Hugo Pratt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hugo Pratt
Hugo Pratt, fotograferad av Erling Mandelmann (1989).
Födelsenamn Hugo Eugenio Pratt
Född 15 juni 1927
Födelseplats Rimini, Italien
Död 20 augusti 1995 (68 år)
Dödsplats Pully, Vaud, Schweiz
Begravningsplats Grandvaux, Vaud, Schweiz
46°29′43.55″N 6°42′50.71″Ö / 46.4954306°N 6.7140861°Ö / 46.4954306; 6.7140861
Monument staty över Corto Maltese i Grandvaux (2007)
Vistelseort Italien Venedig (*1927-37),
Italien Abessinien (1937-43),
Italien Salòrepubliken (1943-45),
Italien Venedig (1945-49),
Argentina Buenos Aires (1949-62),
Italien Genua (1967-70),
Schweiz Grandvaux (1984-95†)
Nationalitet italiensk
Verksamhet
Yrke/uppdrag serieskapare, serieförfattare, romanförfattare
Verksam 19451995
Debutverk Asso di Picche
Kända verk El sargento Kirk, Ernie Pike, Corto Maltese
Genre äventyr
Stil romantik, resor, vitterhet, esoterism, poesi, melankoli
Influerad av Milton Caniff, Corneille, Pedro Calderón[1]
Influerat Didier Comès, José Muñoz, Anna Brandoli; Bernard Lavilliers
Övrigt
Priser Yellow Kid, Prix Phénix, Prix Saint-Michel, Alfred (pris), Grand prix de la ville d'Angoulême, Grand Prix national des Arts graphiques
Namnteckning
Webbplats www.hugopratt.com

Hugo Eugenio Pratt, född 15 juni 1927, död 20 augusti 1995, var en italiensk serieskapare. Han blev mest känd för sin serie Corto Maltese (1970–1991) men hade en 50-årig seriekarriär, utspridd över minst fyra länder. Hans serieäventyr var ofta relaterade till verkliga händelser eller historiska myter, och hans svart-vita teckningsstil bildade skola.

Både Pratt och hans mest kända seriefigur Corto Maltese var ofta på resande fot. Pratt har under sitt liv bland annat bott i Etiopien, Argentina, Brasilien, Frankrike och Schweiz. Mest är de båda kanske ändå förknippade med Venedig, där Pratt bodde i sin ungdom och Corto Maltese fått agera ciceron i en guidebok.

Pratts serier blev särskilt framgångsrika i Frankrike, där han tillägnats ett stort antal böcker och utställningar. Där fick också Corto Maltese under 1970- och 1980-talet en litterär status som sällan förknippas med tecknade serier.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt är främst känd som Corto Malteses skapare. Några nyckelord brukar förknippas med hans liv och författande: resor, äventyr, vitterhet, esoterism, mystik, poesi och melankoli. Hans teckningsstil har beskrivits som "intelligent". Hans känsla för kontraster mellan svart och vitt och hans berättarkonst gjorde honom till en av de mest rosade serieskaparna.

Ett liv av äventyr[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt omgav sig med myter. Många delar av hans liv är ofullständigt outredda genom de misstänkta överdrifter och fabuleringar som han ofta använde sig av.

Mitt liv kan berättas på tretton olika sätt, och jag vet inte om ett av dem är rätt eller ens mer rätt än något av de andra.
— Hugo Pratt, 1991[2]

Som en modern äventyrare bekantade han sig med olika epoker och miljöer och var ofta på resande fot. Hans omväxlande och kosmopolitiska leverne ledde till att det ofta drogs paralleller mellan honom och hans mest kända seriefigur, Corto Maltese.

Uppväxten (1927–1945)[redigera | redigera wikitext]

Hugo Eugenio Pratt föddes 15 juni 1927 i en barack vid stranden på Lido di Ravenna, nära Rimini. Hans föräldrar Rolando Pratt och Evelina Genero var där på semester, och därefter växte den unge Hugo upp i föräldrarnas Venedig.[3] Hugo Pratts venitianska uppväxt skedde i en kosmopolitisk omgivning. Via farfar Joseph var hade han engelska rötter, och han var också släkt med Boris Karloff (född som William Henry Pratt). I en intervju 1986 i franska tidskriften L'événement du Jeudi förklarade han sina rötter:

Pratt tillbringade delar av sin barndom i Etiopien. I Harer (fotot) avled hans far.
Ta mitt släktträd. Å ena sidan har jag sefardo-marraniska anor från Toledo, från judar som övergått till katolicismen, utvandrat och vid tiden för påvedömet i Avignon skaffat sig en roll som bankirer för Kyrkan. Mina rötter på fars sida är ännu krångligare med en blandning av byzantinare, turkar, venitianska glasblåsare från Murano och engelska jakobiter som stod på stuartarnas sida och som flydde norrut från Medelhavet. Och en dag hamnade alla de där människorna i Venedig.
— Hugo Pratt, 1986[4]

Vid tio års ålder lämnade Hugo Pratt Italien tillsammans med sin mor, för att förena sig med fadern som var yrkessoldat i Italiens armé. Italien hade 1935 ockuperat Abessinien (dagens Etiopien), och fyra år var Italien invecklat i andra världskriget. Pratt rekryterades som 13-åring till den lokala italienska kolonialpolisen, och han har senare kallat 1940 års Hugo Pratt för "den yngste av Mussolinis soldater".[5] Efter 1941 års brittiska offensiv, blev han vittne till Haile Selassies återkomst till sin befriade huvudstad Addis Abeba. Samma år tillfångatogs fadern Rolando, och under fångenskapen insjuknade han och avled i slutet av 1942, i närheten av Harer. Hugo Pratt och hans mor var samtidigt internerade i fångläger i Dire Dawa, där tonårspojken bland annat ägnade sig åt att köpa serietidningar av lägervakterna. Genom Röda korsets försorg kunde mor och son året därpå ta sig hem till Italien igen.[5][a]

1944 var Italien ett delat land, där familjen Pratts Venedig lydde under den tyska lydstaten Salòrepubliken. Där arresterades den unge Hugo Pratt av SS, som misstänkte honom för att vara en sydafrikansk spion. Han enrollerades därpå i den tyska sjöpolisen, rymde efter 18 dagar och begav sig sedan över till de allierade styrkorna där han fram till 1946 kom att arbeta som tolk och arrangör av diverse evenemang.

Serieskapare på resande fot (1945–1962)[redigera | redigera wikitext]

Den unge Hugo fick tidigt intresse för att teckna och läsa äventyrsromaner eller amerikanska tecknade serier. Han tog inte minst inspiration från Milton Caniffs tecknings- och berättarstil. Han hade själv upplevt Afrika och förvecklingar under andra världskriget, och det tillsammans gav honom en lust att göra egna serier. Han började i yrket 1945, när han mötte Mario Faustinelli och Alberto Ongaro, som tillsammans bestämde sig för att starta ett litet förlag. De föreslog att Pratt skulle teckna Asso di Picche ("Spader Ess"), inspirerad av amerikanska maskerade seriehjältar, för tidningen Albo Uragano. Under fyra års tid publicerade trion ett antal historier i serien, för olika tidskrifter, och från och till fick Pratt också lov att arbeta med seriemanusen. Hugo Pratts tidiga seriekarriär avbröts dock med jämna mellanrum av olika resor till Sydamerika eller runt i Europa. Den nyfikne Pratt byggde ständigt på sin föreställningsvärld genom olika sorters upptäckter.

Héctor Germán Oesterheld skrev manus åt Hugo Pratt, under större delen av Pratts år i Argentina. I serietidningen Hora Cero publicerades duons Ernie Pike.

Den argentinske förläggaren Cesare Civita hade fått upp ögonen för Pratts, Faustinelli och Ongaros arbeten och lät publicera Asso di Picche i sin tidning Salgari. Han bjöd därefter in trion att arbeta för honom i Buenos Aires. Det slutade med att de tre 1949 utvandrade från Italien och installerade sin verksamhet vid La Plata. Två år senare blev Pratt bekant med Héctor Oesterheld som föreslog att han skulle kunna teckna seriehistorierna om detektiven Ray Kitt för tidningen Misterix. I samma tidningen kom Pratt 1952 att börja teckna västernserien El sargento Kirk, efter Oesterhelds manus. Därefter arbetade han på en serie skriven av Ongaro – Junglemen. 1957 utvidgades Oesterhelds och Pratts samarbete, då indianserien Ticonderoga började tryckas i Oesterhelds nya tidning Frontera och krigsserien Ernie Pike i nummer ett av Hora Cero.

1959 började Hugo Pratt även engagera sig i manusarbetet och skapade det året sin första helt egna serie, Ann y Dan (Anna i junglen, på danska 1978). Seriens hjältinna baserade han på en 15-årig grannflicka. Därefter reste han till London för att arbeta för agenturen Fleetway, där han kom att teckna tolv krigsberättelser för War Picture Library och dess systertidningar. Därpå bodde han ett år i São Paulo, Brasilien, där han gav kurser i teckning på L'Escuela Panamericana de Arte. 1962 återvände Pratt till Buenos Aires, skrev och tecknade Wheeling och Capitán Cormorant. Några månader senare upplevde Argentina en svår ekonomisk kris och Pratt såg sig tvungen att på nytt dra upp bopålarna, denna gång för en flytt hem till Italien.

Hem igen & avgörande möten (1962–1969)[redigera | redigera wikitext]

"Hemma" i Venedig erbjöds Pratt att teckna för ungdomstidningen Corriere dei Piccoli. Billy James, skriven av Milo Milani, kom 1962, Simbad il marinaio (Sinbad sjöfararen) året efter. L’Ombra, en ny maskerad rättsskipare med vissa drag av Asso di Picche, gjorde sin debut 1964 till manus av Alberto Ongaro. Pratt tecknade 1965 serieversioner av två av Robert Louis Stevensons verk – L'isola del tesoro (Skattkammarön) och Il ragazzo rapito (Kidnappad) – återigen i lag med Milani. Därefter gjorde de två Le avventura di Fanfulla. Parallellt lyckades Pratt få tid till resor, bland annat till Brasilien, Etiopien och Lappland.

Juni 1967 mötte Pratt Florenzo Ivaldi som då höll på att dra igång en ny serietidning – Sgt. Kirk (efter Pratts och Œsterhelds 50-talsserie) – vars första nummer sedan släpptes i juli.[b] I tidningen fanns de första sidorna av ett serieäventyr skrivet och tecknat av Hugo Pratt – Una ballata del mare salato (Balladen om det salta havet), där bifiguren, den oborstade äventyraren Corto Maltese gjorde sin debut. Tidningen kom senare också att presentera Pratts Luck Star O'Hara och den allra första början på Gli scorpioni del deserto men tvangs hösten 1969 på grund av låga försäljningssiffror lägga ner utgivningen. I sitt hus i Malamocco, nära Venedigs Lido, satt Pratt då plötsligt utan en serie att ägna sig åt. Så han gav sig iväg på en ny resa, denna gång till Etiopien (där han letade efter sin fars grav och fann den i närheten av Harer). Han besökte också Kenya och Tanzania.

Vid den femte Seriefestivalen i Lucca, november 1969, stötte Pratt på nytt på Claude Moliterni. Den franske journalisten hade på festivalen i Lucca året före gjort den första intervjun med Pratt för en fransk läsekrets, i tidskriften Phenix' elfte nummer. Moliterni presenterade honom för Georges Rieu, chefredaktör för serietidningen Pif Gadget, och denne föreslog att Pratt skulle arbeta för dem. Pratt accepterade och installerade sig sedan i Paris, med diverse olika serieidéer i huvudet. Han bestämde sig för att utnyttja en av figurerna från Balladen om det salta havet och såg honom som en sorts symbol för hans egen existens och syn på livet. Det var ett beslut som Hugo Pratt inte skulle komma att ångra.

Corto Malteses ryktbarhet har nått långt utanför serievärlden. Här syns han tecknad på en portugisisk husvägg.

Genombrottet via Corto Maltese (1970–1975)[redigera | redigera wikitext]

Pif Gadgets nummer 58, april 1970, beledsagades av en "aprilfisk". Inuti tidningen syntes en maltesisk sjöman och äventyrare, nu för första gången som titelfigur i sin egen serie. Avsnittet hette Le secret de Tristan Bantam (Tristan Bantams hemlighet). Därefter skulle ytterligare 20 historier följa fram till 1973,[c] och dessa serier blev starten på Hugo Pratts franska seriekarriär som i princip skulle komma att vara resten av hans liv. Däremot var reaktionen från läsarna i barnserietidningen Pif Gadget lite mer blandad, och tidningsledningen tyckte att seriefiguren Corto Malteses frimodighet och gränslösa attityd inte riktigt passade för tidningen. Så efter tre års samarbete lämnade Pratt Pif Gadget och gjorde en ny resa till Etiopien.

Samtidigt fick Balladen om det salta havet en ny fransk läsekrets. Dagstidningen France-Soir ägnade under perioden juli 1973 till januari 1974 en helsida per dag åt den här serieromanen, där seriefiguren Corto Maltese en gång debuterat. Juni–augusti 1974 publicerades historien i facktidskriften Phénix, och 1975 kom den ut som album på belgiska Tintin-förlaget Casterman som här testade marknaden för vuxenserier. Hugo Pratt började nu bli ett välkänt namn i den franska serievärlden, som i mitten av 70-talet stod i snabb omvandling med ett antal nya vuxenserietidningar. Pratts aktier stod dock också högt i kurs hos flera ungdomsserieförlag, och februari 1973 började hans tidigare serie Gli scorpioni del deserto gå i serietidningen Tintin.

En internationell celebritet (1975–1984)[redigera | redigera wikitext]

De franska framgångarna smittade av sig på andra länder. Den belgiska upplagan av tidningen Tintin återtryckte 1974–1977 de korta Corto Maltese-historierna från Pif Gadget, och samtidigt publicerades den nyskrivna den längre historien Corto Maltese sconta detta arcana kapitelvis i den italienska serietidningen Linus. 1977 publicerades albumhistorien Favola di Venezia (Sirat Al-Bunduqiyyah) ("Legenden om Venedig") i veckotidningen L'Europeo, och under 1980- och tidiga 1990-talet följde ytterligare fem albumhistorier. Pratt flög 1976 till Kanada för att delta i en konferens om indianernas historia och passade samtidigt på att agera skådespelare i den italiensk-kanadensiska långfilmsproduktionen La notte dell'alta marea (High Tide Night).

Hugo Pratt, 1989. Artikelns båda foton av Pratt är av den kände[7] danske frilansfotografen Erling Mandelmann.

1977 stod ytterligare en tidning, den franska serietidningen Pilote, i tur för att be om Hugo Pratts tjänster. Han publicerade där La Macumba du Gringo, en av fyra standardlånga albumhistorier som i Italien kom ut under samlingstiteln Un uomo, un'avventura ("En man, ett äventyr").[d] Februari 1978 startade Casterman sin ambitiösa, litterärt inriktade vuxenserietidning À Suivre, delvis i Hugo Pratts anda. I À Suivre skulle Pratt i början av 80-talet publicera den långa Corto-historien La casa dorata di Samarcanda ("Det gyllene huset i Samarkand"). 1980 gick hans 60-talsserie Fort Wheeling i Métal Hurlant, och 1981–1982 publicerades La Jeunesse de Corto Maltese ("Corto Malteses ungdom") i dagstidningen Le Matin de Paris. 1983 hemföll Pratt på nytt åt sin reslust och besökte bland annat Irland och USA; i USA mötte han bland annat den åldrande filmstjärnan Louise Brooks som ett par år senare skulle inspirera till en seriefigur i Corto-historien Y todo a media luz.

1984 gjorde Hugo Pratt något för honom ovanligt. Han köpte ett hus – sitt livs första – i orten GrandvauxGenèvesjöns norra strand. Där, strax öster om Lausanne, skulle han komma att fylla sitt hus med sin med åren allt mer voluminösa boksamling, till slut innefattandes 30 000 volymer.[9] Därifrån kunde han övervaka hur den italienska serietidningen Corto Maltese (startad 1983 och med flera utländska utgåvor) utvecklades.

De sista åren (1984–1995)[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratts mor gick bort. Hugo själv fortsatte sitt rastlösa resande, till Djibouti, Sydamerika, Påskön och Centralamerika. Hemma i Italien publicerades Corto-historierna Elvetiche – Rosa alchemica (1987) och Mu, la città perduta (1988–1991) i den egna tidningen. Med Le Roman de Criss Kenton (romanversion av serien Wheeling) debuterade Pratt som romanförfattare, och flera bokversioner av Corto Maltese-äventyr följde under de kommande åren. Pratt hade redan 1983 producerat serieromanen Indiansommar ihop med sin tecknande seriekollega Milo Manara, och duon fortsatte sitt samarbete 1991–1992 med den argentinska historien El Gaucho.

Sommaren 1992 fortsatte Pratt sitt resande, denna gång till öar i Stilla havet – skådeplatsen för Corto Malteses födelse som seriefigur. 1993 tecknade han historien In un cielo lontano ("I en fjärran himmel") för italienska marinflygets jubileumsbok, och året därpå publicerade À Suivre hans Le Dernier vol ("Den sista flygningen") – en serie beställd till 70-årsminnet av Saint-Exupérys försvinnande. Pratt lade den sista handen på en ny serie, Morgan (publicerad 1995–1996), men själv lämnade han de levandes skara en söndagseftermiddag i augusti 1995 som offer för tjocktarmscancer.

Grandvaux, Hugo Pratts hemort de sista elva åren, klättrar uppför de branta sluttningarna på Genèvesjöns norra sida.

Hugo Pratt avled 20 augusti 1995 i Pully i Schweiz. I Schweiz ligger han också begraven, på kyrkogården i Grandvaux.[10]

Frimureri[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt var frimurare, medlem i logen Sérénissime. Hans roll inom frimureriet ägnades 2012 en utställning på Paris Frimurarmuseum (Musée de la franc-maçonnerie).[11]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt var en rörlig människa och bodde på många ställen under sitt liv, inte helt olikt hans figur Corto Maltese. Han var gift två gånger och hade ett antal andra relationer med olika kvinnor. Han har lämnat efter sig minst fyra – enligt egen utsago sex och enligt andra åtta – barn.

  • Gucky Wögerer, gifta 1953–1957[e]. Barn: Lucas och Marina.
  • Anne Frognier, gifta 1963[f]–1970[g][12]. Barn: Giona (Jonas) och Silvina.
  • Gisela Dester, assistent och partner 1955–?[12]
  • Pratt påstod själv att han var far till ytterligare två barn, födda 1965[12] – dottern Victoriana, där modern tillhörde familjen Dos Santos (Bahia, Brasilien), och sonen Tebocua, där modern tillhörde Xavantes-stammen, Amazonas.[h]

Stil och betydelse[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt hade en lång karriär, utspridd över flera länder och totalt cirka 17 000 seriesidor lång.[14] Han inspirerades bland annat av den amerikanske äventyrsberättaren Milton Caniff (känd för Terry och Piraterna och Steve Canyon), och Caniffs kontrastrika teckningsstil utvecklades här vidare till en närmast expressionistisk stil. Han placerade realistiskt utmejslade rollfigurer i en medvetet förenklad formvärld, långt från vanliga naturalistiska bedömningskriterier. Enligt vissa bedömare var detta faktum, att Pratts serier först kan bedömas när verkligen blivit genomlästa, en av orsakerna till att de länge var helt förbisedda i Skandinavien.[15] Det faktum att Pratts serier ofta är långsamt, nästan meditativt berättade kanske också spelade in.

När Pratts 163 sidor långa Balladen om det salta havet först publicerades, existerade inte begreppet serieroman. Historien samlades i albumform (på italienska) 1972, och först 1975 kom den som album på franska. Detta var en tid då en rad tidningar dök upp på marknaden, i främst Frankrike och Italien, och Hugo Pratts framgångar med främst Corto Maltese blev inspirationskälla för ett antal unga serieskapare med litterära ambitioner.[14] Bland serieskapare som både hämtade det litterära berättandet och den expressionistiska teckningsstilen kan nämnas José Muñoz (Alack Sinner), Didier Comès (Tystnad) och Anna Brandoli (Rebecca).

Hugo Pratt i populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Hugo Pratt figurerar som figuren HP – äventyrens mästare i Milo Manaras serier kretsande kring Giuseppe Bergman. Där är HP en kombination av svårfångad guru och levnadskonstnär som Manaras seriefigur ser upp till. Milo Manaras förklaring:

Att jag tagit med Pratt (som HP) i serien beror på att han passar så bra in; han är en del av det fantastiska i livet, och det är det jag försöker upptäcka och få med i mina serier.
— Milo Manara, 1987[16]
Den franske rockmusikern Bernard Lavilliers hade länge en båt med namnet Corto Maltese och har liksom Pratts äventyrare en ring i ena örat.

I Italien och Frankrike har figuren Corto Malteses ryktbarhet nått långt utanför seriekretsarna. Den franske rockmusikern Bernard Lavilliers (en både rastlös och medveten berättare som även han bott i Brasilien) har en ring i höger öra, med Corto Maltese har sin i vänster öra. Lavilliers har (haft) en segelbåt med namnet "Corto Maltese".[17] och har vid mer än ett tillfälle jämförts med Hugo Pratt eller Corto Maltese.[18][19] 2001 publicerades en något annorlunda guidebok för Venedig – tryckt i samma format som en Guide Michelin – där staden presenterades utan och innan, komplett mer referenser till Pratts och Corto Malteses olika kopplingar till de olika platserna.[20] 2002 års Le Monde extraordinaire de Corto Maltese – redigerad av den franska rese- och fototidningen Géo – är en sorts fotobok över vår planet, eller åtminstone den del som passerats av Corto Maltese på hans resor.

Utmärkelser och minnesmärken[redigera | redigera wikitext]

Corto Malteses näst sista äventyr, 1987 års Elvetiche – Rosa alchemica, utspelas i Schweiz. I Grandvaux vid Genèvesjön bodde Hugo Pratt de sista elva åren, och det var också här man 2007 avtäckte en staty av Pratts äventyrare. Nedanför breder vinsluttningarna i Lavaux – sedan 2007 ett världsarv – ut sig.

Minnesmärken[redigera | redigera wikitext]

I Grandvaux, där Pratt bodde och är begravd, avtäcktes 2007 en staty i naturlig storlek av hans mest kända seriefigur Corto Maltese. Statyn är belägen vid place Hugo Pratt (Hugo Pratt-torget), som även har vinrestaurangen/-källaren Caveau Corto som granne.[21][22] En replik finns sedan 2008 placerad i Angoulême, på bron som binder samman seriecentret (CNDBI) och stadens seriemuseum.[23]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Se även Corto Maltese

Språket i de listade verken är på franska, om inget annat nämns.

Tecknade serier (viktigare verk)[redigera | redigera wikitext]

Kronologin[24][25] är baserad på ursprungspubliceringen av (början av) varje verk – i tidning eller album. Därefter listas den första albumpubliceringen samt eventuell publicering på svenska alternativt annat skandinaviskt språk. Listningen presenteras som: Originalpublicering/land – Originaltitel (Pratts medverkan), övriga serieskapare, publikation (land).

  • 1946[i]–1949 ItalienAsso di Picche (skiss) med Alberto Ongaro (manus) och Mario Faustinelli (tuschning), i Asso di Picche – Comics.
    • 1982 – L’As de pique, Les Humanoïdes Associés, koll. "Aventures" (Frankrike). 1976 publicerades delar av serien på italienska i en pocketutgåva.[26]
  • 1949–1952 ArgentinaJunglemen (teckningar), med Alberto Ongaro (manus) och Dino Battaglia (teckningar), i Salgari.
  • 1953–1959 ArgentinaEl sargento Kirk (teckningar/manushjälp), med Hector Germán Oesterheld (manus) i Misterix, Hora Cero och därefter Frontera Extra.
    • 1974–? - Il sergente Kirk, Mondadori, (7?) volymer (Italien). Även en någorlunda komplett[källa behövs] utgivning på franska av Sagédition 1975–1978.[28]
  • 1957–1959 ArgentinaTiconderoga (teckningar/manushjälp), med Héctor Oesterheld (manus), i Frontera och därefter Frontera Extra.
    • 1981 – Ticonderoga, Il gatto e la volpe (Italien).[29]
  • 1957–1959 ArgentinaErnie Pike (teckningar/manushjälp), med Héctor Oesterheld (manus), i Hora Cero och därefter Hora Cero Extra!.
    • 1979–1981 – Ernie Pike, Glénat, 3 volymer (Frankrike).
Historiska miljöer intresserade Pratt. Första världskrigets Tanganyika – här den sänkta kryssaren Königsberg – är spelplats både för Pratts första serie efter eget manus (1959–1960) och en senare Corto Maltese-episod (1973).
Piraternas oberäknelige ledare i Balladen om det salta havet (1967–1969) har både namn och utseende gemensamt med den ryske mystikern Rasputin.
Både Hugo Pratt och Corto Maltese hade kopplingar till Venedig. 1977 års albumhistoria utspelades i staden.
Ett av Hugo Pratts sista verk (publicerat 1995) tillägnades Saint-Exupéry, fransk författare och flygpionjär.
  • 1959–1960 ArgentinaAnn y Dan, i Supertotem.
  • 1959–1963 Storbritannien – 12 "krigshistorier (teckningar), med olika manusförfattare, i War Picture Library med flera tidningar.
    • 2009 – WWII. Histoires de guerre, Casterman (Belgien). Första kompletta utgåvan i album. Vissa berättelser återtrycktes i albumform redan 1974 (på italienska).[31]
    • 1993 – Koinsky raconte… deux ou trois choses que je sais d'eux, Casterman (Belgien). Tre av historierna (i färg). Dessutom två nya historier – fria fortsättningar där Koinsky (från Gli scorpioni del deserto) berättar krigsminnen.
  • 1962 ArgentinaCapitán Cormorant, med Stelio Fenzo[j], i Misterix.
    • 1976 – Capitan Moko, Mondadori (Italien).[32]
  • 1962–1981 – Wheeling (1962–1964 Argentina), i Misterix och därefter Super Misterix; Fort Wheeling (1973 Italien), i European Cartoonist; (Fort) Wheeling (1980–1981 Frankrike), i Métal Hurlant; Wheeling (1995 Italien), Lizard Edizioni.
    • 1995 – Fort Wheeling, Casterman (Belgien). Delar av berättelsen kom i albumform (på italienska) redan 1972.[33]
  • 1962–1970 ItalienLe avventure di Billy James, med Mino Milani (manus till avsnitt 1 och 3), i Corriere dei Piccoli och Pecos Bill.
    • 1980 – Billy James, Les Humanoïdes Associés (Frankrike).[34]
  • 1963 ItalienSimbad il marinaio (teckning), med Mino Milani (manus), i Corriere dei Piccoli.
    • 1982 – Le avventure di Simbad/I giganti burloni, Ivaldi (Italien).[35]
  • 1964–1966 Italienl’Ombra (teckning), med Alberto Ongaro (manus), i Corriere dei Piccoli och därefter Albo avventura-Corrierino-Estate.
    • 1982 – l'Ombra, Ivaldi (Italien). Två av de fem avsnitten kom i album (på franska) redan 1980, under titeln Les Jouets du général.[36]
  • 1965–1966 ItalienL'isola del tesoro (teckningar), med Mino Milani (manus efter Skattkammarön), i Corriere dei Piccoli.
    • 1966 – La isla del tesoro, David Lipzic (Argentina).[37]
  • 1967–1968 ItalienLe avventure di Fanfulla (teckningar), med Mino Milani, i Corriere dei Piccoli.
    • 1981 – Fanfulla, Les Humanoïdes Associés (Frankrike).[38]
  • 1967–1969 ItalienUna ballata del mare salato, i Sgt. Kirk.[k]
  • 1969–1992 – Gli scorpioni del deserto (Öknens skorpioner), i Sgt. Kirk (1969 Italien); Les Scorpions du désert, i Tintin (1973 Belgien); Gli scorpioni del deserto, i Linus (1975 Italien) och Alter Alter (1980-1982 Italien).
    • 1977–2004 – Les Scorpions du désert, Casterman, 3 volymer.
    • 1985 – Ørkenens skorpioner, Carlsen if. (danska)
    • 1985 – (Ørkenens skorpioner –) Et fort i Dankalia, Carlsen. (danska)
    • 1986 – (Ørkenens skorpioner –) Konversation over en dry martini, Carlsen. (danska)
  • (1970/2009) ItalienSandokan (teckning), med Mino Milani (manus efter Le Tigri di Mompracem av Emilio Salgari).[l]
    • 2009 – Sandokan, Rizzoli - Lizard (Italien).[40]
  • Corto Maltese:
  1. 1970 Frankrike – (Sous le signe du Capricorne), i Pif Gadget.
    1971 – Corto Maltese, Publicness (Frankrike).[41]
    1987 – de tre första historierna publicerade i Casablanca 1/87, 3/87 och 5/87[42] (svenska)
    1992 – Corto Maltese: Äventyr i Karibien, Carlsen/if (första halvan/färg). (svenska)
    1993 – Når vi taler om lykkeriddere ..., Carlsen (andra halvan).[43] (danska)
  2. 1970–1971 Frankrike – (Corto toujours un peu plus loin), i Pif Gadget.[41]
    1972 – La Lagune des beaux songes, Publicness (endast del/färg, Frankrike).[41]
    1978 – Corto Maltese: De vackra drömmarnas lagun, Carlsen/if (första halvan/färg). (svenska)
    1983 – Voodoo for præsidenten, Carlsen (andra halvan).[43] (danska)
  3. 1971–1972 Frankrike – (Les Celtiques), i Pif Gadget.
    1973/1974 – Baci e spari/Sogno di un mattino di mezzo inverno, Mondadori (Italien).[39]
    1981/1981 – "Corto Malteses äventyr" 1: "Konsert för harpa och nitroglycerin"/"Corto Malteses äventyr" 2: "Krigsrosor och vinterdrömmar", Carlsen/if. (svenska)
  4. 1972–1973 Frankrike – (Les Éthiopiques), i Pif Gadget.
    1974 – Sogno di un mattino di mezzo inverno, Mondadori (Italien).
    2011 – Corto Maltese i Etiopien[m], Kolik förlag. (svenska)
  5. 1974–1977 ItalienCorte sconta detta Arcana, i Linus.
    1979 – Corte Maltese en Sibérie, Casterman, koll. "Les romans (A SUIVRE)" (Belgien).[41]
    1987 – Corto Maltese i Sibirien, Medusa. (svenska)
  6. 1977 ItalienFavola di Venezia (Sirat Al-Bunduqiyyah), i L'Europeo.
    1981 – Fable de Venise, Casterman, koll. "Les romans (A SUIVRE)" (Belgien).[41]
    1984 – Legenden om Venedig, Interpresse.[43] (danska)
  7. 1980–1985 ItalienLa casa dorata di Samarcanda, i Linus och därefter Corto Maltese.
    1986 – La Maison dorée de Samarkand, Casterman (Frankrike).[41]
    1987 – Det gyldne hus i Samarkand. Carlsen.[43] (danska)
  8. 1981–1982 Frankrike La Jeunesse de Corto Maltese, i Le Matin de Paris, 5 augusti 1981–1 januari 1982.
    1983 – La Jeunesse 1904-1905, Casterman, koll. "Un auteur (A SUIVRE)" (Belgien).[41]
    1984 – Corto Maltese - Ungdom 1904-1905, Interpresse.[43] (danska)
  9. 1985 ItalienY todo a media luz, i Corto Maltese.
    1987 – Tango, Casterman (Belgien).[41]
    1988 – Argentinsk tango, Carlsen.[43] (danska)
  10. 1987 ItalienElvetiche – Rosa alchemica, i Corto Maltese.
    1988 – Les Helvétiques, Casterman (Belgien).[41]
    1989 – Alkymiens rose, Carlsen.[43] (danska)
  11. 1988–1991 – Mu, i Corto Maltese.
    1992 – , Casterman (Belgien).
    2008 – , Faraos Cigarer. (danska)
  • 1976 FrankrikeSven, Éditions du Kangourou. 1979 återutgavs den på franska under titeln L’Homme des Caraïbes, Casterman (Belgien).[45]
  • 1977 FrankrikeLa Macumba du Gringo, i Pilote.
    • 1978 – La Macumba du Gringo, Dargaud, koll. "Pilote" nr. 5, (Frankrike).[46]
  • 1977 FrankrikeÀ l'ouest de l'Éden, i Pilote.
    • 1979 – À l'ouest de l'Éden, Dargaud, koll. "Pilote" nr. 15 (Frankrike).[47]
  • 1980 FrankrikeJesuit Joe, i Pilote.
    • 1980 – Jésuite Joe, Dargaud, koll. "Pilote" nr. 34 (Frankrike).[48]
  • 1983–1985 ItalienTutto ricomincio con un’estate indiana (manus), med Milo Manara (teckningar), i Corto Maltese.
    • 1986 – Tutto ricomincio con un’estate indiana, Milano Libri (Italien).[49]
    • 1986 – Indiansommar, Medusa.[50]
  • 1984/1988 ItalienCato Zulù, med Raffaele Vianello (teckningsassistent), i Corto Maltese.
    • 1987 – Cato Zulù, Rizzoli (Italien).[51]
  • 1991–1992 ItalienEl Gaucho (manus), med Milo Manara (teckningar), i Il Grifo.
    • 1995 – El Gaucho, Mondadori (Italien).[52]
  • 1993 ItalienIn un cielo lontano, med Guido Fuga (teckningsassistent)[n]
  • 1994 FrankrikeSaint-Exupéry. Le Dernier vol[o], i À Suivre.
    • 1995 – Saint-Exupéry. Le Dernier vol, Casterman (Belgien).[54]
  • 1995–1996 ItalienMorgan, i Comic Art.
    • 1999 – Morgan, Lizard (Italien).[55]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

Endast de första utgåvorna på något språk listas här.[56]

  • 1989 – Le Roman de Criss Kenton (romanversion av Wheeling), Favre (Frankrike).
  • 1990 – Jesuit Joe (romanbearbetning av serien, av Paolo Rota), Favre (Frankrike).
  • 1993 – Vent de terres lointaines (romanversion av El Gaucho), Robert Laffont (Frankrike). 390 sidor.
  • 1995 – Corto Maltese (romanversion av Balladen om det salta havet). Giulio Einaudi (Italien). 286 sidor.
  • 1996 – Corto Maltese – Corte Sconta detta Arcana (romanversion av Corto Maltese i Sibirien, Einaudi Tascabili (Italien). 240 sidor.

Portfolior (konsttryck)[redigera | redigera wikitext]

  • 1967 – Brr...Brrr! The British Winter's Grenadiers, Ed. Arti Grafiche l'Elefante, 12 serigrafier i färg, 100 exemplar (70x70 cm})
  • West North West, 1 signerad serigrafi, 100 exemplar (69x69 cm)
  • 1977 – Le temps d'une cigarette, Ed. Multigraphic, 12 serigrafier i färg föreställande delar av Corto Malteses kläder + 1 extra blad, 100 exemplar + 20HC (70x70 cm)
  • 1984 – CM, Kesselring Éditeur, 14 serigrafier i färg som berättar Corto Malteses begynnelse, 999 exemplar (30x40 cm)
  • 1986 – Corto Maltese - Tango, Editori del Grifo, 12 serigrafier i färg, 250 exemplar (70x70 cm)
  • 1986 – Farewell Ladies, Editori del Grifo, 10 serigrafier i färg + 1 uppslag, 999 exemplar + 100HC, (30x40 cm)
  • 1989 – Corto en Cordoba, Vertige Graphic, 12 serigrafier i färg, 999 exemplar på franska + 700 exemplar på spanska (30x40 cm)
  • 1989 – Lune, Editori del Grifo för Il Messaggero, 13 serigrafier i färg, 500 exemplar + 135HC (30x40 cm)
  • 1990 – Corto Maltese - Les personnages, Vertige Graphic, 10 serigrafier i färg, 200 exemplar (50x50 cm)
  • 1990 – Flamenco, Vertige Graphic, 8 serigrafier i färg + 1 i svart-vitt, 50 exemplar (36x36 cm)
  • 1990 – Al Kitàb Al Bulhàn - Astrologia, Editori del Grifo för Il Messaggero, 13 serigrafier i färg, 500 exemplar + 100HC (30x40 cm)
  • 1992 – ... et in Helvetia, Corto, CONG S.A. Lausanne, 25 serigrafier i färg, 899 exemplar + 100HC (30x40 cm)
  • 1993 – Corto Maltese - Mu, Vertige Graphic & Saggay, 9 serigrafier i färg + 9 emaljbilder, 70 exemplar (35x35 cm)
  • 1993 – Variations Gitanes, Flammarion, 4 serigrafier på kartong (62x62 cm)

Illustrationer (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1991 – Alair Borer, Rimbaud. L’heure de la fuite, Découvertes Gallimard.
  • 1993 – Rudyard Kipling, Poèmes, Vertige Graphic.
  • 1993 – Arthur Rimbaud, Lettres d'Afrique, Vertige Graphic.
  • 1994 – Giorgio Baffo, Sonnets érotiques, Vertige Graphic.
  • 2001 – Encres de guerre, Rackham.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Skådespelare[redigera | redigera wikitext]

År Land, originaltitel, regissör Svensk titel Roll Not
1977 Italien/Kanada La notte dell'alta marea/High Tide Night, av Luigi Scattini Pierre [57]
1978 Italien Quando c'era lui... caro lei!, av Giancarlo Santi Rossetti [58]
1986 Frankrike Mauvais sang, av Leos Carax Ont blod Boris [59]
1992 Italien Nero, av Giancarlo Soldi (kommissarie) Straniero [60]

Filmatiseringar av Pratts verk (urval)[redigera | redigera wikitext]

TV-versioner[redigera | redigera wikitext]

Fyra andra Corto Maltese-album animerades under 2002. De sändes som en TV-serie på franska Canal+ under 2003, uppdelade på halvtimslånga avsnitt (3-4 avsnitt per album), och senare (2004) även via det svenska Canal+-nätverket. På svenskt TV sändes dock inte de franska originalrösterna utan en engelsk dubb. 2006 gavs TV-serien ut på DVD i Sverige av Atlantic Film (fortfarande endast med engelsk dubb).

Serien regisserades av Richard Danto och Liam Saury. Även i TV-serien deltog Richard Berry (Corto), Patrick Bouchitey (Rasputin) och Barbara Schulz (Pandora) som röstskådespelare. Nedan listas de franska originaltitlarna:

  1. La Ballade de la mer salée, med manus av Jean Pecheux.
  2. Sous le signe du Capricorne, med manus av Jean Pecheux.
  3. Les Celtiques, med manus av Giorgia Cecere och Jean Pecheux.
  4. La Maison dorée de Samarkand, med manus av Henri Colomer.

Litteratur etc om Hugo Pratt eller hans verk (urval)[redigera | redigera wikitext]

Fler verk listas här.

Litteraturen är på franska, om inget annat nämns. * = använd som källa i artikeln.

Böcker där Pratt står som författare[redigera | redigera wikitext]

  • 1981 – Hugo Pratt 50, Glénat. 62 sidor. ISBN 2-7234-0206-1. Intervju av Vincenzo Mollica. (översättning från italienska)
  • 1981 – Hugo Pratt 60, Glénat. 64 sidor. ISBN 2-7234-0207-X. Intervju av Vincenzo Mollica. (översättning från italienska)
  • 1986 – Avant Corto, Pierre Marcel Favre. 210 sidor. ISBN 2-8289-0245-5. Memoarer. (utökad nyutgåva 1996, Vertige Graphic)
  • 1987 – Sottocorto. 192 sidor. Bilaga – i mikroformat – till den italienska tidningen Corto Maltese 7/1987. Ord av Yeats och Tennyson, beledsagade av Pratts bilder. (engelska)
  • 1990 – Hugo Pratt, Tandem. Intervju av Eddy Devolder.
  • 1991 – Hugo Pratt. Le Désir d’être inutile, Robert Laffont. 288 sidor. ISBN 2-221-06645-6. Intervju av Dominique Petitfaux.* (Utökad nyutgåva 1999)
  • 1995 – J’avais un rendez-vous, Vertige Graphic. Berättelse av hans resor på Stilla havet juni och juli 1992.
  • 1996 – En attendant Corto, Vertige Graphic, "En verve". Intervju av Antonio de Rosa.
  • 2004 – Hugo Pratt en verve, Horay, "En verve".

Övriga böcker om Pratt[redigera | redigera wikitext]

  • 1983 – À la rencontre de Hugo Pratt, Bédésup, koll. "À la rencontre de…".
  • Mollica, Vincenzo (1984): L’Univers de Hugo Pratt, Dargaud.
  • 1984 – Hugo Pratt – le cartooniste de l'année/the cartoonist of the year 1984, Le Pavillon International de l'humour de Montréal/The International Pavilion of Humor of Montreal. 72 sidor. ISSN 0701-8010. Utställningskatalog. (franska) (engelska)
  • Mollica, Vincenzo/Paganelli, Mauro (red.; 1984): Pratt, Jacky Goupil éditeur.
  • 1985 – Dedicated to Corto (Maltese), Éd. Kesselring. 96 sidor. ISBN 2-88159-006-3. Hyllningstexter och serier/bilder. (översatt från italienska, originalutgiven 1981 hos Del Grifo)
  • 1986 – Hugo Pratt. Catalogue de l'exposition du Grand Palais, Del Grifo.
  • Moliterni, Claude (1987): Pratt, Seghers, koll. "Le Club des Stars. Les Auteurs par la bande". 128 sidor. ISBN 2-232-10119-3
  • Kronborg, Steffen (1987): Hugo Pratt – sort på hvidt", Lyngby/Eget forlag. 128 sidor. ISBN 87-981415-4-6. (danska)
  • Pierre, Michel (1988): Corto Maltese. Mémoires, Casterman. 144 sidor. ISBN 2-203-32602-6
  • Petitfaux, Dominique (1990): De l'autre côté de Corto, Hugo Pratt – Entretiens avec Dominique Petitfaux. Casterman, Tournai. 212 sidor. ISBN 2-203-38016-0*
    • utdrag ur intervju med Pratt publicerad i Bild & Bubbla 4/1993, sid 25–27. (svenska)*
  • Pierre, Michel/Pratt, Hugo (1994): Les femmes de Corto Maltese. Casterman. 160 sidor. ISBN 2-203-34412-1
  • Fuga, Guido/Vianello, Lele (1999): Les balades de Corto Maltese (Le guide de Venise). Casterman. 224 sidor. ISBN 2-203-32608-5*
  • Dell'Orso, Claudio (2001): Femmes. Édition R & M.
  • 2002 – Le Monde extraordinaire de Corto Maltese, Géo hors-série. 180 sidor. ISBN 2-203-34427-X*
  • Delcroix, Olivier (2002): Corto Maltese : "La Cour secrète des arcanes" – le livre du film. Casterman. 48 sidor. ISBN 2-203-34426-1
  • Jeffroy, Géraldine (2002): Lire et comprendre… Corto Maltese en Sibérie, Le Serpent de Mer. 120 sidor. ISBN 2-913490-15-8.
  • Prat, Grégoire S. (2005): Corto Maltese et ses crimes : quelques réflexions sur un pirate qui se disait "gentilhomme de fortune", Horay.
  • Pratt, Silvina (2005): Avec Hugo, koll. "Pop culture", Flammarion. ISBN 978-2-08-068936-8
  • Zanotti, Patrizia/Mollica, Vincenzo (2006): Hugo Pratt, Corto Maltese. Littérature dessinée, Casterman. Katalog från utställningen på Vittorianomuseet i Rom tillägnad Hugo Pratt, 8 september–22 oktober 2006.
  • Guilbert, Jean-Claude (2006): Hugo Pratt. La Traversée du labyrinthe, Presses de la Renaissance.
  • Rubis, Florian (2009): Hugo Pratt ou Le Sens de la fable, Belin.
  • Cossi, Paolo: Hugo Pratt, un gentilhomme de fortune, Vertige Graphic:
  1. Visions africaines, 2010. ISBN 978-2-84999-084-1
  2. Venise, 2011. ISBN 978-2-84999-092-6
  • 2013 – Je me souviens de Pratt, Mosquito. Ett antal av Hugo Pratts vänner och släktingar minns.

Artiklar och texter[redigera | redigera wikitext]

  • Holmgren, Henri B. (1975): "Hugo Pratt", i Thud nr 29, sid 4–6.
  • Milton, Freddy (1975): "Hugo Pratts grafiska berättarstil", i Thud nr 29, sid 6–7.
  • Ribe, Göran (1975): "Ideologin i Hugo Pratts serier", i Thud nr 29, sid 7–8.
  • Sadoul, Numa (1977) m.fl.: "Dossier Hugo Pratt", i Les Cahiers de la bande dessinée nr 32, sid 1–43. Tidningen var under många år utformad som en monografi, med artiklar om en serieskapare per nummer.*
  • Ljungström, Olof (1993): "Corto – lyckoriddaren från Malta", i Bild & Bubbla 4/1993, sid 20–24. På sid 20–27 finns även tidslinjer över både Corto Malteses och hans skapares liv, sammanställda av redaktören Per A.J. Andersson och hämtade från Pierre 1988/Petitfaux 1990 (se ovan). (svenska)*
  • Petitfaux, Dominique: "Äventyrsmästaren blickar framåt", Bild & Bubbla nr 4/1993, sid 25–27. (svenska)* (utdrag ur Petitfaux 1990, se ovan)
  • Andersson, Per A.J.: "Oh la la!", i Bild & Bubbla nr 1/1996, sid 9.
  • Andersson, Per A.J. m.fl: "Sex, album och sextiotal", i Bild & Bubbla nr 1/1997, sid 12–23.
  • Petitfaux, Dominique (2011): "Hugo Pratt à Londres", i Bananas nr 3, januari 2011, sid 3–12.
  • Petitfaux, Dominique (2012): "Bibliographie de Hugo Pratt". Editorial Confluencias.*

Filmer (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1980 – Hugo Pratt à Venise – Un homme dans la ville, 60-minuters dokumentär av Jacqueline Bikhovsky och Manu Bonmariage, Centre R.T.B.F. Liège. Bland annat visad 11 april 1987 i kulturprogrammet Cargo de nuitTV5.[62]
  • 2009 – Hugo en Afrique (Hugo in Africa), dokumentär producerad av Stefano Knuchel, Radiotelevisione Svizzera, med premiär på 2009 års filmfestival i Venedig.[63] Den visades även på 2009 års Stockholms filmfestival.[64]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, 7 juli 2013.

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Faderns dödsorsak kan ha varit en tropisk sjukdom. I en annan intervju har Pratt sagt att fadern dog först 1943 – i levercancer – några månader efter att mor och son återvänt till Italien.[6]
  2. ^ Upplagan var endast 800 exemplar.
  3. ^ De totalt 21 serieberättelserna samlades sedan i albumform med 2–7 historier i varje. Den vanligaste uppdelningen i franska och senare italienska utgivningar kom att bli i fyra album, motsvarande fyra olika berättarcykler. Dessa benämns ibland enligt de franska albumen som Sous le signe du Capricorne (Sydamerika), Corto toujours un peu plus loin (Karibien), Les Celtiques (Europa) och Les Éthiopiques (Afrika).
  4. ^ Det här var en serie album som ursprungligen beställts ett antal år tidigare av italienske förläggaren Bonelli, före succén med Corto Maltese.[8]
  5. ^ Skilsmässan genomfördes i Argentina men var inte giltig i Europa.
  6. ^ Giftermål i Mexiko som inte var giltigt i Europa, där Gucky Wögerer fortfarande sågs som maka.
  7. ^ Endast separation.
  8. ^ 2002 års animerade långfilm beledsagades av en filmbok som hävdade att de var åtta till antalet. Förutom de redan nämnda finns en Roy, och dessutom skiljer man i boken på Jonas och Giona.[13]
  9. ^ Arbetet med tidningens serier började under 1945.
  10. ^ Andra halvan av avsnitt 2 har manus av Stelio Fenzo.
  11. ^ Corto Maltese var bara en av figurerna i Balladen om det salta havet. Serien Corto Maltese debuterade först med de korta historierna 1970.
  12. ^ Serien började tecknas i början av 1970-talet, på beställning av Corriere dei Piccoli. Hugo Pratt avbröt dock arbetet innan serien började publiceras för att istället ägna sig åt de första serieepisoderna av Corto Maltese (för franska Pif Gadget). Originalteckningarna har sedan dess försvunnit. Alfredo Castelli, den italienska tidningens dåvarande redaktör, hade dock bevarat fotokopior av Pratts teckningar. På basis av dessa fotokopior gavs albumet 2009 ut i Italien och Frankrike - fortfarande som en oavslutade historia.
  13. ^ På titelsidan skriven som Corto Maltese – Etiopierna[44]
  14. ^ Beställning av det italienska marinflyget till dess 70-årsjubileum (1923–1993), publicerad med bilagan 70 anni di aeronautica militaire skriven av Baldassare Catalanotto, Petruzzi editore.[53]
  15. ^ Beställning av Saint-Exupérys ättlingar, inför 50-årsminnet av hans försvinnande.

Källnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Petitfaux 1990, sid 12
  2. ^ Pratt/Petitfaux (1991): Le Désir d’être inutile. Originalcitat: "J’ai treize façons de raconter ma vie et je ne sais pas s'il y en a une de vraie, ou même si l’une est plus vraie que l’autre."
  3. ^ "Timeline". Cortomaltese.com. Läst 7 juli 2013 (engelska)
  4. ^ L'événement du Jeudi, 10 juli 1986. Originalcitat: "Prenons mon arbre généalogique. D'un côté, je suis issu de Juifs séfardo-marranes de Tolède convertis au catholicisme, exilés et établis du temps de la papauté en Avignon, comme banquiers de l'Église. La branche paternelle est encore plus complexe avec son mélange de Byzantins, de Turcs, de Vénitiens souffleurs de verre à Murano, mais aussi des jacobites anglais partisans des Stuart qui ont fui la Méditerranée. Et tous ces gens, un jour, se sont retrouvés à Venise".
  5. ^ [a b] Pratt/Petitfaux, sid 36
  6. ^ Sadoul 1977, sid 15.
  7. ^ "Erling MANDELMANN". Fotostiftung.ch. Läst 9 juli 2013 (tyska)
  8. ^ Petitfaux 1990, sid 96
  9. ^ Petitfaux 1990, sid 153
  10. ^ Léchaud, Bernard (2011-04-11): "Hugo Pratt et Corto font escale à Paris". Swissinfo.ch. Läst 4 juli 2013. (franska)
  11. ^ Dupuis, Jérôme (2011-06-01): "Les franc-maçons rendent hommage au frère Hugo Pratt". Lexpress.fr. Läst 9 juli 2013. (franska)
  12. ^ [a b c] Petitfaux 1990, sid 18
  13. ^ Delcroix 2002, sid 13
  14. ^ [a b] Harper, Morten (1997): "Tegneserien i og utenfor rutene 2: Tegneseriens triangel", sid 163. ISBN 82-91418-01-2. (bokmål)
  15. ^ Milton 1977, sid 6f. Not: Bedömningen gjordes 1975, då Pratts publikationer ännu inte nått Nordeuropa. Sedan dess har han åtminstone blivit rikligt utgiven på danska.
  16. ^ Andersson, Per A J (1987): "Från Bergman till Fellini" i Bild & Bubbla 3/1987, sid 9.
  17. ^ "Biographie". Laurentpons.com. Läst 11 juli 2013.
  18. ^ Kemper, Michel (2010): Les Vies liés de Lavilliers, Flammarion, sid 13. ISBN 2-0812-4934-0. (franska)
  19. ^ Lacout, Dominique (1998): Bernard Lavilliers – Itinéraires d'un aventurier, Éditions du Rocher, sid 12. ISBN 2-268-02714-7. (franska)
  20. ^ Fuga/Vianello 1999
  21. ^ Brissot, Nina (2007-11-09): "Corto Maltese domine Grandvaux!". Leregional.ch. Läst 7 september 2013. (franska)
  22. ^ "Caveau Corto". Lausanne-tourisme.ch. Läst 7 september 2013. (franska)
  23. ^ "Passerelle Hugo Pratt et Statue de Corto Maltese". Jaime-angouleme.fr. Läst 16 oktober 2013. (franska)
  24. ^ "Bibliography". Cortomaltese.com. Läst 7 juli 2013.
  25. ^ Petitfaux 1990, sid 178–206
  26. ^ "As de pique". Archiespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  27. ^ "Junglemen". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  28. ^ "Sergent Kirk". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  29. ^ "Ticonderoga". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013 (franska)
  30. ^ "Anna de la jungle". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  31. ^ "Ernie Pike". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  32. ^ "Capitaine Cormorant". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  33. ^ "Fort Wheeling". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  34. ^ "Billy James". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  35. ^ "I giganti burloni". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  36. ^ "L'Ombre - Les Jouets du général". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  37. ^ "L'île au trésor". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  38. ^ "Fanfulla". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  39. ^ [a b] "Corto Maltese italien". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  40. ^ "Sandokan". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  41. ^ [a b c d e f g h i] "Corto Maltese français". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  42. ^ "Casablanca". Seriesam.com. Läst 7 juli 2013.
  43. ^ [a b c d e f g] "Corto Maltese Danemark". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  44. ^ Pratt, Hugo; Lepp Alexander (2010). Corto Maltese: Etiopierna. Stockholm: Kolik. Libris 11816108. ISBN 978-91-86509-01-9 
  45. ^ "Sven L'homme des Caraïbes". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  46. ^ "La macumba du gringo". Archivespratt.net. Läst 8 juli 2013. (franska)
  47. ^ "À l'ouest de l'Éden". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  48. ^ "Jesuit Joe". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  49. ^ "Un été indien". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  50. ^ Pratt, Hugo; Manara Milo, Schröder Horst (1986). Indiansommar. Stockholm: Medusa. Libris 7756635. ISBN 91-86300-23-7 
  51. ^ "Cato Zoulou". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013 (franska)
  52. ^ "El Gaucho". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  53. ^ "Dans un ciel lointain". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  54. ^ "Saint-Exupéry. Le Derniel vol". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  55. ^ "Morgan". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  56. ^ "Romans". Archivespratt.net. Läst 7 juli 2013. (franska)
  57. ^ "La notte dell'alta marea (1977)". Pro.imdb.com. Läst 9 juli 2013 (engelska)
  58. ^ "Quando c'era lui... caro lei! (1978)". Pro.imdb.com. Läst 9 juli 2013. (engelska)
  59. ^ "Mauvais sang (1986)". Pro.imdb.com. Läst 9 juli 2013. (engelska)
  60. ^ "Nero (1992)". Pro.imdb.com. Läst 9 juli 2013. (engelska)
  61. ^ "Corto Maltese: La cour secrète des Arcanes (2002) – Release Info". Pro.imdb.com. Läst 7 juli 2013.
  62. ^ Petitfaux 2012, sid 56
  63. ^ "Hugo en Afrique". Artfilm.ch. Läst 17 juli 2013. (engelska)
  64. ^ "Stockholm International Film Festival". Filmfestivals.com. Läst 17 juli 2013. (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Hugo Pratt.