Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009 (COP15) ägde rum på Bella Center i Köpenhamn, Danmark, mellan 7 och 18 december 2009. På mötet deltog cirka 15 000 delegater från 192 länder, och konferensens huvudmål var att delegaterna skulle enas om åtgärder som kan bromsa den globala uppvärmningen.

Konferensen var den femtonde konferensen mellan parterna bakom FN:s klimatkonvention och det femte mötet för parterna bakom Kyotoprotokollet (COP/MOP 5). Enligt de riktlinjer som sattes upp under klimatkonferensen i Bali (COP13) 2007 skulle Köpenhamnsmötet huvudmål vara att komma överens om vad som ska ersätta Kyotoprotokollet när det löper ut 2012. Kyotoprotokollet ingår i FN:s klimatkonvention som trädde i kraft 1994.

Inför mötet[redigera | redigera wikitext]

Strax innan mötet läckte stulna mail ut som påstods visa att de forskare som FN byggt sina antaganden på hade ljugit. Affären kom att kallas Climategate men fick inga effekter på mötet.

Köpenhamnsmötet[redigera | redigera wikitext]

Mötet började den 7 december. USA lägger fram ett förslag om att landet ska minska utsläppen med 17% fram till 2020 jämfört med 2005. Den lilla ö-nationen Tuvalu lade den 9:e fram ett radikalt förslag om att temperaturökningen ska stanna på 1,5 grader. Världsmeteorologorganisationen WMO presenterar data som visar att 2009 var det femte varmaste året sedan mätningarna startade[1]. Dagen efter diskuteras Tuvalus förslag som får stöd av andra önationer men kritiseras av Kina och Indien.

Måndagen den 14 december kritiserar länderna i G77 gruppen EU för att försöka frångå Kyotoprotokollet. Framstegs gör mot avverkningen av skog genom skogsavtalet REDD. På tisdagen började den delen av mötet där ministrar närvarar och diskuterar med varandra. EU klargör att man vill ha ett nytt avtal eftersom USA och Kina inte skrev under Kyotoprotokollet. USA motsätter sig ett sådant protokoll.

På onsdag håller statscheferna tal samtidigt som det står klart att förhandlingarna är i kris. Hugo Chávez håller ett uppmärksammat tal där kapitalismen utmålas som orsaken till problemet. Maldiverna är ett land som riskerar att drabbas hårdast av den stigande vattennivån och landets president talade och tryckte på för att begränsa temperaturökningen till 1,5%[2]. Ett danskt försök att försöka få fart på förhandlingarna skapade upprörda känslor bland u-länderna. Förslaget gick ut på att skrota Kyotoprotokollet och att dela upp u-länderna i olika med olika krav beroende på ekonomisk utveckling[3]. Dagen efter står det klart att det inte kommer att bli ett avtal utan arbetet utgår från olika spår.

Den 18 december anländer Barack Obama och upprepar vad USA tidigare lovat om en minskning av utsläppen med 17%. USA för samtal med enskilda länder.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Mötet slog fast att den globala temperaturökningen inte får bli större än två grader och att de globala utsläppen måste minska. De olika utfästelser som olika länder gjorde innan och under mötet finns med i slutprotokollet, men inga bindande krav. I-länderna förband sig att ge 30 miljarder dollar till u-länder i form av klimatbistånd.[4] Ett område där konkreta resultat skedde var frågan om avskogning där ett system togs fram för hur i-länder ska kunna skjuta till pengar för att förhindra avverkning i u-länder[5]. Flera u-länder motsatte sig att ett bindande avtal skulle bli resultatet av mötet, där Kina pekades ut som den mest drivande[6]. Alla länder har inte deklarerat att de kommer att skriva under protokollet. De som efter mötet deklarerade att det inte kommer att skriva under är Bolivia, Venezuela, Nicaragua, Kuba, Sudan och Tuvalu.[7]

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

EU hade innan mötet lovat en minskning med 30% av utsläppen inom en tioårsperiod. Efter mötet ändrades detta till endast 20% minskning[8].


Reaktioner på mötet[redigera | redigera wikitext]

Maria Wetterstrand, miljöpartiet, var mycket besviken på mötet. I en artikel i DN efter konferensen beskrev hon det som ett "monumentalt nederlag". Särskilt kritisk var hon mot att inget konkret avtal skrevs under och att viktiga beslut inom miljöområdet skjuts på framtiden. Mot bakgrund av misslyckandet anser hon att det behövs ett nytänkande inom FN-systemet om hur klimatförhandlingar bedrivs. Hon efterlyser också en klimatprogressiv allians, bestående av länder både från nord och syd, som tillsammans kan gå i bräschen i det globala arbetet mot växthuseffekt och andra miljöproblem[9].

Miljöminister Andreas Carlgren, menar att huvudorsaken till det misslyckade mötet var att USA och Kina helt enkelt inte ville gå lika långt som övriga länder. Den beskrivningen har dock Lena Sommestad, socialdemokraterna, kritiserat. Hon menar att Danmark och Sverige också har bidragit till misslyckandet. Tillsammans skapade Danmark, som var arrangör för mötet, och Sverige, som var EU:s ordförandeland, enligt Sommestad en oöverstiglig klyfta mellan industriländer och utvecklingsländer[10].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/klimat/kopenhamnsavtalet/rapporter-fran-kopenhamn/9-dec/
  2. ^ http://www.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/klimat/kopenhamnsavtalet/rapporter-fran-kopenhamn/16-dec2/
  3. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/klimatmotet-avtalstext-vallar-strid_3910159.svd
  4. ^ http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet/kopenhamnsoverenskommelsen-1.1016722
  5. ^ http://www.dn.se/nyheter/klimatmotet/klimatmotet-resultat-och-misslyckanden-punkt-for-punkt-1.1018061
  6. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/fyra-stormakter-starker-klimatlinje-1.1032464
  7. ^ http://stallom.se/2009/12/21/kopenhamnsmotet-sekunder-fran-totalt-sammanbrott/
  8. ^ http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/amnessida.asp?programID=83&Nyheter=&grupp=9148&artikel=3375455
  9. ^ http://www.dn.se/opinion/debatt/klimatmotet-i-kopenhamn-ett-monumentalt-nederlag-1.1016462 (läst 6 februari 2010)
  10. ^ http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/klimathaveriet-ar-sveriges-fel_4139405.svd (läst 6 februari 2010)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]