Chelsea FC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chelsea Football Club
Fotbollsklubb
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Klubbens hemmaarena Stamford Bridge 2008.
Grundinformation
Grundad 10 mars 1905 (109 år sedan)
Fullständigt namn Chelsea Football Club
Smeknamn "The Blues", "The Pensioners"[1], "The Boys in Blue"
Serie Premier League
Ort Storbritannien London, England, Storbritannien
Hemmaarena Stamford Bridge
Nyckelpersoner
Ägare Ryssland Roman Abramovitj
Ordförande USA Bruce Buck
Sportchef Nigeria Michael Emenalo
Tränare Portugal José Mourinho
Ass. tränare Portugal José Morais
Lagkapten England John Terry
Ass. lagkapten Tjeckien Petr Čech
Matchställ
Kit left arm chelsea1415h.png
Lagfärger
Kit body chelsea1415h.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1415h.png
Lagfärger
Kit shorts chelsea1415h.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1415h.png
Lagfärger
Hemmaställ
Kit left arm chelsea1415a.png
Lagfärger
Kit body chelsea1415a.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1415a.png
Lagfärger
Kit shorts chelsea1415a.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1415a.png
Lagfärger
Bortaställ
Kit left arm chelsea1415t.png
Lagfärger
Kit body chelsea1415t.png
Lagfärger
Kit right arm chelsea1415t.png
Lagfärger
Kit shorts chelsea1415t.png
Lagfärger
Kit socks chelsea1415t.png
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Engelska ligamästare 4 (1955, 2005, 2006, 2010)
FA-cupen 7 (1970, 1997, 2000, 2007, 2009, 2010, 2012)
Engelska ligacupen 4 (1965, 1998, 2005, 2007)
Community Shield 4 (1955, 2000, 2005, 2009)
Cupvinnarcupen 2 (1971, 1998)
UEFA Champions League 1 (2012)
UEFA Europa League 1 (2013)
UEFA Super Cup 1 (1998)
Övrigt
Webbplats chelseafc.com
Chelsea mot Blackburn den 24 oktober 2009.

Chelsea FC är en fotbollsklubb från sydvästra London i England i Storbritannien. Klubben bildades den 10 mars 1905 och spelar sina hemmamatcher på Stamford Bridge. Klubben ägs av den ryske oljemiljardären Roman Abramovitj, som köpte klubben 2003. Efter detta har Chelsea nått stora framgångar, inte bara i England utan även i Europa - klubben vann sin första Champions League-titel mot Bayern MünchenAllianz Arena efter ett dramatiskt straffavgörande, där Didier Drogba avgjorde med den sista straffsparken i sin sista match för Chelsea FC.

Chelsea har de senaste åren tampats med Liverpool, Manchester United och Arsenal om herraväldet i den engelska toppfotbollen, de så kallade "The Big Four". Chelsea har blivit engelska mästare fyra gånger, senast säsongen 2009/2010.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Starten[redigera | redigera wikitext]

Chelsea FC har en lite udda start som idrottsförening. Klubben bildades i början av året 1905, pga att det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadion Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bland annat för kol.

Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadion. Arenan erbjöds till den etablerade klubben Fulham FC i närheten (Stamford Bridge ligger tekniskt sett inom Fulhams stadsdelsområde, på gränsen till Chelsea). Fulham tyckte dock att kostnaden, £1500 om året, var för hög och tackade nej.

Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då att Mears och han själv skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Detta gjorde de på en pub och man diskuterade en hel del olika namn, bland andra Stamford Bridge och Kensington. Det blev dock Chelsea efter grannstadsdelen.

Division två[redigera | redigera wikitext]

Mears och Parker med sitt Chelsea ansökte till The Southern League och efter protester från Fulham FC och Tottenham avslogs yrkandet. Man bearbetade då de andra klubbarna i ligan under april och maj samt skrev kontrakt med olika spelare. Med detta i bakfickan kom ansökan vidare till ligans årsmöte. Med spelarna, den nya arenan och efter ett mycket övertygande tal av F W Parker blev Chelsea invalda i ligans division två.

Efter två år i division två blev Chelsea FC uppflyttade, men laget åkte upp och ner mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Chelsea har ofta visat sig duktiga på att producera framgångsrika spelare på både hemmaplan och internationellt, men har ibland haft svårigheter att behålla dem inom klubben. De nådde en enda cupfinal, 1915 då de förlorade till Sheffield United med 3-0. Finalen var känd som "Khakifinalen" på grund av det pågående kriget.

Glansdagarna under 50-talet[redigera | redigera wikitext]

Vid ett tillfälle var alla Chelseas fem forwards landslagsspelare. Trots det var laget mycket ojämnt prestationsmässigt.

Detta höll i sig fram till 1955, då Chelsea under ledning av den legendariske tränaren Ted Drake vann ligan. Det innebar således en plats i den första Europacupen. Chelsea stoppades dock från deltagande av det engelska fotbollsförbundet, FA, som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna.

Det nesliga förbudet till trots gjorde ligasegern att man kunde locka till sig talangfulla spelare och Chelsea var en av de första klubbarna i England och världen som etablerade en särskild ungdomssektion med lag och professionell träning. Det dröjde dock 50 år innan Chelsea skulle vinna den engelska högstadivisionen igen.

Efter en ny sejour i engelska division två kom de åter upp i toppdivisionen 1963 och under resten av sextiotalet var Chelsea stadigt med bland de främsta lagen i ligan. (plac 5-3-5-9-6-5-3-6-7). De vann Ligacupen 1965 och gick långt i FA-cupen både 1965 och 1966 under ledning av managern Tommy Docherty.

Dominans[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea tillsammans med Leeds United FC det lag som dominerade engelsk fotboll. De vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea spelade under den här epoken vad som ansågs vara mycket "attraktiv fotboll" och klubben blev sammankopplad med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast en gigantisk läktare, The East Stand, blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.

Hårda tider[redigera | redigera wikitext]

1980-talet var ett katastrofdecennium med stora ekonomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i division tre. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers. Publiken svek; några matcher lockade bara 6 000 åskådare. Botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i tvåan och han rekryterade också ett antal mycket talangfulla spelare (ex. Pat Nevin, David Speedie, Kerry Dixon) som hjälpte till att föra laget tillbaka till eliten. Tyvärr stannade inte spelarna länge nog i klubben för att den skulle kunna ta det där sista steget upp.

I början på 1980-talet köpte den dynamiske Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 startade en totalrenovering av arenan som stod klar 2001.

Kaos och framgång[redigera | redigera wikitext]

1993 kom spelande managern Glenn Hoddle till klubben efter att ha uträttat stordåd med Swansea City AFC. Namnet Hoddle lockade storspelare till klubben och nu lades grunden till de framgångar dagens Chelsea har. Efter ha att strulat med det erbjudna kontraktet och sedan brutit det för att bli engelsk förbundskapten försvann Hoddle. Efterträdaren blev Ruud Gullit, som värvades som spelare av den avgående tränaren. Men 1998 hade Gullit alltför länge skjutit på att acceptera det kontrakt ledningen erbjudit honom, ett kontrakt som hade gjort honom till engelsk fotbolls kanske bäst betalde manager. Han hade också gjort sig impopulär bland spelarna med sin något nonchalanta stil. Plötsligt fick han därför sparken trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat. Chelsea hade dock blivit känt som en främlingslegion på grund av det stora antalet utländska spelare. Gianluca Vialli, en annan gammal spelare, tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och Europeiska supercupen.

Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av sin landsman, italienaren Claudio Ranieri. Ranieri lyckades leda Chelsea till en FA-cupfinal 2002, och året efter till en fjärdeplats i Premier League. Det hårt ekonomiskt ansatta Chelsea säkrade därmed en plats till den kommande säsongens Champions League-kval. Efter säsongen deklarerade den av fansen älskade klubbikonen, italienaren Gianfranco Zola, att han lämnar Chelsea.


Ny storhetstid[redigera | redigera wikitext]

I juli 2003 rapporterade media att i Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregisterats som aktiebolag. Abramovitjs investeringar gjorde det möjligt för Chelsea att plötsligt kunna värva spelare som Claude Makélélé, Hernan Crespo, Joe Cole och Juan Sebastián Verón. Det nya lagbygget klarade att spela ihop sig tämligen snabbt och säsongen blev en av Chelseas bästa på mycket länge - en andraplats i Premier League och en semifinalplats i Champions League. De goda resultaten till trots, efter säsongen annonserades det att Claudio Ranieri fått sparken.

I juni 2004 anställdes portugisen José Mourinho som ny manager. Mourinho lyckades genast vinna två titlar, först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Anledningen till att Chelsea helt plötsligt gick upp och blev en av Europas bästa klubbar var en kombination av Abramovitj miljarder kronor till spelarköp och Mourinhos förmåga att få dessa stjärnspelare att spela som ett sammansvetsat lag som taktiskt underordnade sig strikta roller och gav avkall på sin individualism. Miljardrullningen och det ibland defensivt, stereotypa spelet, gav klubben ett väldigt dåligt rykte utanför de egna fansen.

Chelsea har alltid fått finna sig i att stå i skuggan av de mer välmeriterade klubbarna från norra London; Arsenal FC och Tottenham Hotspur FC. De senaste säsongerna har Chelsea tagit ett stort kliv framåt och betraktas nu som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/05 respektive 2006/07 nådde laget semifinal i UEFA Champions League. Framför allt gick Chelsea in för att vinna just Champions League 2007, men förlorade mot ärkerivalen Liverpool FC i semin efter två jämna kamper. Chelsea vann med 1:0 hemma på Stamford Bridge, men föll borta på Anfield med 1:0 (sammanlagt 1:1), efter en mållös förlängning förlorade Chelsea till slut med 4:1 i straffläggningen.

Abramovitj fokus på denna europeiska, heliga graal och det täta spelprogrammet beskylls av vissa fans och spelare för att ha bidragit till oro internt i laget och skador på en mängd nyckelspelare vilket i sin tur kostade klubben Premiership. Men Chelsea vann senare FA-Cup finalen som spelades på nyinvigda Wembley (London) där Didier Drogba avgjorde med enda målet i den 116:e förlängningsminuten.

Den 12 augusti 2007 vann Chelsea liga premiären mot Birmingham. Vinsten innebar att man nu hade spelat 64 hemmamatcher i rad utan förlust. Chelsea hade slagit Liverpools smått otroliga rekord med 63 hemmamatcher i ligan utan förlust.

Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea. Kort därefter ersattes han av Avram Grant, tidigare förbundskapten för Israels landslag.

Avram Grant lyckades göra det Mourinho aldrig hade lyckats med i Chelsea, att föra de till Champions League-final mot Manchester United. Matchen slutade 1-1 efter full tid och gick vidare till straffar som Chelsea förlorade efter att Nicolas Anelka missat sin straff. Dock var det John Terry som blev mest besviken efter sin straffmiss som kunde ha givit guldet till London.

Några dagar efter finalförlusten avskedades Avram Grant och ersattes med Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari, som tidigare blivit världsmästare med Brasilien.

Scolari fick dock inte sitta kvar så länge som tränare. Den 9 februari 2009 avskedades han med omedelbar verkan på grund av de dåliga resultaten. 0-0 hemma mot Hull City AFC blev droppen. Näste tränare blev holländaren och Rysslands förbundskapten Guus Hiddink. Denne fick ett kontrakt fram tills säsongens slut. Guus Hiddink lyckades få Chelsea att fungera som ett spelande lag och lyckades även nå upp till semifinal i Champions League efter att ha blivit utslagna av FC Barcelona. Laget hade länge 1-0 och hade rånats på ett antal straffar när Andres Iniesta gjorde 1-1 i slutet och på bortamål skickade ut Chelsea. Dock lyckades Chelsea vinna FA-Cupen 2008/2009 mot Everton FC innan Hiddink slutade som tränare.

Till säsongen 09/10 hämtades Carlo Ancelotti in som tränare efter att ha fått sparken av AC Milan. Ancelotti inledde starkt och ledde Chelsea till sex raka segrar. Chelsea fortsatte ånga på i ligan fram tills december då formen vände och man tappade förstaplatsen till United. Chelsea blev tidigt utslagna av FC Internazionale Milano med gamla Chelsea-tränaren José Mourinho redan efter åttondelsfinalerna. Under de senare våren hittade Chelsea tillbaks till sitt gamla spel och lyckades knipa ligatiteln med en poängs marginal från United. Chelsea hade då slagit Premier Leagues tidigare rekord på 97 gjorda mål i ligan av United. Chelsea hamnade på 103 mål. 8 av dessa mål kom i den match där de vann Premier League. Dessutom lyckades Chelsea vinna alla 6 mötena mot United, Liverpool och Arsenal. Chelsea vann även dubbeln, dvs FA-Cupen. Vinst mot Portsmouth efter mål av Didier Drogba på frispark. Under januari månad 2011 tvekade Abramovitj att investera pengar på Chelsea, men i övergångsfönstret sista dag köpte dom både Fernando Torres och David Luiz för ca 70 miljoner pund. Båda har även 5,5 års kontrakt med Chelsea. Torres övergång blev inte bara Chelseas dyraste genom tiderna utan även den dyraste där en engelsk klubb var inblandad.[2]. 2010/2011 åkte Chelsea ut Champions League redan i kvartsfinal efter förlust mot United med 1-3 (0-1, 1-2). Man förlorade även titeln till rivalen Manchester United. Efter att laget inte lyckats vinna några titlar säsongen 2010/2011 så sparkades tränaren Carlo Ancelotti. Den 22 juni 2011 blev André Villas-Boas ny tränare i Chelsea. Den rekordunge Portugisen hade tidigare lett FC Porto till UEFA Europa League seger och seger i portugisiska ligan. Han lyckades dock inget vidare och blev sparkad en dag efter att Chelsea föll mot WBA den 3 mars 2012. Efter André Villas-Boas tog f.d Chelsea spelaren Roberto Di Matteo över som tränare. Di Matteo lyckades i emellertid bra under Champions League spelet, i åttondelsfinalen hemma hade laget 1-3 att gå på från bortaplan mot SSC Napoli. I början av andra halvlek var de vidare i 7 minuter innan Gökhan Inler reducerade. Chelsea fick dock en straff som betydde 3-1 och i förlängningen gör Branislav Ivanovic 4-1. Chelsea därmed vidare med 5-4. I kvartsfinalen slog de ut SL Benfica med 1-0 på Estadio da Luz och 2-1 hemma. I semifinalen slog man ut den mest svårtänkbara motståndaren, FC Barcelona, en repris från 2009 års semifinaler, tack vare bragdinsatser i båda matcherna. Trots övertag för Barcelona i båda matcherna så slutade matcherna 1-0 Hemma och 2-2 borta och därmed var de vidare till finalen efter fyra år. Trots detta sparkades Di Matteo efter förluster i både ligan och CL kvalet. Nuvarande tränare för Chelsea är José Mourinho. De har också vunnit FA Cupen efter att ha besegrat Liverpool med 2-1. Deras fjärde titel på sex år.

Den 19 maj 2012 blev Chelsea för första gången någonsin Champions League-mästare efter straffdramatik mot Bayern München. Finalen spelades även på Bayern Münchens hemmastadion Allianz Arena. Didier Drogba blev stor hjälte genom att, i sin sista match för klubben, först kvittera och sedan sätta den avgörande straffen. Efter matchen meddelade Didier Drogba, som var matchhjälten, att han skulle lämna klubben. Några månader senare förlorade Chelsea UEFA Cup finalen mot Atletico Madrid med 1-4, kort därefter så sparkades Di Matteo trots att ha vunnit Champions League titeln. Hans efterträdare för tillfället blev Rafael Benitez, som tidigare tränade Inter och även Liverpool. Under tiden i Liverpool FC uttalade han sig kritiskt mot Chelsea varvid Chelseafansen visade missnöje mot honom flera gånger. Den 15 maj 2013 blev Chelsea historiska när de besegrade Benfica i Europa League finalen med 2-1 och därmed är ett av fyra att vinna både Champions League titeln samt Europa League. Chelsea blir också det första laget att ha både Champions League samt Europa League pokalen samtidigt under en viss tid. Efter lagets vinst i Europa League så lämnade Benitez Chelsea, han ersattes av portugisen José Mourinho, som tränade Chelsea mellan 2004-2007. Man var i UEFA super cup finalen mot Bayern München eftersom man vann Europa League, och det var andra gången i rad man var i Uefa super cup finalen. Man mötte just Bayern München, en repris på finalen från Champions League-finalen 2012, men denna gång vann Bayern München på straffar.

Träningsanläggningen[redigera | redigera wikitext]

The Cobham Training Centre är klubbens träningsanläggning ligger i Cobham, Surrey. Anläggningen byggdes 2005 för att kunna konkurrera med andra toppklubbarna som investerat i liknande anläggningar.

Spelare[redigera | redigera wikitext]

Spelartrupp[redigera | redigera wikitext]

Senast uppdaterad: 25 juli 2014
Nr Land Pos Namn
1 Tjeckien  MV Petr Čech (Vicekapten)
2 Serbien  F Branislav Ivanović
3 Brasilien  F Filipe Luís
4 Spanien  MF Cesc Fàbregas
5 Frankrike  F Kurt Zouma
6 Spanien  MF Oriol Romeu
7 Brasilien  MF Ramires
9 Spanien  A Fernando Torres
10 Belgien  MF Eden Hazard
11 Brasilien  MF Oscar
12 Nigeria  MF John Obi Mikel
13 Nigeria  MF Victor Moses
14 Tyskland  MF André Schürrle
15 Elfenbenskusten  A Didier Drogba
16 Nederländerna  MF Marco van Ginkel
17 Egypten  MF Mohamed Salah
Nr Land Pos Namn
18 Belgien  A Romelu Lukaku
19 Spanien  A Diego Costa
20 England  MF Josh McEachran
21 Serbien  MF Nemanja Matić
22 Brasilien  MF Willian
23 Australien  MV Mark Schwarzer
24 England  F Gary Cahill
26 England  F John Terry (Lagkapten)
27 Nederländerna  F Nathan Aké
28 Spanien  F César Azpilicueta
34 England  F Ryan Bertrand
46 England  MV Jamal Blackman
Belgien  MV Thibaut Courtois
Tyskland  MF Marko Marin

Utlånade spelare[redigera | redigera wikitext]

Nr Land Pos Namn
33 Tjeckien  F Tomáš Kalas (utlånad till 1. FC Köln)
Brasilien  F Wallace (utlånad till Vitesse)
Chile  F Cristián Cuevas (utlånad till Universidad de Chile)
Kroatien  MF Mario Pašalić (utlånad till Elche)
Nr Land Pos Namn
Burkina Faso  MF Bertrand Traoré (utlånad till Vitesse)
Brasilien  MF Lucas Piazón (utlånad till Eintracht Frankfurt)
Belgien  MF Thorgan Hazard (utlånad till Borussia Mönchengladbach)

Årets spelare[redigera | redigera wikitext]

År Vinnare
1967 England Peter Bonetti
1968 Skottland Charlie Cooke
1969 England David Webb
1970 England John Hollins
1971 England John Hollins
1972 England David Webb
1973 England Peter Osgood
1974 England Gary Locke
1975 Skottland Charlie Cooke
1976 England Ray Wilkins
1977 England Ray Wilkins
1978 England Micky Droy
1979 England Tommy Langley
1980 England Clive Walker
1981 Jugoslavien Petar Borota
1982 England Mike Fillery
 
År Vinnare
1983 Wales Joey Jones
1984 Skottland Pat Nevin
1985 Skottland David Speedie
1986 Wales Eddie Niedzwiecki
1987 Skottland Pat Nevin
1988 England Tony Dorigo
1989 England Graham Roberts
1990 Nederländerna Ken Monkou
1991 Irland Andy Townsend
1992 England Paul Elliott
1993 Jamaica Frank Sinclair
1994 Skottland Steve Clarke
1995 Norge Erland Johnsen
1996 Nederländerna Ruud Gullit
1997 Wales Mark Hughes
1998 England Dennis Wise
 
År Vinnare
1999 Italien Gianfranco Zola
2000 England Dennis Wise
2001 England John Terry
2002 Italien Carlo Cudicini
2003 Italien Gianfranco Zola
2004 England Frank Lampard
2005 England Frank Lampard
2006 England John Terry
2007 Ghana Michael Essien
2008 England Joe Cole
2009 England Frank Lampard
2010 Elfenbenskusten Didier Drogba
2011 Tjeckien Petr Cech
2012 Spanien Juan Mata
2013 Spanien Juan Mata
2014 Belgien Eden Hazard

Tidigare spelare[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ English Football Nicknames
  2. ^ ”Torres makes record move from Liverpool to Chelsea”. bbc.co.uk. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/teams/c/chelsea/9380389.stm. Läst 3 februari 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]