Nikolaj II
Från Wikipedia
 |
Den här artikeln behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort. |
Nikolaj II Aleksandrovitj Romanov (ryska Николай II Александрович Романов), eller Nikolaus II om man ska vara konsekvent med att försvenska regenternas namn, född 18 maj 1868 (enligt gamla stilen 6 maj), död 17 juli 1918, var tsar av Ryssland, kung av Polen, storfurste av Finland 1894–1917 och hertig av Holstein-Gottorp.
Nikolaj II tillhörde ätten Romanov och hade den fullständiga titeln var "Nikolaj II, enväldig tsar och autokrat över allt Ryssland". Han var son till Alexander III och Dagmar av Danmark. Han mördades i samband med den ryska revolutionen som gjorde Ryssland till republik.
Innehåll |
[redigera] Biografi
Nikolaj II tillträdde tronen 1 november 1894 efter sin far Alexander III:s död, och han abdikerade i februari 1917. Han var, trots varningar om lämpligheten, förmäld med Alexandra av Hessen. Paret fick fyra döttrar och en son. Sonen Aleksej Nikolajevitj led av hemofili (blödarsjuka) som ärvts från modern. Predikanten och helbrägdagöraren Grigorij Rasputin hade en till synes välgörande verkan på Aleksej och fick därigenom ett stort inflytande över kejsarfamiljen. Nikolaj II:s syskon var: Georg Alexandrovitj (född 1871), Michael Alexandrovitj(född 1878), Xenia Alexandrovna (född 1875) och Olga Alexandrovna (född 1882).
Vid Nikolajs kröning i Moskva 1896 uppstod panik bland människomassorna, och många människor trampades ihjäl. Detta togs som ett dåligt omen. Nikolajs regeringstid präglades också av olyckor, bland annat Rysk-japanska kriget då den ryska Stillahavsflottan sänktes av japanska flottstyrkor 1904. Tsaren beslutade då att skicka den ryska Östersjöflottan till Stilla Havet. När Östersjöflottan äntligen kom fram 1905 förintades dock även den. Detta var givetvis en stor prestigeförlust. Tsarens ställning undergrävdes ytterligare när hans kompetente premiärminister Pjotr Stolypin mördades i Kiev 1911. De svaga ministärer som följde och munken Rasputin tilltagande inflytande gjorde Nikolaj allt mer impopulär.
Utrikespolitiskt lyckades Nikolaj länge hålla goda relationer med Wilhelm II av Tyskland, trots det fransk-rysk-brittiska förbundet från 1907 (trippelententen). Under första världskriget (1914-1918) led de ryska styrkorna enorma förluster mot Tyskland och Österrike-Ungern. Detta medförde att missnöjet i armén ökade och att moralen sjönk, men det var inte bara de väpnade styrkorna som led. Folket var missnöjt med den misär de levde i, och det blev inte bättre av att Ryssland led nederlag efter nederlag.
[redigera] Stockholm 1909
Nikolaj II besökte Stockholm 1909 och blev den 26 juni föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården, det så kallade Wångska attentatet, då ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot tsaren, vilket i stället träffade en hög officer, som dödades. Wång tog sitt eget liv med anledning av detta [1], [2], [3].
[redigera] Abdikation och avrättning
Starka socialistiska revolutionära stämningar spred sig i storstäderna, och den 23 februari 1917 utbröt Februarirevolutionen som ledde till tsardömets avskaffande. Nikolaj tvingades att på sina egna och sin sjuke son vägnar abdikera till förmån för sin yngre bror Michail Aleksandrovitj. Storfurst Michail var dock politiskt ointresserad och när hans säkerhet inte kunde garanteras av den tillträdande provisoriska regeringen avstod han tronen redan dagen därpå.
Den 17 juli 1918 avrättades Nikolaj II och hans familj utanför Jekaterinburg på order av Sverdlov. Bolsjevikerna hade från början planerat att ställa tsaren inför rätta för sina brott mot det ryska folket, men då vita trupper drog fram emot Jekaterinburg togs det snabba beslutet att avrätta tsarfamiljen direkt, hellre än att riskera att han fritogs. Kort efter avrättningen uppstod ett rykte om att yngsta dottern Anastasia skulle ha undkommit.
[redigera] Identifiering och upprättelse
År 1989 återfanns tsarfamiljens kvarlevor, vilka identifierades 1991. Utförliga DNA-tester gjordes i Ryssland, USA och England som övertygade forskarna om att det verkligen var tsarfamiljen man hittat, även om resultatet ifrågasatts. Enligt vetenskapliga undersökningar gjorda i USA under William Maples ledning, saknades också just kvarlevorna av Anastasia samt brodern Aleksej. En annan undersökning av kvarlevorna gjord i Ryssland kom däremot fram till slutsatsen att det inte var Anastasia, utan hennes syster Marias kvarlevor som saknades. De två saknade barnen återfanns och identifierades slutligen 2008. Efter kommunismens fall fick Nikolaj II och hans familj den 17 juli 1998 riktiga begravningar i S:t Petersburg. Den rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade 2001 tsarfamiljen. 1 oktober 2008 fastslog Rysslands högsta domstol att mordet på den avgångne tsaren Nikolaj II var olagligt [4].
[redigera] Barn
[redigera] Källor
- Sveriges statskalender för år 1899, [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Majt:ts nådigste förordnande af Dess Vetenskaps-Akademi, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1898 s. 18
- Lyons, Marvin, Nicholas II, The Last Tsar, London, Routledge & Kegan Paul, 1974
- Massie, Robert, Nicholas och Alexandra, London 1967
- Radzinskij, Eduard, "Herre, fräls och försona Ryssland..." Nikolaj II - hans liv och död, 1993.
- ^ Henriksson, Alf, Svensk historia, Bonniers, 1966, ISBN 91-0-047053-8, sid 839
- ^ Leon Larsson - idolen som blev förrädare
- ^ Wångska attentatet (pdf)
- ^ "Ryska HD: Tsarmorden var olagliga" - artikel i nätutgåvan av Svenska Dagbladet den 1 oktober 2008
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Nikolaj II.
- Историко-документальная выставка "1917 год. Мифы революций" (ryska)
- «Последний император России» (ryska)
| Företrädare: Alexander III av Ryssland |
Rysslands statsöverhuvud 1894–1917 |
Efterträdare: Georgij Lvov |
| Kejsare av Ryssland 1894–1917 |
Efterträdare: Titeln avskaffades |
|
| Storfurste av Finland 1894–1917 |
Efterträdare: Titeln avskaffades |
|
| Finlands statsöverhuvud 1894–1917 |
Efterträdare: Pehr Evind Svinhufvud |
