Jack Charlton

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jack Charlton
Personlig information
Fullständigt namn John Charlton OBE
Födelsedatum 8 maj 1935 (79 år)
Födelseort Ashington, Northumberland, England
Längd 186 cm
Position Centerhalv
Juniorklubbar
1950–1952  England Leeds United
Seniorklubbar*
År
1952–1973
Klubb
England Leeds United
SM (GM)
629 (70)
Landslag**
År
1965–1970
Landslag
England England
SM (GM)
35 0(6)
Klubbar som tränare
1973–1977
1977–1983
1984–1985
England Middlesbrough
England Sheffield Wednesday
England Newcastle United
Landslag som tränare
1986–1995  Irland
Meriter
Som spelare

Som manager

  • Årets manager i engelsk fotboll 1974
* Antal matcher och mål i seniorklubbar räknas endast för de inhemska ligorna.
** Antal landskamper och mål är korrekta per den 2010-06-29.

John "Jack" Charlton, OBE DL, född 8 maj 1935 i Ashington, Northumberland, är en engelsk före detta professionell fotbollsspelare och manager samt äldre bror till Bobby Charlton.

Jack Charlton var centerhalv och en av hörnspelarna i Don Revies legendariska Leeds United från 1960- och 1970-talet och spelade totalt 773 matcher varav 629 ligamatcher mellan 1953 och 1973, vilket båda är rekord i antal matcher för klubben. Han gjorde dessutom hela 96 mål under sin karriär vilket är imponerande för en mittback. Trots sin långa spelarkarriär, över 21 år, så var han sin moderklubb Leeds United trogen under hela karriären och är därmed en av de få spelare som enbart spelat för en klubb.

Han blev världsmästare med England 1966 och spelade totalt 35 landskamper och gjorde 6 mål för engelska landslaget mellan 1965 och 1970. Charlton hade dessutom en framgångsrik karriär som manager både på klubb och landslagsnivå och var förbundskapten när Irlands fotbollslandslag nådde sin största framgång någonsin då de avancerade till kvartsfinal i VM i fotboll 1990.

Han blev utsedd till Årets fotbollsspelare i England 1967 och Årets manager 1974 som manager för Middlesbrough. Charlton har bland annat blivit tilldelad den Brittiska Imperieorden OBE, invald i engelsk fotbolls Hall of Fame samt hedersmedborgare i Irland för sina insatser inom fotbollen.

Tidigt i karriären[redigera | redigera wikitext]

Född i en fotbollsfamilj så överskuggades Charlton först av sin yngre bror Bobby, som började i Manchester United medan Jack gjorde sin militärtjänst i kavalleriet. Han farbröder var fotbollsspelare, Jack Milburn i Leeds United och Bradford City AFC, George Milburn i Leeds United och Chesterfield FC, Jim Milburn i Leeds United och Bradford Park Avenue FC och Stan Milburn i Chesterfield, Leicester City FC och Rochdale AFC, samt den legendariske Jackie Milburn som spelade för Newcastle United FC och England och var kusin till Jacks mor.

Efter att ha slutat som kolgruvearbetare så sökte Jack Charlton arbete inom poliskåren, men blev samtidigt erbjuden att provspela för Leeds United som hade upptäckt honom när han spelade mittback i en amatörmatch. Provspelet kolliderade med anställningsintervjun hos polisen men Charlton valde att spela provmatchen. Han övertygade så pass att han blev erbjuden ett lärlingskontrakt med Leeds och skrev därefter ett proffskontrakt med klubben 1952.

Charlton debuterade i Leeds senior lag 25 april 1953 mot Doncaster Rovers FC och hade redan efter två år en given plats i laget.

Leeds spelade i division 2 under större delen av 1950-talet, med laget uppbyggt kring den walesiska legendaren John Charles. Leeds vann uppflyttning till division 1 1957 under Raich Carter, men blev nedflyttade två år senare. Carters dagar som manager var därmed räknade och han ersattes 1961 av Don Revie.

Charlton var orolig över sin framtid i Leeds efter Revies utnämning då de två hade haft skilda uppfattningar när de spelade tillsammans. Vid ett tillfälle hade Revie gått med på att sälja Charlton, men de intresserade klubbarna, bland andra Liverpool och Manchester United, kunde inte matcha det pris som Leeds begärde. De kunde slutligen begrava sina meningsskiljaktigheter och Revie byggde upp Leeds försvarsspel runt Charlton.

Charlton fick Norman Hunter till mittbackskollega 1962, en produkt av klubbens ungdomssatsning. Andra ungdomsspelare under den tiden, Peter Lorimer, Paul Reaney and Billy Bremner, fick också chansen i a-laget och laget vann division 2 1963/64 och därmed uppflyttning till division 1. Leeds gjorde ett omedelbart intryck i högsta divisionen genom att under sin första säsong komma tvåa i ligan på samma poäng men med sämre målskillnad än Manchester United samtidigt som laget nådde FA-cupfinalen där man förlorade mot Liverpool FC med 1-2 efter förlängning. Charlton, som flyttats upp i anfallet för att ge det tyngd, var den som via en nickskarv skapade chansen där Billy Bremner kunde kvittera Liverpools ledning.

Internationell karriär samt världsmästare[redigera | redigera wikitext]

Då Charlton började närma sig 30-årsåldern blev han uttagen av förbundskaptenen Alf Ramsey att spela för England mot Skottland på Wembley. Matchen slutade 2-2 och Charlton imponerade tillräckligt för att etablera sig i laget. Med England som värd för Fotbolls-VM 1966, bara 12 månader borta, var den uppenbara motivationen att ta chansen att etablera sig i landslaget. Ramsey stuvade om och ändrade andra delar av landslaget under tiden som fotbolls-VM kom allt närmare, men Charltons samarbete med lagkaptenen Bobby Moore i mittförsvaret förblev oförändrad. Charlton gjorde sitt första landslagsmål för England i en förturnering mot Danmark innan Ramsey fastställde de 22 spelarna för VM. Charlton var en av de 22 och fick dessutom tilldelat sig tröja nr 5, vilket indikerade att om han inte blev skadad var han förstavalet att spela jämsmed Moore.

England spelade oavgjort, 0-0, i sin öppningsmatch mot Uruguay, men kvalificerade sig för fortsatt spel genom vinster mot Mexico och Frankrike. Matchen mot Frankrike vanns med 2-0 genom två mål av Roger Hunt, ett av dessa som ett resultat av att Charlton nickat i stolpen efter att han hade gått upp i planen för att ge lite längd och tyngd i anfallet. England besegrade sedan Argentina i kvartsfinalen och ställdes därmed mot Portugal i semifinalen.

Charlton hade fått den svåra uppgiften att hålla Portugals centerforward Torres stången, en uppgift han lyckades med trots att Torres vann en del luftdueller dem emellan. Jack bror Bobby gjorde dock två mål och England hade en betryggande ledning fram till det att Eusébio reducerade på straff sent i matchen sedan Charlton räddat en boll med handen på mållinjen. England lyckades dock behålla ledningen matchen ut och kvaliicerade sig till finalen där Västtyskland väntade.

England vann finalen genom att besegra Västtyskland med 4-2 efter förlängning och blev därmed världsmästare. Matchen är främst ihågkommen det kontroversiella tredje mål för England, Hurst skott tar i ribban och studsar ned, på linjen enligt de flesta men där domaren dömde mål. En annan ihågkommen bild är den av Charlton, 31 år och näst äldst i laget, efter slutsignalen sjunker ned på knä, och med händerna för ansiktet, gråtande av glädje.

Vunna troféer och nära missar[redigera | redigera wikitext]

Året därefter, 1967, var en säsong blandad med framgång och motgång för Charlton. Leeds vann inga troféer den säsongen heller och Charlton skadade sig under en landskamp mot Skottland, en match som England förlorade med 2-3 trots att Charlton gjorde ett av målen. Säsongen avslutades dock på bästa sätt då Charlton blev vald till Årets spelare i engelska ligan och han framtida karriär som inbjuden talare vi middagar grundlades i samband med det tacktal han gav vid prisutdelningen, ett tal som mottogs med stående ovationer från åhörarna.

Charlton fick slutligen vinna en inhemsk titel med Leeds 1968 i samband med den kontroversiella Ligacupfinal vinsten över Arsenal. Arsenals spelare hävdade att Charlton hade tacklat deras målvakt på ett otillåtet sätt innan bollen gått ut till Terry Cooper, som slog den i mål för matchens enda mål. Leeds vann även Mässcupen (dåvarande UEFA-cupemn) samma säsong och Charlton avslutade året genom att spela sin 447:e ligamatch och därmed sätta nytt rekord i antalet ligamatcher för Leeds.

Leeds vann slutligen ligamästerskapet 1969, med Charlton som klippan i försvaret då laget enbart förlorade två matcher under hela säsongen och samtidigt satte nytt poängrekord för ligavinnare i division 1. Året därefter så jagade Leeds den ouppnåeliga trippeln, det vill säga att vinna ligan, FA-cupen och Europacupen under samma säsong, vilket inget engelskt lag mäktat med dessförinnan, men laget lyckades inte vinna någon.

Everton blev för svåra i ligan och Leeds fick nöja sig med andraplatsen, Celtic FC besegrade dem i semifinalen av Europacupen och Leeds förlorade FA-cupfinalen mot Chelsea efter omspel då en pressad Charlton ovetande nickskarvat ett långt inkast tvärs över eget målområde mot bortre stolpen där David Webb enkelt kunde nicka i mål för Chelseas segermål. Charlton var så arg att han vägra hämta sin silvermedalj efteråt. I den första finalmatchen hade han gett Leeds ledningen med 1-0, men Chelsea hade lyckats kvittera samt därefter vinna omspelsmatchen.

Under sommaren 1970 så hade Ramsey inkluderat Charlton bland de 22 spelare att representera England i Fotbolls-VM 1970. Charlton var dock inte förstavalet som Moores mittbackspartner utan valet föll på Evertons Brian Labone efter en serie stabila insatser under Europamästerskapet i fotboll 1968 två år innan. Charlton spelade sin 35:e och sista landskamp vid vinsten i gruppspelet mot Tjeckoslovakien. England förlorade kvartsfinalen mot Västtyskland och på planet hem bad båda bröderna Charlton att Ramsey inte skulle ha dem i beaktande för landslagspel i framtiden. Charlton avslutade därmed sin landslagskarriär som totalt innefattat totalt 35 landskamper och 6 mål inklusive två världsmästerskap mellan 1965 och 1970.[1]

Höjdpunkter under slutet av karriären[redigera | redigera wikitext]

I oktober 1970 väckte Charlton uppståndelse genom att i ett fotbollsprogram på TV påstå att han hade ”en liten svart bok” med namn på spelare som han tänkte åsamka skada eller ta någon form av revansch på från sina dagar som spelare. Han klargjorde dock vid ett senare tillfälle att han bara använt det som en metafor och att han inte hade någon sådan bok.

Leeds vann återigen Mässcupen 1971, men förlorade ligamästerskapet till Arsenal. Säsongen därpå vann Leeds slutligen FA-cupen och Charlton kompletterade sin samling av inhemska troféer med sista återstående medaljen.

Han fortsatte dock spela men en svår skada under FA-cup semifinalen 1973 gjorde att han missade resten av säsongen och därmed FA-cupfinalen samt Cupvinnarcup-finalen samma år. Han kämpade hårt för att komma tillbaks inför finalen men lyckades inte och bestämde sig därmed att sluta spela fotboll. Han var då 38 år gammal och hade avslutat sin 20:e säsong i Leeds. Charlton avslutade därmed en spelarkarriären som innefattat 773 matcher varav 629 ligamatcher och 96 mål för Leeds, vilket är rekord i antal matcher för klubben.[2][3][4] Han spelade 21 år i klubben och var Leeds United trogen under hela karriären, en av de få spelare som enbart spelat för en klubb.[5]

Karriär som klubb manager[redigera | redigera wikitext]

På sin 38;e födelsedag 1973 blev han erbjuden jobbet som manager i Middlesbrough som spelade i division 2. Han antog erbjudandet och ledde den till uppflyttning med en som övertygande marginal att han blev utsedd till Årets Manager i England. Det var första gången utmärkelsen getts till någon manager utanför första divisionen. Han befäste Middlesbroughs position i division 1 och skapade sig ett rykte om att anamma en extrem defensiv taktik, speciellt under bortamatcher. Charlton sade upp sig från Middlesbrough i april 1977, och sökte utan framgång jobbet som engelsk förbundskapten, som hans för detta manager i Leeds, Don Revie, lämnat under kontroversiella former. Charlton tog istället över som manager för Sheffield Wednesday och ledde dem till uppflyttning från division 3.

Han sa upp sig från Wednesday 1983 (under säsongen då de nådde semifinal i FA-cupen och året innan de vann uppflyttning till division 1), återgick tillfälligt till Middlesbrough (året efter att de blivit nedflyttade till division 2), innan han blev manager för Newcastle United. Det varade dock inte länge, han sade upp sig efter ett år på posten efter de första tecknen på missnöje bland lagets supportrar.


Irländska landslaget[redigera | redigera wikitext]

Charlton tillbringade en del tid utanför fotbollen innan han blev erbjuden jobbet som förbundskapten för Irländska landslaget. Irland hade ett starkt landslag under den här perioden med framträdande spelare som Liam Brady, Ronnie Whelan, Mark Lawrenson, Paul McGrath och David O'Leary, men hade aldrig lyckats kvalificera sig till någon större turnering. I maj 1986 vann Irland Iceland Triangular Tournament[6] under Charltons fjärde match som förbundskapten.

Irland kvalificerade sig dessutom till Europamästerskapet i fotboll 1988 i Tyskland och lottades i samma grupp som England, Sovjetunionen och Holland. Ett tidigt mål av Houghton i Irlands första match mot England var tillräckligt för att vinna matchen med 1-0, trots att England hade merparten av spelet och målchanserna. Irland spelade därefter oavgjort 1-1 mot Sovjetunionen men slog ut då de förlorade med 0-1 mot Holland.

Charlton fick därmed utmärkelsen som den näst bäste managern i världen 1988 (World Soccer Manager of the Year awards).

Irland kvalificerade sig därefter för första gången till Fotbolls-VM vid VM i Italien 1990. De lottades in i samma grupp som England, Egypten och Holland. Irländarna kvalificerade sig till nästa omgång trots att de inte lyckades vinna någon av de 3 matcherna i gruppspelet. Dom spelade 1-1 mot England, 0-0 mot Egypten och 1-1 mot Holland. Irland vann mot Rumänien i andra omgång efter 0-0 och straffar, och fick därefter möte påven Johannes Paulus II i Vatikanen. Charlton erkände dock att han slumrat till vid ett tillfälle i väntan på mötet på grund av värmen och att de var tvungna att sitta still på samma plats under en lång tid.

Irland förlorade till slut mot hemmanation Italien med 0-1 i kvartsfinalen, men väl tillbaka i Dublin möttes de av mer än 500 000 jublande supportrar som kantade stadens gator och välkomnade laget efter landets första VM-slutspel någonsin.

Irland misslyckades med att kvalificera sig till Europamästerskapet i fotboll 1992, trots att man inte förlorade någon match under kvalspelet. Lagets lyckades dock kvalificera sig till Fotbolls-VM 1994 i USA, och besegrade Italien med 1-0 i första gruppspelsmatchen. Under lagets andra match mot Mexico hade Charlton en ordväxling med linjemannen som hindra inhopparen John Aldridge att beträda planen i en match som Mexico slutligen vann med 2-1. Charlton bötfälldes för incidenten (Charlton hävdade i sin självbiografi att han aldrig betalade böterna) och blev avstängd från sista gruppspelsmatchen mot Norge i New York. Han fick titta på matchen från läktaren och fick se sitt Irland spela oavgjort 0-0 vilket var tillräckligt för att de skulle gå vidare till andra omgången. Irland mötte där Holland och förlorade med 0-2 och var därmed utslagna ur turneringen. Charlton tilldelades utmärkelsen ”the freedom of the city of Dublin” 1994 av stadens borgmästare Tomás Mac Giolla.

Irland lyckades inte att kvala in till Europamästerskapet i fotboll 1996, trots en stark inledning av kvalspelet där man vann sina tre inledande matcher inklusive en 4-0 seger mot Nordirland. I fjärde matchen nådde de bara oavgjort 1-1 i returmötet mot Nordirland, och därefter haltade spelet märkbart. De besegrade favoriterna Portugal för att därefter enbart nå oavgjort 0-0 mot lilla Liechtenstein och sedan förlora båda matcherna mot Österrike med 1-3. De lyckades dock besegra Lettland men behövde dessutom vinna borta mot Portugal för att var direktkvalificerade men förlorade med 0-3. De blev dock grupptvåa och fick därmed spela en direkt avgörande kvalmatch mot Holland där vinnaren skulle kvalificera sig till EM-slutspelet. I en match där känslorna svallade förlorade dock Irland med 0-2 och var därmed utslagna. Charlton sade upp sig kort efter Holland-matchen och hans enda kontakt med fotbollen sedan dess har varit som expertkommentator eller middagstalare.

Charlton privat[redigera | redigera wikitext]

Charlton gifte sig med Pat den 6 januari 1958, en månad innan den berömda tragedin i München då mer än 20 personer dog och där hans yngre bror Bobby Charlton, som var best man vid bröllopet, skadades. Personliga utmärkelser som han tilldelats innefattar en OBE samt, 1996, då han ärades med irländskt hedersnationalitet, en titel som berättigar till fullvärdig nationalitet och den högsta utmärkelsen som irländska staten delar ut och som ytterst sällan delas ut. 1994 tilldelades han Freeman of the city of Dublin samt Hedersdoktor vid Universitet av Limerick[7]. 1997 tilldelades han Deputy Lieutenant of Northumberland. Charlton valdes 2005 in i engelsk fotbolls "Hall of Fame" som ett erkännade för hans bidrag till engelsk fotboll.

En fullskalig staty av honom har rest vid Cork flygplats i Irland, där han sitter i sin fiskeutrustning uppvisande en nyfångad lax.

Meriter[redigera | redigera wikitext]

Charltons meriter i form av vunna trofér och medaljer, samtliga vunna under hans tid i Leeds

Mästerskap Antal
titlar
Klubb Säsong/Årtal
Ligamästare    1 Leeds United  1968/69   (ligatvåa 1964/65, 1965/66, 1969/70, 1970/71, 1971/72)
Ligamästare division 2    1  1963/64
FA-cupmästare    1  1972  (finalist 1965, 1970)
Ligacupmästare    1  1968
Mässcup-mästare    2  1968, 1971  (finalist 1967)
Charity Shields-mästare    1  1969

Matcher och Mål statistik[redigera | redigera wikitext]

Charltons karriär i form av spelade matcher och mål.[2][3][4]

Klubb statistik[8] Liga Cup Ligacup Öv cup Europeisk cup Totalt
England Liga FA cup Ligacup Charity Shield Europacupen Cupvinnar UEFA
Säsong Klubb Liga Match Mål Match Mål Match Mål Match Mål Match Mål Match Mål Match Mål Match Mål
1952/53 Leeds United Division 2 [9]1 0 0 0 - - - - - - - - - - 1 0
1953/54 0 0 0 0 - - - - - - - - - - 0 0
1954/55 1 0 0 0 - - - - - - - - - - 1 0
1955/56 34 0 1 0 - - - - - - - - - - 35 0
1956/57 Division 1 21 0 1 0 - - - - - - - - - - 22 0
1957/58 40 0 1 0 - - - - - - - - - - 41 0
1958/59 39 [10]1 1 0 - - - - - - - - - - 40 1
1959/60 41 3 1 0 - - - - - - - - - - 42 3
1960/61 Division 2 41 7 1 0 4 1 - - - - - - - - 46 8
1961/62 34 9 2 1 3 2 - - - - - - - - 39 12
1962/63 38 2 3 1 1 1 - - - - - - - - 42 4
1963/64 25 3 0 0 2 0 - - - - - - - - 27 3
1964/65 Division 1 39 9 8 1 2 0 - - - - - - - - 49 10
1965/66 40 6 2 0 1 0 - - - - - - 11 2 54 8
1966/67 28 5 6 2 4 0 - - - - - - 7 0 45 7
1967/68 34 5 4 1 5 1 - - - - - - 11 1 54 8
1968/69 41 3 2 0 2 0 - - - - - - 7 4 52 7
1969/70 32 3 9 1 2 1 1 1 7 0 - - - - 51 6
1970/71 [11]41 6 4 0 1 0 - - - - - - 10 3 56 9
1971/72 41 5 5 1 4 0 - - - - - - [12]1 0 51 6
1972/73 18 3 1 0 4 1 - - - - 2 0 - - 25 4
Totalt, Leeds United 629 70 52 8 35 7 1 1 7 0 2 0 47 10 773 96

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Jack Charlton

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Jack Charltons landslagskarriär” (på engelska). englandstats.com. http://englandstats.com/players.php?pid=214. Läst 2 juni 2012. 
  2. ^ [a b] ”Jack Charlton” (på engelska). www.ozwhitelufc.net.au. http://www.ozwhitelufc.net.au/players_profiles/C/CharltonJ.php. Läst 2 juni 2012. 
  3. ^ [a b] ”Jack Charlton” (på engelska). www.lufctalk.com. http://www.lufctalk.com/stats/players/67.html. Läst 2 juni 2012. 
  4. ^ [a b] ”Jack Charlton” (på engelska). www.leeds-fans.org.uk. http://www.leeds-fans.org.uk/leeds/players/67.html. Läst 2 juni 2012. 
  5. ^ Lawford, Mark (22 apr 2009). ”One club wonders...” (på engelska). www.dailymail.co.uk. http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-1144455/One-club-wonders-Sportsmails-guide-15-players-kissed-single-badge--just-like-600-Paul-Scholes.html. Läst 9 juni 2012. 
  6. ^ ”Iceland Triangular Tournament 1986” (på engelska). eu-football.info. http://eu-football.info/_tournament.php?id=ICT. Läst 8 juni 2012. 
  7. ^ ”Honorary Doctorate Recipients” (på engelska). University of Limerick. http://www2.ul.ie/web/WWW/Administration/Ceremonies/Honorary_Conferrings/Honoured_by_UL/Recipients/Jack%20Charlton. Läst 8 juni 2012. 
  8. ^ Tabellen är komplett, samtliga ifyllda siffror är korrekta och verifierade. Bindestreck (-) i en cell anger att laget inte deltog i turneringen den säsongen. Noll (0) i en cell betyder att spelaren inte deltog (match kolumnen) eller gjorde mål (mål kolumnen) i någon match trots att laget deltog i turneringen.
  9. ^ Som centerhalv (Nr 5) 25 april 1953 mot Doncaster Rovers (h) 1-1
  10. ^ 11 april 1959 mot Blackburn Rovers (h) 2-1
  11. ^ Viss statistik uppger felaktigt att Charlton spelade 40 (och inte 41) ligamatcher denna säsong
  12. ^ Den avgörande matchen om Mässcupens pokal mot FC Barcelona (b) 1-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]