Hugo Chávez

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hugo Chávez

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
2 februari 1999
Företrädare Rafael Caldera
Född 28 juli 1954 (57 år)
Sabaneta, Barinas, Venezuela
Politiskt parti Venezuelas Socialistiska Enhetsparti (2008-idag)
Movimiento Quinta República (1997-2008)
Maka Nancy Colmenares (skild)
Marisabel Rodríguez (skild)
Yrke Officer (Ölt)

Hugo Rafael Chávez Frías, född 28 juli 1954 i Sabaneta, Barinas, är Venezuelas president sedan 1999 samt partiledare för regeringspartiet Partido Socialista Unido de Venezuela. Chávez förespråkar ökat samarbete mellan de latinamerikanska länderna och antiimperialism, samtidigt som han förhåller sig mycket kritisk till konservatism, nyliberalism och USA:s utrikespolitiska hållning gentemot Latinamerika.

Innehåll

[redigera] Biografi

[redigera] Barndom

Hugo Rafael Chávez Frías föddes år 1954 i Barinas, Venezuela. Hans barndom var präglad av kraftig fattigdom. De första levnadsåren tillbringade han i en liten hydda hos sin mormor, då hans föräldrar inte hade råd att ha honom hemma.[1] Mormoderns inflytande kom att betyda mycket för hans filosofi. ”[H]on lärde mig om vikten av solidaritet, värdighet och sympati för de mest utsatta, även när man själv inte har mycket att äta”,[2] sade Chávez i en intervju år 2007. Under barnaåren utvecklade Chávez ett stort intresse för baseball, målning, historia och skönlitteratur. Framförallt hans läsning av den marxistiska poeten Pablo Neruda och författaren Jorge Luis Borges samt upplysningsfilosofer som Jean-Jacques Rousseau,[3] skulle senare komma att influera hans politiska filosofi. Kontakten med den venezolanska historien var avgörande för Chávez’ politiska utveckling. Hos Ezequiel Zamora, den progressive liberalen som ledde ett bondeuppror på 1850-talet mot Venezuelas ”styrande oligarki”, fann Chávez en själsfrände från den nationella historien.[4] Också Simón Bolívar, en av Latinamerikas största progressiva frihetshjältar, som ledde ett blodigt befrielsekrig mot de spanska kolonisatörerna, kom att influera den unge Chávez’ politiska utveckling.[5] Bolívar påverkade Chávez till en sådan grad att hans latinamerikanska integrationsprojekt nu går under namnet ”den bolivarianska revolutionen”.[6] Han blev tidigt troende kristen, men har även kritiserat den katolska kyrkan.[7]

[redigera] Karriär inom det militära (1970-1989)

Vid 17 års ålder blev Hugo Chávez antagen till Venezuelas militärakademi. Där tillhörde han den första generationen som fick genomleva den så kallade Plan Andrés Bello, en militär utbildningsdoktrin som syftade till – att utöver den militära utbildningen – även ge unga kadetter en filosofisk, estetisk och humanistisk värdegrund.[8] Politiska, militära och etiska debatter uppmuntrades, vilket ledde till att Chávez kunde fördjupa sitt intresse för Bolivar, Zamora och europeiska filosofer som Marx och Voltaire. 1975 tog Chávez examen från militärhögskolan med toppbetyg i alla ämnen.[9] Efter att ha studerat anti-gerillakrigföring, strid i berglandskap och stridsvagnar, fick han snabbt en tjänst som officer inom fallskärmsjägarna. Mellan 1975 och 1978 ledde han en anti-gerillaenhet som bekämpade den då kraftigt marginaliserade marxistiska gerillan Bandera Roja.[10] Senare fick han tjänst som major vid Venezuelas militärhögskola. Vid denna tid började han kritisera den venezolanska militärledningen för brott mot de mänskliga rättigheterna i kampen mot gerillan. Chávez motsatte sig torterande och dödande av fångade gerillasoldater och påstådda medhjälpare, vilket ledde till att han skaffade sig både fiender och allierade inom militären.[11] Mot slutet av 1970-talet inledde Chávez ett samarbete med andra radikala militärer och civilister, vilket slutligen, under 1980-talet, skulle leda till bildandet av den radikala politiska rörelsen MBR-200.[12]

[redigera] El Caracazo och den misslyckade statskuppen (1989-1992)

En händelse som skulle visa sig vara direkt avgörande för Chávez politiska utveckling var El Caracazo (”kaoset i Caracas”, ungefärlig svensk översättning). År 1989 genomförde den dåvarande presidenten Carlos Andrés Perez, efter påtryckningar från Internationella Valutafonden (IMF), nyliberala ekonomiska reformer.[13] Dessa slog hårt mot den offentliga sektorn: Allmänna sjukhus och välfärdsprogram privatiserades eller avskaffades helt, vilket ledde till kraftigt ökad fattigdom i det redan fattiga Venezuela.[14] Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna för att protestera mot reformerna. Reaktionen från myndigheterna blev hård, hundratals obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av polisen under perioden februari-mars 1989,[15] och undantagstillstånd infördes i hela landet. Massakern övertygade Chávez om att Perez demokratiskt valda regering var olaglig, och revolutionärerna i MBR-200, som hade fått förstärkning av unga officerare som motsatte sig Perez agerande under El Caracazo, satte planer i rörelse för att störta regeringen.[16] Chávez fick under 1991 befäl över elitstyrkan Grupo Acciones de Comando, och det var den som skulle bli spjutspetsen i kuppförsöket mot Perez i februari 1992.[17] Statskuppen misslyckades, vilket bland annat berodde på undermålig kommunikation mellan de militära enheterna.[18] Innan Chávez gav upp fick han tillfälle att tala inför folket i samtliga venezolanska TV-kanaler, där han yttrade de berömda orden ”Vi har misslyckats, tills vidare.”[19] Framträdandet skulle göra ett stort intryck på den venezolanska arbetar- och medelklassen, där han bland vissa sågs som en hjälte som vågat stå emot Carlos Andrés Perez regering.[19] Efter statskuppen fängslades Chávez, men han benådades två år senare, efter hårda påtryckningar från allmänheten.[20] Under Chávez tid i fängelse växte hans rykte bland folket, och hans berömda ”por ahora” (”tills vidare”) blev ett bevingat slagord bland många regeringskritiker på gatorna.[21]

[redigera] Vägen till presidentposten (1994-1998)

Efter frigivandet 1994 gav sig Chávez ut på en turné till alla landets delar, där han besökte slumområden, deltog i lokala möten och försökte sprida budskapet om en ”ny demokratisk bolivarianism”, tänkt att bryta ned de gamla maktgruppernas monopol på makten,[22] samt inkludera den tidigare exkluderade fattiga befolkningen i den politiska processen.[23] Han misstroddes av delar av den venezolanska allmänheten - även delar av vänstern - vilka av tradition såg militärer som ett hot mot demokratin.[22] I presidentvalet 1998 vann Chávez med 56,2% av rösterna. Hans närmaste konkurrent, Henrique Salas Römer, fick 39%.

[redigera] Chávez som president

[redigera] Översikt (1998-2010)

Hugo Chávez i Porto Alegre, Brasilien, januari 2003.

Chávez' uttalade mål efter valvinsten 1998 var att eliminera fattigdomens strukturella rötter, att ta tag i det utbredda problemet med korruption samt inkludera den fattiga delen av befolkningen i den politiska processen.[24] Politiskt hade Venezuela präglats av nyliberala reformer under större delen av 1980- och 1990-talet, vilka ledde till kraftigt ökad fattigdom och ökad maktkoncentration i den gamla elitens händer.[25] Utrikespolitiskt grundlade han ett program baserat på latinamerikansk integration,[26] samt en kraftig betoning på antiimperialism, vilket snabbt gjorde honom mycket impopulär bland vissa i nykonservativa kretsar i USA.[27] Hans kraftigaste stöd finns bland Venezuelas fattiga majoritet[28].

Chávez kallar sitt politiska projekt den bolivarianska revolutionen, var syfte det är att införa "2000-talets socialism" (Socialismo del siglo XXI), och då inte bara i Venezuela utan i hela Latinamerika. Mottot är "Fäderneland, socialism eller döden" (Patria, socialismo o muerte).[källa behövs]

[redigera] Kritik mot Chavez

Kritiken under 2000-talet, från mindre delar av det venezolanska samhället, har täckt en rad områden. Redan tidigt anklagades han för att vara auktoritär och inkompetent,[29] delar av den inhemska pressen har anklagat honom för censur,[30] medan andra sektorer av samhället anklagar honom för att ignorera korruptionen och inte ta ordentliga tag för att förbättra sjukvården.[31] Utländska oljebolag har beskattats hårdare, vilket, bland annat på grund av strejker och brist på resurser, har lett till en minskad oljeproduktion. Samtidigt har statens inkomster från oljan tredubblats, vilket har gett större möjligheter till satsningar inom den offentliga sektorn. Flera oljebolag har lämnat landet,[32] medan andra har stannat kvar för att skriva på nya kontrakt i mångmiljardklassen.[33]

[redigera] Reformer

Chávez har vunnit popularitet genom subventioner och fri sjukvård.[34] Många fattiga venezolaner ser även Chávez som den första presidenten som representerar deras intressen.[35] I presidentvalet år 2000 vann han med 59.76% av rösterna.[36] År 2004 försökte oppositionen tvinga honom att avgå genom att utlysa en folkomröstning, där hans förtroende bland folket sattes på spel. Den omröstningen vann Chávez med 59% mot 40%.[37]

[redigera] Statskupp

Det största hotet mot Chávez regering kom dock i form av en statskupp i april 2002, som iscensattes av stora delar av oppositionen,[38] många av de privata TV-kanalerna[39][40] och delar av den venezolanska militären.[41] Interimspresidenten, affärsmagnaten Pedro Carmona, sade sig representera landets affärsmän, och lovade att omedelbart stoppa regeringens sociala program efter maktövertagandet.[26] Carmona hade stort stöd från chávezkritiska folkmassor på gatorna[42] och vann omedelbart efter maktövertagandet stöd från USA.[43] Efter 48 timmar störtades dock den nya interimsregeringen, då yngre officerare i den venezolanska militären,[44] efter påtryckningar från massiva Chávezvänliga demonstationer i Caracas,[45] valde att vara lojala med den demokratiskt valda regeringen och konstitutionen.[46] Under oroligheterna dödades flera Chávezanhängare då de gav sig ut på gatorna för att visa sitt stöd för presidenten.[47] Många analytiker från USA menar dock att statskuppen var legitim, eftersom motståndet mot Chávez var så kraftigt i breda folklager.[48]

[redigera] Val

I presidentvalet 2006 vann Chávez med 62,84% av rösterna över huvudopponenten Manuel Rosales, som fick 36,89%. Valet övervakades av OAS, Carter Center och Europeiska Unionen, vilka certifierade valutgången.[28] EU-observatörerna riktade dock kraftig kritik mot att offentligt anställda under arbetstid arbetade på kampanjen för Chávez,(p2 och p5 s.33 i rapporten), att statlig media öppet stödde Chávez, (p3. s.33 i rapporten), att valhemligheten bröts av valnämnder (p. 8 s 33 i rapporten), samt att hela 15% av vallokalerna inte mötte internationella krav (p. 10 s.33 i rapporten) Rapporten:[1]

Chávez utlyste 2007 en omstridd folkomröstning om en ny konstitution, där presidenten bland annat ville ta bort omvalsbegränsningar i nationella och lokala val, införa förbud mot ”diskriminering på grund av sexuell läggning”,[28] lagstifta om sex timmars arbetsdag[49] samt att Venezuela i grunden skulle ses som en ”socialistisk stat”. Chávez förlorade folkomröstningen med 51% mot 49%. I februari 2009 vann Chávez en folkomröstning som enbart gällde möjlighet till omval i lokala och nationella val. Folkomröstningen bevakades på plats av utsända från USA:s utrikesdepartement, NACLA och Europeiska Parlamentet, vilka meddelade omvärlden att omröstningen ”överlag var rättvis, transparent och fri från oegentligheter”.[50][51]

[redigera] Statistisk utveckling under Chávez

Under Chávezadministrationens tid vid makten har brottsligheten i storstäderna ökat. 57% av venezolanerna säger att kriminalitet är ett stort eller mycket stort problem, och många av dessa skyller problemen på den sittande regeringen.[52][53] Venezuela har sjunkit ned till en 174:e plats på det ekonomiska frihetsindexet.[54], även på korruptionsindex har landet fallit i placeringarna, och ligger nu på 162:a plats [55], med god marginal den sämsta placeringen i hela regionen. Chávez' konfiskeringspolitik av land och privatägda företag har lett till prisökningar och brist på varor, i kombination med en minskad ekonomi.[56] Under Chávezadministrationens tid vid makten har fattigdomen minskat från 48% 1998 till 28% 2008, enligt statistik från Förenta Nationerna.[57] Samtidigt har antalet mord per capita aldrig någonsin varit så högt som nu,[58] man har gått om Colombia och är på en föga hedrande 5:e plats bland världens farligaste länder.[58] Enligt Le Monde diplomatique har Venezuela för närvarande Latinamerikas fjärde högsta mordfrekvens per capita.[59]

[redigera] Utrikespolitiska ställningstaganden

Chávez stöder öppet Muammar al-Gaddafi [60] och Irans Mahmoud Ahmadinejad [61][62] Han kallade Tysklands förbundskansler Angela Merkel för nazist,[63] president Bush för djävulen[64] och Spaniens premiärminister José María Aznar för fascist. [65]Detta präglar givetvis omvärldens bild av honom. Chávez har dessutom under de senaste 10 åren knutit nära band med andra radikala vänsterregeringar i Latinamerika, såsom Evo Morales i Bolivia,[26] Rafael Correa i Ecuador,[66] Lula da Silva i Brasilien,[67] Raúl Castro på Kuba,[68] Daniel Ortega i Nicaragua[69] och Cristina Fernández de Kirchner i Argentina.[70] Tillsammans har många av vänsterregeringarna bildat handelsblocket ALBA, som är tänkt att vara en motvikt till de hårt kritiserade frihandelsavtalen med USA.[71] Hugo Chávez kallar projektet ”latinamerikansk integration”, som ska syfta till att bryta USA:s hegemoni över kontinenten och öka tilltron och handeln mellan medlemsstaterna. Parallellt har relationerna mellan USA och Venezuela blivit tämligen kyliga under Chávez tid vid makten. Chávez anklagar USA för att dels ha givit stöd till statskuppen 2002,[72] och dels för att lägga sig i landets angelägenheter i form av donationer till oppositionspolitiker.[73] USA, å andra sidan, kritiserar Chávez för den förda oljepolitiken – som har lett till dyrare olja för USA.[74] USA ser även Chávez som en destabiliserande kraft i regionen.[75] Vidare har Chávez knutit nära band med andra oljerika nationer världen över, såsom Iran och Libyen, med vilka han hoppas bilda en ekonomisk motvikt till USA. Förhållandet med Ryssland har också blivit kraftigt förstärkt under de senaste åren. Rysslands president Medvedev kallar samarbetet Ryssland-Venezuela ”en nyckelfaktor för säkerheten i regionen”,[76] samtidigt som Venezuela har köpt ryska vapen för 4.4 miljarder dollar sedan 2005.[77] Chávez har även gett sig ut på långa turnéer jordklotet runt, där han bland annat har träffat Bill Clinton,[78] Aleksandr Lukasjenko,[79] och Nicolas Sarkzoy.[80] Relationerna med Colombia har under perioder varit mycket spända. Colombia har anklagat Chávez för att ge stöd till FARC-gerillan,[81] medan Venezuela anklagar Colombia för att gynna paramilitär aktivitet inom Venezuelas gränser.[82] Länderna har även vid upprepade tillfällen brutit både handelskontrakt och diplomatiska förbindelser. I februari 2010, i samband ett möte Mexiko, visade dock båda länderna tecken på försoningsvilja.[83][84]

I samband med Libanonkriget 2006 tog han ställning genom att kalla hem Venezuelas chargé d'affaires från Israel. Israel svarade med att kalla hem sin ambassadör från Venezuela.[85][86][87] Vid en räd mot FARC-gerillan, utförd av colombiansk militär på ecuadorianskt territorium i mars 2008, hävdade sig den colombianska regeringen ha beslagtagit dokument som visar att Chávez givit 300 miljoner dollar till organisationen.[88] FARC-EP:s högste ledare Alfonso Cano tillbakavisade uppgifterna i augusti 2009.[89] Interpol säger att innheållet är autentiskt.[90].[91] Interpol säger att dokumentens innehåll inte förändrats under sin handläggning av de colombianska myndigheterna.[92] Enligt hemsidan Colombiareports.com som citerar Europapress, avseende ett utomstående fall, hävdar, i motsats till Interpols offentliga rapport, att en medlem i den colombianska säkerhetspolisen ska ha erkänt att filerna ändrades under de första dagarna i statens ägo.[93] Denna källa erkänner dock uttryckligen Interpols rapport.

Vapen som Sverige sålt till Venezuela år 1985 har sedan hamnat i händerna på FARC-gerillan, och Sverige har sedermera helt avbrutit sin export av vapen, efter att man beslutat att inte godta Chávez förklaringar.[94][95] Av förståeliga skäl är därför den svensk-venezolanska relationen också ansträngd.

Chávez har tagit avstånd från det folkliga upproret i Syrien mot Baath-diktaturen och stödjer den sittande regimen.[96]

[redigera] De sociala missionerna

Chávez uttalade mål har varit att utradera fattigdomen i Venezuela. För detta ändamål har hans regering sedan 2003 instiftat ett antal så kallade ”Bolivarianska Missioner”. Mission Robinson ska lära unga och gamla venezolaner som inte har haft tillgång till ordentlig skolgång att lära sig läsa och skriva. Misión Ribas erbjuder gratis gymnasieutbildning till med inriktning på äldre ungdomar utan fullständig gymnasieutbildning. Unesco har beskrivit skolreformerna som ”lyckade” och konstaterar i en rapport att analfabetismen i Venezuela har utraderats.[97] Mission Mercal är en landsomfattande varuhuskedja som säljer mat och andra produkter till kraftigt subventionerade priser.[98] Misión Barrio Adentro erbjuder alla venezolaner gratis sjukvård i tre steg: Grundläggande vård, specialistvård och avancerad vård.[99] Mission Guaicaipuro syftar till att säkerställa den venezolanska ursprungsbefolkningens rättigheter, medan andra, mer kontroversiella missioner som Mission Zamora, ger fattiga bönder rätt att expropriera storbönders mark, vilket har vållat kraftiga protester bland jordägare på den venezolanska landsbygden, vilka anser att Chávez ”visar bristande respekt för privat egendom”.[100] Effekterna av Chávez’ missioner är omstridda. Kritiker menar att de positiva effekterna äts upp av korruption, inkompetens och ineffektiv byråkrati,[101] medan förespråkare pekar på att fattigdomen i Venezuela har minskat från 48.7% 1999 till 28.5% 2007,[102] samtidigt som den så kallade ”extrema fattigdomen” har minskat från 21,7% år 1999 till 8,5% under 2007.[102] 2010 publicerade OAS, ECLEC och världsbanken en gemensam rapport där resultatet skulle visa på att fattigdomen har minskat ytterligare under perioden 2007-2009, från 28.5% 2007 till 23% år 2009.[103] Venezuela har mellan 1998 och 2010 stigit i det s.k. "Human Development Index", från 101 plats 1998 till 79 plats 2009.[104] Enligt tidskriften The Economist räknas Venezuela som en "hybridregim".[105] Freedom House rankar Venezuela som en "demokrati med förhinder"[106]

[redigera] Chávez och media

Chávez har genomfört flera förändringar av medielandskapet. Flera av dessa har begränsat tryck- och yttrandefriheten, bland annat har regeringskritiska radio- och TV-stationer stängts och TV-kanaler måste ibland avbryta sändningar för att istället sända Chávez tal.[107] Chávez har under sin regeringstid försökt att främja bildandet av alternativa mediekanaler. Närradio, som ägs av lokala kvarter, har ökat från 50 stationer år 2002 till 300 år 2006.[108] Syftet med lokalradion är, enligt kvartersorganisationerna, att människor i fattiga områden ska ha en möjlighet att nå ut med en åsikt och beskriva sin egen vardag.[109] För att möjliggöra detta har regeringen lanserat en landsomfattande kampanj i mediekunskap, där tiotusentals människor har fått lära sig hur man använder en kamera, sänder i radio och redigerar oklippt material.[110] Chávez har även startat tre nya public service-kanaler, bland dem kulturkanalen Vive TV, vars uttalade mål är att skildra [L]atinamerika från latinamerikanernas eget perspektiv och att beskriva verkligheten ur de fattigas synvinkel.[111] Public Service-kanalerna har fått kritik. Connie Mack, en republikansk kongressman från USA, har beskrivit kanalerna som statskontrollerad anti-amerikansk propaganda, och har föreslagit att USA borde använda radarjamningsteknik för att slå ut kanalernas sändningar.[112]

Efter statskuppen mot regeringen 2002 har förhållandet mellan Chávez och vissa av de inhemska TV-kanalerna blivit högst antagonistisk. TV-kanalen som har stått i centrum för regeringens uppmärksamhet, RCTV, hade en aktiv roll i planeringen och genomförandet av statskuppen mot Chávez.[113] I januari 2010 stängde regeringen tillfälligt ned RCTV med hänvisning till Venezuelas medielagar, som kräver av TV-kanaler att de inte visar sex, våld och fult språk vid tidpunkter då barn är vakna.[114] I februari 2010 registrerade sig RCTV med CONATEL och återfick därmed rätten att fortsätta sändningarna i hela Venezuela.[115]

I juni 2010 utfärdades en häktningsorder för majoritetsägaren i Globovision, som tillsammans med bland annat Venevision och Televen är en av många regeringskritiska TV-kanaler i landet.[116] Även hans son begärdes häktad. De flydde bägge till USA där de sades överväga att söka politisk asyl.[källa behövs]

[redigera] Kulturpolitik

Chávez har genomfört ett flertal reformer inom det kulturella området. Hans uttalade mål är att minska den amerikanska konsumtionskulturens inflytande i det venezolanska samhället, för att i stället ge företräde åt latinamerikanska och europeiska kulturyttringar.[111] I december 2005 införde regeringen en lag om medias ansvarstagande som kräver av lokala radiostationer att 50% av musiken som spelas måste vara inhemsk folkmusik, vilket har lett till ett uppsving för folkmusiker som Simón Díaz.[111] Chávez har även ökat anslagen till bokcirklar och har låtit trycka upp hundratusentals exemplar av bland annat Miguel de Cervantes' Don Quijote och Victor Hugos Les Miserables, vilka har distribuerats gratis bland befolkningen.[111][117] Victor Garcia, en förlagsredaktör i Caracas, kritiserar samtidigt Chávez för att inte subventionera bokimporter: Hur kommer det sig att en regering som vill främja läsandet kan tillåta världens högsta bokpriser?.[117] Chávez har även lanserat en landsomfattande kampanj för att höja ursprungsbefolkningens status.[118] Bland annat har han föreslagit att vattenfallet Angelfallen parallellt borde benämnas Kerepakupai merú (Den djupaste platsens vattenfall), vilket är ursprungsbefolkningens namn på fallen. Han betonar dock att Angelfallen kommer att vara det officiella namnet även i framtiden.[119] I juni 2009 introducerades en ny medialag som tvingar nationella kanaler att producera mer än 70 procent av sitt material i Venezuela samt att avbryta sändningar för att visa meddelanden från presidenten.[120]

[redigera] Ekonomisk politik

Chávez ekonomiska politik har sin grund i landets stora oljeresurser. Tack vare höjda skatter för utländska bolag som utvinner olja i Venezuela, samt nationaliseringar av delar av industrin, har den venezolanska staten mångdubblat inkomsterna från oljan. De statliga oljeintäkterna har ökat från 6 miljarder dollar årligen 1999, till 25 miljarder dollar årligen 2005.[121] Pengarna har möjliggjort kraftigt ökade anslag för välfärdssatsningar inom sjukvård, infrastruktur, skola, m.m.[122] Den statliga inblandningen inom det ekonomiska fältet har växt under Chávezadministrationen. Anslagen till utbildning ökade från 3,4% av BNP 1998 till 5,1% 2006. Anslagen till sjukvården har ökat markant från 1,8% av BNP år 2000, till 7.71% av BNP år 2006.[123] Många analytiker menar dock att Venezuela måste bryta sitt beroende av oljeexporterna och istället satsa på andra delar av industrin, något som kritiker menar att Chávez delvis har misslyckats med.[124] Konfiskation av privata affärer förekommer om de "stör samhället", vilket i praktiken innebär att om de inte följer prisbegränsningarna utsatta av regeringen beslagtas affären. Istället väljer många affärsägare att inte sälja något och hyllorna gapar tomma.[125] I början av 2010 genomförde Venezuela en devalvering med valutan på 50%.[126]

[redigera] Uttalanden

I september 2006 kallade Chávez George W Bush för "djävulen".[127] Han har flera gånger hotat att stoppa oljeleveranserna till USA om de lägger sig i landets affärer.

I samband med Libanonkriget 2006 gjorde Chavez uttalanden som jämförde Israel med Hitler och beskrev dess handlingar som ett "nytt Holocaust", samt klandrade USA för deras engagemang och kallade det en terroriststat.[128]

I samband med den amerikanska presidentvalskampanjen 2008 kallade Chavez presidentkandidaten Barack Obama för "el negro"¨("den svarte"),[129] och vid Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009 sade han att talarstolen luktade svavel, en anspelning på hans tidigare kommentarer om Bush.[130]

Vid ett toppmöte mellan de latinamerikanska presidenterna i Cancun, Mexiko, i februari 2010, skrek Chavez till Colombias president Álvaro Uribe: ¡Vete al carajo! eller "dra åt helvete!".[131]

Chavez anklagade i januari 2010, enligt den spanska tidningen ABC, USA för att ha förorsakat Jordbävningen i Haiti 2010 genom ett jordbävningsvapen. Enligt Chavez valdes Haiti som mål för att testa ett vapen som är avsett för Iran. [132]

Efter att den inter-amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, en del av Organization of American States, i en 300 sidor lång rapport kritiserat Venezuela för brott mot de mänskliga rättigheterna, förklarade Chavez den 25 februari 2010, att Venezuela skall lämna kommissionen, att rapporten var "skräp", att kommissionen var en "maffia" och att kommissionens ordförande var "en skit".[133][134]

[redigera] Anklagelser om politiska fångar

Enligt kritiker har Chávez låtit fängsla domaren María Lourdes Afiuni på falska anklagelser om korruption, för att hon inte häktade den misstänkte (bankmannen Eligio Cedeño), utan frigav honom villkorligt.[135]

Den 12 juli 2010 arresterades politikern Alejandro Peña Esclusa på anklagelser för terrorism. Alejandro Peña själv hade påtalat i videofilmer på Internet att regeringen var i färd med att fabricera bevis mot honom[136], och vid husrannsakan bröt polisen mot lagen, men domaren dömde vid häktningsförhandlingen att det var befogat med motiveringen att den misstänkte annars kanske inte skulle kunna dömas. Av dessa skäl betraktas han allmänt bland regimkritiker som en politisk fånge som fängslats för att inte kunna delta i valkampanjen.[137]

Det förekommer ett utbrett polis- och militärvåld samt trakasserier av MR-grupper och journalister i landet enligt svenska utrikesdepartementet.[120]

Domstolsväsendet anses inte oberoende, rättssäkerheten är otillfredsställande och det råder utbredd korruption. Tortyr förekommer, och det finns uppgifter om utomrättsliga avrättningar. Även godtyckliga frihetsberövanden förekommer. Överbeläggning och utbrett våld försämrar de redan omänskliga förhållandena i landets fängelser.[120]

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

  1. ^ Jones, 22
  2. ^ Jones, 25.
  3. ^ Jones, 33.
  4. ^ Jones, 27.
  5. ^ Jones, 40.
  6. ^ Cannon, 1ff.
  7. ^ http://edition.cnn.com/2009/WORLD/americas/09/25/venezuela.chavez.interview/index.html
  8. ^ Cannon, 55.
  9. ^ Jones, 56.
  10. ^ Jones, 60.
  11. ^ Jones, 64.
  12. ^ Harnecker, 31.
  13. ^ Harnecker, 16.
  14. ^ Jones, 114.
  15. ^ Jones, 124.
  16. ^ Jones, 126.
  17. ^ Jones, 129.
  18. ^ Jones, 149.
  19. ^ [a b] Jones, 157.
  20. ^ Jones, 184.
  21. ^ Cannon, 55-56.
  22. ^ [a b] Jones, 194.
  23. ^ Cannon, 31.
  24. ^ Cannon, 56-60.
  25. ^ Cannon, 17-18 och 37.
  26. ^ [a b c] Meade, 312.
  27. ^ http://www.usatoday.com/news/nation/2005-08-22-robertson-_x.htm
  28. ^ [a b c] Meade, 313.
  29. ^ Jones 274.
  30. ^ http://vheadline.com/readnews.asp?id=88765
  31. ^ Jones, 277.
  32. ^ http://english.eluniversal.com/2008/01/07/en_eco_art_venezuelan-oil-outpu_07A1289161.shtml
  33. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-11817233
  34. ^ Jones, 391.
  35. ^ Cannon, 66.
  36. ^ http://www.electoralgeography.com/new/en/countries/v/venezuela/venezuela-presidential-election-2000.html
  37. ^ http://www.electoralgeography.com/new/en/countries/v/venezuela/venezuela-recall-referendum-2004.html
  38. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/1929498.stm
  39. ^ Cannon, 131
  40. ^ Jones, 343.
  41. ^ Wilpert, 24.
  42. ^ Jones, 1.
  43. ^ Cannon, 64.
  44. ^ Jones, 357.
  45. ^ Jones, 361.
  46. ^ Jones, 359.
  47. ^ Jones, 356.
  48. ^ http://www.economist.com/displaystory.cfm?story_id=13813460
  49. ^ Meade, 313
  50. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/7893907.stm
  51. ^ https://nacla.org/node/5741
  52. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/9481-chavez-blames-colombia-again-for-domestic-crime.html
  53. ^ http://venezuelanalysis.com/analysis/4338
  54. ^ http://heritage.org/index/Ranking.aspx
  55. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Corruption_Perceptions_Index
  56. ^ http://www.businessweek.com/magazine/content/10_12/b4171046603604.htm
  57. ^ http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/04/18/AR2010041803090.html
  58. ^ [a b] http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_intentional_homicide_rate
  59. ^ Le Monde diplomatique "Venezuela Murder Mystery" av Maurice Lemoine. http://mondediplo.com/2010/08/07venezuela
  60. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/hugo-chavez-stottar-gaddafi-
  61. ^ http://www.newprophecy.net/Venezuelan_President_Hugo_Chavez_greets__Iranian_President_Mahmoud_Ahmadinejad.jpg
  62. ^ http://samsonblinded.org/news/iran-venezuela-nuclear-axis-19511
  63. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/7398597.stm
  64. ^ http://articles.cnn.com/2006-09-20/world/chavez.un_1_venezuelan-president-hugo-chavez-nuclear-technology-veto-power?_s=PM:WORLD
  65. ^ http://www.typicallyspanish.com/news/publish/article_20376.shtml
  66. ^ Wilpert, 2.
  67. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4263025.stm
  68. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/998002.stm
  69. ^ http://www.guardian.co.uk/world/2009/apr/19/obama-latin-america
  70. ^ Meade, 315.
  71. ^ http://www.focusweb.org/alba-venezuela-s-answer-to-free-trade-the- bolivarian-alternative-for-the-ame.html
  72. ^ Golinger, 24.
  73. ^ Golinger, 44
  74. ^ Meade, 314.
  75. ^ Jones, 418.
  76. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/chavez-och-medvedev-sluter-nya-band_1481553.svd
  77. ^ http://www.washingtontimes.com/news/2008/jul/22/russia-increases-weapon-sales-to-chavez/
  78. ^ http://www.encyclopedia.com/doc/1P1-22249738.html
  79. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5209868.stm
  80. ^ http://afp.google.com/article/ALeqM5gvfHTgyGoueZzlLaPiQ9sgnENEEw
  81. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/8316-farc-leader-resides-in-venezuela-colombia.html
  82. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/8330-colombian-paras-want-to-overthrow-venezuela-chavez.html
  83. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/8373-chavez-i-want-to-normalize-relations-with-colombia.html
  84. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/8549-terrorist-official-doesnt-equal-terrorist-state-uribe.html
  85. ^ President Chávez recalls chief of mission to Israel. El Universal (4 augusti 2006). Läst 14 februari 2009.
  86. ^ Israel is not informed about Venezuela's plans to break off relations. El Universal (9 augusti, 2006). Läst 14 februari 2009.
  87. ^ Haaretz.com. ADL: Chavez comparison of IDF and Hitler is outrageous. Haaretz service (August 8, 2006).
  88. ^ ”Ecuador: Colombian raid prevented release of captives” (på en). CNN/AP. 3 mars 2008. http://edition.cnn.com/2008/WORLD/americas/03/03/ecuador.colombia/?iref=mpstoryview. Läst 7 mars 2008. 
  89. ^ http://www.telesurtv.net/noticias/secciones/nota/55759-NN/farc-niegan-vinculos-con-correa-y-recibimiento-de-armas-por-parte-de-venezuela/
  90. ^ Constanza Vieira, "COLOMBIA: Interpol Notes Improper Initial Handling of FARC Laptops", Inter Press Service Agency, May 15, 2008
  91. ^ http://english.eluniversal.com/2008/05/16/en_ing_art_interpol-authenticat_16A1582759.shtml
  92. ^ http://www.interpol.int/Public/ICPO/PressReleases/PR2008/PR200817.asp
  93. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/11199-police-investigator-admits-to-manipulating-rayes-files.html
  94. ^ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/venezuela-skulle-inte-fa-kopa-vapen-av-sverige-idag_3275385.svd
  95. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/sverige-stoppar-vapenexport-till-venezuela-1.919298
  96. ^ "Venezuelas president Hugo Chavez har samtidigt gett sitt stöd till Syriens ledare Bashar al-Assad och hävdar att väst försöker störta denne." Svenska Dagbladet 26 april 2011 (http://www.svd.se/nyheter/utrikes/storbritannien-overvager-sanktioner_6115941.svd 2011-03-26).
  97. ^ http://www.fairelectionsinternational.org/countries/americas/venezuela/3558.html
  98. ^ Cannon, 83.
  99. ^ http://www.medsin.org/downloads/page_attachments/0000/0694/BarrioAdentro.pdf
  100. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4498293.stm
  101. ^ http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/01/18/AR2007011801329.html
  102. ^ [a b] http://websie.eclac.cl/anuario_estadistico/anuario_2008/eng/index.asp
  103. ^ http://www.telesurtv.net/noticias/secciones/nota/67829-NN/disminuye-a-23-por-ciento-la-pobreza-en-venezuela-en-2009/
  104. ^ http://hdr.undp.org/en/reports/global/hdr2010/
  105. ^ http://en.wikipedia.org/wiki/Democracy_Index
  106. ^ http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=505
  107. ^ http://www.reuters.com/article/idUSN0146551720090801
  108. ^ Jones, 427.
  109. ^ Jones, 429-430
  110. ^ http://venezuelanalysis.com/images/5444
  111. ^ [a b c d] Jones, 430.
  112. ^ Jones, 428.
  113. ^ Cannon, 131.
  114. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/4040935.stm
  115. ^ http://venezuelanalysis.com/news/5155
  116. ^ http://www.cepr.net/documents/publications/2010_12_venezuela_media.pdf
  117. ^ [a b] http://news.bbc.co.uk/2/hi/8113388.stm
  118. ^ http://www.pac.com.ve/index.php?option=com_content&view=article&catid=62&Itemid=85&id=4375
  119. ^ http://www.noticias24.com/actualidad/noticia/132168/chavez-dice-que-no-decreto-el-cambio-de-nombre-del-salto-angel/
  120. ^ [a b c] http://www.swedenabroad.com/Page____50948.aspx
  121. ^ Cannon, 83-84
  122. ^ Cannon, 83-84.
  123. ^ Cannon, 98.
  124. ^ Cannon, 86-87.
  125. ^ Obiko Pearson, Natalie (8 februari 2007). ”Meat, Sugar Scarce in Venezuela Stores” (på en). Washington Post/AP. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/02/08/AR2007020801240.html. 
  126. ^ name="swedenabroad.com"
  127. ^ Chavez: Bush 'devil'; US 'on the way down'
  128. ^ Shoer-Roth, Daniel. LatinAmericanPost.com (9 August 2006) Uproar: Chávez equates Nazis, Israelis. Läst 14 februari 2009.
  129. ^ "Crackdown as Chavez seeks power for life", The Sunday Times February 8, 2009 - http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/us_and_americas/article5683385.ece 2010-01-29
  130. ^ "At Copenhagen, Chávez Suggests Obama is the Devil" ABC News December 18, 2009 3:25 PM - http://blogs.abcnews.com/politicalpunch/2009/12/at-copenhagen-ch%C3%A1vez-suggests-obama-is-the-devil.html 2010-01-29
  131. ^ Alma Guillermoprieto, "The Return of the Macho Politics?" The New Yorker February 24, 2010 http://www.newyorker.com/online/blogs/newsdesk/2010/02/the-return-of-macho-politics.html 2010-02-27
  132. ^ "Chávez acusa a EE.UU. de provocar el seísmo de Haití" http://www.abc.es/20100119/internacional-/chavez-acusa-provocar-seismo-201001191332.html 2010-01-29
  133. ^ "Chávez furious as OAS rights watchdog accuses him of endangering democracy" guaridan.co.uk Friday 26 February 2010 http://www.guardian.co.uk/world/2010/feb/25/oas-report-chavez-human-rights 2010-02-27
  134. ^ "Chavez Rejects Report Citing Rights Violations" New York Times Published: February 25, 2010 http://www.nytimes.com/aponline/2010/02/25/world/AP-LT-Venezuela-Rights-Report.html 2010-02-27
  135. ^ Engelska Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Arrest_of_Maria_Lourdes_Afiuni
  136. ^ http://www.youtube.com/watch?v=AQm0OO3G_jQ
  137. ^ Libertad inmediata para Alejandro Peña Esclusa, preso político en Venezuela; UnoAmérica, hämtad 2010-07-19, http://www.unoamerica.org/unoPAG/videos.php?id=89

[redigera] Tryckta källor

  • Cannon, Barry (2010). Hugo Chávez and the Bolivarian Revolution: Populism and Democracy in a Globalized Age. Manchester och New York: Manchester University Press. ISBN 0719077729 
  • Golinger, Eva (2008). Bush Versus Chávez: Washington's War on Venezuela. New York: Monthly Review Press. ISBN 158367165X 
  • Harnecker, Marta (2005). Understanding the Venezuelan Revolution: Hugo Chavez Talks to Marta Harnecker. New York: Monthly Review Press. ISBN 1583671277 
  • Holmqvist, Kalle (2006). Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika. Murbruk förlag. ISBN 91-976360-0-2 
  • Jones, Bart (2009). Hugo!: The Hugo Chavez Story from Mud Hut to Perpetual Revolution. London: Steerforth. ISBN 1586421352 
  • Meade, Teresa A. (2010). A History of Modern Latin America: 1800 to the Present. Oxford: Wiley-Blackwell. ISBN 1405120517 
  • Wilpert, Gregory (2007). Changing Venezuela by Taking Power: The History and Policies of the Chávez Government. London och New York: Verso. ISBN 1844675521 

[redigera] Externa länkar

v • d • r
Venezuelas presidenter
Mendoza · Bolívar · Bolívar · Páez · Narvarte · Vargas · Mariño · Carreño · Vargas · Narvarte · Carreño · Soublette · Páez · Soublette · J.T. Monagas · J. G. Monagas · J. T. Monagas · Gual · J. Castro · Gual  · Tovar · Gual · Páez · Falcón · Falcón · Bruzual · Villegas · Monagas · Villegas · Guzmán · Guzmán · Linares · Varela · Guzmán · Guzmán · Guzmán · Crespo · Guzmán · H. López · Rojas · Andueza · Villegas · Crespo · Crespo · Andrade · C. Castro · Gómez · Márques · Gómez · J. Pérez · Gómez · E. López · E. López · Medina · Betancourt · Gallegos · Chalbaud · Flamerich · Jiménez · Larrazábal · Sanabria · Betancourt · Leoni · Caldera · C. Pérez · Herrera · Lusinchi · C. Pérez · Barreto · Velásquez · Caldera · Chávez · Carmona · Cabello · Chávez · Chávez
 Coat of arms of Venezuela.svg
Detaljerad lista


Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Hugo_Ch%C3%A1vez&oldid=15568839"
Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk