Lars Gyllensten

Lars Johan Wiktor Gyllensten, född 12 november 1921 i Stockholm, död 25 maj 2006 i Stockholm, var en svensk författare och läkare. Han var son till disponent Carl Gyllensten och Ingrid Gyllensten, född Rangström, som var syster till tonsättaren Ture Rangström, till vilkens sonson, dramatikern Ture Rangström, Gyllensten följaktligen var fars kusin.

Biografi

Lars Gyllensten disputerade 1953 med en avhandling om brässen och sköldkörteln. Han var prosektor, sedermera biträdande professor, i histologi vid Karolinska institutet från 1955 till 1973, då han vid 52 års ålder blev författare på heltid. Den 26 maj 1966 invaldes han som ledamot av Svenska Akademien på stol 14, och var dess ständige sekreterare 1977–1986, samt ledamot av dess Nobelkommitté 1968–1987. Från 1979 var han ledamot av Nobelstiftelsen, där han även var ordförande 1987–1993. Dessutom var Gyllensten hedersledamot av Vitterhetsakademien och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1975. Lars Gyllensten lämnade Svenska Akademien 1989 sedan ledamöterna inte kunnat enas om att fördöma Ayatolla Khomeinis hot om att låta döda författaren Salman Rushdie. Bland offentliga uppdrag kan nämnas att han var styrelseledamot av Sveriges Radio från 1967, utsedd av Kungl. Majestät.

Författarskap

Gyllensten debuterade som författare med diktsamlingen Camera obscura år 1946, tillsammans med Torgny Greitz under pseudonymen Jan Wictor. Boken bemöttes först som ett seriöst menat verk av många kritiker men när det avslöjades att den var ihopskriven på några timmar av två medicinarstudenter som en parodi på fyrtiotalismens lyrik utbröt en kort men häftig debatt om substansen i 1940-talets modernistiska lyrik. Den första boken i eget namn var Moderna myter (1949) som följdes av Det blå skeppet (1950) och Barnabok (1952).

Gyllensten ägnade hela sitt författarskap åt att behandla grundläggande livsfrågor. Han kallade själv sitt författarskap för existentiell grundforskning och hade Søren Kierkegaard som sin främsta och viktigaste förebild. Om honom skriver han bland annat i essäsamlingen Nihilistiskt credo (1964).

I 1960-talets trolöshetsdebatt uttryckte Lars Gyllensten i böcker som Sokrates död och Desperados och i debattartiklar en genuin motvilja mot ideologier och utopier. Ideologisk övertygelse ledde enligt Gyllensten mänskligheten åt fel håll vilket föranledde honom att lansera "Tio budord – the new look". Det först budet löd "Du skall inga andra gudar ha än provisorier" och han förklarade vidare att "Varje gud, som inte är ett provisorium, är ett beläte – och du skall inte dyrka beläten, för då dyrkar du i själva verket dig själv och dina egna inbillningar och begrepp och blir en skrymtare eller en fähund eller en tyrann, allt efter din förmåga." Två andra bud var "Tänk på att andra mår lika väl av komfort som du själv" och "Många har det bättre än de förtjänar – hör du till dem, så dela med dig. Annars stjäl du".

Han utforskade de mänskliga livsvillkoren i rad filosofiska och experimentella romaner som Carnivora och Senilia, men i hans senare produktion finns också lättillgängligare verk som I skuggan av Don Juan, med uppföljaren Skuggans återkomst, och inte minst den avklarnade sagosamlingen Sju vise mästare om kärlek.

Gyllensten utgav år 2000 sina memoarer med titeln Minnen, bara minnen, som bland annat innehåller en del kritik mot Svenska Akademien och mot hans efterträdare som ständig sekreterare, Sture Allén. I artikeln Hur minns Lars Gyllensten? går senare Kjell Espmark till motangrepp mot dessa skildringar av konflikterna inom Akademien. Boken innehåller också uppmärksammade avsnitt om Harry Martinson, där Gyllensten bland annat avslöjade detaljer om Martinsons självmord. Redan vid Martinsons död 1978 gick Gyllensten till angrepp mot den mobbning som han menade drabbade Martinson efter att denne tilldelats Nobelpriset i litteratur. Särskilt kritisk var Gyllensten mot Olof Lagercrantz.

Mot slutet av sitt liv utgav Gyllensten också boken Med andras ord, och egna, som innehöll citat från författare, teologer och forskare som påverkat honom. Gyllensten hade några valfrändskaper som han ständigt återvände till. Ofta var dessa författare kristna, trots att Gyllensten själv var ateist. Den viktigaste av dessa inspiratörer var nog Søren Kierkegaard, en författare som Gyllensten ständigt återvände till.

Samhällsdebattör

Lars Gyllensten debatterade gärna genom dagspressen och initierade under flera decennier uppfriskande ordväxlingar främst i bistånds-, miljö- och trafikfrågor. Han var uttalad motståndare till bilismen och körde själv inte bil. På 1960-talet kom Gyllensten med ett upprop till den svenska regeringen i biståndpolitiken i form av en underskriftskampanj, där akademiker förklarade sig villiga att avstå en del av lönen till förmån för ökat internationellt bistånd. I fråga om Vindelälvens utbyggnad var Gyllensten en stark motståndare till exploatering av älven, och han redovisade kraftfullt sina synpunkter i debatt med statsminister Olof Palme.

Bibliografi

• Camera obscura, 1946 (under pseudonymen Jan Wictor, tillsammans med Torgny Greitz)
• Moderna myter, 1949
• Det blå skeppet, 1950
• Barnabok, 1952
• Carnivora, 1953
• Senilia, 1956
• Senatorn, 1958
• Sokrates död, 1960
• Desperados, 1962
• Kains memoarer, 1963
• Nihilistiskt credo, 1964
• Juvenilia, 1965
• Lotus i Hades, 1966
• Diarium spirituale, 1968
• Palatset i parken, 1970
• Ur min offentliga sektor, 1971
• Mänskan djuren all naturen, 1971
• Grottan i öknen, 1973
• I skuggan av Don Juan, 1975
• Lapptäcken-Livstecken, 1976
• Tal på Övralid 1969, 1977
• Baklängesminnen, 1978
• Klipp i 70-talet, 1979
• Nobelpriset i litteratur, 1980
• Huvudskallebok, 1981
• Svenska akademien förr och nu, 1982
• Provdockan, 1983
• Rätt och slätt, 1983
• Skuggans återkomst eller Don Juan går igen, 1985
• Sju vise mästare om kärlek, 1986
• Just så eller kanske det, 1989
• Hjärnfilspån, 1989 (under pseudonymen Pär Silje)
• Det himmelska gästabudet, 1991
• Så var det sagt, 1992
• Hack i häl på Minerva, 1993 (tillsammans med Georg Klein)
• Anteckningar från en vindskupa, 1993
• Ljuset ur skuggornas värld, 1995
• Augustin och Celestine: om nåra små loppors liv och leverne, 1995
• Om Berzelius och Svenska akademien, 1997
• Kistbrev, 1998
• Minnen, bara minnen, 2000
• Med andras ord, och egna, 2004 (citatsamling)

Priser och utmärkelser

• Svenska Dagbladets litteraturpris, 1958
• Litteraturfrämjandets stora romanpris, 1961
• Doblougska priset, 1964
• De Nios stora pris, 1966
• Övralidspriset, 1969
• Litteraturfrämjandets stora pris, 1972
• Kellgrenpriset, 1986
• Pilotpriset, 1987
• Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris, 1991
• Harry Martinson-priset, 1991
• Hedersdoktor vid Kungliga Tekniska högskolan, 1993

Källor

Den svenska litteraturen 1920-1995, Bonniers 1999.

Externa länkar

• Svenska akademien stol 14
• Lars Gyllensten i Libris

Företrädare: Ragnar Josephson

Svenska Akademien, Stol nr 14 1966–2006

Efterträdare: Kristina Lugn

Denna biografiska artikel om en svensk behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.