl där spelade man skivor för honom och han bjöds på förgiftat madeiravin. Detta verkade dock inte ha någon önskad effekt och man gav honom därför också bakverk, innehållande cyanid, men inte heller detta fick Rasputin att reagera. Värden Jusopov tappade då tålamodet och gick till sitt kontor för att hämta en pistol. Tillbaka i källaren sköt han så Rasputin två gånger i bröst och sida som då föll till golvet. Till sist verkade livsgnistan lämna "den galne munken" (som var ett av hans öknamn - trots att han aldrig varit munk) och Jusopov och hans sammansvurna tog av honom hans silkesdräkt. De lämnade sedan källaren för att gå upp och fira att man nu gjort sig av med Rysslands fiende nr 1. Sällskapet planerade därefter att lämna palatset och ta sig vidare ut i staden. Men Jusopov, som gått för att ta reda på en rock mot kylan, anade oråd och återvände till källaren för att kontrollera liket. När Jusopov lutat sig över kroppen ska Rasputin, enligt Jusopovs skildring, då ha vaknat till liv, tagit ett stryptag på fursten och viskat "du din elake pojke...!"[9].

Jusopov klarade sig snart ur greppet och Rasputin ska nu, mot alla odds, ha tagit sig upp på fötter och vidare ut på gården. Där sågs han av de övriga sammansvurna adelsmännen som då jagade efter den svartskäggige helaren skjutandes flera nya skott, varav två ska ha träffat (ett i ryggen och ett i huvudet).[10] Jusopov började nu nästan tro att mannen framför honom verkligen var Satan själv inkarnerad. Rasputin misshandlades ytterligare med påkar, sparkar och knytnävsslag innan allt (enligt vissa källor) avslutades med att man kastrerade honom.[11] De lastade sedan kroppen i en bil och körde ner till floden där den dumpades. Liket av Rasputin flöt dock upp igen och hittades ett par dagar senare.

Den döde Rasputin

Vid den efterföljande obduktionen ska Rasputins lungor ha varit vattenfyllda, vilket innebär att han skulle ha varit vid liv då han kastats i floden. Också hans döda kropps läge, med rakt utstående armar (vilket kan bevisas av fotografier), tyder på att han skulle ha letat sig fram under isen, försökt ta sig upp på eller hänga kvar vid ett isflak i den av is delvis täckta floden.[12] Dock ska inget gift ha hittats i Rasputins maginnehåll vilket tyder på att giftet antingen varit för gammalt och därmed svagt och/eller att han aldrig fått någon gift i sig överhuvudtaget.[13] I så fall skulle förgiftningen endast ha varit en efterhandskonstruktion av mördarna för att visa på Rasputins omänsklighet och därmed ge en viss "legitimitet" åt deras dåd.

De bisarra detaljerna kring hans död har bidragit ytterligare till legenden om och kring Rasputin. Inte minst har dessa spritts av hans direkta baneman, Felix Jusopov, som liksom sina medsvurna aldrig straffades för brottet – trots att det snabbt var vida känt vilka brottslingarna var. Den "demonisering" av Rasputin som följde åren efter mordet fick mycket glöd tack vare Jusopovs skildring av händelserna och andra uttalanden kring den mördade Rasputins tidigare leverne.

Mystiska förutsägelser[redigera | redigera wikitext]

I ett omtvistat brev, poststämplat i Sankt Petersburg den 31 december 1916 (motsvarande den 13 januari 1917 enligt vår nu gällande Gregorianska kalender), påstått postat till Tsar Nikolaj II och skrivet av Rasputin, avger den senare två förutsägelser:

Jag kommer aldrig få se solen gå upp år 1917.

Om mina mördare är dina fiender har Du inget att frukta, men är mina mördare dina vänner kommer Du själv också vara död inom kort.

När han gick till den omtalade bjudningen skulle Rasputin således ha anat att hans egen tid snart var ute, men kanske ville han få vetskap om hans framtida banemän verkligen var tsartrogna förrädare. Då de sammansvurna visade sig vara just detta borde också tsaren, enligt Rasputins förutsägelse, frukta för sitt liv. Tsaren avsattes, enligt rysk kalender, redan i februari 1917 - under Februarirevolutionen. En viss Kerenskij blev tillförordnad statschef för en ny regering som avskaffade tsardömet men valde att fortsätta kriget i väster. Tsaren och hela hans familj fördes till Jekaterinburg där de alla, utan någon form av rättegång, mördades sommaren 1918. Rasputins båda sista förutsägelser besannades således.

Rasputin begravdes enligt somliga källor innanför Kremls murar i Moskva, vilket måste krävt en lång transport av hans lik. Uppgiften härstammar från kommunister från Moskva som efter Oktoberrevolutionen sade sig ha grävt upp kroppen och bränt kvarlevorna på plats. Mer troligt är att Rasputin begravdes i Sankt Petersburg - i en omärkt grav. I alla händelser har Rasputin än idag ingen känd grav.

Rasputin i populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Rasputin har förekommit i flera olika sånger sedan hans död. Mest känd är låten Rasputin med Boney M från 1978, med efterföljande covers av bl a det finska folkmetal-bandet Turisas och amerikanska folkrockbandet Boiled in Led. Rasputin dyker även upp i en gammal norrländsk visaSista brevet från Liikavaara-Frans. Gruppen Mastodon nämner Rasputin i låten The Czar, och de brasilianska Thrash Metal-bandet Cavalera Conspiracy har skrivit en låt under namnet Rasputin på deras andra album Blunt Force Trauma. Den amerikanska musikgruppen Rasputina är uppkallad och inspirerad av den ryske helaren.

Rasputin har porträtterats i flera filmer. Redan 1917 gjordes en film med titeln Rasputin, the Black Monk. Senare har han porträtterats bland annat av Lionel Barrymore i Rasputin and the Empress (1932), av Edmund Purdom i Les nuits de Raspoutine (1960), av Christopher Lee i Rasputin: The Mad Monk (1966) och av Alan Rickman i Rasputin (1996).

Rasputin är en av de mest framträdande fienderna till Hellboy i den amerikanska serietidningen med samma namn (se Grigori Rasputin (Hellboy)). Den ryske mystikern har inspirerat till en oberäknelig och egenmäktig figur med samma namn och utseende (om än inte samma bakgrund) i Hugo Pratts serie Corto Maltese.[14]

I den tecknade barnfilmen Anastasia har man skapat en rollfigur med Rasputins namn. I filmen är han en magiker, komiskt anspelande på Rasputin som "en levande död" då hans kroppsdelar ständigt lossnar.

I avsnittet "Invasion of the Punk Frogs" i 1987 års tecknade TV-serie Teenage Mutant Ninja Turtles, döper Shredder en av sina nya grod-mutanter till "Rasputin, the Mad Frog" ("Rasputin, den galne grodan").[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Sidan är helt eller delvis en översättning av Wikipedias engelskspråkiga version

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Radzinsky, Edvard (2000) [ursprungligen i London : Weidenfeld & Nicolson, 2000]. Rasputin: The Last Word. översättning av Judson Rosengrant. St Leonards, New South Wales, Australia: Allen & Unwin. pp. 704. ISBN 1865085294. OCLC 155418190.
  • Matrena Rasputina, Memoirs of The Daughter, Moskva 2001. ISBN 5-8159-0180-6 (Ryska)
  • Massie, Robert K (2004) [ursprungligen i New York : Atheneum Books, 1967]. Nicholas and Alexandra: An Intimate Account of the Last of the Romanovs and the Fall of Imperial Russia (Common Reader Classic Bestseller ed.). United States: Tess Press. pp. 672. ISBN 157912433X. OCLC 62357914.
  • Moynahan, Brian. Rasputin: The Saint Who Sinned. New York: Aurum Press, 1998.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Datum enligt modern tideräkning; motsvarande datum enligt gammal rysk tideräkning blir 10 januari 1869 resp. 17 december 1916.
  2. ^ [a b] Radzinsky, sid 40.
  3. ^ Science Watch, Hypnos för blödarsjuka", The New York Times, 1986/05/06, läst 2010/04/02
  4. ^ George King, The Last Empress: The Life and Times of Alexandra Feodorovna, Tsarina of Russia. Replica Books, 2001. ISBN 978-0-7351-0104-3
  5. ^ Massie, sid 187
  6. ^ [a b] Radzinsky, sid 434.
  7. ^ Discovery channels dokumentär, "The most Evil men: Grigorij Rasputin"
  8. ^ [a b] C. L. Sulzberger, The Fall of Eagles, Crown Publishers, New York, 1977, sid 271-273
  9. ^ Grigori Rasputin – The Immortal Russian Maninstitute.com, 12 maj 2009. Läst 6 feb 2011
  10. ^ Radzinsky, sid 470
  11. ^ Rasputina and Barham (1977). Rasputin, the man behind the myth, a personal memoir. Prentice-Hall. ISBN 013753129X. "With the skill of a surgeon, these elegant young members of the nobility castrated Grigori Rasputin, flinging the severed penis across the room."
  12. ^ Joseph L. Gardner (ed.), "The Unholy Monk", Reader's Digest Great Mysteries of the Past, 1991, sid 161.
  13. ^ Moynahan, The Saint 332-333
  14. ^ "Corto Maltese – History". Cortomaltese.com. Läst 9 juli 2013. (engelska)
  15. ^ ”Invasion of the Punk Frogs” (på engelska). TV Com. 19 november 1988. http://www.tv.com/shows/teenage-mutant-ninja-turtles-season-7/invasion-of-the-punk-frogs-57353/. Läst 29 juni 2012. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]